Förra året brukade jag cykla upp till en viss kyrkogård i princip varje dag. Jag cyklade dit, satte mig på en bänk och såg ut över gravarna, jag njöt av tystnaden och tänkte: “jag har mer gemensamt med de döda än vad jag har med de levande”. Sen så cyklade jag hem igen (fast det var inte bara därför som jag cyklade dit, det hade varit lite emo over the top, jag cyklade dit pga träning också).
Jag kände mig som en grå massa som slafsade sig fram i segt slem. Eller som att jag försökte simma genom ett stort hav med tyngder runt benen.
Livet kändes mer som en belastning än som en välsignelse och jag såg med viss avund på människorna som låg i sina gravar helt döda. Tänk att inte bara känna sig så gott som död, utan även få njuta av fördelarna med att vara död på riktigt?
Jag kan säga att jag längtade egentligen inte alls efter att dö. Egentligen längtade jag bara efter att få lite vila och ro men jag hade börjat få det svårare och svårare att se hur det skulle kunna ske i livet, för jag hade försökt så många taktiker som misslyckats.
Sen hände ju det här också (det har ingenting att göra med det jag skriver om nu men visst var det mysko):
Nu har det i alla fall blivit vår i Kungälv och jag har börjat cykla upp till den där kyrkogården igen. Och det var när jag såg ut över gravarna som jag påmindes om hur jag brukade tänka förra året när jag var där.
Så sorgligt ändå. Att sitta och känna mer gemenskap med döda och begravda än med levande. Jag var livrädd för levande människor. Men döda var ju harmlösa. Jag var verkligen trött när jag hade börjat undra om det finns något mer än att med nöd och näppe kämpa sig genom dagarna.
Men så där känner jag inte nu. Jag älskar fortfarande kyrkogårdar känner jag, de är fina på sitt sätt, men jag är knappast avundsjuk på de som ligger begravda där. Jag längtar inte ett dugg efter döden utan ser fram emot evigheten.
Och det var så enkelt!
Allt jag behövde göra var att be till Jesus att ta hand om mig och all min skit.
Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna poängtera tillräckligt tydligt hur bra Jesus är?
Tvärt emot vad jag hade börjat tro så behöver man ju faktiskt inte dö för att få vila. Det man behöver är livet, vägen och sanningen. Det man behöver är some piece of dat Jesus Christ.
Och det är ju inte som att allt har känts konstant bra och lugnt sen jag valde att ropa på honom för första gången den där dagen i augusti förra året. Utan han räddar mig gång på gång. Gång på gång på gång. Och han gör det på det ljuvaste vis.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=dy9nwe9_xzw]
Tack Jesus för att du finns hos mig i varje andetag. Tack för att du tar emot mig när jag faller, att du bär mig genom stormen, stärker mig och bygger upp, formar och helar mig. Tack för att du är min klippa och min styrka. Amen.
Återkom gärna i morgon! Ska försöka svara på en som ville veta mer i detalj hur det gick till när jag blev frälst.
/Sonja
Uppdaterat: Här kan du om hur jag blev frälst (och hur du kan bli det om du inte redan är det).
Amen, jag ropade för två år sedan och han dröjde inte, det kan jag säga. Tack Jesus. Visst är inte livet som efterföljare av Jesus alltid en dans på rosor, men jag skulle inte byta det mot något, även fast det innebär helt nya utmaningar än mitt gamla och döda liv. Han är alltid med en.
Jaa, tänk att vi får uppleva detta. Bästa!
Hej Sonja!
Grattis till nya bloggen och självständigheten.
Var hittar du de fina bilderna med bibelcitat? Gör du dem själv? -jag vet ju att du är väldigt kreativ. Ser fram emot en fortsatt blandning av stort och smått, gärna en och annan video.
Hej Johan! Japp jag gör dom i en app som heter instaquote 🙂 tack!
Hej!
Halkade in på din blogg via en delning på FB av ditt inlägg om abort.
Asså vilken härlig blogg! Du skriver så kul och bra, älskar din humor och dina roliga illustrationer.
Toppenbra och upplyftande!
God bless!!!!!!