Betraktelser, Bilder, Jesus

Nej, barn kommer INTE att rädda världen

endisnigh.jpg

Den ökade mängden människor som säger saker som att “det är BAAARNEN som kommer att rädda VÄÄÄÄRLDEN” med drömska blickar riktade mot horisonten , jag måste fråga, vad är det här för masspsykos?

Vet ni vad själva andan bakom det här påminner mig om? Det påminner om pratet om “indigo-” och “kristallbarn” som har pågått länge nu inom New Age-kretsar runt om i världen. Där har snacket gått att det senaste decennierna har fötts barn med “högre frekvens energi” till jorden och dessa barn, enligt New Age-gurus, är mer känsliga än tidigare generationer. Det har sagts att dessa “superempatiska” barn har fötts (reinkarnerats, faktiskt, från högre dimensioner) för att höja jordens frekvens och skapa balans och fred i världen mellan människor och natur och för att de ska föra oss in i en ny tid (new age) med sina helbrägdagörande och halvt övernaturliga lynnen.

Jag står inte ut när jag ser hur den här andan och synen på barnen har flyttat ut från nyandlighetens fult designade hemsidor och rätt in i i allmänheten. Barn som ska återställa balans! Barn som ska visa vägen! Barn som ska rädda världen! Snap out of it!

Barnen kommer inte att rädda världen. Inte något flickebarn, inte något pojkebarn, inte något enskilt barn eller någon grupp av barn alls.

Människor som säger att det är BAAARN som ska rädda VÄÄRLDEN, jag tycker att det syns rätt tydligt vad de längtar efter. De längtar efter en räddare (frälsare) och ett hopp, de längtar efter renhet och helighet. De längtar efter ett ljus i mörkret som kan ge oss och leda oss in i ett nytt meningsfullt liv och en ny framtid. Och det tycker de sig se hos just livrädda barn.

Men sätter man sitt hopp till livrädda barn och deras omvärldsanalyser så gör man både sig själv och barnen en otjänst.
Barnen är bara vanliga människor och de kan bli vilseledda (om de inte redan är det), de kan få drabbas av psykisk ohälsa (om de inte redan har det) och de kan när som helst knäckas, exempelvis för att de har kastats ut i extremt fientliga miljöer och sammanhang med uppgifter och frågor som är omänskliga att ge till barn.

Och en annan sak – barn blir vuxna och snabbt går det. Tro mig jag var själv nyligen ett barn. Faktiskt skulle jag säga att det är en av de naivaste och dummaste föreställningarna en vuxen människa kan ha – att BARNEN ska ha svaren och att det är BARNEN som ska leda oss rätt som civilisation.

Om du har sugits med i det här, vakna upp ur din trans och nyktra till. Har du en föreställning om att “barn är klokare än vuxna” och att “barnen har förstått det vuxna inte vill förstå”  och att de “kommit för att visa oss vägen” så kan jag säga att du har förvillat dig in i en romantisk fantasi.

Har även sett kristna som skriver saker i stil med “när lärjungarna är tysta så börjar stenarna ropa” och uttryck som lutar åt “profet”. Vet ni vad? Jag orkar inte. Det är så dumt så jag vet inte var jag ska ta vägen. De pekar ju inte ens åt rätt håll!

Barn kan man finna inspiration hos, de ser saker med nya ögon, kan vara oerhört intelligenta och kloka och vi kan lära oss mycket genom dem, men den inspirationen får man ta tillvara på på ett helt annat sätt än att kasta upp dem på världsarenan och hoppas att de klarar pressen för att de “verkar kunna ta det, så starkt, wow”.

Vill man ha en räddare, vill man ha någon att sätta sitt hopp till, vill man äga något sant och gott och heligt och oskyldigt och rent, vill man ha ett nytt meningsfullt liv och en framtid, vill man ha ett ljus som vägleder genom mörkret och som har svaren om sanningen och livet och evigheten, läs mer om Jesus här och kanske här och skaffa en Bibel. Vill särskilt uppmuntra dig som tror på förekomsten av “indigobarn” att göra just detta.

Låt Messias vara Messias och låt barn vara barn.

Jesus ropade: “Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.”

Abort, Jesus

Stänger av Wifi alldeles för mycket

Har varit i extremt behov av att insupa vardans verklighet så därför har jag stängt av datorn och Wifi under stora delar av dagarna. Barnen klagar på att jag stänger av Wifi på tok för mycket. “Du är typ 35 år, du fattar inte hur ofta man måste kolla snap för att hänga med”.

Ha ha hon tror att jag inte vet!

