Kvinnan som liknar abort med självmord (partiellt självmord)

Påven liknade abort med att anlita en yrkesmördare för att avsluta nåns liv. Annika López,  överläkare i gynekologi och obstetrik vid Norrtälje sjukhus, skriver i DN (länk här) att hon tycker att det är fel. Abort är inte som att anlita någon att ta livet av någon. Ska det liknas med något så ska det liknas med att delvis ta livet av sig själv, anser hon, hon kallar det för “partiellt självmord”. Detta eftersom kvinnor nu för tiden ofta kan ta ett piller och på så sätt själva avsluta liven på de vi bär.

“Känsloyttringarna är liknande”, skriver López och syftar på vad jag antar är ett helt självmord, ett fullständigt självmord. Ett så kallat självmord på helheten. “Ofta sorg, förtvivlan och smärta men också ambivalens, beslutsamhet, tillit och lättnad” fortsätter hon.

partiellabort.jpg

“Självmord är inte olagligt” skriver hon därefter, och tycker på så sätt att man därför kan likna självmord och abort ur vårdens verklighetsperspektiv. Abort är ju inte heller olagligt och man arbetar för att förebygga bådadera.

Och jag måste säga att det här är det mest vridna som jag har läst på jättelänge.. Vad är det här? Och vet hon inte att abort ökar risken för djupa depressioner och _faktiska_ självmord? Eller är det kanske det hon menar? Att aborten bidrar partiellt på vägen till det fullskaliga?

Och om nu kvinnan begår ett “partiellt självmord” vid abort på grund av att det är hon själv stoppar in abortpiller i munnen och sväljer, vad är då en abort där någon annan utför aborten åt henne? 

Är det ett så kallat assisterat partiellt självmord?

Betyder det att vården hjälper att ta livet av kvinnor.. delvis? Att de bemöter kvinnors upplevda behov av att avsluta sina liv… ofullständigt?

Borde det verkligen vara lagligt i så fall? Assisterat självmord är inte lagligt. Varför ska då assisterat partiellt självmord vara det? Och när det kommer till samvetsfrihet. Ska barnmorskor verkligen inte kunna avstå från att döda kvinnor lite grann?

Nä usch. Jag fattar inte. Jag vet inte ens om jag raljerar eller vad det här är. Jag får bara inte liknelsen att fungera. Jag orkar inte skriva mer om det. Det blir för mörkt. Knyter man ihop självmord och abort så kan det aldrig bli en rosett.

Och om det är nån som läser det här och som mår dåligt efter en eller flera aborter så vill jag bara säga att det finns hopp, du kan bli hel igen! Tro mig! Du som läser vet kanske att jag är kristen, och det är för att jag har mött och tror på Jesus. Och jag vill säga att han dömer dig inte, han snarare befriar dig från fördömelse. Sen lär han dig massa saker. Det finns hjälp att få även från vanliga människor, och jag hoppas att du ska finna den tröst du behöver och är värd.

Jobbig dag på sjukhuset #sladdis2018

Eftersom jag har gått två veckor över tiden i morgon så behövde jag åka in för en kontroll på Östra i Göteborg idag. Det var en rutinmässig överburenhetskoll och jag och Joakim åkte in så att vi var där klockan åtta när de öppnade efter vad jag fått höra att jag skulle göra.

Och där satt vi i väntrummet i sex och en halv timme innan jag fick komma in.

Nån gång efter klockan 14, strax innan jag togs emot, brast det för mig och jag började faktiskt att gråta så tårarna forsade. Och då hade jag försökt hålla emot ett bra tag. Jag kände mig så frustrerad, trött och ynklig så det var inte klokt. Jag ville ju inte vara där utan tyckte nog redan från början att det kändes lite onödigt, men tänkte att eftersom de har koll så ska jag lyssna på dem och göra som de säger.

Jag önskar att jag varit förberedd på hur lång tid det skulle ta i alla fall. Jag önskar att jag hade kunnat få ha en ungefärlig tid (hade fått tiden 8.30 från början men detta visade sig inte gälla) och inte hade behövt höra det här “det är två framför dig” gång på gång och se alla nya i väntrummet prioriteras högre.

