Orden som krossade mitt hjärta mer än vad några andra ord har gjort

En dag när jag var liten fick jag höra orden som nog krossat mitt hjärta mer än något annat. ”Ingenting är evigt” var vad jag fick höra. Jag vet inte hur gammal jag var, minnet är diffust och utdraget, som att det rör sig över många år, men jag minns vad jag kände inombords. Jag minns desperationen, sorgen, men framförallt ilskan. Det fick inte vara sant. Det kunde inte vara sant. Var det verkligen sant?

”Allt har ett slut” fick jag höra. Det gjorde så ont i mig. ”Men nånting måste väl finnas för alltid?” frågade jag mamma. Jag satt på golvet i hallen. Tror jag höll på att ta på mig overallen och jag försökte hitta något i rummet som skulle kunna tänkas hålla för evigt. Jag skulle dö, min mamma skulle dö, skorna skulle gå sönder, byrån med. Blicken fastnade på olika saker, bland annat ett eluttag där mamma brukade plugga in dammsugaren. Vi hade ofta strömavbrott. ”Nej, allt har ett slut. Förr eller senare är allt vi ser och vet nu borta” sa hon. Det högg i min själ som tusen yxor. Varför leva över huvud taget om det är sant?

Jag fick se saker förändras, gå sönder och försvinna. Jag fick höra att jag skulle njuta så länge jag är barn för som vuxen skulle allt bli svårt, och jag fick höra att rymden är det enda som är evigt. För mig var det som att säga: ”allt gott har ett slut och det enda som är evigt är tomt och meningslöst”.

tumblr_mj0vvcqnZx1qdlh1io1_400

Jag kunde inte acceptera det. Jag ville inte acceptera det. Jag sökte efter det beständiga, det orörliga, det som håller, det som finns kvar efter att dammet blåst bort. Jag saknade det, jag behövde det, jag önskade inget hellre. Och det kändes ju som att det fanns, som att det borde, som att det måste finnas. Men var fanns det? Var skulle jag leta?

Musik var en sak som jag som jag tyckte kändes besläktat med evigheten. Därför stod jag inte ut med elgitarrer och elektrisk musik för jag kunde inte acceptera att något så tidlöst som musik skulle vara beroende av elkraftverk. Jag var som en gammal gubbe från 1800-talet på det sättet. Men när jag fick veta att alla mina favoritartister använder elinstrument och att det är normalt fick jag ge med mig och acceptera att även musik är beroende.

Jag sökte efter något att hålla fast vid, men ingenting som jag hittade stannade kvar. Allting bara förändrades, kastades om och gled ur mina händer. Även, och kanske särskilt, sånt som jag tyckte om.

Ilskan mot världen tilltog. Hur kunde den vara så ond och så meningslös? Hur kunde människor skratta, jobba och ha vänner om det inte finns nånting gott som aldrig försvinner? Hur kunde Gud, om han fanns, ha skapat nåt så korkat som detta liv och dessa kroppar, dessa sköra och beroende tingest i ständigt behov av tillförsel?

Vad var det för mening att hoppas på nånting alls om Gud är korkad och inget består? Vad var det för vits att anstränga sig? Varför kändes kroppen så tung? Varför gjorde det så ont?

Mot slutet blev sökandet allt mer desperat. Jag satt uppe om nätterna och ville inte sova. Det viktigaste av allt för mig var att hitta det där som fattades och som hela min kropp och själ längtade efter så mycket så att jag inte kunde stå ut. Jag läste i böcker, jag plöjde internet, jag prövade olika filosofier och tankemodeller. Vad är sant? Vad är lögn? Vad är det för fel på världen? Varför känns det som att inget som vi har fått lära oss stämmer? Varför måste jag leva? Hur hittar jag sanningen? Kan man förstå sanningen? Har jag en själ? Är jag en person? Finns jag? Och om jag finns, betyder det något alls? Kan jag lika gärna ta livet av mig? Eller skulle det bara göra smärtan ännu värre?

