När lydnad är frihet

Jag fortsätter era förslag på ämnen.

“Kommer inte på något speciellt ämne men gärna ett till inlägg i kategorin “Så tänkte jag då och så här tänker jag nu”

Okej!

En sak som har gjort mig ganska betagen sen jag blev Jesustroende är skiftet i min inställning till lydnad.

Innan trodde jag nämligen att lydnad var samma sak som fångenskap och jag tänkte att människor som värdesätter lydnad är hjärntvättade, saknar förmåga att reflektera och analysera och därför är benägna att göra lite vad som helst. Typ mörda.

Nä lydig vill man inte vara. Man måste tänka själv.

Jag hade hört, om och om igen, att man måste “tro på sig själv” och “följa sitt hjärta” och så vidare. Jag hade lärt mig att den som känner mig bäst är jag själv, och jag hade också lärt mig att min magkänsla faktiskt försökte berätta för mig hur jag bäst skulle leva mitt liv.

När jag hörde om människor som ville “lyda Gud” och “följa Jesus” så tänkte jag nog lite att de var dumma i huvudet. När jag hörde “lyda Gud” så tänkte jag på terrorister med bomber runt midjan.

För mig var frihet att  “gå sin egna väg”, “följa sitt hjärta” och “veta vad som är bäst för mig själv”, för det var ju vad jag hört enda sen jag var liten och såg på fnissande My Little Pony på tv. Och varför inte lyda dem. De är ju så lyckliga.

mylittlepony.jpg

Så hur blev det för mig när jag skulle följa mitt egna hjärtas röst? Hjärtat var mörkt och hårt och utsöndrade kopiösa mängder skit. Och hur gick det med den där tanken att man skulle känna sig själv bäst? Jag hade ingen aning om vem jag var!

Jag försökte hitta mig själv på olika sätt och följa magkänslan hit och dit, men inte blev jag tillfredsställd med de “svar” jag fick.

Det var när jag slutade leta efter mig själv och vem jag är, och i stället vände mig efter Jesus och den han är, som jag förstod vem jag är.

Och då förstod jag också att det finns någon som vet mycket bättre än mig, och att om jag följer hans rådgivning så blir jag fri att vara den han skapt mig att vara redan från början.

Frihet är alltså inte att vara den man vill eller “känner för”, det är att vara den man är. Och vet man inte vem man är så finns det en som vet. Det är vad jag har upptäckt.

Nu vänder jag mig till dig som läser som inte är troende och som tycker att det här med att lyda Bibelns Gud låter väldigt ofritt. Föreställ dig att följande skulle vara sant:
– Att du är skapad
– Att den som har skapat dig vet exakt allt om dig
– Att den som har skapat dig har även skapat världen som du lever i
– Att den som skapat dig och världen du lever i och som satt upp reglerna och alla mekanismer, synliga som osynliga, också är oändligt god och vill dig det allra bästa i all evighet.

Om du i hjärtat förstod att allt det här stämde, skulle du känna dig fångad eller befriad av hans vägledning genom livet? Och skulle din lydnad under honom betyda att du har mindre förmåga än de som inte har honom, att “tänka själv”?

Alla lyder vi under någonting. Alltid är det nåt som formar våra tankar.

Vem eller vad lyder du helst?

 

Ibland försöker jag skriva mindre om Jesus här på bloggen

what you say.jpg

Känner du dig otillräcklig? Som att hela världen håller på att falla över dig? Undrar du vem du är?

Att tro på Jesus är att också tro på det han säger om dig. Jag visste inte det när jag tog emot honom för tre år sen. Jag hade ingen aning om att någon kan vara så älskad som jag är. Jag visste inte att känslan jag hade som barn, att jag är viktig och att det finns ett syfte med mitt liv (en känsla som jag tappade bort rejält sen så till den grad att jag inte ville leva mer), faktiskt är sann.

kastaboll1.jpg

Ibland försöker jag att skriva mindre om Jesus här på bloggen. Jag tänker att folk vill läsa om andra saker. Men hur jag än försöker så är det som att händerna inte vill göra annat än att skriva om honom. Det gör typ ont att låta bli. Jag vill egentligen inte låta bli. Jag tror att det kan vara så att mina händer är skapta till att skriva om honom.

Jag kan tänka att jag borde vara mer taktisk för att få fler läsare. Skriva lite mer om saker som jag tänker mig att andra människor tycker är vettiga och sen blanda upp med Jesus då och då. Men det går inte. När jag försöker så börjar det ändå bara handla om honom till slut.

Jag kan ibland tänka att jag ska försöka vara en annan typ av kristen. Jag ser andra kristna och kan tänka att jag borde vara lite mer som dem och att det vore bättre och mycket vettigare. Men jag börjar misstänka att när jag gör det så respekterar jag inte hur Gud har format just mig.

Om alla bara kunde förstå vem han är och vad han har gjort och gör.

I keep fighting voices in my mind that say I’m not enough
Every single lie that tells me I will never measure up
Am I more than just the sum of every high and every low?
Remind me once again just who I am, because I need to know 

You say I am loved when I can’t feel a thing
You say I am strong when I think I am weak
You say I am held when I am falling short
When I don’t belong, oh You say that I am Yours
And I believe, oh I believe
What You say of me
I believe

The only thing that matters now is everything You think of me
In You I find my worth, in You I find my identity,

You say I am loved when I can’t feel a thing
You say I am strong when I think I am weak
And You say I am held when I am falling short
When I don’t belong, oh You say that I am Yours
And I believe , oh I believe
What You say of me
Oh, I believe

Taking all I have and now I’m laying it at Your feet
You have every failure God, and You’ll have every victory,

You say I am loved when I can’t feel a thing
You say I am strong when I think I am weak
You say I am held when I am falling short
When I don’t belong, oh You say that I am Yours

And I believe, oh I believe
What You say of me
I believe
Oh I believe , yes I believe
What You say of me
Oh I believe 

– You say av Lauren Daigle

Att svettas blod av ångest #Jesus

(Om inlägget är för långt för dig så står det viktigaste längst ner :)) 

När jag nyligen blivit frälst så fick jag snart reda på nåt jag inte vetat tidigare, och det var att Jesus kände sån ängslan innan korsfästelsen att han satt i Getsemane trädgård och svettades blod. “Fader om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte min vilja utan din ” bad han (Luk 22:42-44). Okej det står att svetten föll som blod till marken men ändå.

Det här har i alla fall berört mig rätt starkt. Jag hade aldrig hört om Jesus ångest tidigare. Jag hade hört om hans lidande, vilket jag kopplade ihop med hans fysiska misshandel. Men jag hade aldrig hört eller reflekterat över att han även led inombords.

