Idag var jag på besök hos MVC. Vi började kontrollen med att jag låg på rygg och fick höra hjärtat på barnet. 140-150 slag i minuten nånting, det hördes att det var några av de bästa hjärtslagen nånsin, även om högtalarna på apparaten lät ungefär lika sprängda som förstärkarna måste ha låtit efter en… Jon Bon Jovi-konsert på 80-talet?
Jag berättade för barnmorskan att jag brukar få rätt svår yrsel och en känsla av syrebrist några gånger om dagen. Då brukar jag behöva lägga mig ner en stund.
Det visade sig att jag troligen verkar lida av cirka världens vanligaste graviditetsbesvär “vena cava-syndromet”. Hade aldrig hört talas om. Det uppstår när den växande livmodern lägger sig mot en stor ven som ligger vid ryggraden och som ska leda in syrefattigt blod i hjärtat. När det syrefattiga blodet inte kommer in i hjärtat ordentligt så får jag inte ut nytt syresatt blod (antar jag) hur mycket jag än andas och då blir det som det blir.
Se för Guds skull inte bilden som en förklaring på syndromet för det här är bara jag som tokgissar och leker att jag är illustratör i en medicinsk tidskrift.
Bara ett par minuter efter detta, när vi gått iväg för att göra några prover, så drabbade det här vena cava-syndromet mig värre än vad det gjort hittills. Jag blev yr, det flimrade i ögonen och pep i öronen, hela jag blev svettig och så kändes det som att jag skulle spy. Då sänkte barnmorskan världsvant min provtagarstol så att jag kunde lägga mig på sidan och vila.
Medan jag låg där så kom ännu en barnmorska som från ingenstans och började badda min panna med kallt vått papper. Osäkert om jag känt ett skönare kallt och vått papper i ansiktet tidigare. För det var verkligen jätteskönt. Efter det fick jag ett glas saft. Jag kände mig som royalty.
Förmodligen så blev det så här för att jag legat på rygg ganska länge medan BM skulle hitta och lyssna in Jon Bon Jovi hjärtljuden. Jag ligger normalt aldrig på rygg nu för tiden på grund av obehaget så nu när jag gjorde det så blev det väl extra illa.
Man kan ju tänka att om det klämmer på så här ofta på vena cava redan nu i v26, hur blir det då när barnet är ännu större? Men barnmorskan sa att livmodern kommer att sjunka ner med tiden. Och det får man väl hoppas, annars kommer jag ju få svimningskänslor jämt eller rent utav börja svimma. Jag har redan börjat tänka ut hur jag kan svimma på minst pinsamma vis om jag behöver svimma exempelvis på väg till jobbet (jag tycker inte om att ställa till med en scen, men kanske ska jag bara släppa det och fundera ut ett sätt att gå all in också?).
Jag är i alla fall väldigt glad över att få bo i ett land där man bryr sig såhär mycket om sina havande. Vi brukar rätt ofta tacka Gud för Sverige i kvällsbönen och även om vi brukar be för Sverige med så vill jag bara säga att idag känner jag mig extra glad för hur vi har det. Inte för att det som hände var särskilt dramatiskt egentligen, haha verkligen inte, utan bara för att jag insåg lite extra hur lyxigt vi vanliga svennar har det.
Jag och hunden
Känner exakt samma när jag ligger här på Barnavdelningen med lillen på bröstet, och det titt som tätt kommer in sköterskor för att kolla läget. De hämtar blöjor, kaffe, macka, och småpratar. Känner mig så oerhört välsignad för att ha tillgång till förstklassig vård när ens barn blir sjukt!
❤