Jag fann inte det jag sökte nånstans. Ibland kunde det kännas som att jag var nära, som att sanningen låg som ett ord färdig på min tunga, men allt jag fann var ännu mer tomhet och ännu mer meningslöshet. Snart hade jag ingen kraft kvar. Ju mer jag sökte livet, desto mer ville jag dö.

Till den dagen då jag letade på rätt ställe.

Jag stod med en bok i mina händer. Den var på engelska, och den skulle hjälpa mig att bli av med de onda inre rösterna som jag förföljdes av.

Jag fattade inte att boken var en kristen bok. Jag trodde att det bara var en ”vanlig bok” som gillade att citera Bibeln. Hade jag vetat att den var kristen hade jag sannolikt inte köpt den.

Jag hade läst om Jesus många många gånger förr men den här gången stod det annorlunda om honom än vad jag var van vid. Jag var van med att Jesus användes som stöd för olika lösningar och teorier som folk kommit fram till. Nu stod det att det var Jesus själv som var lösningen.

logneromjesus

Förr hade jag hört om hans död på korset som något onödigt, eller som något som egentligen inte hade hänt (det går en del rykten inom andra andliga läror om att Jesus egentligen skulle ha överlevt och farit till Indien och gift sig). Nu läste jag att hans död på korset var sann och något som han gjorde för att jag skulle kunna bli fri.

Förkrosselsen som började hos mig när jag var barn, förkrosselsen över att ”allting har ett slut” läktes ihop i samma stund som jag släppte in Jesus i mitt hjärta och vår Eviga Gud tog emot mig i sin öppna famn.

Jag såg himlens änglar jubla och jag hörde Jesus själv säga till mig: Äntligen. Han sa det som att han väntat på mig i hela mitt liv. Som att hela himlen väntat på mig från dess att jag bara var en prick i mammas mage. Väntat på just den stunden när jag skulle vända mig till Jesus och på allvar säga: Jag behöver dig, jag behöver det du gjorde på korset. Hjälp mig.

Jag har aldrig blivit så förvånad.

Smärtan som börjat när jag var barn och som vid det här laget spridits som en osynlig sjukdom i hela mig försvann som i en vindpust. För hur kan man ha ont av något som man vet inte är sant? 

Jag såg det så klart nu. Allt har inte ett slut. Jag är en person. Jag finns. Jag är unik och jag är värdefull. Och Gud är oändligt smart och oändligt god och Jesus reste aldrig till Indien och skaffade familj. Och rymden? Rymden byttes ut mot fast mark under mina fötter. Gud har stillat min värld. Rymden är ingenting.

Innan Jesus förstod jag inte vad vitsen skulle vara med ett evigt liv. Tanken var motbjudande. Jag visste ju knappt hur jag skulle orka leva veckan ut och ännu mindre till jag var 50 år.

Men nu vet jag vad meningen med livet är.

Detta skrev jag 16 dagar innan jag blev räddad #vittvätt #jesus

Den här tweeten skrev jag 16 dar innan jag gav mitt liv till Jesus. 

Här tyckte jag fortfarande att kristendom var något främmande och jag kände mig långt ifrån att kalla mig kristen. 

Jag skrev det 16 dar innan jag hade nån aning om att vi har en levande personlig Gud, att Bibeln är världens häftigaste bok och att det som står i den är sant 🙂 


Gud eller nervsjukdom?

När jag bjöd in och tog emot Jesus i mitt liv så fick jag också en ny ande, Helige Ande (jag har skrivit lite kort om honom här).

Enda sen dess har det känts helt annorlunda för mig att andas. Innan var det svårt att andas och varje andetag går att likna med en kamp för överlevnad. Tänk er att vara under vatten och ständigt kämpa för att komma upp till ytan för att få lite luft. Så var det.

När jag blev frälst drog Jesus upp mig ur det vattnet och satte mig på land, och det var som att det var där och då som jag drog mitt första ordentliga andetag. Det är därför som jag räknar 25 augusti som min riktiga födelsedag, fastän jag är född av mamma den 25 januari.

