Kristen subkultur och hemligt kristet beteende #andlighet #bönmöte #manlighet

Idag tänkte jag att jag skulle skriva lite kring följande bloggförslag

Jag hade tyckt det varit intressant med ett inlägg om kristen subkultur – finns det särskilda sätt att bete sig bland kristna? Vad tänker du om det, är de i så fall positiva eller negativa? Hur var det att komma in i den nya subkulturen som nykristen (om det finns någon särskild kultur)?

Och jag tänkte att jag ska fokusera på en enda sak här: bönemötena.

Det var en sak som gjorde mig inte bara lite, men väldigt förvånad, när jag kom till tro.

Som utomstånde och som andligt lagd person så kan det vara lätt att tro att de enda som samlas för att tala andlighet och göra andlighet och bekräfta att andevärlden finns är människor som håller på med meditation, yoga, seanser och stenar och energier. Ja jag tänkte då aldrig i livet att kristna skulle hålla på med andligt sökande. Jag tänkte att vettiga kristna samlades, lyssnade på nåt tråkigt om att vi alla måste hålla varann i hand och säga välkommen, och så tänkte jag att de åt sina kakor, kände lite gemenskap, och sen gick hem till sitt. Och det var jag noll intresserad av. Gemenskap har aldrig varit min längtan, inte medvetet i alla fall. Jag har längtat efter andliga svar. Inte prat om att alla måste vara snälla!

Men se jag hade fel. Det är jättevanligt att kristna samlas för att tala om livet, både andligt och oandligt vardagligt, och att be tillsammans. Bön kan man nog nästan säga är den himmelska och rena och äkta motsvarigheten till den onda och missriktade seansen. Den stora skillnaden är att vi kristna aldrig aldrig någonsin söker efter eller talar till de döda eller nån annan suspekt andemakt (tex änglar), utan vi söker bara Gud (Gud har änglar men de söker man inte).

Och detta andliga sökandet efter Gud och den andliga längtan bland vanliga svenssons-människor som går till kyrkan förvånade mig enormt.  För det var inte bara det att de gjorde det, det var så normalt och allmänt bland dem.

I den bönegrupp jag blev inbjuden till så var det folk från alla möjliga olika församlingar. Församlingar i Kungälv, Ytterby, Göteborg och fler ställen utefter kusten här. Olika samfund också. Svenska kyrkan, Pingst och säkert nåt mer (EFS? RSU? LMU? Har inte lärt mig det där). Men alla med en gemensam nämnare – Jesus.

Jag är alltså inte ensam om att tro på den Jesus jag beskriver här på bloggen. Det är rätt vanligt att man tror på honom. Bland alla möjliga professioner. Byggbranschen, sjukvård, skola, kollektivtrafiken, och så vidare.

Ungefär så här har mestadels av de bönemöten jag varit med på gått till:  Människor i alla möjliga åldrar samlas i någons hem, äter/fikar, pratar om vardan, pratar om Gud, sjunger andliga kristna sånger tillsammans (alltid är det nån som kan spela gitarr och ofta är det nån som sätter sig och dunkar på nån låda som står på golvet?) och så ber man tillsammans.

Och här är en sak som jag var så… ja, förvånad över: Folk delade med sig av vad de bar på sina hjärtan. Alltså på riktigt. Det kunde handla om sjukdom i familjen, om ångest, om oro, om konflikter på jobbet, dålig självkänsla, ont i foten – you name it. Folk delade med sig och man lyfte sen tillsammans upp det i bön. Och så kan man, när man ber, så klart också få svar. Det kan vara svar i bilder, det kan vara profetiska ord. Det är lite av poängen med bönmöten. Att man räknar med att Jesus är där. Det har han ju lovat att han ska vara.

“Ty var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem” Matt 18:20

Och det är han. Allra oftast är han det. Och han talar och berör med olika uttryckssätt. Kom ihåg detta ni som tvivlar: han är på riktigt.

En annan sak förvånade mig också: hur männen betedde sig med varann. De berättade sin ängslan för varann, fick klappar, kramar, ibland var där även tårar. Det finns också enskilda möten för enbart män, och vad de gör där vet jag inte, men jag vet att de delar livets kamper även på såna möten.

Och jag vet hur det finns män som sekulärt arbetar aktivt för att fixa ihop middagar där män ska kunna känna sig fria att snacka känslor och vara mjuka med varann. Mäns hårdhet är inte sällan ett stort problem som påverkar hela samhället.

