Jesus älskar barnen och familjen, hans fiende hatar den

Kom att tänka på en sak när jag gjorde mig i ordning.

Förr när jag sökte Svaret och Meningen så stötte jag, som så många andra, på meditation och yoga. Jag läste väldigt mycket om det här och kom över böcker av en författarinna som skrev att de som har bäst förutsättning att nå Svaret är övre medelklass. Hon skrev att visst kan det gå ändå (förmodligen för att inte tappa alla läsare som inte tillhör denna klass…), men det är så mycket kämpigare.

Om man bara hade en stuga i bergsbygd att resa till…

Författarinnan var själv född i en välbärgad familj och hade tjänstefolk och råd att resa omkring och meditera, göra yoga, och studera allt möjligt hokus pokus. Hon var Mycket Upplyst, och i princip nästan där, vid målet.

Jag minns hur hon skrev om en svår tid i hennes liv då hon lämnade allt och reste till familjens stuga i en vacker bergsbygd för att kunna fokusera på yoga och hälsan. Hon skrev i boken hur mycket det utvecklat och hjälpt henne på resan vidare framåt.

Jag behövde också hjälp! Jag hade också en svår tid! Men jag hade ingen stuga i en bergsbygd, och jag kunde inte lämna allt för att gå omkring och klia mig i röven och tänka Djupa Tankar vid en sjö!

mngmedliv

Jag ångrade inte mina barn, men jag kände mig splittrad

Där var jag, för tillfället singel och med två små barn. Jag ville inget hellre än att få Svaret och Meningen med livet men enligt den här filosofin, som är oerhört vanlig i de där kretsarna (“söker efter svar-kretsarna”), så var mina tankar alldeles för fyllda av världsliga vardagsbestyr och barnsaker för att jag skulle kunna få plats med Slutdestinationens Stora tankar.

Nu är det så att jag älskade mina barn och inte ångrade dem över huvud taget för den här sakens skull. Men de här tankarna om att jag hade sämre förutsättningar att komma till Målet på grund av att jag var fattig och hade två barn, hjälpte inte för fem öre, utan det snarare splittrade mig. Den frukt som jag helst ville ha och kände att jag behövde för att inte tyna bort, hängde så högt att jag inte kunde nå den. Och tydligen var det finaste jag hade en del av anledningen till att jag inte nådde upp.

Som väl var så stannade inte mitt sökande här. En ängel (jag tror det var en ängel? under min första förlossning) visade mig en gång att sanningen är gratis, och att den är så enkel så att även barn kan förstå den.
Så även fast den här författarinnan och många andra författare verkade kloka och Mycket Upplysta, så gnagde ändå en tanke inom mig att de måste ha fel, då deras väg till Målet krävde resurser och fysisk eller mental kapacitet de flesta människor inte har, och särskilt inte barn

Med Jesus är det helt annorlunda

Han står för något helt annat. Heeelt annat. Honom finner man i vardagens stress, när man tänker på barnen, när man är med barnen, när man hänger och viker tvätt, när man lagar mat, när man går i en Otroligt Dåligt Ljussatt Matvarubutik,  när tvååringen hänger i benet och man undrar för stunden hur man ska orka dagen. Jesus är med i allt, och man hittar honom jämt, och han är nära ständigt.

Jesus älskar min familj! Den står inte i vägen, den är en av hans vackraste gåvor och han använder den dagligen som ett medel för att visa mig vem han är och vem jag själv är hos honom, och jag kan bara tacka honom och älska honom ännu mer!
Faktum är att en gång när jag sa till Gud att “tänk att du älskar mig så mycket att du räddade mig” så sa han “jag räddade dig för att jag älskar många” och jag såg bla mina barn framför mig.

Alla idéer om att familjen eller barn skulle vara ett hinder till fullhet, en sten i skon i sökandet efter mening och lycka, kommer från ingen annan än djävulen själv (sen så är inte Meningen med livet att bilda familj, så de som inte kan/vill bilda familj behöver inte oroa sig för att gå miste).