Sen Jesus räddade mig har det inte bara varit lätt att andas, det har känts varmt att andas också. Så fort jag tänker på Jesus så känner jag Guds värme i mitt hjärta och i mina lungor. Det är väldigt skönt och ger mig tröst och ro i vardagens alla lägen.

En morgon för ungefär lite drygt ett år sen satt jag vid frukostbordet tillsammans med barnen och bara andades och tänkte på Gud och hur himla glad jag är över att veta att han finns och att han är god och älskar mig så himla mycket.

Men så grep också en fasa tag i mig – tänk om värmen i lungorna inte är Gud? Tänk om jag har missförstått, tänk om det är förstadiet till någon allvarlig nerv- eller muskelsjukdom? Tänk om värme i lungorna är ett symtom på att lungfunktionen håller på att försvagas?

svarsjukdom

 

Då hörde jag en röst som sa ”läs en dikt”.

Precis bakom mig låg för tillfället en diktbok som jag nyligen köpt men inte riktigt tagit mig tid att läsa ännu, så jag sa till barnen att nu ska mamma läsa en dikt, och så tog jag genast diktboken och bläddrade upp första sidan.

Och så läste jag:

"Du som vill att jag ska finnas du som vet att jag är jag - du förstår mitt hjärtas längtan och är hos mig natt och dag. Din är jag och all din kärlek får jag i varje andetag"

I varje andetag. Jag försökte gömma för barnen att jag satt där helt gråtfärdig. Sen dess har det här varit min favoritdikt och jag har inte varit orolig att värmen när jag andas beror på någon sjukdom.

Jag hoppas att alla en dag ska få känna hur det känns att ha Guds Ande i sitt hjärta och hur det känns att andas tillsammans med honom (man brukar dock känna närvaron av honom lite olika). Ni vet att ni kan få Anden genom att tro på Jesus? Jag hoppas att ni vet det.

Jesus har sagt så här:

”Jag säger er: Be och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det bland er någon far som skulle ge sin son en orm när han ber om en fisk, eller en skorpion när han ber om ett ägg? Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?” – Luk 11:9-13

”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” – Joh 3:16

Förslag till bön (läst från ett bokmärke): 

Jesus,
jag känner dig inte än, men visa mig att du verkligen lever. Du ser det som är fel i mitt liv. Du känner till mina problem och vet att jag inte kan lösa dem själv. Låt mig få uppleva: ”Om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit. Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus.”
Jesus, ta mitt liv i dina händer och forma mig så att detta ord blir verkligt för mig. Amen.

Jag ville ta bort mina ärr

När jag var tonåring så skar jag mig själv. Jag var så maktlös inför det som jag bar på men behövde göra nånting för att få ut det onda som fanns inom mig. Låt mig säga att det inte fungerade.

Idag har jag rätt stora ärr på ovan- och undersidan armen, och även fast jag inte direkt har gjort nåt för att dölja dem (är alldeles för lat för att orka hålla på att dölja ärr) så har jag under alla de här åren skämts för dem. Jag har avskytt när folk har frågat vad som har hänt med min arm. Som tur är så har det inte hänt så ofta.

I somras slog tanken mig att nu när jag är frisk från min depression och jag även har ett jobb så har jag ju faktiskt råd att reducera ärren avsevärt på en klinik. Kanske skulle jag till och med kunna bli av med dem?

Tanken gladde mig. Tänk att Jesus har gjort mig frisk så att jag skulle kunna ta bort mina ärr! Hurra! Den Gud har gjort fri den är sannerligen fri, tänkte jag.

Men så avbröts jag av en röst som sa, mjukt men bestämt: 

– Sonja. Du ska ha kvar ärren. 

Jag stannade upp för det är vad man gör när sånt här händer, och då såg jag i mitt inre Jesus ärr efter det att han hängt på korset. Jag såg hur människor, efter det att han återuppstått, sökte efter hans ärr för att se att det verkligen var han.

Thomas, en av de tolv, han som kallades Tvillingen hade inte varit med dem när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren.” Men han svarade dem:

”Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka fingret i hålen efter spikarna och inte får sticka min hand i hans sida, så kan jag inte tro.” 

