Bullmamman har fått konkurrens

Jag skrev ju för ett tag sen att jag vill bli bullmamma. Det är en sak som inte har lämnat mig utan jag kämpar fortfarande åt det hållet. Och jag har faktiskt gjort framsteg. Inte utan bakslag men  ändock – jag har gjort framsteg. Men nu verkar det som att jag har fått konkurrens av en pannkakspappa, och den pannkakspappan är ingen mindre än min egna make.

Poletten trillade ner häromkvällen när ena barnet sa att hon var hungrig rätt sent inpå kvällskvisten. Min naturliga respons på hennes hunger var ”det finns bananyoghurt i kylen”. Men jag lovar, jag såg hur en gnista tändes i min mans ögon när han hörde om hennes hunger, och han fullkomligt STRÅLADE när han utbrast ”eller så kan jag göra nåt annat gott med bananer till dig!! Ett nytt recept jag fick av en kompis!! Bananpannkakor!!”, följt av att han galopperade in i köket som en kalv på grönbete.

Ja och det var ju inte direkt som att det här var första tecknet. Det var bara att det var då som poletten trillade ned för mig. Och jag tänkte: Ahapp. Finns det ens plats för en bullmamma i det här? Det som uppmuntrar mig är att det ingår mycket mer i bullmammebegreppet än att bara laga mat, ha mysiga recept från en vän/nån facebooksida och en villighet att göra pannkakor till sina barn under obekväma arbetstider. I bullmammebegreppet ingår även att inreda mysigt (till exempel olika färger beroende på årstid), att ombona hemmet och se till att det doftar gott och är rent, tända ljus, att renbädda, pyssla och erbjuda fika på en bricka när barnen har besök med så mycket mera.

Så där ligger ju även den bästa pannkakspappan gravt i lä. Om än han lagar middag varje dag så tycks det ändå vara så att hans repertoar är så begränsad att jag är ytterst osäker på om ens disken ingår i den? Plus att när han lagar mat åt oss så… ja alltså det finns inget att klaga på, jag tycker inte ens särskilt mycket om att laga mat.

Men ändå: ska jag låta honom vara eller ska jag bakbinda honom och stänga in honom i ett skåp?

[poll id=”2″]