Appropå det förra nostalgiladdade inlägget så hittade jag det här fotot på mig när jag befann mig i nämnda Latikbergs kyrka:
Jag var nog elva år på fotot men vid fototillfället var jag inte ifred i kyrkan utan uppenbart hade jag ett helt gäng med åhörare.
För jag var inte blyg alls när jag var i den här åldern. Jag älskade att spela piano på avslutningar och jag njöt varenda sekund som jag fick sjunga lite solosång inför publik.
Men nånstans på vägen upphörde det här utåtriktade beteendet helt och hållet och jag blev inåtvänd. Vad det gäller piano så har jag knappt ens petat på ett piano sen jag slutade hänga i Latikbergs kyrka på sommarloven, vilket var någonstans i högstadiet. Händer att jag kan sakna det.
Jag hade det i alla fall väldigt bra som kunde vara i kyrkbyggnaden på det sätt som jag kunde. Jag har svårt att se det som nåt annat än en Guds tröst, även fast jag inte förstod det som det då.
Japp, dagen är kommen – dagen då jag delar dikten “spår i sanden” helt oironiskt. Men vadå, den är ju skifin!!
Den är fin.