Jag kan med full ärlighet berätta att jag hittat målet

När jag vänder mig till honom, söker honom, så använder han vardag, stress, oro, sorger och mina brister för att visa hur stor och god han är, så att jag inte behöver tro att livet går ut på att föra en i det närmsta perfekt tillvaro där jag ska axla rollen som en slags minigud  som blir uppassad av andra, så att jag kan gå omkring på en sandstrand med huvudet fyllt av Enbart Viktiga Tankar, upptagen med att Aldrig Göra Saker Jag Ångrar eftersom jag är Bäst. Hu!

Jag kan med full ärlighet säga att jag har nått målet nu, jag är hemma. Inte för att jag på något sätt nådde upp till frukten utan för Jesus gjort så att jag, bara genom att be honom om frukten, får den framräckt till mig. Gratis. Och han är en person som även barn kan känna, och ofta (kanske alltid, i någon grad?) känner, instinktivt.

Han ger mig detta för att han han vill ge mig det. Han vill ha gemenskap med mig och han vill hjälpa mig att vara en bättre mamma, bättre fru, bättre vän osv. Jag behöver mycket hjälp och mycket nåd och han ger båda.

Vem kan göra ens största sorger till ens största källor till tacksamhet? Han kan!

Kram
(jag som tänkte att det här inlägget skulle vara att jag “delade en kort tanke lite snabbt”. Kort och gott så ville jag bara säga att alla försök att nå upp till livets hemlighet utan Jesus kommer att misslyckas)

Orden som krossade mitt hjärta mer än vad några andra ord har gjort

En dag när jag var liten fick jag höra orden som nog krossat mitt hjärta mer än något annat. “Ingenting är evigt” var vad jag fick höra. Jag vet inte hur gammal jag var, minnet är diffust och utdraget, som att det rör sig över många år, men jag minns vad jag kände inombords. Jag minns desperationen, sorgen, men framförallt ilskan. Det fick inte vara sant. Det kunde inte vara sant. Var det verkligen sant?

“Allt har ett slut” fick jag höra. Det gjorde så ont i mig. “Men nånting måste väl finnas för alltid?” frågade jag mamma. Jag satt på golvet i hallen. Tror jag höll på att ta på mig overallen och jag försökte hitta något i rummet som skulle kunna tänkas hålla för evigt. Jag skulle dö, min mamma skulle dö, skorna skulle gå sönder, byrån med. Blicken fastnade på olika saker, bland annat ett eluttag där mamma brukade plugga in dammsugaren. Vi hade ofta strömavbrott. “Nej, allt har ett slut. Förr eller senare är allt vi ser och vet nu borta” sa hon. Det högg i min själ som tusen yxor. Varför leva över huvud taget om det är sant?

Jag fick se saker förändras, gå sönder och försvinna. Jag fick höra att jag skulle njuta så länge jag är barn för som vuxen skulle allt bli svårt, och jag fick höra att rymden är det enda som är evigt. För mig var det som att säga: “allt gott har ett slut och det enda som är evigt är tomt och meningslöst”.

tumblr_mj0vvcqnZx1qdlh1io1_400

Jag kunde inte acceptera det. Jag ville inte acceptera det. Jag sökte efter det beständiga, det orörliga, det som håller, det som finns kvar efter att dammet blåst bort. Jag saknade det, jag behövde det, jag önskade inget hellre. Och det kändes ju som att det fanns, som att det borde, som att det måste finnas. Men var fanns det? Var skulle jag leta?

Musik var en sak som jag som jag tyckte kändes besläktat med evigheten. Därför stod jag inte ut med elgitarrer och elektrisk musik för jag kunde inte acceptera att något så tidlöst som musik skulle vara beroende av elkraftverk. Jag var som en gammal gubbe från 1800-talet på det sättet. Men när jag fick veta att alla mina favoritartister använder elinstrument och att det är normalt fick jag ge med mig och acceptera att även musik är beroende.

Jag sökte efter något att hålla fast vid, men ingenting som jag hittade stannade kvar. Allting bara förändrades, kastades om och gled ur mina händer. Även, och kanske särskilt, sånt som jag tyckte om.

