Bibeln – en orgie i kvinnoförtryck? (läsarfråga)

Jag fick den här kommentaren och jag tänkte att jag ska svara på den.

Hej!

Jag läste denna text och tänkte genast: ”undrar vad Sonja skulle tycka om denna text”.

http://www.dalademokraten.se/kultur/bocker/bibeln-en-orgie-i-kvinnofortryck

Skulle vara intressant att höra din åsikt!

Hej!

Vad roligt att du tänkte på mig! 🙂 Jaa vad ska jag säga? Här har vi en som har missförstått en hel del, även om hon förstått en sak rätt: att kvinnor har blivit förtryckta och illa behandlade genom historien, vilket i allra högsta grad syns i Bibeln och överallt.

Jag vill bara börja med att säga att jag ÄLSKAR Gamla Testamentet. Jag blir helt förälskad i Gud när jag läser den. Varför? Ja inte är det för vad olika människor gör i de olika böckerna, utan min kärlek för GT beror på vad Gud (YHVH) gör och vem HAN är. Folket är ofta en sorglig historia… även Guds särskilt utvalda nasirer, kungar och profeter beter sig inte alls sällan som riktiga praktrövhål, ofta eller bara vid nåt enstaka tillfälle. En ganska stor grej i Bibeln är just att hans utvalda folk blir värre än hedningarna som inte ens fått Guds lag och hjälp. Vi är alla förlorade och vilsna utan Jesus, jude och o-jude lika samma.

Det här med Maria från Magdala och hur hon har porträtterats av kyrkfäder vet jag ingenting om. Jag vet i princip ingenting om kyrkohistoria om jag ska vara ärlig.

Jag vet bara att när jag själv läste Bibeln efter att ha fått Guds Ande så talade Jesus inte till kvinnan vid Sykars brunn (Joh 4:4-34) – han talade direkt till mig. Och när jag efter ett par månader äntligen blev redo att bli offentlig med min tro och började berätta öppet att jag mött Jesus och att han verkligen lever – så kände jag mig  nära kvinnorna som mött Jesus återuppstånden – men utan att bli trodda.

Så samtidigt som författaren av boken ”Guds olydiga revben” tycks beklaga sig över att Maria från Magdala inte har tagits på allvar av kyrkofäder och what not så kan jag undra hur allvarligt hon själv lyssnar på det angelägna budskap som kvinnan ifråga har. Ser hon själv henne som ett trovärdigt vittne? Tror hon på vad hon säger om att Jesus är Guds son, uppstånden från de döda? Tror hon själv att Jesus har makt att befria människor som plågas av onda andar, vilket Maria blev (sju stycken närmare bestämt). Tycker hon att Maria från Magdalas undervisning är något att ha? Vet ej, för det framgår inte ur recensionen.

viktigaord

Misstron som visas mot Maria från Magdala i Bibeln gav mig i alla fall tröst i början när jag förstod att det inte alltid är lätt att vittna om att man mött Jesus levandes. Det står inte mycket om henne men jag vet ändå att jag och Maria från Magdala är systrar genom och över tid och rum. 

För det är inte hur kvinnor behandlas av olika män som är vad Bibeln lär oss, det är hur Gud älskar oss och vad han ger oss.  Kvinna och man, förövare och offer och båda delar – Jesus dog för oss för att vi genom honom ska kunna få omskurna och förvandlade hjärtan och nya liv i relation till Gud och varandra. 

Bibeln, särskilt GT, behandlar snusk, äckel, perversioner, orättvisor och blod – men det Bibeln handlar om är Guds skapelse, dess fall och Guds plan för att rädda den från hans rättvisa dom som kommer i tidens slut. En räddningsplan som fullbordas genom Jesus. Så det är klart att det ljusnar så fort Jesus kliver in på scenen, eller hur? För helt plötsligt kan vem som helst ta emot förlåtelsen, få sina sår läkta, sina plågoandar bortjagade, få tillgång till det eviga livets källa och slippa undan domen.

Gällande våldtäkten i Giva så är den grotesk. På GT-tiden undrar man rätt ofta hur de kunde ha så svårt att se människor som människor emellanåt. De verkade så lätt kunna döda bröder och nära släktingar, skicka arga björnhonor efter retsamma pojkar eller bära mördade snubbars förhudar kring halsen som om det vore något att skryta med.

