Förföljelse av kristna runt om i världen

Idag i kyrkan hade vi besök av Andreas Reinhard från Open Doors, en organisation/nätverk som fokuserar på förföljda kristna världen över.

IMG_2470

Han pratade om Open Doors kamp och stöd både genom bön och direkt handling. Han berättade om hur läget är i till exempel Afghanistan, Indien och Nordkorea.

Vi har det så himla lyxigt här i Sverige. Det värsta som i regel händer här (som infödd svensk som inte har någon religion i ryggen) när man säger att man är kristen är att man blir idiotförklarad och kallad för psykotisk, hjärntvättad eller extremist. Men på många ställen i världen rör det sig om våldtäkter, tortyr, misshandel och mord riktat mot kristna.

Vi fick höra om ställen i världen där man kan göra vad man vill mot en kristen utan att behöva möta rättsliga följder. Ändå fortsätter människor att vara kristna på grund av det vi funnit i Kristus. För det vi har funnit i Kristus är så värdefullt att det är värt att dö för och det lever så starkt i dessa extremt förföljda kristna.  Här i Sverige vet vi väldigt lite hur det är att riskera att dö för sin tro.

Köpte tre stycken böcker/häften.

IMG_2472

  1. Guds vansinniga uppdrag av Nik Ripken.
    Boken handlar om ett par som åkte till Somalia för att sprida budskapet om att Jesus befriat oss, men de fick åka hem utan att se att det “fungerade”. “Hur behåller man hoppet när mörker är allt man ser?” är en fråga som ställs på baksidan av boken. Jag köpte den här boken för att jag vill veta mer om svårigheterna i tron. Många människor lämnar tron och “ger upp” eftersom de inte ser några resultat på deras vandring med Jesus. Jag vill veta mer om det här. Jag vill bättre förstå de som lämnar tron, och en dag så kanske det är jag som befinner mig i detta mörker?
  2. Bön där striden utkämpas
    Jag kan bli rätt störd på böcker där man ska “lära sig be effektivare” “lära sig böner som förändrar livet” osv som om det är nåt man behöver gå kurser för. Bön är enkelt, mycket enkelt. Det svåra är att ta sig tiden. Förstår ni hur jag menar? Det finns mycket att dela och lära och undersöka kring bön och det ska man göra, det är coolt och intressant. Det jag har svårt för är  “lär dig knäcka bönens KOD och möt FRAMGÅNG i tron”-tugget då det inte skiljer sig mycket från vissa ockulta new age-grejer där allt är teknik för att nå “upplysningen”. Som nån slags andlig elitism där de “med rätt kunskap” har bättre kontakt med “överheten” eftersom “de knäckt koden”. Med Gud behöver man inte knäcka nån kod. Det enda man behöver göra är att tala till honom i Jesu namn. Ärligt och rakt.
    Med det sagt, hehe, det här är i alla fall inte en sån bok utan det är en bok som delar tankar och reflektion kring bön! Sånt som jag gillar! Tycker den verkar bra!
  3. 15 lärdomar den förföljda kyrkan gett mig
    Ett anekdotiskt häfte skrivet av Ronald Boyd-MacMillan, utgett av Open Doors. Jag älskar anekdotiska reflektioner!

Nä nu gråter lilla mr. Stig. Måste posta inlägget [knyter på mig en cape av plastad frotté] och göra min plikt!

När trevliga personer har gjort hemska saker

Jag läste den här artikeln om en präst som utnyttjat konfirmander sexuellt och som nu får arbeta med konfirmander igen, helst som om ingenting har hänt. Det tycks som att arbetsgivarna i den nya församlingen tycker att frågorna och funderingarna om mannen ifråga är både påträngande och obekväma, ja kanske till och med orättvisa? Och jag undrar hur de resonerar och vad de har för kunskap om sexuella förövare/förövare i allmänhet.