Jag hade alltid trott att han hade gått rätt på korset med en säkerhet han besuttit sen barnsben, om ni förstår hur jag menar. Sen fick jag veta att han “inte ens” orkade bära korset själv hela vägen fram. Han stapplade och föll och fick hjälp. Förståligt, eftersom han blivit torterad, men det är kanske inte så man tänker sig en superhjälte som räddar världen och i regel brukar inte “stora andliga ledare” ha sån ångest att de svettas blod.

En del säger att det inte alls var tortyren och korsfästelsen som Jesus hade ångest inför eftersom det efter honom har kommit så många människor som gladeligen har mött martyrdöden. “Inte Guds son!” har jag läst, “det var så klart något annat, för oss okänt, som plågade honom! Men inte korsfästelsen, den måste han ha mött med glädje!”. Men martyrerna har ju dött just martyrdöden. Jesus tog straffet för hela världens synder. Det är faktiskt inte samma sak och dessutom så ber han Gud att få slippa mer än en gång i Matteusevangeliet (26). Det tyder rätt starkt på att han var nervös.

Mina tankar går till Första Johannesbrevet också där det står att rädsla hör samman med straff (1 Joh 4:18). Jag tycker att det verkar rimligt att den som ska bära straffet för hela mänskligheten är åtminstone lite rädd. Det står att den som är rädd inte har blivit fullkomlig i kärleken.
I Hebr 5:8-9 står det “när han blev fullkomnad, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom”. Han var inte fullkomnad ännu när han satt i Getsemane, och då är det ju faktiskt troligt att han var rädd.

Och så tänker jag på när Petrus säger till Jesus att han inte alls ska behöva lida och dö, och Jesus svarar rätt bryskt till Petrus: “Gå bort från mig satan!” (Matt 16:23). Samma säger han åt satan i öknen så det är rätt tydligt att Petrus ord var en frestelse för Jesus. Det är kanske lätt att tänka att det var enkelt för Jesus att visa bort såna förföriska ord men vi har alla blivit frestade och vet att det är svårt även om man väljer det rätta.

Efter att han visat bort satan i öknen så kommer i alla fall änglar och betjänar honom. Samma händer i Getsemane – efter att han har sagt till Gud att han skulle slippa om det gick men att han villigt gör Guds vilja om det inte finns något annat sätt. Då kommer en ängel och ger honom kraft.

Så jag tror faktiskt att Jesus på riktigt var frestad att låta bli, men hans kärlek till Gud var större och så även hans kärlek till oss (han älskade Gud mest och sen sin nästa som sig själv). Det var den beslutsamheten som visade bort satan en sista gång innan tortyrdygnet började.

Så jag tror visst att det var korsfästelsen som Jesus hade ångest inför. Att påstå något annat är egentligen rätt bisarrt, men jag har sett det flera gånger nu. Hade han inte varit svag så hade han inte kunnat fullkomnas i kraft (2 Kor 12:9). Eller?

Hur det än ligger till (det kommer vi få svar på nån dag) så har jag aldrig hört att någon fler än Jesus har haft sån ångest att den har svettats blod, förrän när jag såg “Secrets of Great British Catsles” episod 1 på Netflix. Där träffade programledaren en veteran från andra världskriget som var med på stranden i Dunkirk när hundratusentals engelska soldater var helt omringade av tyskar. Då upptäckte han och en vän på stranden att de båda svettades blod.

IMG_2418

Jag har sagt det här förr men säger det igen: Jesus lever idag och genom att han tog straffet för allas synder så finns förlåtelsen för oss, den liksom “svävar fritt”. Det enda vi behöver göra är att på allvar tacka ja till den. Säga typ “jag har hört om vad du har gjort Jesus, och jag vill ha den förlåtelse som du har gjort möjlig. Så jag säger ja till dig nu och släpper in dig i mitt hjärta”.

Utvecklingssprång x2? Livet med/som barn #jesus

Stig har sovit lite halvdåligt senaste nätterna. Han har vridit sig och stånkat och har inte kunnat slappna av. Jag förklarade för Fia att han kanske är i ett utvecklingssprång. Barn går igenom såna med jämna mellanrum medan de växer och lär sig.

Gick omkring med honom i sovrummet. Höll honom nära intill i famnen. Passade på att tacka Jesus medan jag vaggade honom. Tackade honom för att han är med mig alla dagar till tidens slut (Matt 20:28). Bra dagar, dåliga dagar, saliga dagar, osaliga. Dagar när jag mår dåligt, dagar när jag mår bra, dagar när allt går bra och när det bara blir fel. Att han är med mig och hjälper mig och gör allting nytt. Alla dagar.

Jag behövde påminna mig själv om det för jag mådde inget vidare. Det kändes som att jag var fel och allt jag gjorde var fel och att jag är trög och att det aldrig kommer att bli nån bättring på det. Att jag bara gör bort mig inför andra och att folk bara står ut med mig för att de måste.

Och medan jag gick där med Stig i famnen och tröstade honom samtidigt som jag pratade med Gud så kom jag att tänka på att precis som Stig ligger i min famn, så ligger jag i Guds famn. Och jag såg mig själv i Stig. Och jag tänkte AHA, jag är kanske också i en tillväxtperiod. Det kanske är därför jag är så spänd och gnällig. Det var i den stunden en härlig, uppmuntrande tanke.

Jag vet inte om jag är i nån tillväxtperiod, säkert har jag bara PMS. Men när jag stod där och tänkte tanken så kändes det som att Gud log mot mig. Och när han log mot mig så där så försvann spänningarna och jag blev lugn och varm och liksom stilla i sinnet, och glad.

Inte så intressant för er att höra kanske. Men det här är ett exempel på hur det kan vara att leva med Jesus. Innan honom hade jag ingen tröst i de här lägena. Eller jo, tv, dator och godis kunde trösta mig lite. Men inte så mycket. Inte på det här sättet.

IMG_2261

Han är tre månader nu (om ni undrar). 

Könsförvirring, uppfostran och hur jag hittade hem i min egna kropp

Jag läste det här inlägget hos Natashja Blomberg där hon skriver om kön och uppfostran, och jag började skriva en kommentar men känner att jag postar ett inlägg i stället. Det har kanske inte så himla mycket med hennes inlägg att göra men det är ett ämne som jag burit på ett tag.

Jag har varit könsförvirrad i nästan hela mitt liv. Det var inte kul alls. Jag är inte det längre utan när jag tog emot Jesus hände nåt som gjorde att det där la sig till rätta inom mig. Det här var egentligen bara ett symtom på Det Stora Problemet, men i 30 år skulle jag säga att jag var könsförvirrad. Över huvud taget förvirrade det här med kroppen mig. Det var som att kopplingen mellan kropp och medvetande (eller vad man nu kallar det, själ?) på något sätt inte satt ihop. Jag kunde sitta och titta på min hand och vifta med den och tänka “är det här verkligen min hand?”.