Israeliterna behövde (tydligen) gång på gång få höra att man inte ska offra sina barn till Molok eller vem det nu kunde vara, för TYDLIGEN (!!) så var det här ett beteende som både ledare och folk periodvis lätt föll ned i om inte nån fick kraft och mod från Gud att strängt säga åt dem att låta bli (inte sällan så blev de mördade som följd då folket inte ville höra). Det var som att så fort de fick möjlighet så kunde de inte motstå frestelsen att bränna upp sina egna barn på eld (på grund av sederna från folket runt omkring). Läser man Bibeln så är det inte konstigt om man ryggar tillbaka då och då och bara frågar Gud WHYyYyY för det var nasty times indeed. 

sjalensboning

moraliserandeiknow

Hur som helst så utplånades nästan hela Benjamins stam bort från Israel efter våldtäkten i Giva (våldtäktsmännen var därifrån) och bara en spillra blev kvar. Men inte utan att asmånga från Israels övriga stammar också blev dödade i samma strider. Jag tycker att det hela, från min synvinkel, behandlades väldigt märkligt från början till slut. Inget snack om den saken. Men våldtäkten gled inte obemärkt förbi utan båda sidor fick betala ett högt pris och den satte spår i hela världens historia. Sen att den inte kommenteras med nån tydlig moralisk röst i Bibeln som pekar på våldtäkten och dess efterdyningar och säger ”aja baja”, det är sant, men Bibeln är inte skriven på det sättet. Bibeln beskriver ofta händelser och skeenden okommenterat samtidigt som den hela tiden, uppenbart eller underförstått, pekar på Gud YHVH och på Jesus som vi uppmuntras att tro på – för att vi genom honom personligen ska få reda på vad Gud menar och vill (vilket ibland kan vara en kamp ändå så klart). Och det är jag övertygad om är mycket bättre och mycket mer respektfullt mot oss som läsare än att vi blir opersonligt skrivna på näsan. 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen (jag kanske tjatar?): nyckeln till att förstå Bibeln ligger i att tro på Jesus, så att han, genom att man frivilligt vill ta emot vad han vill ge oss, kan låsa upp den åt en. Naturligtvis kan man läsa den ändå, det tycker jag att man ska göra. Jag hade Bibelord när jag fortfarande föraktade kristendomen som var väldigt viktiga för mig.  Men djupare förståelse får man genom Hjälparen.

Det känns hur som helst som att jag måste läsa boken Guds olydiga revben för att kunna uttala mig särskilt om själva boken. Den länkade recensionen på Dalademokraten är ju bara en recensents röst och den kanske inte lyfter fram vad författaren vill säga med sin bok på ett rättvist sätt – det vet inte jag. Men är kanske inte jättesugen på att läsa boken…

Jag vill i alla fall säga att kristendomen och Bibeln i allra högsta grad är för kvinnor, alldeles oavsett de värsta kvinnoödena i GT (det finns ljusare berättelser också, om än kvinnorna i regel arbetade från ett tydligt maktunderläge) eller vad gamla kyrkfäder och predikanter kan tänkas ha gjort för klavertramp genom tiderna. Jag har aldrig varit så fullständigt tillfreds med att vara kvinna som sen jag tog emot Jesus och började läsa Bibeln. Den ger fantastisk uppmuntran och styrka som jag inte i närheten hade tidigare. Jag är Guds älskade dotter som han hjälper och stöttar genom allt och bara så att ni vet (ni som inte vet) så är min arvedel precis samma som hans söners.

 Visste ni förresten att den som är minst bland människor är störst i Guds rike? Vilka tror ni det är som generellt sett är minst, utöver barnen? Nån på allvar som tror att det är män eller? *fniss fniss*

”Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav” -Jesus (Matt 20:25-27)

(dock att jag själv ligger rätt dåligt till med att vara stor i Guds rike… men men)

Sen det här som står i recensionen att Bibeln lär att Eva inte är människa, det är kort och gott inte sant.

Finns många fler saker man kan säga men nu har jag sagt mitt för denna gång.

gtchefen

PS. Såg att idaelisas bloggat lite häromdan om hur GT ska läsas, jag har själv inte lyssnat på predikan som hon hänvisar till men de som vill kan ju spana in. DS.

Lite om hur Gud varit med i förhållandet med min man

Jag och min man har nu äntligen gift oss och som jag skrev i det inlägget så har Gud varit och är en viktig del av vår relation (även fast min man inte tror på Gud) (för som ni vet så finns ju Gud även om det finns de som inte tror) (hehehe).