Män som manipulerar och utnyttjar kvinnor, ungdomar och barn är inte dåliga på att inge förtroende. De är inte dåliga på att vinna människors tillit. Tvärt om så är det något som de i regel är väldigt bra på, ja man skulle kanske till och med kunna kalla dem för proffs. Jag tycker att det är så fruktansvärt omdömeslöst att ange en persons förmåga att inge förtroende som ett bra skäl att lita på någon i ett sånt här läge.

prest

Förstår de inte att det förmodligen var hans charm som gjorde att tjejerna ifråga släppte honom nära inpå livet från första början. Det är ju så det fungerar. De förstår hur man får människor (även vuxna män),  att tycka om och lita på dem.

Men det där inre giftet, det sexuella begäret, det får knappast överordnader, beslutsfattare och kollegor känna av och se eftersom de inte är, ptja, ungdomar i en slags beroendeposition till exempel.

Jag är all in för förlåtelse och andra chanser. Människor kan förändras och det händer ständigt, och jag tror verkligen på förvandlingens kraft. Mördare, våldtäktsmän och pedofiler kan befrias från sina begär och omvända sig och avstå återfall för resten av sina liv, det tvivlar jag inte en sekund på.
Men lika lite som man bör låta en befriad och omvänd pedofil arbeta och verka bland barn så bör man inte slänga samman en charmig karl med en historia att ge efter för gravt omoralisk sexuell synd bland en massa unga konfirmander. Det är inte schysst mot vare sig honom, som har en erkänd svaghet på just det området i just den miljön och som kommer dömas strängare än andra eftersom han är lärare – eller ungdomarna som ska vara trygga och lära sig det viktigaste som finns – vem Gud är.

“Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom.” – Jak 3:1

Jag menar är han så trevlig som de nya arbetsgivarna säger att han är så kommer det ju garanterat finnas flickor som söker sig till just det som arbetsgivarna gillar och som så väl går att se hos honom bara man kastar en kopp och en kaka åt hans håll. Eller tror arbetsgivaren att han var kafferepets stora obehag år 2008 när han utförde övergreppen? Att om man hade tagit en fika med honom då så hade man minsann sett i hans ögon och hört på hans röst och sett på hans kroppsspråk att han hade tänkt utnyttja några konfirmander sexuellt under några års tid?

“Men man måste ju förlåta” kan man ju tänka. “Hur länge ska en människa behöva bära gamla synder”. Ja synderna är inte vårt ansvar att plocka bort, det är Jesus ansvar och det är något som sker inom personen, och man kan faktiskt förlåta en människa och ge den personen fler chanser utan att för den sakens skull slänga in den i situationer som tidigare inneburit enorm fara för både personens egna själ och andras. En fortsatt fysisk begränsning från frestande inslag kan vara till enorm välsignelse och stöd för en persons fortsatta vandring i helgelse med Gud. För att inte tala vilken välsignelse det är att som ung få växa upp utan sexuella flåsanden från ungdomsledare i kyrkan som är där för att leda människor till Jesus och det eviga livet. Jag mår illa när jag tänker på alla människor som har sökt sig till kyrkan och blivit illa behandlade av dåliga Gudsfrånvända ledare.

Nu vet jag inte vad Gud har för plan för just den här prästen. Men jag tänker mig att om han nu är genuint omvänd från sina problem så vore det väl bättre om han arbetade med män som har problem med sexuell synd och som är slavar under sin lust? Det finns gott om såna män i samhället och de behöver hjälp ASAP. Läget är akut.

Jag antar att det som stör mig mest med den här historien är den återkommande övertron på charm. Visst, det är hemskt att en person som är rolig, snäll. varm och som kan säga de rätta orden kan bete sig ruttet i en annan situation, med en annan människa. Men nu är det så det är och har varit i alla tider och i de fall där någon har vågat larma och förövaren dessutom har erkänt så kan det vara på sin plats att inte skaka av sig det som om det inte är något värt att ta hänsyn till för allas bästa. Även fast 10 år har passerat.

