Hej och hallå! Här växer jag och gror fortfarande. Jag kämpar mig fram genom vardan, tyngre och tyngre och tröttare och tröttare. Det finns så mycket som jag vill berätta och blogga om men precis som jag skrev i förra inlägget så orkar jag inte, inte just nu. Det är så frustrerande, men vad göra.
Just nu lägger jag all min kraft på att leverera byggmaterian till bebis, jobba, ha nån tid för barnen och hålla hemmet på en någorlunda nivå. Ibland har jag lite, lite lite energi över till övrigt också. Jag har jämt såna mindrevärdeskomplex och faller lätt in i tankar om att jag är sämst för att jag inte klarar eller orkar mer än vad jag gör. Jag har en ovana att jämföra mig med andra människor och överallt ser jag människor som klarar allt jag klarar, fast mycket bättre och ännu mer. Mycket mer. Och är det inte ett leende och solsken i blick jag ser hos dem också, medan de gör det?
Jag är så tacksam för Jesus för trots att jag kan hamna i värsta självhatsmoodet för alla mina brister och tillkortakommanden så bor där inne nu ett ljus och en värme som bara vilar där inne liksom, och som påminner mig om mitt verkliga värde och som bär. Genom, bakom, under, ovanför det där trista. Förstår ni hur jag menar? Mitt i all trasighet finns där nåt som är helt och det där hela bär en massa löften som gör att det mörka inte är lika genomträngande som det en gång var. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.
Jag har mina dagar då saker känns bra också fastän jag är trött och svullen och kopparfärgad runt ögonen. Det är bra dagar och sämre dagar, ja ni fattar kanske.
Jag längtar jättemycket efter att få träffa det här barnet. Jag känner det i skrivandes stund. Hur det vrider sig där inne och långsamt bryter av revbenen på höger sidan med sina små söta hälar. Jag hoppas att jag slipper spricka allt för mycket när den ska ut om två månader. Jag har klarat mig rätt bra tidigare förlossningar men nu är jag ju över 30 så man vet aldrig, mycket förändras på 10 år och de andra barnen vägde över 4 kg båda två vilket räknas som halvstort. Jag kissar i alla fall på mig ibland när jag nyser och denna förslappning i bäckenbottnen ser jag som ett positivt tecken.
Andra bloggare ser jämt så mysiga ut när de sitter där med sin tekopp men jag ser ut att dricka te som om det vore ett ironiskt skämt. Men det bedyrar jag att jag inte gör. Jag dricker te på allvar precis som alla andra bloggare.
Hej Sonja! 🙂
Jag känner ofta likadant (det gör nog alla), att jag borde orka med mycket mer och mycket bättre än jag gör. Det är så lätt att se alla andras lyckanden, ju, speciellt genom sociala medier.
Det slog mig för några år sedan att Guds nåd gäller även sånt. Den gäller inte bara när vi gör onda/dumma/dåliga saker, den gäller också när vi inte är så bra som vi vill vara. Till och med sådana vardagsgrejor som att ha det städat hemma eller umgås “tillräckligt” mycket med andra. Vi når inte upp till Guds standard på något område i livet, men det är lättare att tänka sig att man åtminstone borde klara av sådana vardagliga saker på ett bra sätt. Men det behöver vi inte! Jesus har betalat priset för oss på alla områden i livet. Det är fantastiskt!
Lycka till inför förlossningen, och ta det så lugnt som möjligt tills dess!!
Jag tycker du ser fin ut. ??
Du är jättefin, så det så. Och sluta klanka på dig själv. Du är gravid! Du behöver inte orka någonting. Kraften kommer. Men en sak i taget faktiskt. Var sak har sin tid.
<3