Jag är jätteglad att de bryr sig om att kolla att bebisen och jag mår bra, men finns det inte bättre sätt att sköta kvinnor som är överdådigt gravida, tunga och känslomässigt ansträngda än att låta dem sitta i ett väntrum en hel dag för en 15 minuters rutinkontroll?

Allt såg i alla fall bra ut.

Snälla Gud låt mig föda innan söndag. I Jesu namn.

IMG_0590

Allting såg bra ut 

Just nu känner jag mig ganska arg! #rasande #sladdis2018

Hej!

Idag är jag på rätt dåligt humör känner jag. När i hela friden ska jag föda detta barn!?? Jag är på BF+12 och även fast jag tror att min verkliga BF låg närmare 20 april så är det fasligt vad långsamt det här känns.

Ifall jag hade velat hade jag kunnat få igångsättning i morgon fredag men jag valde att säga nej och nöjer mig med en “överburenhetskontroll”. Det ångrar jag inte ett dugg för jag vill helst inte bli igångsatt. Jag är envis på den punkten.

MEN ÄNDÅ!!!!

Det är nästan som att jag önskar att jag var en hund så att jag kunde gläfsa och morra och bita efter händer som försöker klappa mig. Tänk vad skönt att bara få bita efter nån hand just nu!
Dom ba “den här hunden har nog rabies” — “nä hon är bara dräktig, så därför bör vi inte avliva henne”.
Jag: GRRMRMRMMRRMMRRMRAGGAGGAGG

Åh det hade varit så skönt!

IMG_0574

Här är en bild från i söndags från nån skreva på Ragnhildsholmen. Det är så man gör i Kungälv när man inte har nåt bättre för sig – man uppsöker nån gammal ruin och sätter sig där och sen tänker man tillbaka på det som väl spenderad tid.

IMG_0573

Det här är ifrån i lördags när det var folkfest i fästningsparken i Kungälv (Bohus fästning är vår mest kända ruin). Det trampade omkring massa 1700-talssoldater i takt överallt och helt plötsligt började de skjuta på varann med kanoner. Förmodligen fanns det nån dramaturgi i det hela men det enda jag såg var rök och eld och en massa hästar och det dög bra för mig. Det fick tiden att gå.

IMG_0533

Jag har till och med virkat klart den där sablarns babyfilten.

IMG_0571

Två av mina familjemedlemmar droppade nämligen teorin “tänk om du inte föder förrän filten är klar??”. Jag tror inte ett dugg på sånt, sådana påståenden angränsar till värdelös skrock! Men efter att de sagt så några gånger, oberoende av varann, så virkade jag klart filten trots att det var svintråkigt. Jag menar –  klar måste den ju bli hur som. Och mycket riktigt – värkarna satte inte igång bara för att sista tråden blivit fäst. Det verkar som att vare sig detta barn, min kropp eller Gud Fader i himlen bryr sig om huruvida den här filten är klar eller inte när det kommer till att sätta igång förlossningsvärkar. Can’t blame them. Dock är jag övertygad om att de alla gillar/kommer att gilla filten.

IMG_0496

Det är i alla fall fler än vanligt som har sagt att jag ser så pigg ut på sistone. Och konstigt nog så stämmer det och är helt sant – jag är mer pigg nu än på länge. Jag tror att det har att göra med att jag är ledig från jobbet och kan sitta i soffan och äta orimligt mycket kinapuffar.

Jag har nämligen två megacravings just nu.

  1. Bubbelvatten/vanligt vatten. Jag dricker litervis. Och nej jag har inte fått graviditetsdiabetes eller nåt annat – jag är egentligen inte ens törstig. Jag bara älskar smaken av kallt vatten (jag dricker det med is, massvis med is). Det är så gott så det är inte klokt. Vatten är en av Guds bästa skapelser.
  2. Kinapuffar. Jag har ätit två påsar bara idag.

Bonuscraving: Kött. Jag vill äta rejält kött! I vanliga fall är jag en “denniskorvstjej” som inte bryr mig om “köttet” jag äter innehåller 98% slaggprodukter och vetemjöl. Ja jag bryr mig egentligen inte om det jag äter ens innehåller kött över huvud taget. Men nu vill jag ha 100% kött och rejäla välgjorda sallader med avokado.

