Betraktelser, Youtube

Youtubeparets abort

Jag såg ungefär det mest sorgliga jag nånsin sett på youtube ikväll. Jocke, som i “Jocke och Jonna”, berättade att Jonna blivit oplanerat gravid. Det var oväntat eftersom de haft så kämpigt med att bli gravida med deras dotter.

De bestämde sig för att behålla barnet och att de skulle fixa det trots att det kändes svårt (deras dotter är bara en bebis, yngre än lillstigen, så de fick först panik och funderade på abort). De firade det nya barnet och berättade för vänner och började leva i förväntan. Men sen så hände det extremt jobbiga grejer som gjorde att Jonna (som har varit öppen med psykisk ohälsa och psykoser) inte såg nån ljusning så hon gjorde abort ändå i total förvirring och uppgivenhet. I vecka 14. Och hon har helt rasat ihop efter detta. Jocke berättar i ett youtubeklipp med titeln “VI FÖRLORADE VÅRAT BARN“.

Jag klarade inte av att höra så mycket mer efter att han berättat detta. Blev så ledsen för deras men nog främst för Jonnas skull. Jag hoppas vid Gud att hon ska kunna resa sig efter det här och att hon ska överleva, få tröst och läka.

För er som inte vet så är Jocke och Jonna väldigt kända på youtube. Min dotter följer dem  av och till så jag följer dem lite löst jag med eftersom jag hör när hon tittar på deras videor och jag tycker att det är viktigt att åtminstone försöka få en överblick om vad ungdomarna ser. Deras youtubekonto är ganska extremt, och deras så kallade “prankvideos” som de gör mot varandra har ibland gått över gränsen och blivit psykologisk terror och rena övergrepp. Men allt skämtas naturligtvis bort som “bus”, och jag tror inte att de själva vet var sunda gränser går eftersom de har väldigt svåra uppväxter bakom sig. Hemskt är det och jag brukar inte se på det, och förstår inte hur man kan se på det och skratta och anse att de är “sköna” när de gör som de gör. De är så vilsna. Men de söker genuint lugn och ro i sina liv, de söker bot och bättring och försöker uppnå det tillsammans och kämpar med vad de har. Det är uppenbart tycker jag, att de strävar efter ett bra och schysst liv, och jag hoppas på dem. Men de är som sagt så så vilsna.

Jag önskar man kunde vara deras föräldrar, stänga deras sociala mediekonton, skydda dem, berätta om Jesus, ge dem chili cheese och oboy.

Barnet var ju välkommet och hon gjorde abort i panik, för att saker för stunden kändes övermäktiga. Det är en hård sak att leva med.

Jag trodde aldrig att jag skulle be för Jockiboi eller hans fru, men det har jag gjort ikväll. Känner mig som en tonåring som går och blir känslomässigt engagerad i ett bökigt och ohälsosamt offentligt youtubepar som berättar allt för kamerorna även fast det nog ofta hade varit bättre om de hållit lite på sitt privatliv. Men ja den här gången blev jag känslomässigt engagerad som ett barn och jag hoppas nog att fler ska be för dem.

Nu måste jag sova. Ha det bra allihopa, och om du som läser det här har gjort abort och känner sorg efter det så finns det hjälp att få. Skriv till mig så kan jag koppla samman dig med nån med kunskap och erfarenhet.

God natt!

Abort, Jesus

Stänger av Wifi alldeles för mycket

Har varit i extremt behov av att insupa vardans verklighet så därför har jag stängt av datorn och Wifi under stora delar av dagarna. Barnen klagar på att jag stänger av Wifi på tok för mycket. “Du är typ 35 år, du fattar inte hur ofta man måste kolla snap för att hänga med”.

Ha ha hon tror att jag inte vet!

Jag är så trött på en massa saker som har fått ta onödig plats i mitt liv allt för länge. Vissa saker står jag helt enkelt inte ut med just nu. Söker Gud. Hur söker man Gud kanske nån undrar. Ja först och främst så bekänner man Jesus som herre och frälsare och ber honom att göra en ren. Visst har jag väl berättat det, hur han kan göra en människa ny? Nästan som en reset-knapp. Jesus är enda vägen till Gud, så honom får man se till att skaffa en relation till. Sen söker man. Man kan söka i Bibeln, man kan söka genom att tala till honom, bjuda in honom i tankarna, genom att fråga och vända och vrida, genom att tala om honom och läsa om honom med andra människor, genom att lyda honom. Ja jag tror rent utav att man kan gå ut på kvällen och söka Gud med hjälp av en ficklampa om man är lagd åt det hållet. Jag har inte testat men en del vill ju gärna gå ut med ficklampor när de letar efter nåt.

