Styrd av bebisen?

Ni som har förkovrat er i min blogg ett tag vet att jag inte är särskilt förtjust i att duscha. Jag brukar normalt göra det så sällan man kan utan att vara en slusk i dagens samhälle, vilket har blivit ungefär var tredje-var fjärde dag.

I alla fall.
Igår läste jag ett inlägg av en kvinna som sa att hon besökt en massör. Medan hon var hos massören hade det varit ett himla liv i magen (hon är också gravid), och massören hade till slut sagt att innan de kunde fortsätta så fick de ta och lugna bebisen. Och det gjorde massören genom att linda in kvinnans mage i varma handdukar. Vilket tycktes hjälpa.

Mamman var amazed över att barnet verkade kunna känna värmen genom magen.

Och det får mig att undra en sak… för jag har nämligen börjat duscha varje dag på senaste tiden. Jag tycker att det har blivit SÅ SKÖNT att stå under en varm vattenstråle en stund per dag och bara njuta av duschningen. Jag kan ibland knappt bärga mig till jag får ställa mig och duscha en stund. Hör ni så sjukt? Det har blivit en av mina favoritstunder på dagen.

Det jag undrar är i alla fall – tänk om det är barnet som på nåt sätt påverkar mig i det här? Tänk om det är barnet som älskar när jag duschar? Tänk om det är barnet som ligger där inne i magen ba “ååh va skönt, härligt härligt fina tiders! Bra gjort mamma!!” och så skickar det nån form av belöningssignaler av tillfredsställelse till mig så att jag tror att det är jag som njuter? Tänk om det är så?

Är det så så är ju bebisen både rolig och jävlig på samma gång.