När jag känner mig udda eller galen

Ibland när jag ska försöka uttrycka min tro och beskriva vem Jesus är så kan jag känna mig rätt udda, ungefär som att jag tror på något som är nästan ingen förutom jag tror på. Jag vet inte riktigt vad det beror på då det är såpass långt från sant.

Kanske beror det på att jag är ganska ensam om att vara kristen i min ursprungskrets och i min familj, och att min tro fortfarande är ganska ny?

Kanske kan det bero på att de enda jag hört tala om tro på allvar tidigare, var sektledare och andra hemska religiösa i tv-serier och filmer?

osympatisk

När jag känner mig udda brukar jag i alla fall

  1. Tänka på psalmen “Måne och sol”

Det är en psalm som sjungs i alla kristna församlingar, till och med i Svenska Kyrkan som räknas som nån slags måttstock för hur “en rimlig kyrka” ska se ut enligt många som inte själva är kristna.

Helt skamlöst sjunger folk denna radikala psalm. Och det får mig att förstå att det jag säger när jag försöker berätta om Gud egentligen inte är något utstickande.

TEXT TILL MÅNE OCH SOL (EN HELT NORMAL OCH ACCEPTERAD PSALM)

Måne och sol
Vatten och vind
Och blommor och barn
Skapade Gud
Himmel och jord – allting är hans!
Herren vår Gud vill vi tacka

(Ref) Herre vi tackar dig
Herre vi prisar dig
Herre, vi sjunger ditt heliga namn

Jesus, Guds son
Levde och dog
För alla för oss
Lever idag! (!!) 
Ja han är här! Ja han är här! 
Herren vår Gud vill vi tacka (refräng)

Anden vår tröst
Levande varm
Och helig och stark
Talar om Gud!
Stöder och bär
Dag efter dag
Herren vår Gud vill vi tacka (refräng)

Då förstår jag att när jag berättar om att Jesus lever och att man genom tron på honom får Helig Ande som berättar och visar vem Gud är, då pratar jag om något som har hänt och händer många människor i många tider och som många människor tror på. Efter att ha tänkt på Måne och sol så brukar jag

2. Tänka på trosbekännelsen.

Den är lite tamare än Måne och sol förstås men innehåller ytterligare information. Trosbekännelsen uttalar man i många kyrkor, om inte varje söndag så åtminstone regelbundet.

Vi tror på Gud Fader allsmäktig,
himmelens och jordens skapare.
Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den Helige Ande,
född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma
levande och döda.
Vi tror ock på den helige Ande,
en helig, allmännelig kyrka,
de heligas samfund, syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Vi står alltså upp ganska ofta och bekänner tillsammans att vi tror på att Helige Ande kom och befruktade Maria så att hon blev gravid.

Vuxna människor, alla samhällsklasser och intelligenser. Det här är ingen ramsa eller som en fin godnattsaga som ger oss trygghet på grund av att vi hört den så många gånger. Vi tror på det här.

Titta här bekänner kulturskribenten Joel Halldorf sin tro när han skriver på Expressens kultursida på bästa sändningstid.

3. Läsa Bibeln och läsa andra kristnas tankar, upplevelser och erfarenheter.

När jag precis kommit till tro så funderade jag mycket på om jag förlorat vettet och blivit galen, psykotisk.

Helige Ande, Jesus Kristus, Min Herre Och Min Gud – det var såna ord som jag fram till då antagit att bara galningar och kanske en och annan dumsnäll använder.

religionskunskap

Så för mig blev det ovärdeligt att kunna dubbelkolla mina upplevelser med yttre källor. Dels Bibeln, som är gammal och skrevs ner långt innan jag vände mig till honom, men dels också andra människor som mött samma Jesus som mig och som gärna läser och undersöker samma gamla bok.

Så är det fortfarande, att jag vill dubbelkolla, så att jag på så sätt kan se att jag personligen tagit emot den utlovade och väl beskrivna och dokumenterade relationen med Gud, och alltså inte bara har tagit emot en personlig, till mig isolerad, psykos.

Ja jag ville bara dela det här. Kanske är det nån fler som känner sig lite udda ibland.

religionskunskapfraga2

Lite om hur Gud varit med i förhållandet med min man

Jag och min man har nu äntligen gift oss och som jag skrev i det inlägget så har Gud varit och är en viktig del av vår relation (även fast min man inte tror på Gud) (för som ni vet så finns ju Gud även om det finns de som inte tror) (hehehe).

Och jag tänkte att jag skulle berätta lite mer hur jag menar.

Jo. Jag och Joakim träffades på gymnasiet. På den tiden var vi mer eller mindre snorungar men vi bestämde oss i alla fall ganska omedelbart för att leva ihop för resten av våra liv så vi flyttade så småningom ihop och skaffade barn och allt det där. Men när vår relation började svaja efter si sådär fem år så fanns det liksom inte mycket från min sida som höll ihop oss. Han var stabilare än vad jag var och värdesatte relationen mer än vad jag uppenbarligen gjorde, men han kunde ju inte hålla ihop oss ensam.