Men jag vet inte vad uppfostran spelade för roll i detta. Jag var ju förvirrad även fast jag växte upp könsstereotypt och hade alla ramar man kan tänka sig för att jag “borde” ha hittat in i rätt könsidentitet. Jag VILLE snagga håret men fick inte eftersom jag var tjej. Jag VILLE skruva i garaget så som min bror fick men fick inte för jag var tjej. Jag VILLE vara stjärngosse i luciatåget men fick inte, för tjejer är tärnor. Jag uppmuntrades inte att bryta könsnormer men jag gjorde det ändå, och inte sällan med motstånd från omgivande struktur.

Det där var för mig nåt inre som ville ut – inget utifrån som nån försökte lägga på mig eller leda in mig på genom uppfostran. 

Jag önskade länge att jag var kille och inombords har jag inte ”känt mig” som tjej. Det här var djupa, genuina känslor.

konsforvirrad

Därför blir jag irriterad när jag hör människor kritisera hela könsförvirringsrörelsen med att det har blivit ”trendigt” och att ökad förvirring skulle bero på nåt mode eller för att föräldrar tar på sina pojkar rosa kläder. Det här är inte ett simpelt mode. Det här handlar inte om vilka leksaker som erbjuds till ett barn. Det här var något som jag kämpade med i hela mitt liv och att förminska det till något ytligt trams är en skymf. När jag började höra om att könet inte ligger i vilket fysiskt kropp man har utan att kön är oberoende och ”flytande” blev jag jätteglad för det var ju precis så jag känt så länge utan att ha haft ord för det.

Det jag fick höra var alltså ord som beskrev saker som jag redan kände på insidan. Det var inte ord från utsidan som ändrade mitt inre.

Nu vet jag att jag är kvinna. Jag har aldrig varit mer rotad och tillfreds med det faktumet än vad jag är nu. Jag vet hur hatad frasen ”Gud skapade oss som kvinna och man” är i vissa kretsar men det är sant. Han gjorde det. Han skapade oss som kvinnor och män och det är ingenting som vi kan göra åt den saken. Men jag förstod inte den sanningen – kunde inte förstå den sanningen? – förrän jag fick en personlig relation till Honom och han fick min tillåtelse att hjälpa mig och reda ut mig och visa mig hans sätt.

Och för mig att få landa i det har betytt jättemycket. Själen har fått ett nytt lugn, inte bara genom att den har fått landa i Guds famn utan för att själen och kroppen har förts ihop. Förut var de nämligen inte det, de var åtskilda och delvis i konflikt med varandra. Jag tyckte att kroppen, om jag ska uttrycka mig krasst, var som ett fängelse och det inre som strävade och längtade efter frihet kändes begränsat av kroppens tyngd och tillkortakommanden.

ungefarsaharr

Nu sitter de ihop och jag vet att de hör ihop och inte står i konflikt. Jag är en trasig person som har blivit lite mera hel. Lite mera lagad och lite mindre splittrad. Varför det hände just mig och varför det var så enkelt för mig att sluta känna förvirring över mitt kön vet inte jag. Men jag är väldigt glad för det.

Jag har dragit mig för att skriva om det här. Jag är rädd för att göra någon upprörd. Jag vet vilken glädje det är att få sina känslor bekräftade såsom HBTQ-rörelsen bekräftar såna här känslor. Hur fantastiskt det kan kännas att efter att kanske ett helt liv ensam med sina tankar – få höra att man inte är ensam. För inte pratade jag med någon om det här. Jag menar… jag försökte ibland. Jag gav hintar. Men… nej. Det var inte många som visste att jag kände så här.

Förutom några som läste det här inlägget kanske (som jag rasslade fram när jag var 29…).  Eller som läst Fi:s (partiets) antologi “Det händer nu”, där jag var med och har skrivit kort om samma sak.

Och jag vet hur arg man kan bli när nån kommer och ifrågasätter ens känslor eller förminskar ens känslor till något trams. Det här är inget “trams”. Ingen “hittar på” sånt här för att trassla till något som “egentligen är okomplicerat”. Man känner inte att det inre står i konflikt med det yttre för att man vill ha krångel. Det man vill och längtar efter är att bli förstådd och kanske även få anses och känna sig normal. Och eftersom man inte kan ändra sitt inre så försöker man ändra omvärlden. För man vill att omvärlden och ens inre ska höra ihop. Klyftan skaver ju och gör ont! Man vill passa in och vara förstådd och accepterad, man vill slippa hån och förlöjliganden, man vill bli fri från smärtan, eller hur?

Jag kan säga att jag bad aldrig Jesus att ta bort min könsförvirring. Visst mådde jag dåligt när jag bjöd in honom, men inte visste jag att min könsförvirring var ett symtom på det som fick mig att må så dåligt. Jag trodde vid tiden för min bön om hjälp att jag var inne på något sant när det kommer till det här med könsidentitet och hur den kan flyta och vara lite hipp som happ. Jag trodde att jag var på rätt väg. Jag trodde att hela världen var på rätt väg när det kom till det här. Med facit i hand så förstår jag att det inte var så.

Men precis som jag skrev tidigare om att min könsförvirring strömmade inifrån och ut – så var det här något som bara kunde ändras genom att gå till kärnan av problemet. Och det var det Jesus gjorde – efter min tillåtelse. Jag gav ju honom makten över mitt liv och han helade och förvandlade mitt inre när han tog sin boning där, på sätt jag aldrig hade kunnat förutspå i förväg.

Så som sagt – jag tror inte att uppfostran har så himla mycket inflytande på en persons könsidentitet. Jag tror att könsförvirringen som vi ser i samhället idag är något djupt andligt som ligger i tiden och att de som inte lever nära Gud lätt plockas upp och blir en del av den här gränslösheten. Ta bort Gud – och såna här saker kommer som naturlig konsekvens.

Det är egentligen oundvikligt för tiden vi lever i. Vi lever i en laglös tid. Och med laglös menar jag inte att man springer omkring på gatan och skjuter hejvilt omkring sig med revolvrar utan Bibliskt sett är laglöshet att ersätta Guds ordning och vilja med en “egen ordning och vilja” som man av olika orsaker tycker känns/verkar rimligare.

exempel4

Jag har tyckt att alla dessa tre påståenden har varit rimliga.

Men för det tror jag inte att uppfostran är irrelevant. Det hjälper definitivt inte barn att lära dem att fysiska kön inte spelar nån roll eller är oviktiga och att man “är sin känsla” och kan bestämma sitt kön eller vad det nu kan vara. Att försöka anpassa hela samhället efter den här förvirringen tror jag är ännu värre.

