Vilhelmina Vild och Vacker

Vilhelminas sån där kommunslogan är Vild och Vacker. Passande!

Nu är vi här. Det är så skönt. Luften, ljuden, naturen, husen. Allt är så bekant. Lite har ändrats sen jag var här sist men det mesta ser ut som vanligt.

Jag undrar om människor som blivit kvar här inser hur speciellt Vilhelmina är, att de fattar hur fint och intressant det är här och att det är därför de har stannat. Jag hoppas det! Ofta i kulturen (filmer, böcker) så utmålas “de som blev kvar” som några hopplösa fall som saknade drömmar och ambitioner och aldrig sökte efter “mer”. Alternativt att de har förlorat nåt, att deras gåvor gått förlorade i slöseri. Det är idioti.

Jag hade inga drömmar eller ambitioner ändå flyttade jag. Jag flydde. Från mig själv har jag förstått sen, och det fungerade inte. Är glad att jag gjorde det på det sätt att jag är glad för de erfarenheter och liv jag har. Men kan ibland bli lite irriterad på Kungälv för att det inte ligger i Lappland och för att de byggt E6an mitt igenom stan som en stor massiv bajsrand i stadsbilden. Hur tänkte de där? Om de nu tänkte alls. Kanske blev de mutade eller hotade. Jag gillar Kungälv, men det är riktigt fult. Och det kan jag som sagt störa mig på ibland, jag som är van att bo mitt i det vackraste av skönhet genom hela uppväxten.

Den här bilden tog jag särskilt för bloggen. Har jag en bild på bloggen där jag står framför nåt eller där jag ens syns i bild över huvud taget så är det för att jag sagt till nån “kan du ta en bild på mig?” och med våld har klamrat fast kameran vid dennes händer. Foton på mig händer annars inte.

Bilden är tagen på Stenmans Konditori, lite av ett landmärke. Det är ofta där man ser kändisar om man ser nån kändis i Vilhelmina. Själv såg jag Staffan Ling på Stenmans en gång, eller om det var två gånger. #staffanling