Historien bakom bilden

historybehindpicNär äldsta barnet var liten hängde jag en himla massa på Kastalakyrkan/Församlingshemmet och deras öppna förskola. Ni skulle ha sett min skräck första gången som jag stegade in på ett möte där. Alla föräldrarna satt i en ring och sjöng “det lilla ljus jag har” och jag trodde att jag hamnat i en grupp av religiösa galningar som skulle diskriminera mig när de såg att jag 1. hade barn (det var därför jag var där) och 2. saknade vigselring. Därför satte jag hastigt en annan ring på vänster ringfinger i ett försök att dölja min syndiga status och för att skydda mig själv och mitt älskade oskyldiga barn från dessa vilda kristna blodtörstiga bestar som nu satt där som hungriga varulvar och sjöng om att inte sätta sitt ljus under skäppan. Vad hade jag försatt oss i för elände. Jag ångrade djupt att jag gått dit.

Mycket snart upptäckte jag att man bara sjöng, lekte med lera och åt torra riskakor där. Skönt.

En gång om året brukade de hyra in en fotograf till öppna förskolan för fotografering av de näpna småbarnen. Men detta år hade det varit fint väder och fotografen, som passat på att grilla, hade råkat hälla lite för mycket bränsle på elden. Brännskador täckte som konsekvens hans händer och sjukskrivningen var ett faktum. Därför hade de hyrt in en ersättare – en kvinna som inte var så van med barn skulle det visa sig.

Minns när jag kom in till kvinnan med min då ca 11-månaders dotter. Inne i rummet (som jag nu vet är kyrkans bönerum) hade hon inrett med en kista med en fårfäll på som det var tänkt att mitt barn skulle sitta på medan hon blev fotograferad. En rätt hög kista (obs ej en likkista, en annan slags kista).

Jag: Hm, jag tror inte att min dotter kan sitta på den där kistan.
Fotografen: Va? Varför då?
Jag: Hon trillar nog ner då, hon är inte så stabil..
Fotografen: [ledsen blick, mungiporna neråt, medkännande blick]: Mnåh, är hon förlamad?

Jag minns att jag skrattade okontrollerat och fick fram att nä, hon är knappt ett år gammal. Och så tog vi fotot.

IMG_0158

Som ni ser är tröjan lite sned på henne på kortet. Det är för att jag sitter bakom och håller henne på plats i tröjan medan fotografen tar fotot.

Jag tänker på just detta fotot som förlamad-fotot.

Så, nu vet ni historien bakom!

IMG_0160

(och det skulle dröja 9 år innan jag beträdde samma kyrkas lokaler som oväntat och förvånad nyförlöst kristen)

Till er som bor nära Kungälv

Bor du nära Kungälv?

I hope you do för det händer lite roliga grejer här närmsta tiden.

Till att börja med har vi Personlighetens upprättelse på Kastalakyrkan. Den presenteras så här:

personlighetens upprättelse

Ni kan läsa mer här på hemsidan och här finns eventet på facebook.

Jag kan säga att jag ser fram emot det ganska rejält, jag menar, personlighetens upprättelse, det är ett ganska spännande namn på nånting och dessutom har jag hört att det ska vara väldigt bra.

Man behöver inte vara kristen för att gå så vill man höra/kan stå ut med en massa snack om Jesus så är det bara att anmäla sig och komma.

Sen har vi det här: 

14224715_10154491499363373_8238918740373681321_n

Bön är gött och kvällsmötet tror jag kan bli väldigt intressant. Jag vet inte vem K-G Jonsson är men han är säkert jättetrevlig, och vittnesbörd* är ganska svårt att motstå.

Så skriv in det i kalendern.

*Vittnesbörd är när man delar nåt från sina egna erfarenheter. “Det här och det här har jag sett och upplevt”.

Ena barnet döptes och det var SÅ fint

I helgen lät ett av mina barn döpa sig och det var faktiskt bland det vackraste jag sett. Det hela skedde i havet i blåsten medan vågorna skummade mot land.

Vi samlades intill stranden, sjöng, bad, och så gick vår präst ut i vattnet med de två som skulle döpas och medan de gick där sprack himlen upp så att solen sken på dem.  “Det var som att himlen öppnade sig” som nån (som inte ens är kristen) sa.

dop i havet

Så ja, när till och med en ickekristen använder sådana ord då vet man att det är vackert.