Och jag tänkte att jag skulle berätta lite mer hur jag menar.

Jo. Jag och Joakim träffades på gymnasiet. På den tiden var vi mer eller mindre snorungar men vi bestämde oss i alla fall ganska omedelbart för att leva ihop för resten av våra liv så vi flyttade så småningom ihop och skaffade barn och allt det där. Men när vår relation började svaja efter si sådär fem år så fanns det liksom inte mycket från min sida som höll ihop oss. Han var stabilare än vad jag var och värdesatte relationen mer än vad jag uppenbarligen gjorde, men han kunde ju inte hålla ihop oss ensam.

Jag kan berätta ganska mycket om det här egentligen. Det finns många anledningar till varför jag tänkte och agerade som jag gjorde, till exempel hade jag ingen tro på äktenskap och livslång kärlek och hade jättesvårt att se mening i något som kändes jobbigt, men jag orkar inte ta mer om det just nu.

Så vi gick alltså isär och vi levde helt isär i fem år. Om denna tid kan väl också en del sägas (mycket hinner hända på den tiden) men det tänker jag inte heller göra, så jag hoppar direkt till när vändningen kom.

Jo jag upptäckte att jag jämt tyckte att män var störande och konstiga för att de inte var som J. Det tog alltså fem år för mig att komma till den insikten efter att i fem år undrat vad det var för fel på dem. Och jag minns att en tanke flashade förbi: ”det är som att Gud programmerat mig till att bara kunna älska en man på det sättet”.

Ungefär exakt då började jag förstå att jag alltså lämnat J bara för att gå iväg och söka efter J i andra. Utan att lyckas naturligtvis. Det finns bara en av honom.

Men inte nog med det. Jag fick en inre bild också. Ja, jag vet att det låter lite weird, men vad ska jag säga, jag fick ju det. I den här inre bilden såg jag mig själv och J, och över oss såg jag typ ett fingeravtryck.

fingeravtryck

Inte riktigt så här men på ett ungefär, så att ni fattar galoppen

Och jag förstod att det jag såg var ett avtryck efter Guds finger. Ja det var alltså så jag tolkade det och jag förstod, när jag såg detta, att nån gång i mitt och Js liv så måste Gud ha satt finger över oss, något som inte går att göra ogjort. Guds fingeravtryck går inte att tvätta bort ens med kemisk bensin. Det är inristat i åtminstone mitt hjärta.

Som jag personligen såg det så var det som att J och jag redan var gifta på ett sätt, fast inte genom ceremoni utan själsligt/andligt. Ja jag vet inte, kalla det vad ni vill.

Det här gjorde i alla fall ett enormt intryck på mig.  Så många falska föreställningar föll för mig under den här perioden, saker jag lärt mig av min omvärld, och jag bestämde mig för att inte kämpa emot det Gud bestämt mer utan nu ville jag vara trogen J till döden skiljer oss åt, och det oavsett om han ville ha mig eller inte (vi var som sagt inte ihop).

Jag bestämde mig för att jag hellre är singel resten av livet än att bli ihop med nån annan. Och skulle J inte vilja ha mig, vilket vore förståligt – ja då skulle jag acceptera och få leva med det helt enkelt. Det skulle det vara värt, för eventuella försök till att vara med någon annan skulle vara typ… onaturligt för mig.

Ja jag vet att det här låter ganska dramatiskt och extremt men det var en rätt så dramatisk händelse för mig. Det var även väldigt skönt. Bara det här att jag inte skulle behöva spana efter eller bli ihop med någon annan man mer var en enorm lättnad.

59155266

Jag berättade i alla fall för J hur jag kände och även fast han inte riktigt förstår/bryr sig om såna här andliga grejer (jag nämnde inte så mycket kring den biten för honom) och även fast han inte ser det på samma sätt så blev det vi igen. Det gick inte lika friktionsfritt som en smord ål på ett äventyrsbad, men i varje steg på vägen har Gud varit med oss, det är jag säker på. Skulle kunna berätta ett par saker om det med, men det tänker jag inte heller göra just nu.

