Församling som bjuder in förfall och död #meditation #ekim #yoga

Jag läste att Katarina församling i Stockholm (Världen idag) har tagit in nyandlighet i sina lokaler. Där sysslar de helt öppet med  yoga och zenmeditation men det var en sak som stack ut extra för mig, nämligen att de dragit in undervisning i boken En kurs i mirakler.

Jag skrev om En kurs i mirakler för snart ett år sen, i inlägget “den ondaste bok jag någonsin haft“. Jag uppmuntrar er att läsa inlägget om ni inte redan har gjort det (och om ni är intresserade). 

Jag mår fysiskt illa när jag tänker på att en församling har tagit in den läran i sina lokaler, och att de undervisar människor som stapplande söker efter Jesus i detta mördande skräp, och kallar det för “goda krafter”.

För icke-kristna kan jag tänka mig att det här är svårt att förstå. Då tänker man kanske att all andlighet är ungefär likadan (“inget av det där är verkligt, men är det meningsfullt för utövaren så betyder det ändå något för just den personen”).
Men låt mig förklara: En kurs i mirakler är en bok som kommer direkt från helvetets djupaste mörker och att utsätta en person som är andligt öppen och sökande, och dessutom med stapplande steg har lyckats söka sig till en kyrka, går att jämföra med att köra in en kniv rakt in i den här personens själsliv, och så sedan karva djupare och hårdare för varje undervisning den personen får i dessa kurser. En kurs i mirakler är anti liv och anti Jesus.

Det går även att jämföra med att starta pubkvällar i församlingslokalerna. Där röker man inomhus, spelar kort och spelar Cornelis Vreeswijk på jättehög volym samtidigt som man undervisar att Cornelis var ganska Kristuslik, och när nån ifrågasätter hur detta kan få undervisas i en kristen församling, så säger man “vadå? Flera har tagit nattvarden efteråt”.

dansasamba.jpg

Ni kristna som förstår: har ni tid över eller känner att det här är något för er, be för beslutsfattare och ledning i Katarina församling. Blir det ingen omvändelse så hoppas jag att församlingen läggs ned. Lite surdeg syrar hela degen och här har vi surdeg.

Här är förresten en video där Steven Bancarz går igenom forskning som visar att meditation är förenat med risker psykologiskt och känslomässigt.


Klicka här om uppspelaren inte fungerar

Och det är inte bara han som varnar för meditation och mindfulness, så här säger till exempel den ickekristne psykologen Fredrik Bengtsson som själv har utövat meditation i 25 år, i en artikel i Svenska Dagbladet med titeln “Mindfulness kan vara förödande för en skör person”:

“Men att meditera genom att sitta still, sluta ögonen och rikta sin uppmärksamhet inåt kan också dra igång starka och ibland skrämmande processer. Det är en kunskap som sedan långa tider varit känt bland meditationsmästare i olika kulturer.

Även Fredrik Bengtsson har mött klienter som mått dåligt, fått ökad ångest, djupare depressioner och i värsta fall blivit psykotiska efter att ha utövat mindfulness.”

Det finns något som kallas att meditera i bön till Gud. Men det är inte alls som att meditera så som man gör i mindfulness. Som kristen som mediterar i bön så söker man sig ändå utåt uppåt till Gud, och inte inåt i sig själv, och man måste inte tömma sinnet, och så vidare. Jag rekommenderar att ni ser videon som jag länkade om ni är intresserade.

Ni som söker frid och ännu inte har funnit Jesus, snälla, åtminstone överväg riskerna med praktiker och metoder ni tar er an, och släng er inte in i saker och ting med huvudet före. Jag vill uppmuntra er att börja söka och se vad kristna säger om dessa saker (de flesta gör tack och lov inte som Katarina församling). Även om ni tycker att vi är överkänsliga och extrema, och att församlingar som den nämnda är “framåt”, “coola” och “med i tiden” osv, så kan det väl inte skada att åtminstone bara ta en titt på andra tankar?

Hoppas ni har en bra helg!

bocker4 (1)

 

Rörelser kan inte vara “onda”, men tankesätt kan

Jag vill bara förtydliga (apropå förra inlägget) att rörelser i sig självklart inte kan vara “andligt skadliga”.

Det går ihop med det här Jesus säger i bl. a. Matteus 15:11 att ingenting som vi stoppar i munnen kan göra oss orena. På samma sätt som mat inte kan skada vad vi har i hjärtat så kan inte rörelser göra det heller (och det förutsätter att rörelserna inte blir till skumma andliga utövningar, men det är ju helt självklart).

Så när några säger “min yoga är minsann bara svett och muskelvärk” och “jag har aldrig påverkats av nån yogaandlighet under min tid på gymmet” osv så jaa, vad bra. Skönt! Men nu var det faktiskt inte de som inte har några problem med att hålla isär rörelser och andlighet som jag riktade inlägget till utan inlägget var riktat till de som bara kör på utan att ha koll på eller vara försiktiga med vad som är vad.