Ja jag känner mig just nu rasande i kroppen. En rasande köttätare. Jag önskar att jag kunde starta förlossningen på ren viljekraft. Men den startar när den startar, “Guds timing” som det heter. Nu ska jag dra med mig 12-åringen och hunden och gå ut på promenad. Hunden är otroligt söt (även om hon börjar se ut som nån som som tycker att “gräs borde legaliseras”) och 12-åringen har alltid intressanta saker att säga så det kommer nog att muntra upp mig.

Hörs!

Uppdatering om den extrema magklådan

Jag kan med glädje berätta att min magklåda har försvunnit helt. Nässelutslagen och den torra huden är borta och huden är helt bebismjuk och soft som en barnskinka. Skrovlet och torftligheten och hettan (huden var röd och kändes het som att den brann) är helt och hållet väck.

Har nämnt magklådan här (bild) och här till exempel.

Jag kan inte beskriva hur jobbig jag tycker att klåda är och denna på magen är nog den värsta som jag har upplevt. Jag har vissa dagar gått omkring gråtfärdig med en känsla att vilja fly min egna kropp. Men nu är det lugnt och det känns jättebra. Kroppen är bara min och bebisens nu.

Jag tar inte för givet att den är borta helt utan tar det dag för dag men nu har jag varit utan eksem och kli i drygt en vecka och huden på magen är som sagt som helt utbytt och det gör jättemycket för mitt humör.

IMG_0397

Vänster sida är före och höger sida är nu. Som ni ser är det fortfarande rött, men nässelutslagen och irritationen är väck.

Jag är så klart övertygad om att det är Jesus som varit i farten så jag vill utöver honom tacka er som bett. Det märks att han har en himla omsorg om mig nu och det märks mycket på små saker, hur han underlättar för mig i vardan (tex leder mig rätt när jag ska nånstans där jag inte varit förut, eller att han håller bussen så jag slipper vänta till nästa). Hur han gör det lilla enklare, hur han gör vägen rakare. Det är liksom inte sjungande änglakörer som står längs vägkanterna och kastar konfetti på mig utan det är mer hand på axeln och strykningar på kinden och puss i pannan.

Och det här gör han även fast jag inte söker mig till honom nåt särskilt mycket nu. Jag har blivit så uppslukad av min egna fysik så jag läser inte Bibeln som jag brukar och pratar knappt med honom om dagarna och kyrkan får jag kämpa mig till och väl där så typ sover jag. Jag är så himla uppslukad av mig själv och graviditeten nu så det är inte klokt.

Jag undrar ganska ofta varför han är så fin mot mig hela tiden. Det är som att han älskar mig helt obegripligt mycket av skäl som inte går att förstå.

Nu ska jag hitta reda på något att äta och fylla den här magen med ännu mer, så den blir ännu trängre (på allvar: i morse trodde jag på riktigt att jag måste ha brutit foten på barnet mot mina revben när jag böjde mig ned för att plocka upp en nässpray från golvet. Det LÄT! Jag hoppas verkligen att det bara var på mig som det gjorde ont!).

Nu känns det mer verkligt #sladdis2018 #vecka36

IMG_0087-ANIMATIONHej hej.

I helgen var jag och 12-åringen och handlade lite bebiskläder på second hand på Equmeniakyrkan. Det blev en garderob upp till stl 68 för 314 kr. Här är ett urval:

kläder

Nu fattas bara resten. Skötbord, byrå, barnvagn, babysitter.. but we are getting there. Egentligen behöver man inte så himla mycket till en nyfödd. De är inte världens mest materiellt krävande människor. Dessutom om de får infektioner eller sår så kan man ju alltid duscha dem med bröstmjölk. Fler som fått det rådet? Att om barnet har nästäppa, röda ögon, röd rumpa eller borrelia så ska man bara spritsa barnet bröstmjölk och invänta det strålande resultatet. Funkade det för er? Jag minns inte om det gjorde det.

Har vi inte hittat vagn till födseln så införskaffade jag i alla fall en ergonomisk sele redan i vecka 10.

Det börjar kännas mer verkligt och nära nu. Jag har börjat få små små förvärkar av och till och det bidrar till verklighetskänslan. Jag börjar kunna känna blodsmaken av förlossningen i munnen.
Samtidigt som jag längtar efter förlossningen (eller snarare det som kommer efter) så försöker jag suga åt mig av graviditeten också eftersom den förmodligen är min sista.