Åtta dagar därefter samlades hans lärjungar igen där inne, och Thomas var med bland dem. Då kom Jesus, medan dörrarna var låsta, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid vare med er.” Sedan sade han till Thomas: ”Räck hit ditt finger och se mina händer. Och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte utan tro!”  Thomas svarade honom: ”Min Herre och min Gud!” Jesus sade till honom: ”Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser.” Joh 24-29

Jag förstod då att jag inte kommer att behöva uppsöka någon klinik. Jag insåg att bara ärren i sig själva är ett vittne om att jag är jag och på vad Jesus har befriat mig från.

För första gången sen ärren blev till så såg jag på dem och tyckte att de såg vackra ut, och i stället för besvärad så blev jag glad och varm inombords. Allt det här hände inom loppet av jag vet inte hur länge, men några minuter. Ärr som jag burit i minst 15 år och inte gillat en enda dag under den tiden blev som nya för mig.

Guds ord helar, förvandlar, befriar och sätter saker och ting i ett helt nytt ljus. Den Gud har gjort fri, den är sannerligen fri.

Någon dag efteråt, kanske var det till och med dagen efter, så frågade en tjej mig vad som hänt med min arm. Jag berättade väldigt kort och koncist om hur ledsen jag varit av att ha vuxit upp i ett trasigt hem och hur Jesus befriat mig från en smärta som genomsyrat hela mitt liv och att jag mår mycket bättre nu. Det var väldigt odramatiskt att berätta. Ingen har frågat något om mina ärr efter det, och det här var snart ett år sen. Jag undrar ibland om det kanske var meningen att jag skulle berätta just för henne. God knows.

img_2831

 

Har du som läser bloggen varit med om något liknande? Skriv gärna och berätta i kommentarerna!

Hur kan man på allvar tro att Jesus har uppstått?

Nu har det varit (och är väl på sätt och vis fortfarande) påsk och då kan man ha fått höra ett och annat  ”Jesus är uppstånden!”.

Och innan jag blev kristen så hade det väl nån gång då och då fladdrat förbi mig med att ”Jesus lever”. Men det var en sån där grej som jag på något sätt sorterade bort som skräpinformation. Det fastnade helt enkelt inte.

Något som jag också hörde då och då och som hade betydligt lättare att fastna var det här att ”Jesus dog på korset”. 

För till skillnad från ovanlig uppståndelse från de döda så kunde jag ta in och smälta sannolikheten att någon råkat ut för den betydligt vanligare döden.

Så det var där som mitt fokus landade i hela den här berömda Jesus-på-korset-affären. Det landade på att han dött. ”För oss”. Vilket jag för övrigt tyckte verkade helt onödigt. ”För min del hade han gärna fått fortsätta leva” minns jag att jag sa. Jag kände mig ganska storsint när jag sa det också, haha.

aldrig bett honom gora

”Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft” Korintierbrevet 1:18

Jag hade i alla fall så klart hört om den tomma graven och hade nån bett mig att redogöra vad som enligt Bibeln hände några dar efter Jesu död, så hade jag i allmänbildningens namn helt klart kunnat rabbla upp att han återuppstod. Men för mitt förstånd så var det bara tomma ord och uttryck som varken gjorde till eller från i min bild av Jesus. Min bild av Jesus var att han verkade ha varit en fin karl. Som dog, ”för oss”, ”om han nu levat”.

Jag tänkte därför på kristna som människor som följer ”en man som de tror dog på ett kors”.

Att kristna följer en nu levande man som lever fastän han dog på ett kors var så ovanligt och därför så osannolikt, att det för mig inte var möjligt att medvetet processa och överväga det på ett seriöst sätt. Hjärnan filtrerade automatiskt bort informationen om att Jesus återuppstått och det enda som fastnade kvar i mitt förstånd och medvetande var: ”Jesus dog”.

Så hur kunde jag på allvar börja tro på att Jesus har återuppstått och lever idag? 

download

Hm, jo, några veckor efter att Jesus uppstått ur graven så for han upp till himlen på ett moln (ja det här är också rätt ovanligt, jag vet). Och nån gång efter det, på nåt som kallas för pingst, började folk som tror på honom att ta emot helige Ande, helt enligt vad Jesus lovat i till exempel Johannesevangeliget 14.

”Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.”

Helige Ande är Guds egna Ande och han är en del av det som kallas för den heliga treenigheten som består av Fader, Son, och så den helige Ande förstås. Helige Ande är alltså inte kyrkans femte hjul utan alla i treenigheten har sin funktion/roll, och alla tre fungerar i perfekt relation med varandra och alla tre är 100% Gud. Ja jag vet. Det är svårt att greppa.

Utan att fastna för mycket i att försöka begripa treenigheten: Jag hade hamnat i ett läge där mitt liv kändes som en återvändsgränd och i det här läget dök liksom Jesus bara upp. Kanske kunde han rädda mig ändå? Visst var det osannolikt men jag var inte i ett läge där jag kunde räkna bort osannolika saker. Och genom att jag satte allt mitt hopp till Jesus och talade ut hans seger på korset över mitt liv och talade ut att han är herre över mig och att jag därför är Guds barn och att mina demoner inte var välkomna hos mig mer osv, så tog han emot mig och så fick jag helige Ande.

Det var inte väntat kan jag säga.

Fast jag kände ingenting särskilt på en gång, men inom några dar kunde jag känna hur jag förvandlades, att blodet blev nytt på något sätt, kanske för att det var som att jag för första gången i mitt liv kunde andas och få luft. Jag vet att det låter konstigt med tanke på att jag andats i hela mitt liv, men så är det.

Och även fast jag aldrig varit med om att bli pånyttfödd förr så förstod jag att det var det som hände, då jag genom Anden fick allting förklarat för mig på ett sätt som jag kunde förstå (”… han skall lära er allt”, som Jesus sa i Joh 14).

Jesus pratar om denna pånyttfödelse i exempelvis Johannesevangeliet, när en farisésnubbe vid namn Nikodemus besöker honom mitt i natten:

”‘Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare, ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom.’ Jesus svarade: ‘Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.’ Nikodemus sade: ‘Hur kan en människa födas när hon är gammal? Inte kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?’ Jesus svarade: ‘Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt.  Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.”

Guds Ande tog sin plats i det inre tomrum som jag fram till dess haft växande och värkande inom mig, och han började fylla mig med en visshet som jag alltid har längtat otroligt mycket efter att få ha. Visshet om Gud.

Och när jag talar om inre tomrum så talar jag alltså om det där hålet som många kan känna på insidan och som bara tycks växa ju mer man försöker fylla igen det. Så var det för mig i alla fall, men så var jag ju också expert på att söka mig bort från Gud på ett nästan parodiskt vilset sätt.

nina hemmingson inre mörker

Du som kan relatera till denna bild av Nina Hemmingsson förstår förmodligen vad jag menar för slags inre tomrum

Innan jag blev frälst så antog jag kallt att alla kristna är precis lika tomma på insidan som alla andra, kanske till och med snäppet tommare, eftersom de tror på en (ansåg jag då) mycket krävande, begränsande och mordlysten Gud och tröstade sig med ett framtida paradis där lejon av nån anledning prompt skulle sova bredvid spädbarn.

Men så, efter att vägen till Gud öppnats för mig, så tänkte jag (ungefär):

”OMG JESUS LEVER DETTA ÄR BÄSTA NYHETERNA EVER KRISTNA ÄR INTE GALNA DE HAR JU RÄTT GUD ÄR GOD JESUS ÄR VÄGEN OCH BIBELN ÄR SANN JAG MÅSTE FÅ UT DETTA PÅ NÅT SÄTT HUR SKA JAG FÅ UT DET DET ÄR SÅ TÖNTIGT ATT PRATA OM JESUS MEN WOW JESUS LEVER OMG BÄSTA EVER”

Jag förstod då också att Guds rike inte är en plats som man kommer till när man dör eller som kommer ”senare” som jag hade trott, utan Guds rike är något som tar plats inom oss redan medan vi lever det här livet i den här kroppen på jorden. Men det är ett rike som man inte kan se med ögonen och även om man kan längta efter till det tar plats utan störningsmoment så småningom, så är det liksom ändå här redan nu. Jag skulle beskriva det som att himmelriket ligger ”bakom” den synliga världen?

