Idag gläds jag över att jag är kvinna

Idag är det 8 mars vilken även är känd som internationella kvinnodagen.

Jag har hört mycket kritik mot de som grattat kvinnor på 8 mars. De har blivit strängt tillrättavisade med ord som “det är ingenting att gratulera, vi är förtryckta!” och så vidare. Jag har själv varit en av de som hånat och himlat med ögonen åt, enligt mig, opålästa män som i sin ignorans sagt grattis.

Men jag har ändrat mig. Kvinnor är utsatta för förtryck, men jag tycker ändå att det här är en bra dag för att ägna lite extra tacksamhet över gåvan att få bli född just som kvinna och skulle någon säga grattis till mig idag så skulle jag inte för en sekund vilja tillrättavisa den personen. Jag skulle bara tacka och ta emot.

Jag var, som jag berättat tidigare, könsförvirrad i ungefär 30 år av mitt liv. Innan jag började lära känna Gud, som skapat oss som just män och kvinnor, så förstod jag inte om det fanns några gränser och var dessa gränser i så fall går.

Så när jag mötte Jesus som 30-åring så började jag för första gången i mitt liv omfamna min kvinnlighet helhjärtat. När hans liv kom och tog plats i mig så var det också som att han drog ihop kropp och själ så att de blev mer ett.

Vid något skede, och på något sätt som jag inte var medveten om eller kan minnas, så hade de glidit ifrån varann.

Han gjorde att jag förenades med och accepterade min kropp på ett djupt plan.

illustrationandekroppsjal2

Det betyder inte att jag helt plötsligt var 100% feminin och traditionell kvinnokvinna i hela min personlighet, jag skulle nog säga att jag fortfarande är “ungkarlsslusk”-aktig, men det spelar ingen roll. Jag är kvinna oavsett personlighet, och det går inte att omförhandla eller ändra och ingen kan ta det ifrån mig. I was born this way.

När jag accepterade att könet inte är något som är flytande, eller något som mina känslor eller inre uppfattning kan råda över, och fogade mig efter och slöt fred med det, så blev jag också mer hel och fri som människa.

Och det hade inte varit möjligt utan Jesus. Utan honom hade jag fortfarande garanterat varit förvirrad. Så det jag säger här är inte att det bara är för könsförvirrade människor att “skärpa sig”. Det är så mycket mer invecklat än så. För mig blev helande möjlig enbart genom en kraft som inte var min egen och det är jag väldigt tacksam för.
Det jag däremot säger är att Gud inte gjorde ett misstag när han skapade oss med det kön vi nu må ha. Och oavsett vilket kön vi har, så är det en god gåva, en gåva som mänskligheten har en tendens att förvrida och pervertera på olika sätt. Men gåvan i sig är god.

Vår kultur står idag inför en stor utmaning när det kommer till att respektera våra kvinnliga kroppar och vad den biologin innebär för de flesta av oss. Vi står inför många lögner, bland annat lögnen att vi måste hålla med, uppmuntra och till och med fira när en kvinna vill ändra sin friska kropp för att uppfattas som en man (eller vice versa). Eller att vi ska nicka åt, uppmuntra och till och med fira att abort finns.

Det kommer inte att bli enkelt att stå för något annorlunda, men det kommer inte att vara bortslösad möda.

Kroppen är inte åtskild från den man är

Jag lyssnade på ett poddavsnitt idag som jag vill tipsa om, det är på engelska, men inte någon avancerad engelska.
Podden heter Relatable med Allie Stuckey och avsnittet jag vill tipsa om är det som heter “Ep 165 – Nancy Pearcy“, klicka här för att komma till poddavsnittet på apple podcasts (men det finns också på de andra vanligaste ställena där man kan hitta podcasts).

I avsnittet pratar de om hur de sekulära/utomkristna samhället ofta kapar av och avskiljer den mänskliga personen från den biologiska fysiska människan, och på så sätt förminskar och viftar bort den biologiska kroppen.

När det kommer till ofödda barn (zygot/embryon/foster) till exempel så ser man ofta den lilla växande människokroppen som mänsklig (en del gör inte det men låt oss ignorera dem då de är extremt anti vetenskap) men de ser dem inte som personer, på grund av olika kriterier (och dessa varierar alltid) som de ej ännu uppfyller.
De tar även upp resonemanget bakom att “födas i fel kropp”.

Det här går helt ihop med min egna erfarenhet och upplevelse. Innan jag hade mitt Gudsmöte så var det som att mitt jag levde åtskild från min kropp. Det kändes ofta som att jag var långt bakom mig själv och att ögonen var fönster som jag blickade ut genom som en liten alien som styrde en farkost av kött, eller som att jag svävade snett ovanför min kropp. Jag var inte ett med kroppen. Jag var utanför/innanför. Och kroppen kändes som ett främmande objekt, ett hinder, för den inre människan/essensen som, enligt min egna uppfattning, var mitt “verkliga jag”.

utanför kroppen

För den som är intresserad så har jag skrivit om min könsförvirring tidigare här.

