Uppdatering om den extrema magklådan

Jag kan med glädje berätta att min magklåda har försvunnit helt. Nässelutslagen och den torra huden är borta och huden är helt bebismjuk och soft som en barnskinka. Skrovlet och torftligheten och hettan (huden var röd och kändes het som att den brann) är helt och hållet väck.

Har nämnt magklådan här (bild) och här till exempel.

Jag kan inte beskriva hur jobbig jag tycker att klåda är och denna på magen är nog den värsta som jag har upplevt. Jag har vissa dagar gått omkring gråtfärdig med en känsla att vilja fly min egna kropp. Men nu är det lugnt och det känns jättebra. Kroppen är bara min och bebisens nu.

Jag tar inte för givet att den är borta helt utan tar det dag för dag men nu har jag varit utan eksem och kli i drygt en vecka och huden på magen är som sagt som helt utbytt och det gör jättemycket för mitt humör.

IMG_0397

Vänster sida är före och höger sida är nu. Som ni ser är det fortfarande rött, men nässelutslagen och irritationen är väck.

Jag är så klart övertygad om att det är Jesus som varit i farten så jag vill utöver honom tacka er som bett. Det märks att han har en himla omsorg om mig nu och det märks mycket på små saker, hur han underlättar för mig i vardan (tex leder mig rätt när jag ska nånstans där jag inte varit förut, eller att han håller bussen så jag slipper vänta till nästa). Hur han gör det lilla enklare, hur han gör vägen rakare. Det är liksom inte sjungande änglakörer som står längs vägkanterna och kastar konfetti på mig utan det är mer hand på axeln och strykningar på kinden och puss i pannan.

Och det här gör han även fast jag inte söker mig till honom nåt särskilt mycket nu. Jag har blivit så uppslukad av min egna fysik så jag läser inte Bibeln som jag brukar och pratar knappt med honom om dagarna och kyrkan får jag kämpa mig till och väl där så typ sover jag. Jag är så himla uppslukad av mig själv och graviditeten nu så det är inte klokt.

Jag undrar ganska ofta varför han är så fin mot mig hela tiden. Det är som att han älskar mig helt obegripligt mycket av skäl som inte går att förstå.

Nu ska jag hitta reda på något att äta och fylla den här magen med ännu mer, så den blir ännu trängre (på allvar: i morse trodde jag på riktigt att jag måste ha brutit foten på barnet mot mina revben när jag böjde mig ned för att plocka upp en nässpray från golvet. Det LÄT! Jag hoppas verkligen att det bara var på mig som det gjorde ont!).

Nu känns det mer verkligt #sladdis2018 #vecka36

IMG_0087-ANIMATIONHej hej.

I helgen var jag och 12-åringen och handlade lite bebiskläder på second hand på Equmeniakyrkan. Det blev en garderob upp till stl 68 för 314 kr. Här är ett urval:

kläder

Nu fattas bara resten. Skötbord, byrå, barnvagn, babysitter.. but we are getting there. Egentligen behöver man inte så himla mycket till en nyfödd. De är inte världens mest materiellt krävande människor. Dessutom om de får infektioner eller sår så kan man ju alltid duscha dem med bröstmjölk. Fler som fått det rådet? Att om barnet har nästäppa, röda ögon, röd rumpa eller borrelia så ska man bara spritsa barnet bröstmjölk och invänta det strålande resultatet. Funkade det för er? Jag minns inte om det gjorde det.

Har vi inte hittat vagn till födseln så införskaffade jag i alla fall en ergonomisk sele redan i vecka 10.

Det börjar kännas mer verkligt och nära nu. Jag har börjat få små små förvärkar av och till och det bidrar till verklighetskänslan. Jag börjar kunna känna blodsmaken av förlossningen i munnen.
Samtidigt som jag längtar efter förlossningen (eller snarare det som kommer efter) så försöker jag suga åt mig av graviditeten också eftersom den förmodligen är min sista.