Och snälla, blanda inte ihop det här med att jag skulle vara emot rannsakande och ifrågasättande av rådande könsroller/normer. Där har vi en hel del saker som kan och bör ändras och det är viktigt.

Laglösheten går i alla fall inte att minska genom att förlöjliga eller förminska människors känslor och upplevelser till något som de kan ändra på bara genom att skärpa sig. Det här är känslor och upplevelser som inte går att ändra genom att man “skärper sig”, på samma sätt som det inte går att “välja glädje” när man mår dåligt eller “bestämma sig för att bli rik” om man är fattig. Det här är något som sitter djupt djupt inom människor och bara någon som når riktigt djupt kan hjälpa dem. Men det kräver att de själva vill ha och söker den hjälpen.

Så vad kan vi som kristna göra? Lyssna på folk, tycka om dem så som Gud tycker om dem, ta deras känslor på allvar, berätta för dem om Jesus och vem han är och vad han gjort och gör för oss, och be för dem. Ja och så inte gå med på lögnen att “kön är flytande” och andra gränslösa villfarelser, för man kan ta någon på allvar utan att bekräfta felaktiga världsbilder. Att stå upp för att det Gud faktiskt har en ordning är viktigt även om det ibland gör ont i öronen på den som hör. Gud sätter inte in fel medvetande/själar i fel kroppar som om han vore nån som somnat till vid rullbandet på fabriken. He doesn’t work that way. Det är världen som splittrar oss och plockar isär och dödar oss inifrån och ut, inte han.

Längtan efter Guds livmoder

Sen jag blev gravid har jag varit mycket tröttare än vanligt. Jag är så himla glad att jag sällan behöver göra mer än vad jag orkar under en dag för då fungerar det ju ändå bra att vara trött.

Jag känner i alla fall igen känslan av att vara väldigt trött. Jag har varit väldigt trött förut med.

När jag var deprimerad.

När jag var deprimerad var jag trött på ett sätt som ingen sömn kunde råda bot på. När jag inte sov så längtade jag efter att sova och när jag sov så önskade jag att jag kunde få fortsätta sova för alltid.

Det var i tonåren som den här tröttheten kom och med den kom min längtan efter att få krypa ned och ligga i en stor varm livmoder och att få vila där i den där livmodern. Trygg och omsluten. Ingen oro eller sorg, bara vila och tröst. Längtan och behovet var så stort att jag blev sorgsen när jag tänkte på att det kanske aldrig skulle bli så att jag skulle få uppleva det som den här livmodern symboliserade. Kanske skulle jag få uppleva det när jag dog, men bara kanske. Ibland var den osäkerheten det som höll mig till livet trots allt, det här att döden kanske inte ger någon ro.

Jag försökte hitta bot och jag försökte hitta svar. Men som jag skrivit på bloggen tidigare – ju mer jag ansträngde mig och ju desperatare som jag sökte efter svar och en lösning, desto tröttare blev jag. Så trött att döden började verka mer och mer lockande, trots osäkerheten om vad den egentligen innebär.

Gud är livmodern

När jag tog emot Jesus och lät honom förlåta och tvätta mig ren från mina synder så att Gud YHVH kan ta emot mig som sitt barn – så hamnade jag precis som i den där livmodern. Den där omslutenheten, vilan och trösten som jag längtat så mycket efter, den fann jag i Honom och den gav han till mig genom att placera den som en livgivande gåva inom mig.

Jag vet inte om Gud har en livmoder, jag tror faktiskt inte att han har det, men det spelar ingen roll, för det var egentligen inte en livmoder som jag längtade efter. Det var Gud Fader, alltings och min skapare, som jag längtade efter. När jag läser Bibeln så kan jag bara nicka och känna igen beskrivningar av Gud, för nog beskrivs “Guds livmoder” där alltid, men på andra sätt:

“Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand”
Psaltaren 139

gudhand

Herre, mitt bergfäste,
min borg och min räddare,
min Gud, min tillflykts klippa,
min sköld och min frälsnings horn,
mitt värn.
Psaltaren 18

“Med sina fjädrar skall han övertäcka dig,
under hans vingar skall du finna tillflykt.
Hans trofasthet är sköld och skärm.”
Psaltaren 91

 

Nu har jag varit fri från depressionen i över två år. Och det är inte det att jag inte har känt oro, sorg eller ångest under de här åren och att jag har blivit “botad” från svåra känslor, det har jag inte, kära nån det är nog snarare så att jag fått lära mig att över huvud taget ta i och verkligen känna svåra känslor mer än vad jag gjort på många många år. För jag har hållit svåra händelser och känslor (faktiskt även positiva känslor) på avstånd allt för länge. Men där Guds Ande bor, och han bor i mitt hjärta, där känner jag alltid ro, värme och glädje, även om resten av mig går igenom allt möjligt annat jobbigt. I mitt liv här på jorden finns skiftningar, i mitt sinne finns också skiftningar, men i den del inom mig som inte är av denna jord och av mitt sinne, i den delen är det stilla och där finns min vila.

Om än min kropp och min själ tynar bort,
så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt”
Psaltaren 73

Deprimerad har jag inte blivit igen. Nedstämd har jag varit, ibland veckor i sträck, men depressionen och dess utmattning har hållit sig ur vägen.

Men nu, sen jag blev gravid, har jag undrat. Nu när jag har sovit i timmar mitt på dan och jag inte har orkat börja med middan fastän klockan är över fem. Nu när jag ofta inte har haft ork att gå till kyrkan, sammankomster eller att umgås med nån och knappt har haft energi att göra det jag måste, så har jag flera gånger stannat upp med ökad puls och en känsla av plötslig skräck inför tanken:
– Är jag deprimerad?

Åh Gud, jag vill aldrig mer tillbaka dit. Jag vet att det definitivt inte är omöjligt, för kristna kan uppenbart bli deprimerade de med. Det är inte ens ovanligt. Även i Bibeln kan man läsa om överlåtna (alltså starkt troende och Gudstrogna) människor som blir deprimerade och mår riktigt dåligt. Flera gånger har jag fått fråga mig själv:  Är depressionen tillbaka? Är det därför jag är så trött?

Och varje gång som jag har känt efter så har jag snart kunnat konstatera att nej, jag är inte deprimerad. Jag är bara trött. Jag är trött för att min kropp håller på att tillgodose en helt ny människa sina första fysiska byggstenar. Jag är trött för att kroppen blivit tyngre och hjärtat och lungorna får arbeta hårdare. Det finns säkert fler skäl till att jag är trött också. Men jag är inte själatrött, inte trött på livet, jag har inget glupande stort svart hål i bröstet, jag har inte en klump i magen och jag funderar inte på hur jag ska orka ett år till, en månad till, eller en dag till, och jag fantiserar inte om bästa sättet att ta livet av sig. Jag ser fortfarande fram emot livet i evigheten. Jag är trött nästan jämt – men jag är inte deprimerad. Jag är omsluten på alla sidor och Han håller mig i sin hand.