Men det här riket kan inte vi pånyttfödda kristna visa för någon genom att peka på en plats och säga ”titta där är det”, eller ”se här har jag ett mätbart bevis för att det här riket verkligen existerar”, utan medvetenhet om det får man först när man själv uppriktigt bestämmer sig för att lägga allt sitt i Jesus förvar och börja förlita på Gud i stället för till sig själv.

Jesus är alltså nyckeln till det här osynliga riket. Fram till dess att man själv tar emot nyckeln så är sannolikheten övervägande att man tycker att det här med Guds rike låter ganska konstigt.

”Då Jesus blev tillfrågad av fariseerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem: ‘Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. Inte heller skall man kunna säga: Se, här är det, eller: Där är det. Ty se, Guds rike är mitt ibland er.'” Lukasevangeliet 17:20-21

Så det vi pånyttfödda kan göra är att vittna om det som vi har fått kännedom om. Det kan vi göra dels genom att berätta om Jesus och vad vi lärt genom honom och uppmuntra folk att själva söka honom och omvända sig, men också genom att leva livet på ett sätt som pekar mot Jesus och vem han är, så att folk får lust att själva söka honom och omvända sig. Det betyder inte att vi ska leva helt perfekta liv, för det kan ingen göra, utan det betyder att vi ska älska Gud och ivrigt sträva efter det som han håller för gott. Det här vill han att vi ska göra för att han älskar oss och vill oss det bästa, och han hjälper oss med det varje steg på vägen. Vi är nämligen helt oförmögna till förvandlade hjärtan av egen kraft.

Sammanfattningsvis:

Jag började på allvar tro på att Jesus uppstått för att han helt enkelt tog emot mitt liv när jag gav honom det. Då blev det rätt uppenbart för mig att han återuppstått för folk tar i regel inte emot saker om de är döda. Dessutom börjde jag ju att höra honom också, även det ett klassiskt livstecken.

uppstanden

Och jag måste säga att det hopp som jag av olika skäl kunde känna för Jesus just i stunden för min bön inte var nåt som jag hade lyckats uppbåda av egen viljekraft, utan det var ett hopp som Gud genom olika medel gett mig.

Så om du som läser det här är sugen på att få gemenskap med Gud, men inte alls känner att du kan vare sig tro eller hoppas på Jesus där du befinner dig just nu men nånstans innerst inne ändå vill kunna göra det: be honom om tro? Be Gud att röja bort det som står i vägen mellan dig och honom?

Hett tips: din bön får större auktoritet om du ber den i Jesu namn, för Jesus är namnet över alla andra namn.

Jag har annars skrivit lite här hur jag bad när jag blev frälst, men det det där är ingen mall. Och är du inte social fobiker så kan du kanske till och med fråga en kristen att be för dig för att du vill ta emot Jesus (jag utgår jämt från att mina läsare är sociala fobiker men det kanske ni inte är hela bunten hehe).

Sen måste jag också verkligen understryka: alla upplever inte sin frälsning på samma sätt som mig. Gud frälser oss på det sätt som är bäst för oss och för planen han har för var och en av oss. Sök honom och han kommer att ge dig precis vad du behöver, på det sätt du behöver det, i den tid du behöver det.

Bloggtips: Natalie och när hon hittade hem

Idag tänker jag att jag ska tipsa om en fin liten blogg. Bloggen tillhör en person som heter Natalie.

Här är ett utdrag:

”Jag började experimentera med det andliga för några år sedan. Desperat efter sanning och förklaring. Det involverade meditation, yoga, rening av chakran, kallande på andliga vägledare, jag besökte ett medium och jag tillbad naturen. Fina ord om kärlek och fred, men ganska så egocentriskt och innehållslöst.