Men vill ni veta något lustigt? Jag blev inte ett dugg kristet troende där och då. Visst, jag gav Gud rätt i ett ganska stort livsval, men jag fattade ännu inte vem Gud är och kategoriserade honom fortfarande som ”nånting” eller ”en ospecificerad osynlig kraft” (flummigt!). Jag förstod verkligen inte att den Gud jag kunnat ana mitt i allt det här var den personlige Gud som det står om i Bibeln (hade inte läst Bibeln).

Jag var också helt aningslös inför vem hans son är och hur mycket jag behöver honom. Det skulle dröja ungefär ett och ett halvt år till jag skulle komma till tro på Jesus. Och innan dess skulle jag behöva sjunka ännu djupare i depression, för som ni vet så kan ingen äkta hälft, hur mycket man än må höra ihop, göra en lycklig på djupet.

Som jag ser det så var det som att Gud använde min relation till J för att föra mig närmare Honom. Jag vet inte, men för mig går det lite hand i hand, det här att bestämma sig att vara trogen en enda  man och vara trogen en enda Gud. Det är inte samma sak men jag skulle vilja påstå att det är nånting i besluten som liknar varann. Förstår ni hur jag menar?

Att bestämma sig för att något är värt att hålla fast vid fastän det kanske inte alltid ser ut som man vill är ganska likt hur det är att leva med Gud.

Jag och J blev i alla fall ihop igen och vi tog vid där det tog slut fem år tidigare. Ganska exakt faktiskt. Vi till och med flyttade tillbaka till samma adress som vi bott på tidigare (det bara blev så), och jag är så tacksam att Gud valt ut just honom till mig för ska jag vara ärlig så tycker jag att han är mer än vad jag förtjänar.

Och här är vi nu. Ordentligt gifta. I nöd och lust. Till döden skiljer oss åt. Amen.

1-5

Det var pretty much detta som fingeravtrycket betydde för mig.

Att vara ett får – bra eller dåligt?

Innan jag blev kristen älskade jag att läsa olika konspirationsteorier (läser ibland fortfarande även om intresset svalnat rejält). Jag antar att intresset för det hade med min hunger efter sanningen att göra. Fast jag fann den inte där, trots att konspirations-idkarna internt gärna kallar sig för ”the truth-movement”, hehe.

Hur som helst så var det väldigt mycket snack om får bland konspirationsteoretikerna. Att människor i allmänhet är som dumma får som går dit ledarna för dem och som godtroget går på allting som sägs och visas i media.

får konspirationsteorier
Här ser vi en person med en sk Anonymous-mask. Anonymous och deras svans har alltid creeped me out. 

Att vara ett får är sämst enligt konspirationsteoretiker. Fåren lever i lögn och det finns inget menlösare och hjärndödare än att vara ett får. De som läser/skriver konspirationsteorierna däremot är ”upplysta” om vad de kallar för ”sanningen” (”upplysningen” går ut på att de anar att nåt inte stämmer, typ nästan som att det finns nån gömd makt som älskar att stjäla, mörda och förstöra eller nåt), så enligt dem själva är de minsann inga får.

Vad de är istället för får framkommer dock aldrig ordentligt. Är de bönder? Är de getter? Är de får som har flyttat från farmen för att börja på komvux i stan? Ingen vet.

Men jag har i alla fall lagt märke till nu sen jag började läsa Bibeln (weee!) att Gud också väldigt ofta talar om människor som får. Men skillnaden mellan honom och konspirationsteoretiker är att han inte talar om fåren på ett nedlåtande och föraktfullt sätt. Nej Gud talar kärleksfullt om oss och han beskriver oss som sina förlorade får. Han talar om oss som skingrade och vilsna och som oförmögna att hitta rätt själva.

Och det är just på grund av detta som han har sänt oss den goda herden. Och den goda herden – det är alltså Jesus (om nu någon inte förstod det).

förlorade får

(Mer lästips: Joh 10)

Maktinnehavare av denna värld har Gud inte mycket till övers för när det kommer till att leda fåren. Han kallar dem för till exempel slumrande och stumma hundar och han är inte nöjd. Rent ut sagt gör de honom skitarg med sin slappa vårdslöshet och egoism. (Lästips 1. Jer 23:1-4) (Lästips 2. Jes 56:11).

Så istället för att förakta fåren som luras, skingras och skadas – så HATAR Gud krafterna som ligger bakom det. Han har en plan för att förgöra dessa krafter för alltid (han berättar rätt mycket om detta genom hela Bibeln) men fram tills de är borta helt så är vi skyddade bara så länge vi håller oss till den goda herden och går där han går och följer hans röst. Ni vet, så länge vi gör typiska får-med-sin-goda-herde-grejer.

