Jag ville ta bort mina ärr

När jag var tonåring så skar jag mig själv. Jag var så maktlös inför det som jag bar på men behövde göra nånting för att få ut det onda som fanns inom mig. Låt mig säga att det inte fungerade.

Idag har jag rätt stora ärr på ovan- och undersidan armen, och även fast jag inte direkt har gjort nåt för att dölja dem (är alldeles för lat för att orka hålla på att dölja ärr) så har jag under alla de här åren skämts för dem. Jag har avskytt när folk har frågat vad som har hänt med min arm. Som tur är så har det inte hänt så ofta.

I somras slog tanken mig att nu när jag är frisk från min depression och jag även har ett jobb så har jag ju faktiskt råd att reducera ärren avsevärt på en klinik. Kanske skulle jag till och med kunna bli av med dem?

Tanken gladde mig. Tänk att Jesus har gjort mig frisk så att jag skulle kunna ta bort mina ärr! Hurra! Den Gud har gjort fri den är sannerligen fri, tänkte jag.

Men så avbröts jag av en röst som sa, mjukt men bestämt: 

– Sonja. Du ska ha kvar ärren. 

Jag stannade upp för det är vad man gör när sånt här händer, och då såg jag i mitt inre Jesus ärr efter det att han hängt på korset. Jag såg hur människor, efter det att han återuppstått, sökte efter hans ärr för att se att det verkligen var han.

Thomas, en av de tolv, han som kallades Tvillingen hade inte varit med dem när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren.” Men han svarade dem:

”Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka fingret i hålen efter spikarna och inte får sticka min hand i hans sida, så kan jag inte tro.” 

Åtta dagar därefter samlades hans lärjungar igen där inne, och Thomas var med bland dem. Då kom Jesus, medan dörrarna var låsta, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid vare med er.” Sedan sade han till Thomas: ”Räck hit ditt finger och se mina händer. Och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte utan tro!”  Thomas svarade honom: ”Min Herre och min Gud!” Jesus sade till honom: ”Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser.” Joh 24-29

Jag förstod då att jag inte kommer att behöva uppsöka någon klinik. Jag insåg att bara ärren i sig själva är ett vittne om att jag är jag och på vad Jesus har befriat mig från.

För första gången sen ärren blev till så såg jag på dem och tyckte att de såg vackra ut, och i stället för besvärad så blev jag glad och varm inombords. Allt det här hände inom loppet av jag vet inte hur länge, men några minuter. Ärr som jag burit i minst 15 år och inte gillat en enda dag under den tiden blev som nya för mig.

Guds ord helar, förvandlar, befriar och sätter saker och ting i ett helt nytt ljus. Den Gud har gjort fri, den är sannerligen fri.

Någon dag efteråt, kanske var det till och med dagen efter, så frågade en tjej mig vad som hänt med min arm. Jag berättade väldigt kort och koncist om hur ledsen jag varit av att ha vuxit upp i ett trasigt hem och hur Jesus befriat mig från en smärta som genomsyrat hela mitt liv och att jag mår mycket bättre nu. Det var väldigt odramatiskt att berätta. Ingen har frågat något om mina ärr efter det, och det här var snart ett år sen. Jag undrar ibland om det kanske var meningen att jag skulle berätta just för henne. God knows.

img_2831

 

Har du som läser bloggen varit med om något liknande? Skriv gärna och berätta i kommentarerna!

Nu har det gått ett år sen jag valde att leva

För ett år sen levde jag fortfarande i vad jag skulle vilja kalla en värld av aska.
Jag visste inte vad som var upp eller ner och jag kände mig som en levande död i ett evighetslångt fall.

Men inte för länge till.

Så här stod det i det här blogginlägget som jag skrev den 24 augusti 2015:

one_year_ago

När jag skrev det här kunde jag inte ens i närheten föreställa mig det som skulle börja hända inom loppet av närmsta dygnet, för det som skulle komma var helt tvärt om mot allt jag dittills sett och lärt mig.

Efter ett liv av kamp och misslyckade försök att styra upp allt gav jag upp och bad Jesus ta över eller åtminstone underlätta. Det lilla hopp jag kunde skrapa ihop skrapade jag ihop och la i mina tafatta böner till honom. 

Det gick inte upp för mig direkt. Det skulle dröja till nästa dag och alla dagar som hittills varit därefter. Den där vetskapen som gör hela skillnaden ni vet. Nyheten som förändrar allting.

Tack Jesus för att du lyfte upp mig ur slemmet och satte mina fötter på stadig mark och för att du visar mig vad som är upp och vad som är ner. Tack för att du har visat för mig varför världen är skrämmande och varför jag inte längre behöver vara rädd. Tack för att du är den livmoder som jag så desperat längtat efter i alla dessa år och tack för att jag får skvalpa omkring i dig. Tack för att du steg för steg och bit för bit lär mig att leva på nytt och på det sätt som jag är skapt för.  Tack för att du alltid håller vad du lovar och tack för att du har lovat att vara med oss ända till tidens slut. Tack för att du lever.