Barnen tycker att det är fel. De tycker att barnet måste få ett jämngammalt syskon att leka med precis som de fick. De tycker synd om barnet när jag säger att jag inte har någon som helst lust till att skaffa ytterligare ett barn bara så att de ska kunna leva rövare. De bara suckar åt mig. Men bra. Då gjorde vi rätt val då som skaffade dem tätt  eftersom de verkar så fruktansvärt nöjda med det. Guldstjärna i kanten till oss!

vecka 36

Om ni undrar över högen bakpulver på mattan så var det för att torka upp en hundspya. Om ni undrar över det orangea kuvertet så ser det mörkt ut för min pension.

Magen har börjat sporta på eget bevåg #vasaloppet?

gravid v35

God dag!

Tänk att jag är i vecka 35, och ändå känns det som att det är 300 år kvar till förlossningen. Kroppen lever dock med en annan åsikt. Den beter sig som att förlossningen närmar sig så den har hurtigt och klämkäckt börjat gymma sig själv på eget bevåg. Senaste dagarna har jag känt molande värk av och till och då och då drar magen ihop sig och blir en hård boll (med akut kissnödighet som följd).

Den känner sig säkert skitduktig och sportig och ja, det får den väl göra. Så länge den inte ger sig iväg för att åka Vasaloppet så är det okej.

Missförstå mig inte. Jag älskar skidåkning. Det är bajamajor som jag hatar! Och jag har svårt att tänka mig något annat än att Vasaloppet och bajamajor går hand i hand. Jag har åkt en del skidtävlingar i mitt liv och ofta så fanns det bajamajor på plats. Det var fruktansvärt, för är det nåt folk tydligen ofta har innan tävlingar, så är det nervositetsdiarré + dräkter som gör det jobbigt och svårt att sätta sig ordentligt som man ska. De tävlingarna brukade ha några hundra deltagare. Tänk då Vasaloppet som brukar ha över 50 000 deltagare + närstående och funktionärer + dalkullor som står och slår med kobjällror och skriker vid sidan av spåret.

Nog om det.

Min mage har börjat klia. Det gjorde den första graviditeten med. Vid tiden för förlossningen var magen full med breda, kliande och svullna nässelutslag. Efter själva förlossningen var jag så plågad av klåda att jag drabbades av utomkroppsliga upplevelser där det kändes som att jag lämnade kroppen och svävade ovanför sängen. På nätterna brukade min man få springa och hämta fryspåsar till mig som lindrade lite.

Det försvann efter 1-2 veckor och sen var det lugnt men det är ingenting som jag har lust att återuppleva. Det är lite som det där Jack Dawson från Titanic brukar säga: “har man frusit ihjäl vid en skåpsdörr i vattnet en gång så vill man inte göra det igen. Men måste man så måste man, för man älskar ju sin baby som man såg för första gången för bara några dar sen”

Nej nu ska jag ta och utföra några kraftgärningar om Gud är mig nådig. I Bibeln är kraftgärningar grejer man får kraft från Gud genom Jesus att göra, till exempel att hela de sjuka, skilja mellan andar och få visdomsord som kan hjälpa och uppmuntra andra människor i deras liv. Men den enda typ av kraftgärning som jag ber om att kunna utföra just nu är att skura badrummet, renbädda sängen och plocka undan i vardagsrummet. De här sakerna behöver också kraft. De kräver också ett mirakel.

Vi hörs!

gravid v 35

 

Tre grejer jag varit rädd ska drabba mig och barnet

Jag är generellt inte särskilt orolig den här graviditeten. Visst det är tungt men jag är typ *etablerad* på graviditetsmarknaden nu (även fast det var över 10 år sen senast).

Men tre tankar har slagit mig några gånger och tillfälligt gjort mig stel av fasa. Ni vet så som det kan bli när man hinner spinna loss och katastrofen verkligen tycks närma sig vid horisonten, innan man hunnit tänka efter lite, och inser att rädslan kanske inte är helt rationell.

