Jag läste den här artikeln där journalisten Johanna Bladh berättar om sin abort. Så här står det i artikeln:
“När hon vaknade ur narkosen kände hon sig lättad – men också oförklarligt ledsen”.
Mitt hjärta sjönk när jag läste de orden. “Oförklarligt ledsen”. Som att det är oförklarligt att vara ledsen och bryta ihop gång på gång efter att ena dagen ha haft sin avkomma växande i sitt inre – för att nästa dag inte ha det mer, eftersom man har valt att avsluta dess liv.
Det är mer än bara en “hormonrubbning” som gör att man känner sorg efter en sån sak. Något otroligt dramatiskt har hänt: Ett liv har tänts och livet har släckts i något som går att likna med ett krig mot kvinnokroppen och dess inneboende.
Det här skriver jag inte för att skamma Johanna Bladh. Hon gjorde vad hon uppriktigt trodde var bäst. Vi lever i en kultur som ständigt spyr ut att abort är bra och det leder naturligtvis till att människor gör abort i tron om att det är just något bra.
Det går att läsa i artikeln att hon fick vänta i tre veckor på att döda fostret. Tre veckor. Fattar ni hur mycket ett ungt människoliv hinner växa och utvecklas på tre veckor? Hur många tankar som hinner gå genom en havande kvinnas huvud under tre veckors tid sammansvetsad med den ofödde? Bladh har gått igenom något som jag inte ens önskar min värsta fiende – en abort, och det jag skriver är över huvud taget inget ont mot henne, eller andra kvinnor som har genomgått samma lidande som henne, och det hoppas jag att ni förstår.
Jag skriver för att jag blir ledsen och förskräckt när jag ser hur sorgen efter abort reduceras och bortförklaras.
Jag har sett det förr, som i den här artikeln från 16 juli 2016 där Emilie Roslund berättar om sin abort:
Är det inte typiskt hur kvinnors reaktioner och känslor bortförklaras som hormonella och att våra kroppar och ofödda reduceras till någon slags opersonlig kemisk process?
Det är klart att det hormonella påverkar oss men hormoner är inte hela historien och det är sannerligen inte hela historien när man just har blött ut sin avkomma i toaletten.
Ofödda är inte “cellklumpar”, och känslan efter att ha gjort sig av med en ofödd kommer aldrig att vara samma som efter att man blivit av med bara en cellklump, hur gärna man än vill avhumanisera foster och framställa dem som något opersonligt, dött och utbytbart.
Jag rekommenderar att ni läser båda artiklarna. De säger något om hur den svenska abortsynen är.
Tack Sonja för detta. Jag har gjort en abort, jag var övertygad då om att det var enda valet, det bästa just då. Och, precis som du säger så ska man liksom inte ens få känna att det man gjort var fel, trots att den känslan alltid återkommit gång på gång. Jag kan nu, i efterhand, känna en så stor sorg. Det kommer finnas med mig resten av livet. Ånger och sorg. Sorg över att jag inte ens blivit presenterad ett annat sätt att tänka, att se på en graviditet, innan.
Fruktansvärt. Landet är fullt av blod och död. Det finns inget värde i människans liv. Folket får aldrig lära sig människans värde, och de vilseleds och frestas av kändisar som de som illustreras i den andra artikeln, och även som hon i den första. Om man nu kan kalla henne för en kändis.
Samtidigt är denna generation mycket självcentrerad. Det är bara jag:et, hur jag känner mig och vilka konsekvenser jag får lida. Det viktigaste ter sig vara vad jag:et kan få ut av det hela. Denna mentalitet kan också ses tydligt i de flesta kyrkor. Förmodligen är detta också anledningen att vi har fått ett så människocentrerat evangelium som predikas hejvilt.
När det kommer till så kallade aborter har man förträngt att det är ett liv som det handlar om och gjort sig själv till domare av vem är ett liv och vem är inte det. Detta är avhumanisering, som t.ex nazisterna använde mot Guds folk judarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Avhumanisering
De är helt förblindade av synden, och förödelse råder på deras väg.
“7 Deras fötter rusar
till det som är ont,
de är snabba
att spilla oskyldigt blod.
Deras tankar är fördärvets tankar,
förödelse och elände
råder på deras vägar.
8 Fridens väg känner de inte,
rätten följer inte i deras spår.
De går krokiga stigar,
ingen som vandrar dem
vet vad frid är.”
– Jesaja 59:7-8
“16 Sex saker är det som Herren hatar,
sju som han avskyr:
17 stolta ögon, en falsk tunga,
händer som spiller oskyldigt blod,
18 ett hjärta som smider onda planer,
fötter som skyndar
till det som är ont,
19 ett falskt vittne som främjar lögn
och den som skapar gräl
mellan bröder.”
– Ordspråksboken 6:16-19
Men den som är täckt i Lammets blod är förlåten och hennes synder glömda. Halleluja! Nåden räcker (2 Kor 12:9).
“Nästa dag ser Johannes Jesus komma till sig och säger: Se, Guds lamm, som tar bort världens synd!” – Joh 1:29
Guds välsignelse till er!
Hej, förlåt att jag hoppar in här i den här viktiga diskussionen, men jag är desperat. Jag undrar om någon kan be för mig?
Det är klart!