Och jag måste säga att jag älskar denna analogi. Jag älskar hur får, som står för något svagt och lågt stående i världen, är något fint, efterlängtat och högt älskat hos Gud.

jesus herde

Förr ville jag helst inte vara ett får. Nu älskar jag att vara ett. Men det är enbart Jesus förtjänst. Utan honom så är det utan tvivel helt värdelöst att vara ett får. Man är ju så fruktansvärt utsatt. Så jag förstår verkligen att man utan honom kan känna ett trängande behov av att vilja distansera sig och vara ”större och bättre än ett får”. 

Jag menar: hur kul är det att vara ett får som inte vet vart det hör hemma? Hur kul är det att vara ett får och slungas hit och dit mellan diverse värdelösa ”herdar” som är lika förvirrade som en själv (Matt 15:14)? Hur värdelöst är det inte att försöka bli nåt ”mer” än ett får, när man helt uppenbart är ett får? Nä precis, det är inget skoj. Det är en röra. Men att vara ett får hos den goda herden däremot… det är stabilt.

svenskapsalm23

Bön att be under tacksägelse:

Tack Gud för att du inte är en konspirationsteoretiker.

Annan bön som man kan be: 

Tack Jesus för att du är min herde.

(och är han inte din herde men du vill att han ska vara det så kan du ju alltid be om det)

LÄSTIPS FRÅN LÄSARE: Den här enkla serien av en serietecknare som kallar sig själv Adam4D.

Så blev jag frälst (läsarfråga)

Jag fick den här kommentaren som jag tänker att jag ska svara på:

hur-jag-blev-fracc88lst

För det första tack för kommentaren!

Det var många saker som ledde fram till att jag blev kristen just när jag blev kristen. Det var som att det var jättemånga trådar i mitt liv som korsades just när jag blev det, och när jag ser tillbaka på det hade det nästan varit konstigt om jag inte blivit frälst just då.

Jag har försökt göra en illustration här som beskriver på ett ungefär hur jag menar.

frälst

När jag bestämde mig för att testa det här med Jesus så var det som att en process som pågått hela mitt liv äntligen fick chans att slå rot och jag vet att det här kan låta lite överdrivet mäktigt men det var som att Jesus själv och hela himlen jublade för mig när jag äntligen tog steget.knack knack

Det sägs att Jesus ständigt står och knackar på hjärtats dörr och att det enda man behöver göra är att glänta på dörren. Jag är helt övertygad om att det stämmer.

Gud hoppas på oss och han längtar efter oss hela tiden. Men det är först när vi själva genom uppriktig önskan släpper in Jesus som relationen med honom kan börja på riktigt (fast undantag finns, tex aposteln Paulus).

Men det kan behöva hända en hel del innan man kommer till punkten då man börjar hoppas och tro att bibelns Gud kanske är verklig och god och vill en väl trots allt.

Och det kan krävas ganska många misslyckade försök att finna mening och frid i själen på andra sätt innan man vänder sig till Jesus.

Men oavsett hur och hur snabbt man kommer till punkten  så är det egentligen väldigt enkelt att bli frälst.

allskit1

Jag gjorde det genom att be högt för mig själv hemma.

I bönerna gav jag Jesus makten över mig och mitt liv.  Jag sa även åt alla mina demoner att försvinna eftersom jag är med Jesus nu.

Sen var det klart. Efter det blev jag född på nytt och kristen.

Jag har läst och hört om massor av människor som kommit till tro i kyrkor och församlingar där kristna har bett för dem, och det passar en del men det hade nog inte passat mig. Jag har svårt att se hur jag skulle ha kunnat våga mig till en kyrka i det skick jag befann mig i (social fobi) för att sen sitta och be till Jesus tillsammans med okända, och jag hade tjutit av skräck om nån till exempel frågat om jag skulle vilja ha förbön eller handpåläggning.

hand nej

Och det här visste förstås Gud så för mig fick det ske på ett sätt som var tillgängligt för mig. Kyrkan fick jag gå till efter att jag kommit till tro och bön i grupp, handpåläggning och såna saker får jag lära känna i en takt som jag är helt bekväm med (gör aldrig nåt som ni är obekväma med!).