Jag kan berätta ganska mycket om det här egentligen. Det finns många anledningar till varför jag tänkte och agerade som jag gjorde, till exempel hade jag ingen tro på äktenskap och livslång kärlek och hade jättesvårt att se mening i något som kändes jobbigt, men jag orkar inte ta mer om det just nu.

Så vi gick alltså isär och vi levde helt isär i fem år. Om denna tid kan väl också en del sägas (mycket hinner hända på den tiden) men det tänker jag inte heller göra, så jag hoppar direkt till när vändningen kom.

Jo jag upptäckte att jag jämt tyckte att män var störande och konstiga för att de inte var som J. Det tog alltså fem år för mig att komma till den insikten efter att i fem år undrat vad det var för fel på dem. Och jag minns att en tanke flashade förbi: “det är som att Gud programmerat mig till att bara kunna älska en man på det sättet”.

Ungefär exakt då började jag förstå att jag alltså lämnat J bara för att gå iväg och söka efter J i andra. Utan att lyckas naturligtvis. Det finns bara en av honom.

Men inte nog med det. Jag fick en inre bild också. Ja, jag vet att det låter lite weird, men vad ska jag säga, jag fick ju det. I den här inre bilden såg jag mig själv och J, och över oss såg jag typ ett fingeravtryck.

fingeravtryck

Inte riktigt så här men på ett ungefär, så att ni fattar galoppen

Och jag förstod att det jag såg var ett avtryck efter Guds finger. Ja det var alltså så jag tolkade det och jag förstod, när jag såg detta, att nån gång i mitt och Js liv så måste Gud ha satt finger över oss, något som inte går att göra ogjort. Guds fingeravtryck går inte att tvätta bort ens med kemisk bensin. Det är inristat i åtminstone mitt hjärta.

Som jag personligen såg det så var det som att J och jag redan var gifta på ett sätt, fast inte genom ceremoni utan själsligt/andligt. Ja jag vet inte, kalla det vad ni vill.

Det här gjorde i alla fall ett enormt intryck på mig.  Så många falska föreställningar föll för mig under den här perioden, saker jag lärt mig av min omvärld, och jag bestämde mig för att inte kämpa emot det Gud bestämt mer utan nu ville jag vara trogen J till döden skiljer oss åt, och det oavsett om han ville ha mig eller inte (vi var som sagt inte ihop).

Jag bestämde mig för att jag hellre är singel resten av livet än att bli ihop med nån annan. Och skulle J inte vilja ha mig, vilket vore förståligt – ja då skulle jag acceptera och få leva med det helt enkelt. Det skulle det vara värt, för eventuella försök till att vara med någon annan skulle vara typ… onaturligt för mig.

Ja jag vet att det här låter ganska dramatiskt och extremt men det var en rätt så dramatisk händelse för mig. Det var även väldigt skönt. Bara det här att jag inte skulle behöva spana efter eller bli ihop med någon annan man mer var en enorm lättnad.

59155266

Jag berättade i alla fall för J hur jag kände och även fast han inte riktigt förstår/bryr sig om såna här andliga grejer (jag nämnde inte så mycket kring den biten för honom) och även fast han inte ser det på samma sätt så blev det vi igen. Det gick inte lika friktionsfritt som en smord ål på ett äventyrsbad, men i varje steg på vägen har Gud varit med oss, det är jag säker på. Skulle kunna berätta ett par saker om det med, men det tänker jag inte heller göra just nu.

Men vill ni veta något lustigt? Jag blev inte ett dugg kristet troende där och då. Visst, jag gav Gud rätt i ett ganska stort livsval, men jag fattade ännu inte vem Gud är och kategoriserade honom fortfarande som “nånting” eller “en ospecificerad osynlig kraft” (flummigt!). Jag förstod verkligen inte att den Gud jag kunnat ana mitt i allt det här var den personlige Gud som det står om i Bibeln (hade inte läst Bibeln).

Jag var också helt aningslös inför vem hans son är och hur mycket jag behöver honom. Det skulle dröja ungefär ett och ett halvt år till jag skulle komma till tro på Jesus. Och innan dess skulle jag behöva sjunka ännu djupare i depression, för som ni vet så kan ingen äkta hälft, hur mycket man än må höra ihop, göra en lycklig på djupet.

Som jag ser det så var det som att Gud använde min relation till J för att föra mig närmare Honom. Jag vet inte, men för mig går det lite hand i hand, det här att bestämma sig att vara trogen en enda  man och vara trogen en enda Gud. Det är inte samma sak men jag skulle vilja påstå att det är nånting i besluten som liknar varann. Förstår ni hur jag menar?

Att bestämma sig för att något är värt att hålla fast vid fastän det kanske inte alltid ser ut som man vill är ganska likt hur det är att leva med Gud.

Jag och J blev i alla fall ihop igen och vi tog vid där det tog slut fem år tidigare. Ganska exakt faktiskt. Vi till och med flyttade tillbaka till samma adress som vi bott på tidigare (det bara blev så), och jag är så tacksam att Gud valt ut just honom till mig för ska jag vara ärlig så tycker jag att han är mer än vad jag förtjänar.

Och här är vi nu. Ordentligt gifta. I nöd och lust. Till döden skiljer oss åt. Amen.

1-5

Det var pretty much detta som fingeravtrycket betydde för mig.