Utvecklingssprång x2? Livet med/som barn #jesus

Stig har sovit lite halvdåligt senaste nätterna. Han har vridit sig och stånkat och har inte kunnat slappna av. Jag förklarade för Fia att han kanske är i ett utvecklingssprång. Barn går igenom såna med jämna mellanrum medan de växer och lär sig.

Gick omkring med honom i sovrummet. Höll honom nära intill i famnen. Passade på att tacka Jesus medan jag vaggade honom. Tackade honom för att han är med mig alla dagar till tidens slut (Matt 20:28). Bra dagar, dåliga dagar, saliga dagar, osaliga. Dagar när jag mår dåligt, dagar när jag mår bra, dagar när allt går bra och när det bara blir fel. Att han är med mig och hjälper mig och gör allting nytt. Alla dagar.

Jag behövde påminna mig själv om det för jag mådde inget vidare. Det kändes som att jag var fel och allt jag gjorde var fel och att jag är trög och att det aldrig kommer att bli nån bättring på det. Att jag bara gör bort mig inför andra och att folk bara står ut med mig för att de måste.

Och medan jag gick där med Stig i famnen och tröstade honom samtidigt som jag pratade med Gud så kom jag att tänka på att precis som Stig ligger i min famn, så ligger jag i Guds famn. Och jag såg mig själv i Stig. Och jag tänkte AHA, jag är kanske också i en tillväxtperiod. Det kanske är därför jag är så spänd och gnällig. Det var i den stunden en härlig, uppmuntrande tanke.

Jag vet inte om jag är i nån tillväxtperiod, säkert har jag bara PMS. Men när jag stod där och tänkte tanken så kändes det som att Gud log mot mig. Och när han log mot mig så där så försvann spänningarna och jag blev lugn och varm och liksom stilla i sinnet, och glad.

Inte så intressant för er att höra kanske. Men det här är ett exempel på hur det kan vara att leva med Jesus. Innan honom hade jag ingen tröst i de här lägena. Eller jo, tv, dator och godis kunde trösta mig lite. Men inte så mycket. Inte på det här sättet.

IMG_2261

Han är tre månader nu (om ni undrar). 

Varför är Gud så fin mot mig?

Jag har känt mig så himla extraomhuldad av Gud på sistone (nämnde det här). Det är som att han har strukit mig om kinderna och pussat mig i pannan gång på gång på gång, och hela tiden tänker jag: men jag har ju inte gjort nåt för att förtjäna det här. Varför visar han mig sån omsorg när allt jag gör är att sitta här och vara passiv och trött och är rätt irriterande och oduglig allvarligt talat?

Och även fast jag veeeet att Gud inte fungerar som en godisautomat, att man ger honom fem kronors “förträfflighet” och ut kommer en liten godis, och även fast jag vet att allt är av vad som kallas för nåd (alltså en oförtjänt gåva) så liksom… det går inte riktigt hela vägen in. Varför är han så fin mot mig? Varför möter han mig gång på gång med sån kärlek och värme? Varför bryr han sig så mycket om mig? Varför? Varför varför?

Häromdan satt jag med lillpojken och bara försökte insupa hans skönhet. Han är en så himla vacker människa, så självklar och så underbar. Vad vore vår familj utan honom? Jag vill inte ens tänka på det. Jag är så lycklig att han kommit till oss och vill aldrig mer vara utan.

Och jag insåg när jag satt där och strök på hans kinder och pussade honom i pannan – att här sitter jag och visar honom liknande ömhet som jag själv så starkt upplever från Gud.
Vad har min pojke gjort för att förtjäna att jag sitter här och och stryker på honom och bryr mig om och älskar på honom så att det gör ont i hjärtat?

Först tänkte jag att självklart så förtjänar han det. Självklart! Varför skulle han inte?  Men ju mer jag tänkte på det ju mer insåg jag att han har ju faktiskt inte gjort nånting alls för att förtjäna nåt från mig. Det handlar inte om att förtjäna, det handlar om relationen. Det handlar om vem jag är, och vem han är i relation till mig och jag till honom.

Och just då var det som att Gud själv stod i rummet med oss och sa: Förstår du varför nu, Sonja?

“Som en mor tröstar sin son, skall jag trösta er” Jes 66:13

gudsfamn1

Och den här relationen är möjlig tack vare Jesus.