Jag råkade radera min twitter med 10.000 följare av misstag

Jag tog paus från de flesta av mina sociala medier.

Facebook pausade jag och twitter pausade jag också. Facebook kunde jag bara låta stå, det kontot är som en parasit som klarar både antarktis glaciär och vulkanisk giftgas, men grejen med twitter är att kontot raderas permanent om man inte loggar in på 30 dagar.

Jag är inte dum så jag satte en påminnelse så att jag skulle komma ihåg att logga in ungefär var 20-30 dag för att att förlänga pausen. Och det funkade bra först men självklart så glömde jag att logga in efter några månader och hela kontot raderades följaktligen.

twitterslang

Mitt twitterkonto som jag haft så kärt i så många år, med 10 000+ följare och annat som det innehöll, försvann i ett jihu.

Det var alltså inte alls meningen utan det bara blev så. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan. Det var lite som att ett av mina största livsverk försvunnit men att det var ett livsverk som jag inte var särskilt stolt över eller nöjd med (vet inte varför, 10 000+ följare är väl ändå en slags bedrift).

Jag har ganska länge känt mig tyngd av det där kontot. Det var för stort. Men jag ville inte ta bort det för jag tänkte att Gud kanske ville använda kontot till att sprida ordet om Jesus och så. Så jag gav kontot till honom och tänkte att om Han tycker att jag ska ha kvar det så får han visa mig det genom att rycka tag i mig eller ge mig nån slags twitterglädje, inspiration eller vad som helst. Men tydligen så var inte mitt följarantal så himla viktigt för honom? För jag har inte hört nånting gällande den saken. Jag känner mig i alla fall mer lättad än vad jag känner mig förolämpad.

Jag har blivit som en tant som sitter framför brasan med en pläd över benen när det kommer till twitter. Jag sitter mest och blickar tillbaka på hur det var förr och minns de svunna tider som passerat. Twitter alltså.. det va tider det barn. Jag minns det som igår.

Jag har skapat ett nytt konto med exakt samma namn, @hejsonja, men det är låst och jag har noll följare och även fast jag har en (1) följförfrågan så har jag inte godkänt den för jag har inte bestämt mig för hur jag ska göra. Jag har börjat följa några så att jag har ett flöde som jag passivt kan sitta och glo på ibland men det är allt. Jag är som en som sitter gömd i vassen i en roddbåt, utan metspö, och där sitter jag och visslar lite för mig själv ibland.

Är min tid på Twitter kanske över? Detta medium som jag har uppskattat så och lagt så mycket tid och energi på, men som jag allt eftersom har tappat glädjen för. Jag ska inte sticka under stol med att sociala medier har varit ett av mina stora intressen och hobbys och jag tycker fortfarande att det är både fascinerande och kul, så det är inte ett intresse som jag har lämnat bakom mig. Men lite distans och rannsakan har verkligen varit och är fortfarande på sin plats för min del.

Facebook – ett obehagligt och känsloutsugande monster

Jag skrev i förra inlägget om hur jag funderar kring att lämna facebook helt och jag vet jag vet, det här med att “lämna facebook” har nästan blivit ett slagord som var och varannan facebookanvändare slänger sig med lite då och då utan att göra allvar av det. Många pausar facebook, även jag har gjort det flera gånger, för att sen återkomma när pausen är över.

radera facebook

Jag har alltid kommit tillbaka eftersom jag mitt bland alla nackdelar har sett så många fördelar. Där har jag kunnat dela länkar som jag tycker är viktiga (till exempel till min blogg ho ho ho) och där har jag tänkt att jag också kan ta tempen på min omvärld och bekantskapskrets för att se vad människor gör och vad de diskuterar. Jag har också inbillat mig att med facebook så håller jag kontakt med släkt och vänner.

Men jag tror att facebook har motsatt effekt. Visst jag kan dela länkar och tankar. Men jag tror att facebook mer och mer är en exeptionellt dålig plats för att ta tempen på omvärlden och när det kommer till att underhålla sitt sociala liv så är facebook förmodligen sämst.

Nyligen läste jag det här reportaget i Aftonbladet som på ett enkelt sätt (och med illustrationer!) beskriver hur Donald Trumps valkommitté använde sig av Facebook i presidentvalet. Det hela ger en liten smak om hur makthavare genom dessa tjänster kan manipulera de de vill, dit de vill, på ett sätt som dessutom kan upplevas som både behagligt, praktiskt och “användarvänligt”.

Och jag finner det hela mycket frånstötande.

Man behöver inte vara konspirationsteoretiker (och för all del så är jag det med) för att känna att oboy, det här är inte bra.

Jag känner också att facebookfeeden gör mig känslomässigt störd och avtrubbad på ett sätt som jag verkligen hatar. 

Ni vet hur det kan vara när man scrollar i feeden.

  1. Det dyker det upp ett klipp på en gubbe som dansar salsa med sin hund. Hunden gör rytmiska höftrörelser till “mexikansk musik” och det är jättegulligt. Man gillar. Man scrollar vidare.
  2. Nästa grej är ett inslag om trafficking och kvinnor och barn som säljs som sexslavar någonstans. En ung kvinna berättar med glasartad blick hur hon blev såld av sina egna föräldrar och sedan våldtagen upp emot 40 gånger varje natt. Man ser klippet klart. Empatisk som man är så har man gråtklumpen i halsen för de här stackars människorna. Man gillar inlägget. Scrollar vidare.
  3. Nästa grej är ett klipp där någon har klippt ihop de bästa scenerna från tv-serien The Office. Man tittar. Det är kul. Man gillar.
  4. Nästa klipp: ett dött barn ligger på en strand i Turkiet.

Och så fortsätter det så här. Skoj och allvar, skratt och gråt, blandat gränslöst på ett helt smaklöst sätt.

emotionalpervertedfacebook

Och jag känner personligen att det här gör något med mitt känsloliv som jag verkligen inte vill. Ska jag beskriva det med ett ord så väljer jag nog ordet perverst. Och jag vill inte ha perverst.

Jag är en kännande empatisk människa som de flesta är. Jag tycker om att jag kan känna och att jag har nerver inombords som gör att jag bryr mig. Jag vill värna om det här. Jag vill ta hand om det. Och det tror inte jag att jag gör genom att stoppa in och investera mitt känsloliv i denna cyniska och manipulativa onlineapparat som knådar och sticker och drar i det för att sen sälja det till vemhelst som vill ha det och som har råd.

Jag vill bry mig. Men jag vill inte bry mig på det sätt som facebook stimulerar mig till – några minuter i taget på nya saker hela tiden.

Ändå tvekar jag. Jag tvekar för att jag vet att jag är bra på sociala medier. Jag vet att jag inte skryter när jag säger att jag är bättre på sociala medier än de flesta. Och jag tror att om Gud vill så kan han nå en hel del människor genom mig och de sociala medier jag är medlem på. Men är det det han vill? Vad vill han att jag ska göra?

Jag vill inte göra något förhastat och radera något som är tänkt att användas innan jag fått svar. Så jag har inte raderat något än fastän jag egentligen vill. Tills vidare har jag pausat facebook och twitter. Jag postar inte längre på instagram (men har skapat ett privat konto som bara är för det direkta fåtalet) och jag är inaktiv på Snapchat.

Hur tänker ni andra kring det här? Hur tycker ni att facebook och liknande sociala medier känns? Hur mår ni när ni är online? Hur påverkar det er och livet runtomkring? Och sist men absolut inte minst: hur tänker ni kring hur informationen som Facebook samlar upp om er används/kan användas?