Många yogainstruktörer på gym gör några rörelser och så får det stanna så. Självklart är det så och jag tänker inte säga nåt annat.

Men så smyger andra yogainstruktörer på gym in andlighet. Eller så får den halvdana yogan på gymmet folk att söka sig vidare till mer hardcore instruktörer. Och det är då det kan bli dåligt om man är okunnig eller nonchalant eller både och.

Min aversion inför yoga handlar alltså inte om “rörelser” som aldrig blir nåt mer än bara rörelser utan den handlar om hur himla tätt sammanknuten yogan är med sin världsbild. De följer så nära och så tätt ihop att det är näst intill omöjligt att skilja dem åt om man vill fördjupa sig det minsta lilla i ämnet. Och fördjupar man sig samtidigt som man känner en otillfredsställd törst och hunger efter andliga svar och förklaringsmodeller så kan man lätt förvilla sig rätt rejält om man inte vet bättre, av den enda anledningen av att världsbilden yoga presenterar är falsk. Och det är människor i den riskzonen som jag försöker varna.

Jag kan seriöst inte förstå hur man kan säga att yoga på gymmet är helt frikopplad från ett andligt tankesätt och att det inte finns några paralleller eller spår alls av det andliga där. Det är så otroligt okunnigt att påstå nåt sånt. Fattar inte varför man ens försöker, det blir ju bara så himla fånigt.

Alltså:  “yoga” kan vara bara rörelser, men man kan aldrig säga att yoga är “bara rörelser”. Yoga utan tankesättet är inte ens yoga!

Reaktionerna på senaste inlägget har varit av sådan art att man ju nästan kan tro att jag och Rydaholmsföräldrarna försöker hindra vuxna människor från att vårda sin hälsa överlag.

Men det här handlar ju över huvud taget inte om att förbjuda vare sig vuxna eller barn från att utöva träning de själva väljer utan det handlar om varför många människor har en vaksam inställning till just yoga och om varför man bör hålla den utanför skolan.

Och så tänker jag så här:
Om man ska göra nåt som bara är “renodlade rörelser” och som är heeeeeeelt frikopplat från yogans andliga idévärld – varför måste man då ens kalla det för yoga?

Det är ungefär som att jag skulle skaffa en tortyrstol men använda den till annat än tortyr, och sen bli förvånad och oförstående om det kommer nån människa som inte vill sätta sig själv eller sina barn i tortyrstolen.

yogaotrygg

 

 

 

Bra att föräldrarna stoppade yogan

Ni har kanske hört om föräldrarna i Rydaholms skola som protesterade mot yoga i barnens undervisning och som fick sin vilja igenom.

Jag har sett en del människor i min feed dela det här och några tycker så klart att det Rydaholmsföräldrarna gjorde var förståligt.

Medan det finns några andra som ojat sig eftersom de av nån anledning inte kan se hur yoga går djupare än neutrala “rörelser” och “avslappningsövningar” som “främjar poser vid havet”.

En person som delade nyheten och tyckte att föräldrarna var löjliga skrev det gamla vanliga i ena sekunden:

yoga fotboll

För att i andra sekunden skriva på det här sättet:

yoga fotboll

I ena sekunden säger alltså personen att yoga är lika religiöst obundet som fotboll, för att en annan sekund “skämta” om att kristna förmodligen skyr yoga eftersom yogan skulle komma att “lösa upp illusionerna”.

Och det här tycker jag är ganska talande för både yoga och för hur blinda anhängarna kan vara inför att yoga faktiskt går hand i hand med ett andligt (destruktivt) tankesätt.

andlig filosofi

Det här tänket att “allt är illusioner”  är en sak som skadade mig en hel del innan jag blev kristen.

Jag hade det nämligen svårt med verklighetsuppfattningen redan från början. Världen har känts konstig och främmande för mig så länge som jag kan minnas. Vad är verkligt, vad är inte verkligt? Vem är jag? Finns jag? Varför då? Varför är världen så omständig och opraktisk?

Jag har känt mig främmande i både världen och i min egna kropp och det har känts som att jag inte hör hemma här egentligen.  Jag har inte fattat nånting och jag har inte ens kunnat avgöra vad som är upp eller ner (jag var som folket i Nineve i Jon 4:11). Det var som att jag saknade ordentliga konturer och allt flöt ihop till en stor och obegriplig sörja.

Samtidigt kände jag ju ganska tydligt att det var nånting som jag hade missat, nåt som jag hade sett förbi, nånting som jag glömt bort men hade på tungan och helt frustrerande nära.

För mig var det i alla fall rätt nära till hands att tänka att allt är illusion eftersom allt jag dittills hade upplevt kändes overkligt och diffust.

Yoga, meditation och liknande filosofier snuddade på en förklaring till vad jag upplevde samtidigt som det erbjöd en “lösning”. En lösning som dessvärre gick ut på att göra massa yoga, meditation och att matas med självförnekande så kallad visdom (ni vet, “when I let go of who I am – I become who I might be” och sådant trams).

