Ont i kroppen och ett vardagsmirakel

IMG_0898Ända sen kejsarsnittsförlossningen så har jag haft ont i kroppen. I ryggen och magen främst. Eftersom jag fick hög feber efter operationen och visade infektion så har jag tagit två kurer antibiotika, plus att jag förlorade en hel del blod. Långsamt långsamt mår jag bättre, idag tar jag sista antibiotikatabletten, men är fortfarande så himla trött och behöver lägga mig ofta.

Jag som hade sett fram emot att bli vig, pigg och smidig som en elitgymnast efter förlossningen. Nä men allvarligt, jag hade nog tänkt mig att jag skulle återhämta mig snabbt. Jag gjorde ju det för 11 år sen då när jag senast födde barn. Då var jag uppe på fötterna och skuttade som en gasell direkt. Minns att vi var inne på stan på shoppingcentrum typ dagen efter och jag hade inga problem med att amma offentligt om det behövdes.

Nu undrar jag hur jag över huvud taget ska klara mig när Joakim går tillbaka till jobbet om några dar.

Tanken på att amma offentligt känns ungefär såhär:

images.jpg

Hittills har Joakim fått sköta nästan allt utom amningen så klart. Han har till och med fått agera sjukvård och ge mig sprutor med blodförtunnande i låret. Det var spännande! Mycket har vi gjort tillsammans under våra 16 år men vi har aldrig stuckit varann med kanyler. Kul att lära känna varann på nya sätt! Sen om det gav någon nytändning i äktenskapet vet jag inte. Så just för nytändningar i äktenskapet tror jag att ni kan vänta med kanylerna. Ikväll ska han tejpa sårtejp på mig.

IMG_0898

Men bättre och bättre blir det dag för dag. Min största ängslan är hur ont det gör när jag bär på den här lilla krabaten “för mycket”, där behövs verkligen Joakim. Det positiva är att jag har Jesus. Med honom blir pessimistiska  jag något mer hoppfull att det kommer gå bra ändå, att jag kommer klara det.

VARDAGSMIRAKEL

Just ja! Jag vill dela med mig om ett litet vardagsmirakel! Häromkvällen blev lillen plötsligt nästäppt av nån anledning. Och det försvårar ju minst sagt amningen (det blir svinjobbigt och jag orkar verkligen inte det just nu). Så jag la händerna på honom och bad för att näsgångarna skulle öppna sig. Och det hände! Precis som havet öppnade sig för Mose så öppnade sig hans näsa. Jag blev jätteförvånad.

Att Gud ska säga ja när jag ber om helande är nåt jag har kanske 2% tilltro till.  Jag tror 100% på mirakel, jag har till och med upplevt det själv i överväldigande skala, men att Gud ska svara när jag ber om helande för andra? 2% tilltro, som sagt. Har bett honom om att ge mig mer tro på det området faktiskt. 2% är ju rätt… lågt.

Men som sagt. Häromdan rensade han min nyföddes näsgångar! Hurray! Så nu är min tro för helandebön kanske stigit upp till 4-5%. Gud hör bön och snorsugen får vänta till another day.

snorsug.jpg

PS. Jag svettas som en gris. DS.