Bibeln – en orgie i kvinnoförtryck? (läsarfråga)

Jag fick den här kommentaren och jag tänkte att jag ska svara på den.

Hej!

Jag läste denna text och tänkte genast: ”undrar vad Sonja skulle tycka om denna text”.

http://www.dalademokraten.se/kultur/bocker/bibeln-en-orgie-i-kvinnofortryck

Skulle vara intressant att höra din åsikt!

Hej!

Vad roligt att du tänkte på mig! 🙂 Jaa vad ska jag säga? Här har vi en som har missförstått en hel del, även om hon förstått en sak rätt: att kvinnor har blivit förtryckta och illa behandlade genom historien, vilket i allra högsta grad syns i Bibeln och överallt.

Jag vill bara börja med att säga att jag ÄLSKAR Gamla Testamentet. Jag blir helt förälskad i Gud när jag läser den. Varför? Ja inte är det för vad olika människor gör i de olika böckerna, utan min kärlek för GT beror på vad Gud (YHVH) gör och vem HAN är. Folket är ofta en sorglig historia… även Guds särskilt utvalda nasirer, kungar och profeter beter sig inte alls sällan som riktiga praktrövhål, ofta eller bara vid nåt enstaka tillfälle. En ganska stor grej i Bibeln är just att hans utvalda folk blir värre än hedningarna som inte ens fått Guds lag och hjälp. Vi är alla förlorade och vilsna utan Jesus, jude och o-jude lika samma.

Det här med Maria från Magdala och hur hon har porträtterats av kyrkfäder vet jag ingenting om. Jag vet i princip ingenting om kyrkohistoria om jag ska vara ärlig.

Jag vet bara att när jag själv läste Bibeln efter att ha fått Guds Ande så talade Jesus inte till kvinnan vid Sykars brunn (Joh 4:4-34) – han talade direkt till mig. Och när jag efter ett par månader äntligen blev redo att bli offentlig med min tro och började berätta öppet att jag mött Jesus och att han verkligen lever – så kände jag mig  nära kvinnorna som mött Jesus återuppstånden – men utan att bli trodda.

Så samtidigt som författaren av boken “Guds olydiga revben” tycks beklaga sig över att Maria från Magdala inte har tagits på allvar av kyrkofäder och what not så kan jag undra hur allvarligt hon själv lyssnar på det angelägna budskap som kvinnan ifråga har. Ser hon själv henne som ett trovärdigt vittne? Tror hon på vad hon säger om att Jesus är Guds son, uppstånden från de döda? Tror hon själv att Jesus har makt att befria människor som plågas av onda andar, vilket Maria blev (sju stycken närmare bestämt). Tycker hon att Maria från Magdalas undervisning är något att ha? Vet ej, för det framgår inte ur recensionen.

viktigaord

Misstron som visas mot Maria från Magdala i Bibeln gav mig i alla fall tröst i början när jag förstod att det inte alltid är lätt att vittna om att man mött Jesus levandes. Det står inte mycket om henne men jag vet ändå att jag och Maria från Magdala är systrar genom och över tid och rum. 

För det är inte hur kvinnor behandlas av olika män som är vad Bibeln lär oss, det är hur Gud älskar oss och vad han ger oss.  Kvinna och man, förövare och offer och båda delar – Jesus dog för oss för att vi genom honom ska kunna få omskurna och förvandlade hjärtan och nya liv i relation till Gud och varandra. 

Bibeln, särskilt GT, behandlar snusk, äckel, perversioner, orättvisor och blod – men det Bibeln handlar om är Guds skapelse, dess fall och Guds plan för att rädda den från hans rättvisa dom som kommer i tidens slut. En räddningsplan som fullbordas genom Jesus. Så det är klart att det ljusnar så fort Jesus kliver in på scenen, eller hur? För helt plötsligt kan vem som helst ta emot förlåtelsen, få sina sår läkta, sina plågoandar bortjagade, få tillgång till det eviga livets källa och slippa undan domen.

Gällande våldtäkten i Giva så är den grotesk. På GT-tiden undrar man rätt ofta hur de kunde ha så svårt att se människor som människor emellanåt. De verkade så lätt kunna döda bröder och nära släktingar, skicka arga björnhonor efter retsamma pojkar eller bära mördade snubbars förhudar kring halsen som om det vore något att skryta med.

Israeliterna behövde (tydligen) gång på gång få höra att man inte ska offra sina barn till Molok eller vem det nu kunde vara, för TYDLIGEN (!!) så var det här ett beteende som både ledare och folk periodvis lätt föll ned i om inte nån fick kraft och mod från Gud att strängt säga åt dem att låta bli (inte sällan så blev de mördade som följd då folket inte ville höra). Det var som att så fort de fick möjlighet så kunde de inte motstå frestelsen att bränna upp sina egna barn på eld (på grund av sederna från folket runt omkring). Läser man Bibeln så är det inte konstigt om man ryggar tillbaka då och då och bara frågar Gud WHYyYyY för det var nasty times indeed. 

sjalensboning

moraliserandeiknow

Hur som helst så utplånades nästan hela Benjamins stam bort från Israel efter våldtäkten i Giva (våldtäktsmännen var därifrån) och bara en spillra blev kvar. Men inte utan att asmånga från Israels övriga stammar också blev dödade i samma strider. Jag tycker att det hela, från min synvinkel, behandlades väldigt märkligt från början till slut. Inget snack om den saken. Men våldtäkten gled inte obemärkt förbi utan båda sidor fick betala ett högt pris och den satte spår i hela världens historia. Sen att den inte kommenteras med nån tydlig moralisk röst i Bibeln som pekar på våldtäkten och dess efterdyningar och säger “aja baja”, det är sant, men Bibeln är inte skriven på det sättet. Bibeln beskriver ofta händelser och skeenden okommenterat samtidigt som den hela tiden, uppenbart eller underförstått, pekar på Gud YHVH och på Jesus som vi uppmuntras att tro på – för att vi genom honom personligen ska få reda på vad Gud menar och vill (vilket ibland kan vara en kamp ändå så klart). Och det är jag övertygad om är mycket bättre och mycket mer respektfullt mot oss som läsare än att vi blir opersonligt skrivna på näsan. 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen (jag kanske tjatar?): nyckeln till att förstå Bibeln ligger i att tro på Jesus, så att han, genom att man frivilligt vill ta emot vad han vill ge oss, kan låsa upp den åt en. Naturligtvis kan man läsa den ändå, det tycker jag att man ska göra. Jag hade Bibelord när jag fortfarande föraktade kristendomen som var väldigt viktiga för mig.  Men djupare förståelse får man genom Hjälparen.