Barnen tycker att det är fel. De tycker att barnet måste få ett jämngammalt syskon att leka med precis som de fick. De tycker synd om barnet när jag säger att jag inte har någon som helst lust till att skaffa ytterligare ett barn bara så att de ska kunna leva rövare. De bara suckar åt mig. Men bra. Då gjorde vi rätt val då som skaffade dem tätt  eftersom de verkar så fruktansvärt nöjda med det. Guldstjärna i kanten till oss!

vecka 36

Om ni undrar över högen bakpulver på mattan så var det för att torka upp en hundspya. Om ni undrar över det orangea kuvertet så ser det mörkt ut för min pension.

Magen har börjat sporta på eget bevåg #vasaloppet?

gravid v35

God dag!

Tänk att jag är i vecka 35, och ändå känns det som att det är 300 år kvar till förlossningen. Kroppen lever dock med en annan åsikt. Den beter sig som att förlossningen närmar sig så den har hurtigt och klämkäckt börjat gymma sig själv på eget bevåg. Senaste dagarna har jag känt molande värk av och till och då och då drar magen ihop sig och blir en hård boll (med akut kissnödighet som följd).

Den känner sig säkert skitduktig och sportig och ja, det får den väl göra. Så länge den inte ger sig iväg för att åka Vasaloppet så är det okej.

Missförstå mig inte. Jag älskar skidåkning. Det är bajamajor som jag hatar! Och jag har svårt att tänka mig något annat än att Vasaloppet och bajamajor går hand i hand. Jag har åkt en del skidtävlingar i mitt liv och ofta så fanns det bajamajor på plats. Det var fruktansvärt, för är det nåt folk tydligen ofta har innan tävlingar, så är det nervositetsdiarré + dräkter som gör det jobbigt och svårt att sätta sig ordentligt som man ska. De tävlingarna brukade ha några hundra deltagare. Tänk då Vasaloppet som brukar ha över 50 000 deltagare + närstående och funktionärer + dalkullor som står och slår med kobjällror och skriker vid sidan av spåret.

Nog om det.

Min mage har börjat klia. Det gjorde den första graviditeten med. Vid tiden för förlossningen var magen full med breda, kliande och svullna nässelutslag. Efter själva förlossningen var jag så plågad av klåda att jag drabbades av utomkroppsliga upplevelser där det kändes som att jag lämnade kroppen och svävade ovanför sängen. På nätterna brukade min man få springa och hämta fryspåsar till mig som lindrade lite.

Det försvann efter 1-2 veckor och sen var det lugnt men det är ingenting som jag har lust att återuppleva. Det är lite som det där Jack Dawson från Titanic brukar säga: “har man frusit ihjäl vid en skåpsdörr i vattnet en gång så vill man inte göra det igen. Men måste man så måste man, för man älskar ju sin baby som man såg för första gången för bara några dar sen”

Nej nu ska jag ta och utföra några kraftgärningar om Gud är mig nådig. I Bibeln är kraftgärningar grejer man får kraft från Gud genom Jesus att göra, till exempel att hela de sjuka, skilja mellan andar och få visdomsord som kan hjälpa och uppmuntra andra människor i deras liv. Men den enda typ av kraftgärning som jag ber om att kunna utföra just nu är att skura badrummet, renbädda sängen och plocka undan i vardagsrummet. De här sakerna behöver också kraft. De kräver också ett mirakel.

Vi hörs!

gravid v 35

 

Tre grejer jag varit rädd ska drabba mig och barnet

Jag är generellt inte särskilt orolig den här graviditeten. Visst det är tungt men jag är typ *etablerad* på graviditetsmarknaden nu (även fast det var över 10 år sen senast).

Men tre tankar har slagit mig några gånger och tillfälligt gjort mig stel av fasa. Ni vet så som det kan bli när man hinner spinna loss och katastrofen verkligen tycks närma sig vid horisonten, innan man hunnit tänka efter lite, och inser att rädslan kanske inte är helt rationell.