Ilskan mot världen tilltog. Hur kunde den vara så ond och så meningslös? Hur kunde människor skratta, jobba och ha vänner om det inte finns nånting gott som aldrig försvinner? Hur kunde Gud, om han fanns, ha skapat nåt så korkat som detta liv och dessa kroppar, dessa sköra och beroende tingest i ständigt behov av tillförsel?

Vad var det för mening att hoppas på nånting alls om Gud är korkad och inget består? Vad var det för vits att anstränga sig? Varför kändes kroppen så tung? Varför gjorde det så ont?

Mot slutet blev sökandet allt mer desperat. Jag satt uppe om nätterna och ville inte sova. Det viktigaste av allt för mig var att hitta det där som fattades och som hela min kropp och själ längtade efter så mycket så att jag inte kunde stå ut. Jag läste i böcker, jag plöjde internet, jag prövade olika filosofier och tankemodeller. Vad är sant? Vad är lögn? Vad är det för fel på världen? Varför känns det som att inget som vi har fått lära oss stämmer? Varför måste jag leva? Hur hittar jag sanningen? Kan man förstå sanningen? Har jag en själ? Är jag en person? Finns jag? Och om jag finns, betyder det något alls? Kan jag lika gärna ta livet av mig? Eller skulle det bara göra smärtan ännu värre?

Jag fann inte det jag sökte nånstans. Ibland kunde det kännas som att jag var nära, som att sanningen låg som ett ord färdig på min tunga, men allt jag fann var ännu mer tomhet och ännu mer meningslöshet. Snart hade jag ingen kraft kvar. Ju mer jag sökte livet, desto mer ville jag dö.

Till den dagen då jag letade på rätt ställe.

Jag stod med en bok i mina händer. Den var på engelska, och den skulle hjälpa mig att bli av med de onda inre rösterna som jag förföljdes av.

Jag fattade inte att boken var en kristen bok. Jag trodde att det bara var en “vanlig bok” som gillade att citera Bibeln. Hade jag vetat att den var kristen hade jag sannolikt inte köpt den.

Jag hade läst om Jesus många många gånger förr men den här gången stod det annorlunda om honom än vad jag var van vid. Jag var van med att Jesus användes som stöd för olika lösningar och teorier som folk kommit fram till. Nu stod det att det var Jesus själv som var lösningen.

logneromjesus

Förr hade jag hört om hans död på korset som något onödigt, eller som något som egentligen inte hade hänt (det går en del rykten inom andra andliga läror om att Jesus egentligen skulle ha överlevt och farit till Indien och gift sig). Nu läste jag att hans död på korset var sann och något som han gjorde för att jag skulle kunna bli fri.

Förkrosselsen som började hos mig när jag var barn, förkrosselsen över att “allting har ett slut” läktes ihop i samma stund som jag släppte in Jesus i mitt hjärta och vår Eviga Gud tog emot mig i sin öppna famn.

Jag såg himlens änglar jubla och jag hörde Jesus själv säga till mig: Äntligen. Han sa det som att han väntat på mig i hela mitt liv. Som att hela himlen väntat på mig från dess att jag bara var en prick i mammas mage. Väntat på just den stunden när jag skulle vända mig till Jesus och på allvar säga: Jag behöver dig, jag behöver det du gjorde på korset. Hjälp mig.

Jag har aldrig blivit så förvånad.

Smärtan som börjat när jag var barn och som vid det här laget spridits som en osynlig sjukdom i hela mig försvann som i en vindpust. För hur kan man ha ont av något som man vet inte är sant? 

Jag såg det så klart nu. Allt har inte ett slut. Jag är en person. Jag finns. Jag är unik och jag är värdefull. Och Gud är oändligt smart och oändligt god och Jesus reste aldrig till Indien och skaffade familj. Och rymden? Rymden byttes ut mot fast mark under mina fötter. Gud har stillat min värld. Rymden är ingenting.

Innan Jesus förstod jag inte vad vitsen skulle vara med ett evigt liv. Tanken var motbjudande. Jag visste ju knappt hur jag skulle orka leva veckan ut och ännu mindre till jag var 50 år.

Men nu vet jag vad meningen med livet är.