Det känns hur som helst som att jag måste läsa boken Guds olydiga revben för att kunna uttala mig särskilt om själva boken. Den länkade recensionen på Dalademokraten är ju bara en recensents röst och den kanske inte lyfter fram vad författaren vill säga med sin bok på ett rättvist sätt – det vet inte jag. Men är kanske inte jättesugen på att läsa boken…

Jag vill i alla fall säga att kristendomen och Bibeln i allra högsta grad är för kvinnor, alldeles oavsett de värsta kvinnoödena i GT (det finns ljusare berättelser också, om än kvinnorna i regel arbetade från ett tydligt maktunderläge) eller vad gamla kyrkfäder och predikanter kan tänkas ha gjort för klavertramp genom tiderna. Jag har aldrig varit så fullständigt tillfreds med att vara kvinna som sen jag tog emot Jesus och började läsa Bibeln. Den ger fantastisk uppmuntran och styrka som jag inte i närheten hade tidigare. Jag är Guds älskade dotter som han hjälper och stöttar genom allt och bara så att ni vet (ni som inte vet) så är min arvedel precis samma som hans söners.

 Visste ni förresten att den som är minst bland människor är störst i Guds rike? Vilka tror ni det är som generellt sett är minst, utöver barnen? Nån på allvar som tror att det är män eller? *fniss fniss*

“Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav” -Jesus (Matt 20:25-27)

(dock att jag själv ligger rätt dåligt till med att vara stor i Guds rike… men men)

Sen det här som står i recensionen att Bibeln lär att Eva inte är människa, det är kort och gott inte sant.

Finns många fler saker man kan säga men nu har jag sagt mitt för denna gång.

gtchefen

PS. Såg att idaelisas bloggat lite häromdan om hur GT ska läsas, jag har själv inte lyssnat på predikan som hon hänvisar till men de som vill kan ju spana in. DS.

Lite om hur Gud varit med i förhållandet med min man

Jag och min man har nu äntligen gift oss och som jag skrev i det inlägget så har Gud varit och är en viktig del av vår relation (även fast min man inte tror på Gud) (för som ni vet så finns ju Gud även om det finns de som inte tror) (hehehe).

Och jag tänkte att jag skulle berätta lite mer hur jag menar.

Jo. Jag och Joakim träffades på gymnasiet. På den tiden var vi mer eller mindre snorungar men vi bestämde oss i alla fall ganska omedelbart för att leva ihop för resten av våra liv så vi flyttade så småningom ihop och skaffade barn och allt det där. Men när vår relation började svaja efter si sådär fem år så fanns det liksom inte mycket från min sida som höll ihop oss. Han var stabilare än vad jag var och värdesatte relationen mer än vad jag uppenbarligen gjorde, men han kunde ju inte hålla ihop oss ensam.

Jag kan berätta ganska mycket om det här egentligen. Det finns många anledningar till varför jag tänkte och agerade som jag gjorde, till exempel hade jag ingen tro på äktenskap och livslång kärlek och hade jättesvårt att se mening i något som kändes jobbigt, men jag orkar inte ta mer om det just nu.

Så vi gick alltså isär och vi levde helt isär i fem år. Om denna tid kan väl också en del sägas (mycket hinner hända på den tiden) men det tänker jag inte heller göra, så jag hoppar direkt till när vändningen kom.

Jo jag upptäckte att jag jämt tyckte att män var störande och konstiga för att de inte var som J. Det tog alltså fem år för mig att komma till den insikten efter att i fem år undrat vad det var för fel på dem. Och jag minns att en tanke flashade förbi: “det är som att Gud programmerat mig till att bara kunna älska en man på det sättet”.

Ungefär exakt då började jag förstå att jag alltså lämnat J bara för att gå iväg och söka efter J i andra. Utan att lyckas naturligtvis. Det finns bara en av honom.

Men inte nog med det. Jag fick en inre bild också. Ja, jag vet att det låter lite weird, men vad ska jag säga, jag fick ju det. I den här inre bilden såg jag mig själv och J, och över oss såg jag typ ett fingeravtryck.

fingeravtryck

Inte riktigt så här men på ett ungefär, så att ni fattar galoppen

Och jag förstod att det jag såg var ett avtryck efter Guds finger. Ja det var alltså så jag tolkade det och jag förstod, när jag såg detta, att nån gång i mitt och Js liv så måste Gud ha satt finger över oss, något som inte går att göra ogjort. Guds fingeravtryck går inte att tvätta bort ens med kemisk bensin. Det är inristat i åtminstone mitt hjärta.

Som jag personligen såg det så var det som att J och jag redan var gifta på ett sätt, fast inte genom ceremoni utan själsligt/andligt. Ja jag vet inte, kalla det vad ni vill.

Det här gjorde i alla fall ett enormt intryck på mig.  Så många falska föreställningar föll för mig under den här perioden, saker jag lärt mig av min omvärld, och jag bestämde mig för att inte kämpa emot det Gud bestämt mer utan nu ville jag vara trogen J till döden skiljer oss åt, och det oavsett om han ville ha mig eller inte (vi var som sagt inte ihop).

Jag bestämde mig för att jag hellre är singel resten av livet än att bli ihop med nån annan. Och skulle J inte vilja ha mig, vilket vore förståligt – ja då skulle jag acceptera och få leva med det helt enkelt. Det skulle det vara värt, för eventuella försök till att vara med någon annan skulle vara typ… onaturligt för mig.

Ja jag vet att det här låter ganska dramatiskt och extremt men det var en rätt så dramatisk händelse för mig. Det var även väldigt skönt. Bara det här att jag inte skulle behöva spana efter eller bli ihop med någon annan man mer var en enorm lättnad.

59155266

Jag berättade i alla fall för J hur jag kände och även fast han inte riktigt förstår/bryr sig om såna här andliga grejer (jag nämnde inte så mycket kring den biten för honom) och även fast han inte ser det på samma sätt så blev det vi igen. Det gick inte lika friktionsfritt som en smord ål på ett äventyrsbad, men i varje steg på vägen har Gud varit med oss, det är jag säker på. Skulle kunna berätta ett par saker om det med, men det tänker jag inte heller göra just nu.