Vilket så klart inte hjälpte mig ett dugg.

yoga

 

Det hjälpte inte dels för att det här tankesättet förvirrade min verklighetsuppfattning ännu mer och löste upp konturerna ytterligare.  Dessutom var den jätteskuldbeläggande. Jag led ju av depression och hade lidit av det i ungefär hela mitt liv. Väldigt lätt då att “bestämma sig”, “inse sin potential” och “fånga drömmar” och sånt när man knappt orkar ta en dusch.

Men dels också för att… när var det tänkt att jag skulle lära mig all denna yoga? När skulle jag hitta tid, resurser och fokus för meditationen som krävdes för att uppnå det där välsignade tillståndet som tydligen bar svar på livets stora gåta?

Det verkade helt ärligt vara nåt som bara gamla uppassade gubbar i Indien lyckades uppnå. Såna där män utan vardagsbestyr och familj.
I en del texter svarade yogis på detta dilemma med “jamen då kanske du inte ska nå meningen med livet förrän i nån annan livstid”. Nämen jaha, vad kul att helvetet alltså skulle börja om ifall jag inte kunde leva upp till kraven denna livstid.

Och till de som kände sig otåliga och ville vara framme på en gång sa de här yogisarna så här: “har du inte tålamod så kommer du få VÄNTA ÄNNU FLER LIVSTIDER FÖR OTÅLIGHET TYDER PÅ OMOGNAD”.

Så för min del såg det med andra ord ut att kunna bli riktigt långdraget om nu detta stämde. Vilken det inte gjorde, hehehehehehe.

För jag kan med stor glädje berätta att yogans “lösning” och andra filosofiers “lösningar” åkte ut genom fönstret i samma stund som Jesus klev in genom dörren – för han har ju redan löst allting åt mig.

jesus räddar

Jag har alltså inget behov av nirvana, nån intellektuell “upplysning”, “upplösning av illusionerna” eller vad det nu kan vara andra religioner och tankesätt erbjuder för måldestination. Jag är redan hemma. Nu. Idag. Medan jag är i den här världen. I vardan. Med mina barn, i stressen, när jag äter chips till lunch och när jag misslyckas med allt jag tar mig för (men också när det går bra förstås, hehe).

Jesus stillar min värld, han får den att sluta snurra. Med honom vet jag att jag är trygg, i honom får jag vila. I en värld där allt förändras så har jag en vän som finns där alltid och han håller ett fast tag om mig.

Det går inte att beskriva hur det känns att äntligen få fast mark under fötterna efter att hela livet har haft en känsla av att trampa vatten och falla samtidigt. Men när jag tänker på det blir jag helt uppfylld av tacksamhet och kärlek för det är det absolut bästa som någonsin har hänt mig. Jag älskar Jesus så mycket.

Jag orkar inte gå in djupare på snedtänket i att avfärda yoga som “neutralt” och som “myzig gympa”, men är du som jag var förut och söker efter något äkta och sant att vila dig på (men du kanske tvivlar på om kristendom är din grej) så kan jag i alla fall ge dig några ledtrådar på vad sanningen inte är:

  • Är sanningen otillgänglig för tex människor med handikapp och små barn – då är det inte sanningen.
  • Kräver sanningen att du förnekar egna upplevelser och känslor – då är det inte sanningen.
  • Finns det en hierarki inom sanningen, typ olika steg man måste klara – då är det inte sanningen.
  • Kostar sanningen pengar eller kräver redskap och resurser (tex en stuga i vacker bergstrakt, nån medaljong, kunskap om symboler m.m.) för att uppnå en viss insikt eller tillstånd, guess what – då är det inte sanningen.

enkel sanning

Sen måste jag säga att kristna föräldrar knappast är oroliga över att barnen ska brinna upp eller liknande för att de kör lite “yoga” i skolan. Förmodligen är “yoga” där barnen låtsas vara albatrosser i en kvart ingen fara över huvud taget. Och nej det är inte många som tror att man blir uppäten av mörkrets furste för att man kör lite yoga på friskis och svettis heller. Grejen är snarare att det är onödigt att ta risken och då menar jag särskilt när det kommer till barn, som detta handlar om.

Och är läraren dessutom ovetandes, flummig eller kanske inte ens tror på en andlighet så spelar det ingen roll hur många rödkindade kvinnor det är som står med ena foten mot nacken och berättar hur hälsosamt det är att “släppa egot” (eller nåt annat som ska låta härligt) – det känns inte säkert och det är inte konstigt om man som förälder vill bättre än så för sina barn.

Det ligger alltså inget “löjligt” eller “orimligt” bakom föräldrarnas missnöje så de som har fnissat åt detta och dragit upp “1800-talet” (ständigt detta 1800-tal) kan kanske försöka tänka ett varv till.

Läs också:
Så enkelt blev jag frälst
För ett år sen köpte jag en massa böcker om ockultism