1. Att barnet krånglar in sig i navelsträngen

Barnet tycks snurra omkring som en propeller och det får en ju att fundera.. ligger navelsträngen tre varv runt barnets midja? Tänk om barnet råkar rycka loss moderkakan från livmoderväggen?

babyboom

2. Att barnet dödar mig med en karatespark

Den här gången ligger barnet tryckt inåt och uppåt på ett sätt jag aldrig upplevt förr, och ibland känns det som att barnet ifråga står mig upp i halsen och att jag, om jag gapar tillräckligt stort, ska kunna skymta små tår där inne. Och då är det ju oundvikligt att tänka: tänk om barnet får in en riktig karatespark rakt på hjärtat så att jag dör?

karatekick

3. Att barnet fastnar med foten mellan revbenen och föds med sned/bruten fot

Jag är för det mesta öm mellan de nedersta revbenen på höger sida numer. Jag ser framför mig hur barnet kilar in sin fot där så fort den inte har nåt annat för sig, vilket den ofta inte har. Oron är att barnet fastnar med foten mellan revbenen och när det väl kommer ut så kommer ena foten vara helt sned eller bruten på flera ställen.

trasfoten

Nån fler som haft nån rädsla som kanske inte varit helt sannolik vid närmare eftertanke?

 

Styrd av bebisen?

Ni som har förkovrat er i min blogg ett tag vet att jag inte är särskilt förtjust i att duscha. Jag brukar normalt göra det så sällan man kan utan att vara en slusk i dagens samhälle, vilket har blivit ungefär var tredje-var fjärde dag.

I alla fall.
Igår läste jag ett inlägg av en kvinna som sa att hon besökt en massör. Medan hon var hos massören hade det varit ett himla liv i magen (hon är också gravid), och massören hade till slut sagt att innan de kunde fortsätta så fick de ta och lugna bebisen. Och det gjorde massören genom att linda in kvinnans mage i varma handdukar. Vilket tycktes hjälpa.

Mamman var amazed över att barnet verkade kunna känna värmen genom magen.

Och det får mig att undra en sak… för jag har nämligen börjat duscha varje dag på senaste tiden. Jag tycker att det har blivit SÅ SKÖNT att stå under en varm vattenstråle en stund per dag och bara njuta av duschningen. Jag kan ibland knappt bärga mig till jag får ställa mig och duscha en stund. Hör ni så sjukt? Det har blivit en av mina favoritstunder på dagen.

Det jag undrar är i alla fall – tänk om det är barnet som på nåt sätt påverkar mig i det här? Tänk om det är barnet som älskar när jag duschar? Tänk om det är barnet som ligger där inne i magen ba “ååh va skönt, härligt härligt fina tiders! Bra gjort mamma!!” och så skickar det nån form av belöningssignaler av tillfredsställelse till mig så att jag tror att det är jag som njuter? Tänk om det är så?

Är det så så är ju bebisen både rolig och jävlig på samma gång.

IMG_20180129_200329_846

Smådramatik på MVC (vena cava-symdrom)

Idag var jag på besök hos MVC. Vi började kontrollen med att jag låg på rygg och fick höra hjärtat på barnet. 140-150 slag i minuten nånting, det hördes att det var några av de bästa hjärtslagen nånsin, även om högtalarna på apparaten lät ungefär lika sprängda som förstärkarna måste ha låtit efter en… Jon Bon Jovi-konsert på 80-talet?

Jag berättade för barnmorskan att jag brukar få rätt svår yrsel och en känsla av syrebrist några gånger om dagen. Då brukar jag behöva lägga mig ner en stund.

Det visade sig att jag troligen verkar lida av cirka världens vanligaste graviditetsbesvär “vena cava-syndromet”. Hade aldrig hört talas om. Det uppstår när den växande livmodern lägger sig mot en stor ven som ligger vid ryggraden och som ska leda in syrefattigt blod i hjärtat. När det syrefattiga blodet inte kommer in i hjärtat ordentligt så får jag inte ut nytt syresatt blod (antar jag) hur mycket jag än andas och då blir det som det blir.

medicinskforklaring

Se för Guds skull inte bilden som en förklaring på syndromet för det här är bara jag som tokgissar och leker att jag är illustratör i en medicinsk tidskrift.

Bara ett par minuter efter detta, när vi gått iväg för att göra några prover, så drabbade det här vena cava-syndromet mig värre än vad det gjort hittills. Jag blev yr, det flimrade i ögonen och pep i öronen, hela jag blev svettig och så kändes det som att jag skulle spy. Då sänkte barnmorskan världsvant min provtagarstol så att jag kunde lägga mig på sidan och vila.