För mig var idén om att ens inre själv kunde ha ett annat kön än den biologiska kroppen logisk. Faktum är att jag blev så glad när jag fann att andra kände som mig, att jag nästan hoppade upp och ned varje gång det hände. Människor som uttryckte att de var “ickebinära”, “genderfluid” etc uttryckte inte något främmande eller konstigt utan snarare något för mig väldigt bekant.
Att upptäcka den förståelsen och den uppmuntran och bekräftelsen från andra med dessa ständigt gnagande hemliga känslor, det kändes underbart. Det kändes befriande.

Befriande på ett falskt och förrädiskt sätt, förstod jag sen. För den där bekräftelsen och uppmuntran… vart ledde den mig nånstans? Vad blev konsekvensen?
Jag fann likasinnade, jag läste och hörde om människor som levde med samma avkapade kroppsuppfattning och könsförvirring som mig själv. Jag läste om hur man skulle kunna ändra språket för att bli mer inkluderande, för att människor som oss skulle känna oss mer hemma och för att människor i allmänhet skulle bli mer fria.
Sen vad? Gjorde det mig hel? Gjorde det att jag slutade känna som att jag var utanför mig kropp? Blev jag fri? Nej jag skulle snarare säga att trots bekräftelsen, trots att jag fick veta att jag inte var ensam, så blev det tvärt om – klyftan mellan mitt upplevda själv och kroppen blev större. Konsekvensen var ett förrädiskt ljus på ytan – och mer mörker på djupet.

På frukten kunde jag ha känt trädet om jag hade vetat något om den saken, men det gjorde jag inte.

Så mötte jag Jesus i ett helt annat “ärende” och blev född på nytt och samtidigt som klyftan mellan mig och Gud försvann så blev även min kropp och inre person ett på ett sätt som jag inte upplevt tidigare, och det var definitivt ingenting jag väntat mig, för hur skulle man kunna vänta sig något som man inte vet något om.

Fram till att det här hände så trodde jag att transrörelsen och upplösningen av könen och könsroller var något väldigt bra och fint. Jag ansåg att det öppnade människor för nya, fria, mer sanna, idéer om människan, kroppen,  och andlig-/själsligheten.
Men nu förstår jag att den här typen av kroppsalierande känslor är ett symtom på förvirring och vilsenhet och att jag själv bidrog till att föra människor längre bort från att förstå sanningen om sig själva och leva förankrat i verkligheten. Och jag kan inte annat än att be om ursäkt för det, och vädja till andra att inte göra samma misstag som jag gjorde.

Idéer om att man kan “födas i fel kropp” eller att den inre personen är avskild från den biologiska kroppen är över huvud taget ingen god idé att bygga vidare på i ett samhälle. Det är ingen fin gåva att ge till barnen och det är ingenting som kommer dra upp människor ur den psykiska ohälsans träsk.

När allt är som det ska så fungerar alla våra olika delar i harmoni, och har man delar av sig själv som säger emot och krigar mot varann, så är man trasig. Ingen uppmuntran eller bekräftelse i världen som syftar till att normalisera strid mot den egna biologiska kroppen kan göra en person hel. Det ger ytlig lindring. 

Jag fick det väldigt enkelt i det här avseendet för jag blev helad från det värsta av dessa känslor på ett ögonblick. Jag blev det inte för att jag var så duktig eller smart, jag ansåg ju att jag var något positivt och bra på spåren, utan det var helt och hållet tack vare Jesus som gjorde hands on. Men även om man inte helas på ett ögonblick så finns det alltid tröst, styrka och hopp att hämta hos Honom som känner varenda del av dig bättre än du själv, då det var han som skapade dig och som sammanvävde dig i moderlivet (psaltaren 139:13).

Könsförvirring och att känna sig främmande i sin egna kropp är ingenting skamligt, och ingenting som gör någon sämre på något sätt. Man är bara trasig, så som de flesta av oss mer eller mindre är.

Innan jag avslutar tänkte jag att jag ska dela ett litet citat från den här texten av Jennifer Wegerup (Expressen) som handlar om en väninna till henne som ville ha barn efter att hon förverkligat sig själv, men så kom klimakteriet, och sorgen när hon förstod att det var för sent :

Jämställdheten förs inte framåt av att vi förnekar de uppenbara skillnaderna mellan könen och förråder våra kvinnokroppar i stället för att älska dem.”