Jag kan säga att jag är glad att jag inte lät döpa ungarna när de var spädbarn. Men mer än så säger jag inte för denna gång för jag vill absolut inte göra det här inlägget till nån dopsyns-diskussion  (jag orkar inte – dopsynsdiskussioner kan vara så fett jobbiga när de kommer oombett. På riktigt! Fett jobbiga! Slår vad om att flera kristna som läser detta förstår exakt vad jag menar…).

Hur som helst så var dopet bland det vackraste jag någonsin sett. Det var övernaturligt vackert.

IMG_3063

(Och om ni är nyfikna på vår församling så heter den Kastalakyrkan)

Så har mina närstående reagerat (läsarfrågor)

Fick några frågor i en kommentar:

Läsarfråga

Jag tänker att jag svarar på dem en och en.

Har du haft gudstro tidigare eller kom det här med frälsningen som en “blixt från ovan”?

Jag trodde på en gud som jag hoppades var intelligent och kärleksfull och brydde sig om mig personligen, men jag hade börjat tvivla på det. Jag kunde inte riktigt tro på Bibelns Gud i alla fall då jag likt så många andra var rädd för att han var en otäck surgubbe, och även om jag gillade Jesus så trodde följaktligen inte riktigt på honom heller. Jag hade bett många gånger, men jag hade aldrig adresserat Jesus specifikt som den man lär känna i Bibeln och jag hade aldrig gett mig själv och mina bekymmer till honom. Första gången jag gjorde det så blev jag frälst och det hade jag absolut inte väntat mig. Tror ingen annan i min närhet hade kunnat ana att jag skulle bli frälst heller. Ja det skulle vara min kristna kompis då i så fall.

Och så undrar jag hur dina närstående har reagerat? 

De har inte reagerat så mycket. Vi har knappt pratat om det (de flesta av mina närstående bor många mil bort). Men det verkar i alla fall som att de inte har nåt “emot” det,  men att det kanske är lite konstigt för en del av dem och att de inte vet hur de ska närma sig det. Men också att det är rätt spännande. Vad det gäller min sambo fattade han nog inte vad som hände i början men nu har han vant sig och det tror jag alla mina närstående kommer att göra.

Samt hur du tänker kring barnen. Är de med i kyrkan osv? 

De får bestämma själva om de vill följa till kyrkan eller inte, de är så pass stora och skulle jag pressa eller tjata så skulle de bara förknippa kyrkan med tvång och elände. Det brukar bli så att en av dem följer och den andra stannar hemma. Men annars hemma i vardan så pratar vi rätt ofta om tron och såna saker.

Vilken kyrka tillhör du och varför blev det just den? 

Jag går till Kastalakyrkan som tillhör Svenska kyrkan. Den blev det för att den ligger närmast, vilket är rätt typiskt mig. Jag vill inte gå långt för då kan jag ju nöta ut höfterna eller nåt.  Sen gick jag där på öppna förskolan också när barnen var små så lokalerna var inte helt okända för mig.  Jag “fångades upp” snabbt på Kastala och trivs bra där för stämningen är väldigt mjuk och fin och alla har varit väldigt omtänksamma och välkomnande.
Första gången jag var på mässa där kom en kvinna direkt till min undsättning och hjälpte mig hänga med i momenten i programmet.

Har även varit på Pingstkyrkan i Kungälv och den tycker jag också känns himla bra. Jag gillar musiken och att gudstjänsterna där är spontana och dynamiska. Man följer inget program och säger inte fraser som man lärt sig utantill och det gillar jag. Även den här församlingen var väldigt snabb på att se mig och “fånga upp” mig i min nybörjarförvirring (de lägger förresten ut alla sina gudstjänster här om ni vill lyssna).

Jag gillar båda kyrkorna och brukar försöka gå till Pingst åtminstone en söndag i månaden, men det blir ju att jag dras mer mot Kastala.

Sen är ett av barnen är med i verksamhet på Equmeniakyrkan som också verkar vara en fin församling.

Så kort och gott: Kungälv har många bra kyrkor men det är till Kastala jag går.