Medan jag låg där så kom ännu en barnmorska som från ingenstans och började badda min panna med kallt vått papper. Osäkert om jag känt ett skönare kallt och vått papper i ansiktet tidigare. För det var verkligen jätteskönt. Efter det fick jag ett glas saft. Jag kände mig som royalty.

Förmodligen så blev det så här för att jag legat på rygg ganska länge medan BM skulle hitta och lyssna in Jon Bon Jovi hjärtljuden. Jag ligger normalt aldrig på rygg nu för tiden på grund av obehaget så nu när jag gjorde det så blev det väl extra illa.

Man kan ju tänka att om det klämmer på så här ofta på vena cava redan nu i v26, hur blir det då när barnet är ännu större? Men barnmorskan sa att livmodern kommer att sjunka ner med tiden. Och det får man väl hoppas, annars kommer jag ju få svimningskänslor jämt eller rent utav börja svimma. Jag har redan börjat tänka ut hur jag kan svimma på minst pinsamma vis om jag behöver svimma exempelvis på väg till jobbet (jag tycker inte om att ställa till med en scen, men kanske ska jag bara släppa det och fundera ut ett sätt att gå all in också?).

Jag är i alla fall väldigt glad över att få bo i ett land där man bryr sig såhär mycket om sina havande. Vi brukar rätt ofta tacka Gud för Sverige i kvällsbönen och även om vi brukar be för Sverige med så vill jag bara säga att idag känner jag mig extra glad för hur vi har det. Inte för att det som hände var särskilt dramatiskt egentligen, haha verkligen inte, utan bara för att jag insåg lite extra hur lyxigt vi vanliga svennar har det.

20180103_142811

Jag och hunden

Min man gör mig så himla arg #sladdis2018

På senaste tiden har min man börjat göra så dumma saker att jag blir galen. I drömmar alltså.

I natt till exempel drömde jag att han meddelande att han skulle “gå till bussen”, och så tog han sonen i handen och gick ut.

Min man har både körkort och bil och tar aldrig bussen så jag ville så klart ha en klargörelse. Jag öppnade ytterdörren och ropade efter honom “vadå för buss?”. En enkel fråga kan tyckas.

Men han svarade inte utan i stället gjorde han massa obegripliga handrörelser.

“VADÅ FÖR BUSS” frågade jag igen.

Märkbart irriterad tog han en pinne som han krafsade en halvcirkel i gruset med.

“Men SVARA!!!” ropade jag allt mer irriterad, men han bara “vad är det du inte förstår!?”-grimaserade följt av en rad ansiktsuttryck som jag inte kunde tolka.

Det gjorde mig skitarg så jag sprang ut på gården i cirklar med armarna utsträckta som en albatross (även det rätt idiotiskt men strunt samma). Till slut satte jag mig ner med ansiktet i händerna helt knäckt av frustration. Varför inte bara svara så som han alltid gör när jag frågar nåt enkelt? Enkla frågor = enkla svar, är det inte så???

“nu har du gjort teckenspråk, krafsat omkring i gruset med en pinne och betett dig fullständigt obegripligt, vad kommer härnäst?” skrek jag åt honom med gråten i halsen, “EN PANTOMIM?”

Grejen här är att jag i vaket tillstånd aldrig hade kommit på det ordet. Det sitter så långt in i mitt undermedvetna att jag var tvungen att googla det när jag vaknade för att bli säker på vad pantomim är.

Tyvärr så fick jag aldrig svar på varför han skulle ta bussen och när jag vaknade blev jag glad igen för det blir jag alltid när jag upptäcker att såna här idiotgrejer bara är på dröm.

Jag drömmer ofta sånt här nu för tiden – att han, jag, eller rent utav båda gör helt ologiska grejer som bara är irriterande och förstör äktenskapsfriden helt i onödan.

bussobegrip

Sonen drömde förresten också i natt. Han drömde att hans pappa tog honom i handen för att ta bussen… nej jag skojar bara, han drömde att vårt hem hade blivit så perfekt och ordnat att han mådde illa. True story.
Det är så skönt att kunna ta barnet om kinderna vid såna här tillfällen och säga att det är ingen fara lilla vän, det du drömde var inte verkligt.