Jag är så trött på en massa saker som har fått ta onödig plats i mitt liv allt för länge. Vissa saker står jag helt enkelt inte ut med just nu. Söker Gud. Hur söker man Gud kanske nån undrar. Ja först och främst så bekänner man Jesus som herre och frälsare och ber honom att göra en ren. Visst har jag väl berättat det, hur han kan göra en människa ny? Nästan som en reset-knapp. Jesus är enda vägen till Gud, så honom får man se till att skaffa en relation till. Sen söker man. Man kan söka i Bibeln, man kan söka genom att tala till honom, bjuda in honom i tankarna, genom att fråga och vända och vrida, genom att tala om honom och läsa om honom med andra människor, genom att lyda honom. Ja jag tror rent utav att man kan gå ut på kvällen och söka Gud med hjälp av en ficklampa om man är lagd åt det hållet. Jag har inte testat men en del vill ju gärna gå ut med ficklampor när de letar efter nåt.

Jag blir så ledsen och bedrövad över så himla mycket just nu. Ni vet ju hur jag brinner för abortfrågan till exempel. Men just nu gör den mig bara ledsen och förskräckt och jag vet inte hur jag ska stå ut att tala om det, om jag ska tala om det alls. Jag tycker att det är svårt att stå ut med hur våra minsta allt för ofta bara viftas bort som ett ingenting fastän de är ovärdeliga. Hur destruktiviteten viftas bort, fastän den i många fall är ett i ett långt led av destruktivitet, inte minst för kvinnan. Men det är inte det enda. Jag känner mig så liten. Så osäker på nästan allt.

Så jag bara kryper in i min kära faders famn och söker honom. Vad ska jag göra? Hur ska jag tänka? Vad ska jag tala om och hur ska jag tala om det? Hur ska jag hantera min egen och världens trasighet och röra? Svagheten och bräckligheten. Mörkret. Jag behöver tröst, jag behöver påfyllnad, jag behöver räddning.

‘Men hör nu, du min tjänare Jakob, du Israel som jag har utvalt. Så säger Herren , han som skapade dig, han som formade dig redan i moderlivet och som hjälper dig: Frukta inte, du min tjänare Jakob, du Jesurun som jag har utvalt. Ty jag skall utgjuta vatten över det som törstar och strömmar över det torra. Jag skall utgjuta min Ande över dina barn, min välsignelse över dina avkomlingar, så att de växer upp mitt ibland det gröna gräset, som pilträd vid vattenbäckar.’ Jesaja 44:1-4

Allmänt, Bebis<3, Betraktelser, Bilder, Familjeliv, Jesus, Kristendom

Utvecklingssprång x2? Livet med/som barn #jesus

Stig har sovit lite halvdåligt senaste nätterna. Han har vridit sig och stånkat och har inte kunnat slappna av. Jag förklarade för Fia att han kanske är i ett utvecklingssprång. Barn går igenom såna med jämna mellanrum medan de växer och lär sig.

Gick omkring med honom i sovrummet. Höll honom nära intill i famnen. Passade på att tacka Jesus medan jag vaggade honom. Tackade honom för att han är med mig alla dagar till tidens slut (Matt 20:28). Bra dagar, dåliga dagar, saliga dagar, osaliga. Dagar när jag mår dåligt, dagar när jag mår bra, dagar när allt går bra och när det bara blir fel. Att han är med mig och hjälper mig och gör allting nytt. Alla dagar.

Jag behövde påminna mig själv om det för jag mådde inget vidare. Det kändes som att jag var fel och allt jag gjorde var fel och att jag är trög och att det aldrig kommer att bli nån bättring på det. Att jag bara gör bort mig inför andra och att folk bara står ut med mig för att de måste.

Och medan jag gick där med Stig i famnen och tröstade honom samtidigt som jag pratade med Gud så kom jag att tänka på att precis som Stig ligger i min famn, så ligger jag i Guds famn. Och jag såg mig själv i Stig. Och jag tänkte AHA, jag är kanske också i en tillväxtperiod. Det kanske är därför jag är så spänd och gnällig. Det var i den stunden en härlig, uppmuntrande tanke.

Jag vet inte om jag är i nån tillväxtperiod, säkert har jag bara PMS. Men när jag stod där och tänkte tanken så kändes det som att Gud log mot mig. Och när han log mot mig så där så försvann spänningarna och jag blev lugn och varm och liksom stilla i sinnet, och glad.

Inte så intressant för er att höra kanske. Men det här är ett exempel på hur det kan vara att leva med Jesus. Innan honom hade jag ingen tröst i de här lägena. Eller jo, tv, dator och godis kunde trösta mig lite. Men inte så mycket. Inte på det här sättet.

IMG_2261

Han är tre månader nu (om ni undrar).