Skulle till sjukan för lite cellprovtagning men glömde napp som jag blev tvungen att hämta och det gjorde att jag fick småspringa till mottagningen för att hinna. Det är en bit.
Solen stekte som om den glömt att det är höst så i strida floder rann svetten från ansiktet som på grund av tunn hud färgats scharlakansröd. Personalen på sjukhuset såg på mig som om jag var en sorglig scen i en ganska tråkig film.
Samtidigt som jag svarade på läkarens frågor om min hälsa torkade jag svetten från ansiktet med en liten hjälmmössa som legat i vagnen. Den var värdelös att torka svett med. Värdelös säger jag! Hade det inte varit för att Stig låg i vagnen och höjde närvaron av liv i rummet så hade läkaren förmodligen skrivit in mig på palliativ vårdavdelning.
Sen var det promenaden hem. Först var det molnigt och jag tackade Gud Fader för det, jag till och med improviserade fram en sång som löd “tack Gud för molnen framför solen”, men sen kom solen fram igen med sitt ELÄNDIGA VÄRMANDE LJUS. Jag vet att solen är bra på många sätt men jag hatar den.
Kom hem. Sa till min son att vore varje dag så här så skulle jag inte orka leva. Grävde fram 100 gram choklad. Rullade bak ögonen som en vithaj och åt upp alltihop. Sitter nu här och börjar åter igen känna mig som folk.
Uppenbarelseboken 7:16 är en tröst som jag återkommer till igen, igen och igen.