Jesus är oerhört mån om vår integritet och är det något som bryter din integritet så kan du vara säker på att det inte kommer från Jesus.

Tycker du att det jag pratar om låter lockande på nåt sätt? Vill du också ta emot Jesus?

Gör det.

Något jag inte visste innan jag blev kristen var hur viktigt det är att man talar med Jesus. Så be inte bara ”kära Gud” utan var noga med att adressera Jesus också för det är han som är vägen, det är genom hans namn som du måste gå.

Så här kan du göra:

Be högt eller lågt för dig själv (om du nu är själv). Du behöver inte knäppa händerna eller stå på knä när du ber utan du kan göra det ståendes och gåendes och du behöver definitivt inte prata nåt ”kyrkligt språk”. Är du en person som svär och raglar omkring med rumpan bar så är jag säker på att det inte är något hinder. Jesus kommer till dig precis där du är just nu, i all trasighet. Hur skulle det se ut om man skulle behöva ”bli hel” innan Jesus kom? Vad skulle man då ha honom till?

Personligen tyckte jag att det kändes konstigt att be, hade nån (utöver Gud) sett mig hade jag kanske skämts ihjäl, jag framstår ju helst som ganska cool. Men jag gjorde det ändå för jag hade ingenting att förlora på det.

Förslag till bön som du kan be (kopierade den här):
”Jesus, jag inser att det finns mycket i mitt liv som inte har varit bra och jag vill be dig om förlåtelse för det. Tack för att du gav upp ditt liv för min skull, för att jag skulle kunna bli fri från min skuld. Nu vill jag leva tillsammans med dig och mer och mer lära känna dig och leva efter din vilja. Tack för att du har lovat att ta emot mig när jag kommer till dig. Amen”

Du kan räkna med att han hört dig och att han är nära.

Och hur det känns verkar vara olika. Men oavsett hur det känns: sluta inte be. Och var ärlig. Tvivlar du till exempel så kan du berätta det och be honom visa dig sanningen. Har du känslor du skäms över och som du tror du måste göra dig av med för att vara ”fin nog” för Jesus, formulera dem och ge dem till honom, han är inte där för att du ska gömma grejer och skämmas. Tvärt om. Du är redan fin nog, och han finns där för att hela, rena och ställa saker till rätta. Inte för att du är ohelig utan för att du är helig och för att han vill ditt bästa.

Vill också vara noga att påpeka att det är viktigt att det är Bibelns Jesus som du vänder dig till när du ber. Jag vet att det finns MÅNGA skumma New Age-medium-idéer av Jesus  (tex i ”en kurs i mirakler”) men de är helt värdelösa och slöseri med tid. Kasta bort dem! Gör av med dem! Låt Bibelns Jesus ta plats. Han som på riktigt är Guds son, och inte nån ”idé” eller ”princip” om kärlek/annat.

falsk jesus

Känner du att du haft mycket kontakt med någon New Age-Jesus och vill vara säker på att det är den sanna och riktiga Jesus du ropar på, så adressera honom gärna specifikt med allt du vet om honom från Bibeln.

Exempel: ”Jesus i Bibeln, du som föddes av jungfru Maria i Betlehem, du som dog på korset för mina synder och sen återuppstod på tredje dagen, du som har förmågan att öppna ögonen på blinda, du som har makt att stilla stormen och som är vägen, livet och sanningen, nu lägger jag mig själv, och allt som hör till mig, i dina händer att göra vad du vill med. Amen”.

Ett kortare exempel: ”Jesus i Bibeln. Förlåt mig för allt ont. Jag vill lära känna dig nu. Can´t wait. Jag är din. Kom. Amen.” 

DET FINNS SÅ MÅNGA FORMULERINGSMÖJLIGHETER.

Dop då? 
Det får du ju också göra när du känner dig redo. Själv är jag barndöpt och det verkar vara väldigt olika hur folk gör. En del döper om sig som vuxna. Man kan i alla fall göra det var som helst där det är vatten. Det är viktigt att det sker för att man vill, och att det sker i Jesus namn.


Är det nån som läst allt det här och känner att du vill bli kristen så får du gärna skriva kommentar eller ett meddelande från det här formuläret om du vill att jag/fler ska be för dig. Du behöver inte skriva namn, Gud vet ju vem du är. Den här gruppen på fb tar också emot böneämnen (det är en öppen grupp så vem som helst kan se inläggen – kan va bra att komma ihåg för den som är blyg).