Men vill ni veta något lustigt? Jag blev inte ett dugg kristet troende där och då. Visst, jag gav Gud rätt i ett ganska stort livsval, men jag fattade ännu inte vem Gud är och kategoriserade honom fortfarande som “nånting” eller “en ospecificerad osynlig kraft” (flummigt!). Jag förstod verkligen inte att den Gud jag kunnat ana mitt i allt det här var den personlige Gud som det står om i Bibeln (hade inte läst Bibeln).

Jag var också helt aningslös inför vem hans son är och hur mycket jag behöver honom. Det skulle dröja ungefär ett och ett halvt år till jag skulle komma till tro på Jesus. Och innan dess skulle jag behöva sjunka ännu djupare i depression, för som ni vet så kan ingen äkta hälft, hur mycket man än må höra ihop, göra en lycklig på djupet.

Som jag ser det så var det som att Gud använde min relation till J för att föra mig närmare Honom. Jag vet inte, men för mig går det lite hand i hand, det här att bestämma sig att vara trogen en enda  man och vara trogen en enda Gud. Det är inte samma sak men jag skulle vilja påstå att det är nånting i besluten som liknar varann. Förstår ni hur jag menar?

Att bestämma sig för att något är värt att hålla fast vid fastän det kanske inte alltid ser ut som man vill är ganska likt hur det är att leva med Gud.

Jag och J blev i alla fall ihop igen och vi tog vid där det tog slut fem år tidigare. Ganska exakt faktiskt. Vi till och med flyttade tillbaka till samma adress som vi bott på tidigare (det bara blev så), och jag är så tacksam att Gud valt ut just honom till mig för ska jag vara ärlig så tycker jag att han är mer än vad jag förtjänar.

Och här är vi nu. Ordentligt gifta. I nöd och lust. Till döden skiljer oss åt. Amen.

1-5

Det var pretty much detta som fingeravtrycket betydde för mig.

Att vara ett får – bra eller dåligt?

Innan jag blev kristen älskade jag att läsa olika konspirationsteorier (läser ibland fortfarande även om intresset svalnat rejält). Jag antar att intresset för det hade med min hunger efter sanningen att göra. Fast jag fann den inte där, trots att konspirations-idkarna internt gärna kallar sig för “the truth-movement”, hehe.

Hur som helst så var det väldigt mycket snack om får bland konspirationsteoretikerna. Att människor i allmänhet är som dumma får som går dit ledarna för dem och som godtroget går på allting som sägs och visas i media.

får konspirationsteorier
Här ser vi en person med en sk Anonymous-mask. Anonymous och deras svans har alltid creeped me out. 

Att vara ett får är sämst enligt konspirationsteoretiker. Fåren lever i lögn och det finns inget menlösare och hjärndödare än att vara ett får. De som läser/skriver konspirationsteorierna däremot är “upplysta” om vad de kallar för “sanningen” (“upplysningen” går ut på att de anar att nåt inte stämmer, typ nästan som att det finns nån gömd makt som älskar att stjäla, mörda och förstöra eller nåt), så enligt dem själva är de minsann inga får.

Vad de är istället för får framkommer dock aldrig ordentligt. Är de bönder? Är de getter? Är de får som har flyttat från farmen för att börja på komvux i stan? Ingen vet.

Men jag har i alla fall lagt märke till nu sen jag började läsa Bibeln (weee!) att Gud också väldigt ofta talar om människor som får. Men skillnaden mellan honom och konspirationsteoretiker är att han inte talar om fåren på ett nedlåtande och föraktfullt sätt. Nej Gud talar kärleksfullt om oss och han beskriver oss som sina förlorade får. Han talar om oss som skingrade och vilsna och som oförmögna att hitta rätt själva.

Och det är just på grund av detta som han har sänt oss den goda herden. Och den goda herden – det är alltså Jesus (om nu någon inte förstod det).

förlorade får

(Mer lästips: Joh 10)

Maktinnehavare av denna värld har Gud inte mycket till övers för när det kommer till att leda fåren. Han kallar dem för till exempel slumrande och stumma hundar och han är inte nöjd. Rent ut sagt gör de honom skitarg med sin slappa vårdslöshet och egoism. (Lästips 1. Jer 23:1-4) (Lästips 2. Jes 56:11).

Så istället för att förakta fåren som luras, skingras och skadas – så HATAR Gud krafterna som ligger bakom det. Han har en plan för att förgöra dessa krafter för alltid (han berättar rätt mycket om detta genom hela Bibeln) men fram tills de är borta helt så är vi skyddade bara så länge vi håller oss till den goda herden och går där han går och följer hans röst. Ni vet, så länge vi gör typiska får-med-sin-goda-herde-grejer.

Och jag måste säga att jag älskar denna analogi. Jag älskar hur får, som står för något svagt och lågt stående i världen, är något fint, efterlängtat och högt älskat hos Gud.

jesus herde

Förr ville jag helst inte vara ett får. Nu älskar jag att vara ett. Men det är enbart Jesus förtjänst. Utan honom så är det utan tvivel helt värdelöst att vara ett får. Man är ju så fruktansvärt utsatt. Så jag förstår verkligen att man utan honom kan känna ett trängande behov av att vilja distansera sig och vara “större och bättre än ett får”. 

Jag menar: hur kul är det att vara ett får som inte vet vart det hör hemma? Hur kul är det att vara ett får och slungas hit och dit mellan diverse värdelösa “herdar” som är lika förvirrade som en själv (Matt 15:14)? Hur värdelöst är det inte att försöka bli nåt “mer” än ett får, när man helt uppenbart är ett får? Nä precis, det är inget skoj. Det är en röra. Men att vara ett får hos den goda herden däremot… det är stabilt.

svenskapsalm23

Bön att be under tacksägelse:

Tack Gud för att du inte är en konspirationsteoretiker.

Annan bön som man kan be: 

Tack Jesus för att du är min herde.

(och är han inte din herde men du vill att han ska vara det så kan du ju alltid be om det)

LÄSTIPS FRÅN LÄSARE: Den här enkla serien av en serietecknare som kallar sig själv Adam4D.

Så blev jag frälst (läsarfråga)

Jag fick den här kommentaren som jag tänker att jag ska svara på:

hur-jag-blev-fracc88lst

För det första tack för kommentaren!

Det var många saker som ledde fram till att jag blev kristen just när jag blev kristen. Det var som att det var jättemånga trådar i mitt liv som korsades just när jag blev det, och när jag ser tillbaka på det hade det nästan varit konstigt om jag inte blivit frälst just då.

Jag har försökt göra en illustration här som beskriver på ett ungefär hur jag menar.

frälst

När jag bestämde mig för att testa det här med Jesus så var det som att en process som pågått hela mitt liv äntligen fick chans att slå rot och jag vet att det här kan låta lite överdrivet mäktigt men det var som att Jesus själv och hela himlen jublade för mig när jag äntligen tog steget.knack knack

Det sägs att Jesus ständigt står och knackar på hjärtats dörr och att det enda man behöver göra är att glänta på dörren. Jag är helt övertygad om att det stämmer.