Jag blir så ledsen och bedrövad över så himla mycket just nu. Ni vet ju hur jag brinner för abortfrågan till exempel. Men just nu gör den mig bara ledsen och förskräckt och jag vet inte hur jag ska stå ut att tala om det, om jag ska tala om det alls. Jag tycker att det är svårt att stå ut med hur våra minsta allt för ofta bara viftas bort som ett ingenting fastän de är ovärdeliga. Hur destruktiviteten viftas bort, fastän den i många fall är ett i ett långt led av destruktivitet, inte minst för kvinnan. Men det är inte det enda. Jag känner mig så liten. Så osäker på nästan allt.

Så jag bara kryper in i min kära faders famn och söker honom. Vad ska jag göra? Hur ska jag tänka? Vad ska jag tala om och hur ska jag tala om det? Hur ska jag hantera min egen och världens trasighet och röra? Svagheten och bräckligheten. Mörkret. Jag behöver tröst, jag behöver påfyllnad, jag behöver räddning.

‘Men hör nu, du min tjänare Jakob, du Israel som jag har utvalt. Så säger Herren , han som skapade dig, han som formade dig redan i moderlivet och som hjälper dig: Frukta inte, du min tjänare Jakob, du Jesurun som jag har utvalt. Ty jag skall utgjuta vatten över det som törstar och strömmar över det torra. Jag skall utgjuta min Ande över dina barn, min välsignelse över dina avkomlingar, så att de växer upp mitt ibland det gröna gräset, som pilträd vid vattenbäckar.’ Jesaja 44:1-4

Bilder, depression, Högtider, Jesus, på Sonja, Psykisk ohälsa

Känner inget för studenten

Jag har ända sen gymnasiet mått illa när det har blivit dags för studenten. Jag har känt sån bitterhet när jag har sett alla de glada studenterna och det har varit omöjligt för mig att glädjas med dem även om jag har fattat att det är det rimliga att göra och att det är så fina människor gör. Men nä, screw them och deras glada ungdom och framtidshopp liksom.

För jag hade ingen glad ungdom. Jag har skrivit tidigare om att jag varit deprimerad större delen av mitt liv och depressionen och alla grejer som bidrog till att jag mådde dåligt gjorde att jag inte orkade med skolan och eftersom jag inte orkade med skolan så tog jag själv aldrig studenten. Jag kände inget direkt framtidshopp när jag var i den åldern.

Så därför har studenten känts jobbig. Den har symboliserat så mycket som jag känner att jag har missat och den har påmint mig om nåt som jag själv har upplevt fattats mig.

Kom att tänka på mitt studenthat häromdan när jag läste att Idaelisas tagit studenten. För jag kom på att jag inte kände nånting när jag läste om hennes student och såg bilderna. Eller ja, jag kände inget negativt i alla fall, ingen avundsjuka, inget svart öppet hål i bröstet, ingen sorg eller bitterhet eller avsky eller lust att dränka världen i bensin och tända en tändsticka.

Och det här är nåt som smugit sig på mig. Jag minns inte hur jag kände förra året eller förrförra året, jag minns inte om jag ens reflekterade över det? Men jag vet att det är nån gång efter jag tog emot Jesus som den här sorgetyngden lämnat mig. Som en dimma som ljudlöst har blåst iväg? Svosch.

Jag antar att jag känner att det där som fattades mig inte fattas mig längre? Och att jag har framtidshopp? Ja jag vet inte exakt varför jag inte hatar studenten längre, men så verkar det vara i alla fall.

Och det är skönt. Känslor av att vilja slå ner glada studenter med ett baseballträ är inte känslor som man med glädje vinkar in i bröstet direkt.

Här är jag och min man på hans student 2003. Ville bara slå ner honom med ett baseballträ. Nej jag skojar bara.