1. Att barnet krånglar in sig i navelsträngen

Barnet tycks snurra omkring som en propeller och det får en ju att fundera.. ligger navelsträngen tre varv runt barnets midja? Tänk om barnet råkar rycka loss moderkakan från livmoderväggen?

babyboom

2. Att barnet dödar mig med en karatespark

Den här gången ligger barnet tryckt inåt och uppåt på ett sätt jag aldrig upplevt förr, och ibland känns det som att barnet ifråga står mig upp i halsen och att jag, om jag gapar tillräckligt stort, ska kunna skymta små tår där inne. Och då är det ju oundvikligt att tänka: tänk om barnet får in en riktig karatespark rakt på hjärtat så att jag dör?

karatekick

3. Att barnet fastnar med foten mellan revbenen och föds med sned/bruten fot

Jag är för det mesta öm mellan de nedersta revbenen på höger sida numer. Jag ser framför mig hur barnet kilar in sin fot där så fort den inte har nåt annat för sig, vilket den ofta inte har. Oron är att barnet fastnar med foten mellan revbenen och när det väl kommer ut så kommer ena foten vara helt sned eller bruten på flera ställen.

trasfoten

Nån fler som haft nån rädsla som kanske inte varit helt sannolik vid närmare eftertanke?

 

Styrd av bebisen?

Ni som har förkovrat er i min blogg ett tag vet att jag inte är särskilt förtjust i att duscha. Jag brukar normalt göra det så sällan man kan utan att vara en slusk i dagens samhälle, vilket har blivit ungefär var tredje-var fjärde dag.

I alla fall.
Igår läste jag ett inlägg av en kvinna som sa att hon besökt en massör. Medan hon var hos massören hade det varit ett himla liv i magen (hon är också gravid), och massören hade till slut sagt att innan de kunde fortsätta så fick de ta och lugna bebisen. Och det gjorde massören genom att linda in kvinnans mage i varma handdukar. Vilket tycktes hjälpa.

Mamman var amazed över att barnet verkade kunna känna värmen genom magen.

Och det får mig att undra en sak… för jag har nämligen börjat duscha varje dag på senaste tiden. Jag tycker att det har blivit SÅ SKÖNT att stå under en varm vattenstråle en stund per dag och bara njuta av duschningen. Jag kan ibland knappt bärga mig till jag får ställa mig och duscha en stund. Hör ni så sjukt? Det har blivit en av mina favoritstunder på dagen.

Det jag undrar är i alla fall – tänk om det är barnet som på nåt sätt påverkar mig i det här? Tänk om det är barnet som älskar när jag duschar? Tänk om det är barnet som ligger där inne i magen ba “ååh va skönt, härligt härligt fina tiders! Bra gjort mamma!!” och så skickar det nån form av belöningssignaler av tillfredsställelse till mig så att jag tror att det är jag som njuter? Tänk om det är så?

Är det så så är ju bebisen både rolig och jävlig på samma gång.

IMG_20180129_200329_846

Smådramatik på MVC (vena cava-symdrom)

Idag var jag på besök hos MVC. Vi började kontrollen med att jag låg på rygg och fick höra hjärtat på barnet. 140-150 slag i minuten nånting, det hördes att det var några av de bästa hjärtslagen nånsin, även om högtalarna på apparaten lät ungefär lika sprängda som förstärkarna måste ha låtit efter en… Jon Bon Jovi-konsert på 80-talet?

Jag berättade för barnmorskan att jag brukar få rätt svår yrsel och en känsla av syrebrist några gånger om dagen. Då brukar jag behöva lägga mig ner en stund.

Det visade sig att jag troligen verkar lida av cirka världens vanligaste graviditetsbesvär “vena cava-syndromet”. Hade aldrig hört talas om. Det uppstår när den växande livmodern lägger sig mot en stor ven som ligger vid ryggraden och som ska leda in syrefattigt blod i hjärtat. När det syrefattiga blodet inte kommer in i hjärtat ordentligt så får jag inte ut nytt syresatt blod (antar jag) hur mycket jag än andas och då blir det som det blir.

medicinskforklaring

Se för Guds skull inte bilden som en förklaring på syndromet för det här är bara jag som tokgissar och leker att jag är illustratör i en medicinsk tidskrift.

Bara ett par minuter efter detta, när vi gått iväg för att göra några prover, så drabbade det här vena cava-syndromet mig värre än vad det gjort hittills. Jag blev yr, det flimrade i ögonen och pep i öronen, hela jag blev svettig och så kändes det som att jag skulle spy. Då sänkte barnmorskan världsvant min provtagarstol så att jag kunde lägga mig på sidan och vila.