Gud hoppas på oss och han längtar efter oss hela tiden. Men det är först när vi själva genom uppriktig önskan släpper in Jesus som relationen med honom kan börja på riktigt (fast undantag finns, tex aposteln Paulus).

Men det kan behöva hända en hel del innan man kommer till punkten då man börjar hoppas och tro att bibelns Gud kanske är verklig och god och vill en väl trots allt.

Och det kan krävas ganska många misslyckade försök att finna mening och frid i själen på andra sätt innan man vänder sig till Jesus.

Men oavsett hur och hur snabbt man kommer till punkten  så är det egentligen väldigt enkelt att bli frälst.

allskit1

Jag gjorde det genom att be högt för mig själv hemma.

I bönerna gav jag Jesus makten över mig och mitt liv.  Jag sa även åt alla mina demoner att försvinna eftersom jag är med Jesus nu.

Sen var det klart. Efter det blev jag född på nytt och kristen.

Jag har läst och hört om massor av människor som kommit till tro i kyrkor och församlingar där kristna har bett för dem, och det passar en del men det hade nog inte passat mig. Jag har svårt att se hur jag skulle ha kunnat våga mig till en kyrka i det skick jag befann mig i (social fobi) för att sen sitta och be till Jesus tillsammans med okända, och jag hade tjutit av skräck om nån till exempel frågat om jag skulle vilja ha förbön eller handpåläggning.

hand nej

Och det här visste förstås Gud så för mig fick det ske på ett sätt som var tillgängligt för mig. Kyrkan fick jag gå till efter att jag kommit till tro och bön i grupp, handpåläggning och såna saker får jag lära känna i en takt som jag är helt bekväm med (gör aldrig nåt som ni är obekväma med!).

Jesus är oerhört mån om vår integritet och är det något som bryter din integritet så kan du vara säker på att det inte kommer från Jesus.

Tycker du att det jag pratar om låter lockande på nåt sätt? Vill du också ta emot Jesus?

Gör det.

Något jag inte visste innan jag blev kristen var hur viktigt det är att man talar med Jesus. Så be inte bara “kära Gud” utan var noga med att adressera Jesus också för det är han som är vägen, det är genom hans namn som du måste gå.

Så här kan du göra:

Be högt eller lågt för dig själv (om du nu är själv). Du behöver inte knäppa händerna eller stå på knä när du ber utan du kan göra det ståendes och gåendes och du behöver definitivt inte prata nåt “kyrkligt språk”. Är du en person som svär och raglar omkring med rumpan bar så är jag säker på att det inte är något hinder. Jesus kommer till dig precis där du är just nu, i all trasighet. Hur skulle det se ut om man skulle behöva “bli hel” innan Jesus kom? Vad skulle man då ha honom till?

Personligen tyckte jag att det kändes konstigt att be, hade nån (utöver Gud) sett mig hade jag kanske skämts ihjäl, jag framstår ju helst som ganska cool. Men jag gjorde det ändå för jag hade ingenting att förlora på det.

Förslag till bön som du kan be (kopierade den här):
“Jesus, jag inser att det finns mycket i mitt liv som inte har varit bra och jag vill be dig om förlåtelse för det. Tack för att du gav upp ditt liv för min skull, för att jag skulle kunna bli fri från min skuld. Nu vill jag leva tillsammans med dig och mer och mer lära känna dig och leva efter din vilja. Tack för att du har lovat att ta emot mig när jag kommer till dig. Amen”

Du kan räkna med att han hört dig och att han är nära.

Och hur det känns verkar vara olika. Men oavsett hur det känns: sluta inte be. Och var ärlig. Tvivlar du till exempel så kan du berätta det och be honom visa dig sanningen. Har du känslor du skäms över och som du tror du måste göra dig av med för att vara “fin nog” för Jesus, formulera dem och ge dem till honom, han är inte där för att du ska gömma grejer och skämmas. Tvärt om. Du är redan fin nog, och han finns där för att hela, rena och ställa saker till rätta. Inte för att du är ohelig utan för att du är helig och för att han vill ditt bästa.

Vill också vara noga att påpeka att det är viktigt att det är Bibelns Jesus som du vänder dig till när du ber. Jag vet att det finns MÅNGA skumma New Age-medium-idéer av Jesus  (tex i “en kurs i mirakler”) men de är helt värdelösa och slöseri med tid. Kasta bort dem! Gör av med dem! Låt Bibelns Jesus ta plats. Han som på riktigt är Guds son, och inte nån “idé” eller “princip” om kärlek/annat.

falsk jesus

Känner du att du haft mycket kontakt med någon New Age-Jesus och vill vara säker på att det är den sanna och riktiga Jesus du ropar på, så adressera honom gärna specifikt med allt du vet om honom från Bibeln.

Exempel: “Jesus i Bibeln, du som föddes av jungfru Maria i Betlehem, du som dog på korset för mina synder och sen återuppstod på tredje dagen, du som har förmågan att öppna ögonen på blinda, du som har makt att stilla stormen och som är vägen, livet och sanningen, nu lägger jag mig själv, och allt som hör till mig, i dina händer att göra vad du vill med. Amen”.

Ett kortare exempel: “Jesus i Bibeln. Förlåt mig för allt ont. Jag vill lära känna dig nu. Can´t wait. Jag är din. Kom. Amen.” 

DET FINNS SÅ MÅNGA FORMULERINGSMÖJLIGHETER.

Dop då? 
Det får du ju också göra när du känner dig redo. Själv är jag barndöpt och det verkar vara väldigt olika hur folk gör. En del döper om sig som vuxna. Man kan i alla fall göra det var som helst där det är vatten. Det är viktigt att det sker för att man vill, och att det sker i Jesus namn.


Är det nån som läst allt det här och känner att du vill bli kristen så får du gärna skriva kommentar eller ett meddelande från det här formuläret om du vill att jag/fler ska be för dig. Du behöver inte skriva namn, Gud vet ju vem du är. Den här gruppen på fb tar också emot böneämnen (det är en öppen grupp så vem som helst kan se inläggen – kan va bra att komma ihåg för den som är blyg).

Jag vet att det fanns de som bett för mig innan jag blev kristen. Blir typ varm bara av tanken.

Avslutar inlägget med att säga att bli kristen är det absolut bästa som har hänt mig i hela mitt liv. Det är min största skatt.
/Sonja

Läs också: “Varför får inte alla en omedelbar känsla av att bli frälsta?”

Övriga lästips:  “jag är kristen nu” och “5 spännande saker som jag missat med kristendomen“.