Jag hade varit ett knotande as

jag1800tal

När jag fantiserar och sätter mig in i olika tidsepoker så tänker jag inte romantiskt utan realistiskt. Vore jag till exempel född på 1800-talet skulle jag förmodligen varit en prostituerad vars syfilis infekterat hjärnan.

Jag har väldigt svårt att se att jag skulle ha varit nån redig bondmora alternativt snofsig dam, som jag ju hellre hade velat vara.

Ett hopp som dock lyckas tränga in i fantasin är att någon kyrklig gemenskap skulle känna förbarmande och berätta om frälsningen, och att jag skulle bli renad likt Maria från Magdala. Då skulle jag i stället bli byns kristna toka som sprang omkring och var 60% galen och 40% vis för att sedan dö lycklig i hjärtat.

Så lyckligt blir det dock aldrig när jag läser Gamla testamentet, gode Gud, jag får nästan panik när jag läser gamla testamentet ibland, för jag är så säker på att jag skulle tillhöra toppskiktet av de knotande asen av Israel.

oken oken

Om nån så gott som bara hade andats ett ord som påminde om “Guldkalv” så skulle jag förmodligen ha sagt att det var det mest förtjusande jag hört på nästan 40 dagar. För på gamla testamentets tid fick Guds folk klara sig utan Jesus, de tilldelades alltså ingen Hjälpare (aka Helige Ande), så de fick förlita sig på de få som fick det, det vill säga Guds profeter. Och det hade jag aldrig gjort (om jag nu ens varit judinna, antagligen inte?).

Jag hade kanske låtit mig tillfälligt övertygas av massiva mirakler (land som drabbas av plågor, hav som delas, vaktlar som faller från skyn efter repetetiva klagomål på maten) men hade glömt det efter nån vecka. Jag har extremt svårt att tro att jag skulle ansett Moses vara en man värd att lyssna på. Jag hade sannolikt anklagat honom för att tagit oss ut i öknen bara för att törsta oss alla till döds.

Jag hade garanterat haft gjutna avgudar i tältet och den där dagen då spejarna kom tillbaka och berättade att det finns jättar i löfteslandet så skulle jag jättesurt ha sagt “ta mig tillbaka till Egypten så jag slipper det här dårhuset”.

kul5minuter

Jag är väldigt glad över att vara född i Sverige 1985. Jag vet att jag tjatar men jag känner glädje för detta på daglig basis. Jag var egentligen chanslös nu med trots all materiell trygghet och fördelar men jag slapp i alla fall få syfilis i hjärnan innan jag hörde om frälsningen.

Hur tänker ni er själva när ni tänker er in i andra tidsepoker eller platser? 

När vattenklosetten var ny och mammuten långt borta

Tänk att det fanns en tid då vattenklosetten ännu inte etablerats i alla hem. En gång i tiden var typ Hans-Olov den första i byn med WC och folk som kom dit förundrades över hur enkel, ren och praktisk den var.

Och samtidigt som många imponerades så fanns det andra som var skeptiskt inställda, folk som grymtade, pekade mot potatislandet och tyckte att dass är grejer det, för människoskit gynnar skörden och möjliggör livet. Fanns säkert de som hade det broderat på en väggbonad. “Människoskit möjliggör livet” och så en brun klump i korsstygn som mycket väl skulle kunnat föreställa en potatis. Men det gjorde det inte.

Tänk att leva på den tiden då man var i den övergången, när vattenklosett fanns men de flesta fortfarande hade utedass.

I generationer hade man gått på utedass varje dag. Man tyckte säkert inte ens att det var sunkigt. Men så plötsligt såg de att det fanns nåt annat och dasset som varit så normalt började se vidrigt ut. Skiten som tidigare varit bördig, välkommen och användbar, a true gift from behind, började förvandlas till en stinkande belastning.

oalett.jpg

Jag tycker att jag lever i en så fantastisk tid på en underbar plats just nu. Det finns många brister och vår kultur är på väg längre och längre bort från Gud och naturen. Vi människor tror vi vet mer och mer saker värda att veta när vi egentligen bara vet mindre och mindre om vår plats och vilka vi är i det hela. Mörkret tätnar både i världen och inom oss, allt eftersom vi vänder oss bort från honom som format oss och gett allt sin mening.

Men ändå – en sån fantastisk tid och plats detta är. Jag skulle absolut inte vilja ändra min placering i tid och rum.

Jag tänker på det varje dag. Tänk att leva på 1400-talet. Eller 60-talet.  Eller ännu värre – vilket årtal som helst före Kristus. Fruktansvärt! Nä, den bästa tiden för mig är nu och här. 

Men så är ju det här också väldigt lätt för mig att säga just nu, för jag lever som en kunglighet i ett land som har fred och som ännu bryr sig om fattiga och svaga. Och så har jag – viktigast av allt – Jesus som kan blåsa mening i allt jag möter, vare sig det är gott eller ont, och han ger mig rikedom som aldrig kan förstöras och ett hopp om framtiden som inte försvinner ens om det ser väldigt mörkt ut. Så för mig är det enkelt att inte klaga därifrån jag nu sitter. Jag har det bra kort och gott.

Likt övergångstiden då folk började skaffa vattenklosetter istället för utedass så tror jag att vi är i en slags övergångstid just nu, fast ännu större, mer skrämmande och på sina sätt även mer spännande. Inte för att toaletter inte kan vara spännande och skrämmande. Men övergången till WC är ändå väldigt liten i jämförelse med vad jag tror håller på att hända nu.

Den tekniska stenåldern börjar nå sitt slut. Snart kommer de riktigt tunga grejerna. Och eftersom Guds regler och gränsdragningar är rätt ointressanta för allt fler så kommer det att bli vilda västern när det kommer till vad man kommer göra. Vi är inte lämpade för den här kunskapen och tekniken som vi nu har i våra händer och särskilt inte utan vägledning från Gud. För det finns viktiga “osynliga” gränser och vi har svårt att se och förstå gränserna utan honom. Vissa gränser tycker jag är svåra att förstå även med honom, men med honom så vet man åtminstone att de finns även om man inte förstår varför.

Ni vet vad jag har sagt: När vi ser mammutar igen så är det början på slutet.

Jag undrar hur återskapandet av mammuten kommer att motiveras. “Vi gör det för att vi kan” och “de e kul” är ännu inte acceptabla skäl för såpass allvarligt mixtrande med organismers grundkod. Men säkert kommer motiveringen ha något med miljön att göra. Och om inte miljön, så är det nåt om att bota svält. Men är det inte heller det, så kommer argumentet nog att vara att mammutar kan bota parkinson och altzeimer.

Men låt inte argumenten lura er. Inget ädelt skäl är ädelt nog för den dumma idén att återskapa mammutar.

Kram / Sonja

PS. Jag tror inte att mammutar var gulliga. Inte var de särskilt stora heller. De har blivit romantiserade. Tro mig, vi klarar oss bra utan dessa överskattade och utdöda djur. DS.

raiders.jpg

PS2. Mammutar i all ära men jag hoppas verkligen de aldrig försöker återskapa det där åbäket i bakgrunden, mot trädet, som drabbats av massiv stroke. DS.