Bloggvecka!

Hej hej gott folk!
Nu var det ett tag sen höstlovet tog slut och jag tänker att nu ska jag begå den där bloggveckan som jag har utlovat. Jag har fått många fina förslag och jag tänker att jag hugger in på några av dem.

Bild 2018-11-20 kl. 11.04 #3.jpg

Min kära yngsting har gått och blivit väldigt aktiv i jämfört med innan. Till exempel nu så tänkte jag att jag skulle fixa massa grejer medan han sov sin 1-2-timmarslur. Inget blir ju gjort när han är vaken. Hur länge sov han? 20 minuter. Vaknade leendes. Lille glade herrn. För det mesta vill han bli omkringburen nu, och sitta i knäet och vara med i varenda levnadsmoment samtidigt som dreggel lämnar hans glada mun i kopiösa mängder. Han är som en porlande fjällbäck min son.

cascade creek environment falls
Photo by Jonathan Meyer on Pexels.com

Allt det där nödvändiga vardagsbestyret och förberedelserna som man helst vill göra, det skjuts och läggs på en hög.

Till exempel så har det nu gått säkert närmare två timmar sen jag tog fotot på honom i barnstolen här ovanför där han sitter och tycks vara förvånad över sin egna handled. Jag skulle egentligen bara skriva några rader till och posta men det har ammats, burits, matats osv och nu så sover han igen, så jag skyndar att posta!

Vi hörs!

Det vanligaste och mest unika

Moderskapet är extremt vanligt och har gjorts i alla tider ändå är varje enskilt moderskap nytt och för första gången.

Ibland kan jag undra hur allt bara kan fortsätta som vanligt nu när jag nyss har fött ett barn. Jag har stått med honom i famnen och tittat ut genom fönstret och tänkt: hur kan bilarna bara köra förbi som vanligt när en ny människa har kommit ut till världen?

Att världen bara fortsätter som vanligt när något så enormt har inträffat känns konstigt. Men samtidigt är jag glad för att världen inte stannar för varje gång en människa föds för det skulle bli ohållbart.

IMG_1048

Jag tänker mycket på min egna mamma. Hon och jag har inte haft den bästa relationen. Hon har länge haft missbruksproblem och alla som har någon anhörig med de problemen vet hur det kan förstöra och påverka och sätta djupa spår. Ni som inte har den erfarenheten kan kanske föreställa er någotsånär att det inte är något positivt i alla fall.

Jag har varit väldigt arg och ledsen väldigt länge och ledsen är jag fortfarande på många sätt, men inte längre så mycket på henne. Jag har mer och mer börjat se det fina och hur himla underbar hon är. Hur hon har kämpat, hur hon ansträngt sig och hur hon har älskat, även om den kärleken inte har kunnat bota och hela henne själv.

Och jag är så glad att just hon är min mamma. Jag skulle inte vilja byta henne mot nån annan mamma i världen, inte för en sekund.
Och det har ju rett upp sig bra för mig ändå. Jag har funnit meningen med livet och de sår jag fått från min uppväxt som fortfarande finns kvar känner jag mycket stor förhoppning att Jesus kommer hela i sinom tid.

Jag vill sända ett stort tack till alla trasiga, osäkra och kämpande mammor som inte alltid lyckas men som gör så gott vi kan från det vi har! (ja jag räknar mig själv till dessa). Vi är mer värdefulla än vad vi kan förstå.