När jag var femton hade vi ett mindre arbete i engelskan där vi skulle beskriva vår framtida drömpartner.
Jag skrev på hyfsat god engelska att jag skulle ha en man med tjockt, lockigt mörkt hår,
en man vars pappa inte var flintis, och helst inte hans morfar heller. Jag ville ha fina gener, fina gener som inte innehöll flintis-DNA.
Jag ville ha barn med tjockt, lockigt och mörkt hår! Det var drömmen. För i min familj har vi enbart spikrakt hår och det tyckte jag var trist.
Ett år senare, när jag var 16 år, la jag mina ögon på min blivande man för första gången. Han hade långt, svartfärgat, spikrakt och flygigt skandinavhår. Hårfästet var som en blandning mellan Jude Laws och Nick Caves. Ytterligare ett år senare blev vi ihop. Vid det här laget hade jag inte mött hans pappa men det skulle strax visa sig att hans pappa varit helt kal på huvudet sedan 1950-talet.
När jag var 20 år fick jag första barnet med denna man.
Vad kände jag? Vad känner jag idag? Är ångesten stor?
Faktiskt så kom jag över min flintisskräck ganska snabbt för jag hade läst i en illustrerad vetenskap att om man tycker att nån av det motsatta könet doftar gott så är det fullträff genetiskt och prognosen för friska barn ser något förbättrad ut.
Jag tyckte att min man doftade bäst i hela världen från första stund och mina eventuella framtida barns goda hälsa vägde tyngre än deras hårkvalitet.
Har inte ångrat mina prioriteringar. Har mest insett att man kan vara rätt töntig när man är 15 år och “drömmer om killar”.
Dessutom står det i Bibeln att man inte ska förakta nån som är flintis. I alla fall tycker jag mig kunna läsa det mellan raderna i 2 Kungaboken 2:23-24.
[poll id=”4″]
Glädjs varje gång någon har ett långt och lyckligt förhållande. Är alltid kul.
Själv har jag inte haft någon drömbild, kanske en smal, lång och rödhårig kille.
Trodde jag hade hittat min drömkille, han luktar så gott. Fick iaf ett barn av honom…
Han var väl inte speciellt snäll, men saknar honom och drömmer precis varje natt om honom. Bett Jesus att slippa.
Ska nog ägna livet åt att vara världens bästa mamma. Fick ju världens bästa mamma, så vill bli lika bra.
Men sett så många otrogna relationer, bråk och tvister. Vågar inte längre ha en relation. Rädd för att alla är som folk på flashback.
Men åå vad jag saknar närhet. Brukar be jesus ta bort mitt behov av närhet och ömhet, men misstänker att det är något man måste slåss mot hela livet. I himlen får man nog närhet och kärlek på ett tryggare vis…
Så glad att det finns lyckliga relationer. Sett säkert 3 lyckliga par hittills och hoppas verkligen att det håller hela livet för er!
Jag blev ihop med Drömkillen. Men sen gjorde jag slut. Och sen träffade jag min man som är mer av en Verklighetskille, och det är det bästa som har hänt mig<3