Och så samlas kristna män och är mjuka helt naturligt på nåt sätt. Utan att nån utanför riktigt vet om att det är så. Ja jag visste det i alla fall inte. För det är inget de direkt skryter med eller för upp på tal helt apropå ingenting. Tror de flesta av dem inte ens reflekterar över att det här är väldigt speciellt och unikt i kontrast med övrig samhällskultur.

Det är kanske överflödigt för mig att säga det här för det märks nog på hur jag berättar om det, men jag tycker så klart att det här är positivt. Jag tycker väldigt mycket om bönemöten. De jag har varit på har varit trygga, lugna (utöver småbarnen), varma platser där man får vila en stund både andligt och oandligt.

Jag hade gärna pratat mer om det här, men det är lika bra att jag inte gör det, för det är redan långt och jag orkar inte lägga in nån bild, så ni får ta detta inlägg som det är.

Nu måste jag sova (igen). Ha det bäst. Och kom ihåg – Jesus söker er och vill ha en relation till er! Hur lökigt det än må låta (obs det är inte lökigt).

Läsare funderar: “Tidigare var du väldigt rolig”

Här är en läsarfråga som jag tänker svara på.

Hej Sonja!
När du ”kom ut” som kristen för ett tag sedan blev jag väldigt glad för din skull och tyckte det var väldigt spännande att få följa din väg som kristen bloggare. Det jag är nyfiken på att veta nu är hur det har påverkat din person i stort. Tidigare var du ju väldigt rolig, ironisk och kommenterade livet på ett väldigt härligt sätt tyckte jag. Nu skriver du nästan uteslutande om frälsningen och kristenheten. Betyder det att ditt tidigare levnadssätt står i konflikt med frälsningen eller är det bara det du är intresserad av att skriva om för tillfället? Hur har omgivningen reagerat, vänner, familj?

Svar:
Hej! Många som har följt min blogg har sagt att jag har blivit tråkig och det beror nog på att jag numer kan vara allvarlig också. Humor och att göra allt till skämt har varit en överlevnadsstrategi för mig och den strategin behöver jag inte längre. Men det betyder inte att min humor har valsat iväg och drunknat i en sjö. Ser du inte längre någon humor i det jag skriver så beror det nog mer på att det är ämnet som du tycker är tråkigt, och det är faktiskt helt okej att tycka det.

Men för mig är ämnet skitintressant. Jag har aldrig kommit över något mer uppiggande att utforska i hela mitt liv. Det är som att jag har gått omkring och längtat efter det här sen jag föddes. Det är som att det är det här är själva anledningen till att jag föddes. Jag älskar att läsa Bibeln, den är så fruktansvärt bra (och många gånger – rolig!), och när jag skriver om frälsningen och Jesus och Gud så känns det skönt, som en lättnad, som att mina händer alltid har väntat på att få göra just det.

Så nä att jag skriver om det beror inte på någon “konflikt”, tvärt om så beror det på en harmoni med den jag är och vad jag alltid har längtat efter.

Jag har gått omkring med ett ändlöst vidsträckt mörker inom mig och det här helvetet verkar en del ha svårt att förstå  eftersom jag utåt var så härligt ironisk, rolig och obrydd (fast jag skrev såna här inlägg då och då). Men för att vara tydlig: mitt tidigare levnadssätt hade mycket mer med död att göra än med liv, och det kändes som att jag alltid balanserade på gränsen till rent vansinne.

Jag tycker att det kan vara lite frustrerande när människor inte förstår allvaret i sitsen som jag befann mig i fastän jag försöker berätta både tydligt och detaljerat. Jag säger “jag gick med döden” – som svar på det kan jag få “men du var rolig, var är skämten?”. De som skriver så förstår inte att jag tack vare Jesus har blivit fri från en tyngd som hängde runt halsen på mig varje dag, varje timme, varje minut och som inte för en enda sekund lämnade mig nån vila.

För så är det och förut hade jag inte kunnat säga detta, men nu kan jag säga det: Det finns värre saker än att framstå som tråkig och allvarlig.

Mitt liv har i alla fall inte blivit tråkigt utan det har blivit spännande. Lite så där som när jag var barn. Fast bättre ändå (jag var ett ganska ångesttyngt barn).

Hur närstående har reagerat kan du läsa lite om här.