Jag minns när jag fick mitt första barn [sätter mig till rätta framför lägerelden]. Jag var 20 år och jag hade så svårt för att amma sittandes. Det gick liksom inte. Mina armar var inte formade för att kunna hålla upp barnet till bysten så det blev bara ansträngt, spänt och jobbigt. Både jag och barnet blev frustrerade och arga. Så jag ammade i huvudsak liggandes. I nödfall kunde ungen få i sig några droppar sittandes upp. I nödfall.
Med andra barnet var jag 22 och amningen var ansträngd vare sig jag satt eller låg (vi har en teori att pojkstackarn inte gillade mjölk). Så det var ingen avslappnad historia alls.
Nu är jag 33 år, har fått mitt tredje barn och kan amma sittandes hur lätt som helst. Med enkelhet kan jag slänga upp bröstet rätt i fejset på barnet som vore det ett framgångsrikt parti dart och han kan äta sig mätt utan att jag behöver spänna armarna. Jag behöver knappt ens lyfta barnet. För mina bröst är längre nu.
Och det ser jag som en stor fördel. Detta är en tidens lön.
Och jo jag vet att andra mammor har lyckats bra med sitt-amning trots små bröst som sitter högt upp osv. Det såg jag när jag själv kämpade. Men själv så lyckades jag inte med detta ädla konstistycke!
Jag efter att min son fått sig en rejäl mjölkkallsup från ett av mina av tiden amningsförfinade bröst.
Sen har vi hela den där frågan om “offentlig amning är okej” men jag kan säga att jag aldrig har fått några arga blickar eller tillsägelser. När folk inte ignorerar oss så brukar de le och se allmänt glada och snälla ut. Så jag har varit väl bevarad från surbajsar tack och lov.
Hej och förlåt för vissa galna saker jag skrivit i ren panik förr.
Jag har trott på Gud sedan 2015 också, eller så var det 2016 det blev helhjärtat.
Har varit fruktansvärt deprimerad hela livet, speciellt eftersom jag har någon aspberger och är typ utdömd på 1 sekund i varje ny umgängeskrets. Är för rak och ärlig tydligen?
Hatar studenten som du gjorde förr.
Hatar porr. Hatar otrohet.
Hatar faktiskt ganska mycket, förlåt.
Har blivit bättre på dessa år. Tror fullständigt på jesus, men svårt att känna glädje.
Har bästa mamma och bästa pappa.
Men ångest äter upp mig.
En kille såg min desperation och spelade kristen och fick mig kär. Jag grävde nog inte så mycket utan hakade på. Nu sitter han väl hemma och knarkar och manipulerar andra tjejer… Han var en skithög minst sagt.
Han gjorde sönder mig inombords.
Men jag blev gravid. Vill ha barnet men är så rädd att han ska beröva mig det.
Rädd att gud ska straffa mig och ge barnet till den mannen som är fullständigt från vettet.
Rädd jämt för att råka illa ut för att Jesus vill pröva mig. Gråter varje dag, sådär hysteriskt.
När jag ser dig så blir jag glad. Du påminner om mig, i mina ögon, men i en glad och lyckad version. Du är fin. Du ger hopp.
Hej hej! Har du någon/några i din närhet som du kan anförtro dig till? Du har råkat ut för något rejält tungt. Du är värd så mycket bättre och mer. Men det kommer att lösa sig ska du se. Gud kommer inte att straffa dig! Gud kommer att bära och hjälpa dig! Han kommer att skydda dig, vara din sköld. Glöm aldrig det, det är jätteviktigt att du vet det. Han är inte mot dig, han är med dig. Med dig och barnet.
Är du rädd att han ska beröva dig barnet för att du tycker så mycket om det? Så brukade jag känna förr, att så fort jag fann nåt som kändes viktigt för mig så blev jag livrädd att mista det. Du ska veta att det krävs mycket för att ett barn ska tas från sin mamma idag. Så det är osannolikt att det skulle hända.
Jag förstår att du känner igen dig i mig för jag också har en diagnos besläktad med asberger, vad nu det innebär. Högfunktionell autism i alla fall.
Du får gärna kommentera mer! Sök nån att prata med, det behöver du. Men börjar nån propsa om abort (som det så ofta blir i dagens kultur) så dra öronen åt dig.