Jag mådde sämre och sämre, min värld blev mörkare, förvirringen ökade, allt kändes tomt och jag förstod inte vad jag gjorde för fel. Jag visste ju att världen var upp och ner, men jag förstod inte varför.”

Ni kan läsa resten av inlägget här (gör det, själv har jag även satt bloggen på follow).

bibelbok

Jag måste säga att jag tycker att det är väldigt trevligt att höra om andra som också har blivit frälsta. För det här är alltså nåt som händer människor hela tiden, över hela världen.

Och jag minns att det i början var rätt viktigt för mig att veta att det finns andra när jag nyss blivit frälst, för jag fattade först inte vad som hände. Jag hade aldrig riktigt hört talas om det här att bli frälst innan jag själv blev det. Jag visste ju inte ens vad helig Ande var för nåt.  Som sagt trodde jag att helige Ande var kyrkans femte hjul. Men så helt plötsligt var Anden där, inuti mig, i mitt hjärta.

”Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött.” – Hes 36:26

Innan dess trodde jag ju verkligen att kristendomen är en tro som alla andra. Typ ”det är väl fint, om det gör dig glad”. Men plötsligt såg jag himlen jubla, jag hörde Jesus tala till mig, och när jag köpte en Bibel och läste ur den så upptäckte jag att wow, Bibeln lever, talar sanning och jag är en del av den, den är LIVETS BOK. Ja det var många stora saker som jag fick upptäcka på väldigt kort tid där ett tag.

Och hade jag inte fått förstå att andra varit med om exakt samma före mig, och kunnat läsa om det som hänt mig i Bibeln, så hade jag förmodligen trott att jag blivit galen. Som tur var så är jag är långt ifrån det enda förlorade får här i världen som hört och börjat följa Jesus, tagit emot himmelriket och förenats med Gud under änglars jubel. 

”Vilken man bland er, som har hundra får och förlorar ett av dem, lämnar inte de nittionio i öknen och går och letar efter det som är borta tills han finner det? Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar med glädje. Och när han kommer hem, kallar han samman sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, för jag har funnit mitt får som var förlorat. Och jag säger er, att på samma sätt ska det bli större glädje i himlen över en syndare som omvänder sig, än över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver. ” Luk 15:4-7

 

Folk som inte fattar hur man ska bete sig i en kyrka <3

Jag läste den här artikeln i Dagen om ett hårdrocksband som spelat in en musikvideo i en kyrka utan att fråga kyrkoherden, och jag fylls av nostalgiska minnen.

Jag ser tillbaka på när jag själv brukade invadera min bys kyrkbyggnad om somrarna.

58657_96075548

Jag spelade på flygeln och på orgeln, lekte med kyrkklockan (undra om nån hörde att den stod och klingade på random vissa dagar?), klättrade upp i kyrktornet och slog upp luckorna och satte mig där och skrev med utsikt över skogarna.

Ibland tog jag med mig min lillasyster och vi skrev högtidliga tal som inte var särdeles kristliga, tal som vi sedan ropade ut från talarstolen i allvarlig ”präst-ton”. Vi intog sakristian, skådade prästklädseln, och så sprang vi omkring mellan bänkraderna som vilda babianer. Hade vi haft rökmaskiner och ett hårdrocksband så hade vi högst sannolikt även spelat in en musikvideo.

58657_34092583
Kyrkbyggnaden i Latikberg var som mitt andra hem om somrarna. Utöver de gånger min lillasyster var med så var kyrkbyggnaden en plats där jag fick vara själv. Att det skulle finnas en Jesus också hade jag inte den blekaste minsta aning om, trots alla psalmböcker och avbildningar som fanns där på honom (när jag såg Jesus hänga på korset så tänkte jag ungefär: vad är det för fel på människor som hänger upp sånt här på väggen??).

För inte får man sug efter Jesus och förlåtelsen etc bara för att man invaderar en kyrka, särskilt inte om man jagas ut därifrån av vaktmästare/församlingsmedlemmar/präster/kyrkoherdar (hehe).