Medan jag låg där så kom ännu en barnmorska som från ingenstans och började badda min panna med kallt vått papper. Osäkert om jag känt ett skönare kallt och vått papper i ansiktet tidigare. För det var verkligen jätteskönt. Efter det fick jag ett glas saft. Jag kände mig som royalty.

Förmodligen så blev det så här för att jag legat på rygg ganska länge medan BM skulle hitta och lyssna in Jon Bon Jovi hjärtljuden. Jag ligger normalt aldrig på rygg nu för tiden på grund av obehaget så nu när jag gjorde det så blev det väl extra illa.

Man kan ju tänka att om det klämmer på så här ofta på vena cava redan nu i v26, hur blir det då när barnet är ännu större? Men barnmorskan sa att livmodern kommer att sjunka ner med tiden. Och det får man väl hoppas, annars kommer jag ju få svimningskänslor jämt eller rent utav börja svimma. Jag har redan börjat tänka ut hur jag kan svimma på minst pinsamma vis om jag behöver svimma exempelvis på väg till jobbet (jag tycker inte om att ställa till med en scen, men kanske ska jag bara släppa det och fundera ut ett sätt att gå all in också?).

Jag är i alla fall väldigt glad över att få bo i ett land där man bryr sig såhär mycket om sina havande. Vi brukar rätt ofta tacka Gud för Sverige i kvällsbönen och även om vi brukar be för Sverige med så vill jag bara säga att idag känner jag mig extra glad för hur vi har det. Inte för att det som hände var särskilt dramatiskt egentligen, haha verkligen inte, utan bara för att jag insåg lite extra hur lyxigt vi vanliga svennar har det.

20180103_142811

Jag och hunden

Min man gör mig så himla arg #sladdis2018

På senaste tiden har min man börjat göra så dumma saker att jag blir galen. I drömmar alltså.

I natt till exempel drömde jag att han meddelande att han skulle “gå till bussen”, och så tog han sonen i handen och gick ut.

Min man har både körkort och bil och tar aldrig bussen så jag ville så klart ha en klargörelse. Jag öppnade ytterdörren och ropade efter honom “vadå för buss?”. En enkel fråga kan tyckas.

Men han svarade inte utan i stället gjorde han massa obegripliga handrörelser.

“VADÅ FÖR BUSS” frågade jag igen.

Märkbart irriterad tog han en pinne som han krafsade en halvcirkel i gruset med.

“Men SVARA!!!” ropade jag allt mer irriterad, men han bara “vad är det du inte förstår!?”-grimaserade följt av en rad ansiktsuttryck som jag inte kunde tolka.

Det gjorde mig skitarg så jag sprang ut på gården i cirklar med armarna utsträckta som en albatross (även det rätt idiotiskt men strunt samma). Till slut satte jag mig ner med ansiktet i händerna helt knäckt av frustration. Varför inte bara svara så som han alltid gör när jag frågar nåt enkelt? Enkla frågor = enkla svar, är det inte så???

“nu har du gjort teckenspråk, krafsat omkring i gruset med en pinne och betett dig fullständigt obegripligt, vad kommer härnäst?” skrek jag åt honom med gråten i halsen, “EN PANTOMIM?”

Grejen här är att jag i vaket tillstånd aldrig hade kommit på det ordet. Det sitter så långt in i mitt undermedvetna att jag var tvungen att googla det när jag vaknade för att bli säker på vad pantomim är.

Tyvärr så fick jag aldrig svar på varför han skulle ta bussen och när jag vaknade blev jag glad igen för det blir jag alltid när jag upptäcker att såna här idiotgrejer bara är på dröm.

Jag drömmer ofta sånt här nu för tiden – att han, jag, eller rent utav båda gör helt ologiska grejer som bara är irriterande och förstör äktenskapsfriden helt i onödan.

bussobegrip

Sonen drömde förresten också i natt. Han drömde att hans pappa tog honom i handen för att ta bussen… nej jag skojar bara, han drömde att vårt hem hade blivit så perfekt och ordnat att han mådde illa. True story.
Det är så skönt att kunna ta barnet om kinderna vid såna här tillfällen och säga att det är ingen fara lilla vän, det du drömde var inte verkligt.