Jag vet att det fanns de som bett för mig innan jag blev kristen. Blir typ varm bara av tanken.

Avslutar inlägget med att säga att bli kristen är det absolut bästa som har hänt mig i hela mitt liv. Det är min största skatt.
/Sonja

Läs också: ”Varför får inte alla en omedelbar känsla av att bli frälsta?”

Övriga lästips:  ”jag är kristen nu” och ”5 spännande saker som jag missat med kristendomen”.

5 spännande saker som jag hade missat med kristendomen

Här är en lista fem spännande saker som jag hade missat med kristendomen:

jesus_lever

1. Att Jesus lever
Av nån anledning hade jag missat delen av evangelierna där Jesus återuppstår, vandrar omkring både här och där, för att sedan stiga upp till himlen – inte som en döing, utan levande och vid sitt sinnes fulla bruk. Jag hade på nåt sätt fastnat vid att han var död eller åtminstone väldigt svår att få tag på. Det första som hände när jag blev kristen var att hela mitt inre typ sjöng Jesus lever och att han är med mig och att han är glad för att jag äntligen har tagit emot honom. Ja jag vet, det låter lite galet, men det är som det ska och ingen upptäckt har gjort mig gladare och det gör det värt att berätta om.

tro_och_berg

2. Att Gud är personlig, levande och att han talar till oss idag
Förr trodde jag att alla kristna bestämde sig för att tro på det som står i Bibeln utan att få minsta bevis eller bekräftelse för att det är sant. Jag tänkte att naiva och eventuellt hjärntvättade kristna trodde på en ”halvsann” bok i rent godtycke och jag tyckte att det var så himla synd om dom att allt övertygande hände för tusentals år sen men aldrig nu. Jag hade fel!
Gud verkar nu, idag, på många sätt, precis som han gjorde förr, och han gör det med styrka och många gånger med överväldigande tydlighet och för många många människor, däribland lilla jag. Och nu förstår jag: det är inte synd om kristna.

dop

3. Att Helige Ande är jätteviktig
Jag hade knappt hört talas om Helige Ande innan jag blev kristen så jag hade absolut ingen aning om hur viktig helige Ande är. Jag trodde att Anden var kyrkans femte hjul, nån som prästen var tvungen att mumla fram lite hastigt vid dop även fast han egentligen ville slippa för att spara tid. Men så är det inte. Helige Ande är en kommunikationshjälp och guide typ som möjliggör meningsfull kommunikation mellan mig och resten av treenigheten (se punkt 1 och 2 och 4) och det är oumbärligt. Jag personligen vet inte vad jag skulle ta mig till utan Anden, ärligt.

bibelbok

4. Att bibeln inte är en vanlig bok
Innan jag blev kristen så ansåg jag att Bibeln var en vanlig bok, typ klok, intressant och viktig men ändå bara en ovanligt lång bok.
Nu vet jag att bibeln talar till mig och berör mig på ett personligt plan. Det är som att mitt lilla ynka liv är invävt i detta bombastiska och berömda storverk. Jag är en del av bibeln, och dess texter är en del av mig. Jag förstår inte hela bibeln bara för att jag har blivit kristen, men jag förstår den på ett annat sätt. Det är som att orden har liv och att läsa den kan ge mig en frid och kraft som är svår att förklara. Bibeln sitter på en intelligens utan motstycke och det är så mycket som rör sig i den både i högt och lågt, samtidigt. Så nä Bibeln är ingen vanlig bok.

klassisk

5. Att Jesus är svaret på allt som jag har letat och längtat efter 
Jag har ofta fått höra att alla stora religioner och andliga ledare i grunden är ungefär sak samma eftersom dom alla predikar om kärlek, och jag har köpt detta och tyckt att det verkar trovärdigt. I och med detta har jag tänkt att alla religioner är ungefär lika rätt eller fel. Det var inte förrän jag i desperation uppriktigt bad Jesus om hjälp som jag förstod att han är precis den han utger sig för att vara: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” säger han i Bibeln Joh 14:6. Jag kommer inte hem dit jag alltid längtat genom goda gärningar, positivt tänkande eller för att jag typ lär mig meditera jättebra. Jag behöver Jesus.