Det är klart att man inte ska invadera kyrkor. Så jag vill inte tynga stackare som nödgats jaga ut folk. Men jag bara måste säga att jag känner sån himla värme för människor som inte fattar eller struntar i hur man ska bete sig i en kyrkbyggnad. Människor som kommer dit och stör och som inte förstår när man bör sitta eller stå eller varför prästen klär sig i bordsduk. Jag känner så för er att jag knappt vet vad jag ska ta mig till (inser jag i skrivandes stund).

10301141Ni som ser denna bild och tänker: vad håller de på med?  Ni som gnuggar er i ögonen och zoomar in och undrar: Är det en svensexa?

Åh vad jag önskar att ni också skulle ta emot Jesus ordentligt och komma till kyrkorna och röra om lite där. Sveriges kyrkbyggnader skulle verkligen behöva er undrande närvaro. Min kyrka är bra på många sätt, men det vore så fett nice med fler nyfrälsta kristna där som inte varit kristna ett helt liv (och då menar jag absolut inte att det är nåt fel på de som varit kristna i ett helt liv, men det skulle ändå vara nice med fler nya). Människor som är vilsna i den här kulturen.

Till er som känner er obekväma och udda i de kyrkbyggnader ni besökt, ni som inte känner er tillräckligt ”heliga”, ni som inte vet om eller när ni ska sitta eller stå, och som tycker att kyrkbesök känns som en krystad teater som ni inte kan manuset till, som att människor ser fel med er, vill jag säga sju saker:

  1. Grejen med kristendomen handlar inte om kyrkobyggnader och dess interiör och att kunna ett manus utantill osv. Den handlar inte heller om symbolisk klädsel eller till synes vördnad för broderade servetter (för det är bara till synes, oftast, hoppas jag).
  2. Grejen med kristendomen är inte att vara fri från sina tyngder INNAN man blir kristen. Det sker medans. Det är ju det som är poängen.
  3. Grejen med kristendomen är Jesus, och att bjuda in och ta emot honom i sitt hjärta. Att erfara och erkänna att man behöver honom. Detta är inte på något sätt beroende av vare sig byggnad, manus, rekvisita eller utsmyckade textilier. Inbjudandet och  mottagandet av Jesus kan ske var som helst, och på ett språk och med ord som just du förstår. För mig skedde det hemma i lägenheten.
  4. Grejen är att genom Jesus få personlig gemenskap (vilket innebär att hålet på insidan fylls igen) med vår fina goda levande och personlige Gud YHVH (han kallar sig YHVH i Bibeln, men tyvärr tycks det ha glömts bort hur det uttalas, vilket är så himla weird).
  5. Grejen är att få syndernas förlåtelse och att få börja om från början, som ett nyfött barn. Vem har inte önskat det ibland, att få börja om på nytt? Så härligt att det är möjligt.
  6. Grejen är att få hjälp genom Jesus att själv förlåta andra för allt som de har gjort mot en genom livet (alltså inte ”glömma och gå vidare”, ”sluta tänka på” eller annan slags låtsasförlåtelse, utan förlåta, på riktigt, bli förlöst från det för alltid),
  7. att lära sig att göra och älska som Jesus, med Jesus som ständigt närvarande lärare och stöd.

Då kan man kanske undra att vad gör man som ivrig sökare om det inte är säkert att man som ny och oviss får hjälp att hitta in i sin egna relation med Jesus när man söker sig till en kyrka?
Jag säger att vågar du och vill så testa för man vet ju aldrig. Man kan bli rätt överraskad. En kyrka som till synes verkar ointresserad av att släppa in nya och berätta hur man kan ta emot Jesus i sitt liv etc kan visa sig dölja oväntat mjuka delar där under. Många kyrkor är som dolda skatter gömda helt öppet verkligen. Ett tips kan vara att fråga nån ”kan du hjälpa mig att be för att ta emot Jesus i mitt liv?”. Annars så kan du ju faktiskt alltid fråga Jesus själv om ledning att hitta till din församling, även om du inte är frälst än. Han kommer på nåt.

Hm vet inte hur jag ska avrunda det här inlägget så jag avslutar det bara så här.

coolasolbrillor2