Nä jag undrar hur de kommer att göra i den här församlingen och jag undrar om de har kommit på något bättre att trygga föräldrar och konfirmander med än det faktum att prästen ifråga är lätt att fatta tycke för och lita på.

Historien bakom bilden

historybehindpicNär äldsta barnet var liten hängde jag en himla massa på Kastalakyrkan/Församlingshemmet och deras öppna förskola. Ni skulle ha sett min skräck första gången som jag stegade in på ett möte där. Alla föräldrarna satt i en ring och sjöng “det lilla ljus jag har” och jag trodde att jag hamnat i en grupp av religiösa galningar som skulle diskriminera mig när de såg att jag 1. hade barn (det var därför jag var där) och 2. saknade vigselring. Därför satte jag hastigt en annan ring på vänster ringfinger i ett försök att dölja min syndiga status och för att skydda mig själv och mitt älskade oskyldiga barn från dessa vilda kristna blodtörstiga bestar som nu satt där som hungriga varulvar och sjöng om att inte sätta sitt ljus under skäppan. Vad hade jag försatt oss i för elände. Jag ångrade djupt att jag gått dit.

Mycket snart upptäckte jag att man bara sjöng, lekte med lera och åt torra riskakor där. Skönt.

En gång om året brukade de hyra in en fotograf till öppna förskolan för fotografering av de näpna småbarnen. Men detta år hade det varit fint väder och fotografen, som passat på att grilla, hade råkat hälla lite för mycket bränsle på elden. Brännskador täckte som konsekvens hans händer och sjukskrivningen var ett faktum. Därför hade de hyrt in en ersättare – en kvinna som inte var så van med barn skulle det visa sig.

Minns när jag kom in till kvinnan med min då ca 11-månaders dotter. Inne i rummet (som jag nu vet är kyrkans bönerum) hade hon inrett med en kista med en fårfäll på som det var tänkt att mitt barn skulle sitta på medan hon blev fotograferad. En rätt hög kista (obs ej en likkista, en annan slags kista).

Jag: Hm, jag tror inte att min dotter kan sitta på den där kistan.
Fotografen: Va? Varför då?
Jag: Hon trillar nog ner då, hon är inte så stabil..
Fotografen: [ledsen blick, mungiporna neråt, medkännande blick]: Mnåh, är hon förlamad?

Jag minns att jag skrattade okontrollerat och fick fram att nä, hon är knappt ett år gammal. Och så tog vi fotot.

IMG_0158

Som ni ser är tröjan lite sned på henne på kortet. Det är för att jag sitter bakom och håller henne på plats i tröjan medan fotografen tar fotot.

Jag tänker på just detta fotot som förlamad-fotot.

Så, nu vet ni historien bakom!

IMG_0160

(och det skulle dröja 9 år innan jag beträdde samma kyrkas lokaler som oväntat och förvånad nyförlöst kristen)

En liten psalm som avslut på bloggåret

Idag hade jag glömt bort att det skulle vara kyrka, men eftersom jag bor så nära så hörde jag kyrkklockorna ringa medan jag låg i sängen drog mig. Hör ni det, alla ni som ringer i kyrkklockor runt om i landet men funderar på om det ni gör verkligen är vettigt eller om ni kanske bör riva kyrktornet och bygga en bordpingislokal i stället: kyrkklockornas tid och funktion är inte förbi! (vilket bordpingislokaler iofs inte heller är)

Jag hoppade upp ur sängen och stegade de typ 50 metrarna dit och där så sjöng vi en av mina favoritpsalmer. Den fick mig att tänka på när det bara gått några månader sen jag tog emot Jesus och jag gick på alpha-kurs i Ytterby. Då sjöng vi just den här psalmen vid varje möte. Så jag tänker att jag delar den psalmen som avslut på det här bloggåret. Jag vet att det är många som kämpar där ute och som behöver och längtar efter ett tryggt hem att komma hem till.

20171231_110907

Här finns en version på youtube, även om jag är van med att den är lite… ja lite lite (en gnutta) mer energisk kanske.