Förr tyckte jag att Jesus var uppblåst när han sa att vägen till Gud går genom honom och jag tyckte att kristna var ännu värre när dom repeterade vad han sagt. Jag tyckte inte att det var schysst mot andra religioner. Men nu repeterar även jag orden och jag gör det med glädje på grund av vad orden betyder. Vi är älskade, vi är efterlängtade, vi är räddade och vägen hem ligger öppen och klar.

Det finns så klart många fler upptäckter som jag vill berätta om och jag upptäcker nya grejer hela tiden. Men det här får räcka för denna gång.

Och kom ihåg att bibeln inte är känd för att bli tolkad entydigt. Det jag menar är så klart att det här är min syn och tolkning och att jag inte talar för alla kristna. 

Läs även:Jag är kristen nu” och ”En ny näringsrik kost

Jag är kristen nu

Ni som har följt min blogg ett tag minns kanske när jag skrev det här inlägget om min depression.

 Ja jag vet inte var jag ska börja men inte länge efter att jag skrev det där inlägget så blev jag kristen. 

Jag kan inte förklara exakt hur det gick till. Jag var trött, slut och utan hopp. Jag kände mig förlorad och förtappad. Jag var rädd för allt och det kändes som att den här världen höll på att rasa över mig och sluka mig helt och hållet. I hela mitt liv har jag känt att jag haft en gnista inombords som fört mig framåt även i jobbiga tider men vid det laget kunde jag knappt ana den gnistan längre.

Även fast jag på många sätt klarade vissa saker bättre än jag gjort tidigare, så kändes allting så himla meningslöst.

Och på nåt sätt så blev det så illa att jag bad. Jag hade läst nånstans att ”there is power in the name of Jesus” så jag tänkte ”jaja kan jag prova setralin så kan jag väl prova det här med” och så bad högt för mig själv typ så här: ”Jesus ta bort det onda” och ”Jesus nu lägger mig själv i dina händer, jag klarar inte mer själv”. Jag tyckte till och med själv att det kändes skitkonstigt, men jag gjorde det ändå.

Och det var i princip som att jag la mig som vanligt på kvällen för att vakna till en helt ny sorts dag. Det är svårt att beskriva. Jag har berörts i mitt innersta och det har förändrat allt.

I början var jag jättejätteförvånad för jag är inte den ”kristna typen” (vad det nu är för typ?) men plötsligt ville jag gå till kyrkan. Jag ville läsa bibeln. Jag ville prata med andra som känt och känner samma sak. Jag ville förstå vad som hände och jag kände ett nästan desperat behov av att dela det med nån.

Så jag gick till kyrkan och njöt och jag läste bibeln och blev helt varm i hela hjärtat.

Samtidigt har jag varit osäker. Inte osäker i tron, nej, den är det vackraste som hänt mig och jag vill aldrig någonsin vara utan den igen. Nej jag har varit osäker på hur jag ska typ.. föra mig kring den. Den kom så hastigt och mitt liv var inte anpassat. Hur skulle vänner reagera? Och skulle jag till exempel kunna be bordsbön utan att familjen fick sitta där och lida av förvirring och obekvämlighet?

Jag har funderat en hel del kring om det går att vara kristen lite grann i smyg, utan att säga nåt. För jag har själv tyckt i typ hela mitt liv att kristna är rätt stora töntar som lägger alldeles för stor vikt på en bok och jag förstod rätt snabbt att nu kan ju jag också anses vara en av dom där töntarna. Och jag har funderat på om jag verkligen är okej med det, för jag bryr mig rätt mycket om vad andra tycker om mig.

Så till sist kom jag fram till att det är bäst att jag håller min tro för mig själv. Skojar bara.

För att sammanfatta så mår jag mycket mycket bättre nu. Och kanske viktigast av allt så känner jag hopp. Men jag tar det inte för givet. Jag tar det dag för dag, ett ögonblick i sänder.

Fast det är inte så att jag går omkring i nån knasig eufori eller lyriskt tillstånd konstant nu. Så är det definitivt inte. Vissa saker ändrades ögonblickligen, till exempel min lust och vilja att leva (nu vill jag aldrig dö hehe) men andra saker kommer och får ta längre tid, kanske rent utav mycket längre tid. Rädslorna, oron och problemen finns liksom fortfarande där, men dom välter inte ständigt omkull hela min värld längre. Mitt hus är inte längre byggt på grus.

bibelord

Du kan även läsa inlägget: ”En ny näringsrik kost”och ”5 spännande saker som jag hade missat med kristendomen