Detta skrev jag 16 dagar innan jag blev räddad #vittvätt #jesus

Den här tweeten skrev jag 16 dar innan jag gav mitt liv till Jesus. 

Här tyckte jag fortfarande att kristendom var något främmande och jag kände mig långt ifrån att kalla mig kristen. 

Jag skrev det 16 dar innan jag hade nån aning om att vi har en levande personlig Gud, att Bibeln är världens häftigaste bok och att det som står i den är sant 🙂 


Varför får inte alla en omedelbar känsla av att vara frälsta?

En sak har gäckat och faktiskt besvärat mig senaste tiden, och det är att det finns de som ber till Jesus precis som jag gjorde men som ändå inte får någon tydlig upplevelse av att ha blivit frälsta. Det blir alltså inte en sån där dramatisk övergång från död till liv som det blev för mig, även fast de har överlåtit sig själva och också menat det när de gjorde det.

Jag har vridit och vänt på det här och jag har frågat Gud om vad det här beror på, för jag vet att han kommer till alla som kallar på honom och jag vet att jag inte gjorde nåt ”särskilt” (mina böner var högst mediokra). Så varför blev skillnaden så markant för mig?  Och nu tänker jag dela med mig av några tankar.

Att välja Jesus är i första hand inte en upplevelse, utan det är i första hand ett livsval. Att välja Jesus, att leva nära honom och ge honom makten är ett beslut. Och det är inte heller ett engångsbeslut som man bara tar en gång och sen återgår livet till hur det var innan, utan det är ett beslut som man får ta genom varje steg i livet och som formar och gör allting nytt.

Det är det som menas med att vandra i Jesus.

För han tar inte makten över våra liv – vi ger honom den. Han tar alltså inte för sig av oss som nån vild grobian på rymmen, utan han inväntar oss och ser till att förtjäna vårt förtroende i den takt vi är villiga att ge honom det.

Har vi inget förtroende för honom – ja då har vi inget förtroende för honom helt enkelt. Det betyder kort sagt att vi har mer förtroende för något annat. Och då håller han, av respekt för vårt frivilliga val, avståndet. Men han fortsätter som tur är tålmodigt att vänta på att vi ska kalla på honom (fast jag har en känsla av att han knappt kan bärga sig helt ärligt).

Han tar inte heller mer av oss än vad vi ger. Ger vi honom en liten del så kan han visserligen förvandla den lilla delen fullständigt, men han går inte iväg och tar en större del från vårt förråd såvida vi nu inte har bett honom och gett honom vår tillåtelse.

Gott mått

Och jag tror att det kan vara på grund av det här som mötet med honom blev så tydligt för mig (och andra i liknande sits som den jag var i).

För när jag kallade på honom så var mitt förråd i princip uttömt. Jag hade ingen tro alls på min egna förmåga och jag hade verkligen inte hopp om att nånting i den här skitvärlden skulle kunna ge mig vad som fattades i mig.

Den lilla spillran av hopp och kraft som jag hade, den bestämde jag mig för att ge till Jesus den där dan. Även fast jag inte kände honom eller fattade hur han skulle kunna hjälpa mig så gav jag honom allt som jag kunde skrapa ihop. Jag visste inte vad annat jag skulle göra. Allt annat kändes ju så gjort.

Och resten är historia. Jag blev alltså frälst.

Och som ni kanske förstår så tänkte jag inte i det här läget att det var ett misstag av mig att ge honom allt jag hade. Utan jag tänkte naturligtvis tvärt om.

bibelcitat gud är god

Jag tänkte: Det här beslutet är det bästa beslut som jag någonsin fattat. Tänk att jag kan ge honom en massa skit och så omvandlar han det till något fantastiskt. Jag måste fortsätta ge honom ännu mer! Jag fattar inte varför jag inte fattat det här tidigare! Så fett grymt! Wow! ALLA MÅSTE FÅ VETA ATT DOM OCKSÅ KAN TA DET HÄR BESLUTET!!!1

Ungefär så gick tankarna.

I den välkända bergspredikan säger Jesus ”Saliga är de som är fattiga i anden, ty dem tillhör himmelriket”, och jag tror att han kanske talar om just precis såna som mig där.

Jag var urfattig i anden men också därför slängde jag mig med hull och hår. Hade jag haft mer hade jag förmodligen slängt mig mer ”försiktigt” och alltså inte gett upp helt. Men nu hade jag ingenting att avvara. Och på grund av att jag inte hade något att avvara så kunde han också göra så himla mycket av det lilla jag hade och visa mig himlen.

Den fattiga änkan

Så ja – jag blev frälst i ett svep och ja, det var verkligen en upplevelse. Men det upplevelsen gjorde var egentligen ”bara” att visa mig vad Jesus kan göra om jag bara låter honom.

Och låta honom – det kan man faktiskt börja göra långt innan man är i samma usla skick som jag var i. Det är det faktiskt väldigt många som gör.

Så ni som har kallat på Jesus enligt till exempel det här inlägget, eller som bett till Jesus men inte känner igen er i det som jag har beskrivit – tro inte att Jesus inte är med er för den sakens skull. För det är han. 

Det ni har gjort är att ta ett första steg tillsammans med honom. Nu gäller det bara att fortsätta gå. Fortsätt ge honom makten, fortsätt bjud in honom i era tankar, fortsätt att dela era känslor och orosmoment med honom. Ge honom utrymme i era liv så ska ni se att han kommer fylla upp det. Förkasta honom inte bara för att ni inte upplever honom omedelbart på ett dramatiskt sätt. För den där upplevelsen är i sig själv helt värdelös om man efteråt lever på som om han inte finns.

Och sen hoppas jag att det inte låter som att jag har gett Jesus mitt liv i alla aspekter nu för det har jag helt uppenbart inte gjort, haha. Jag har såå många områden i mitt liv där jag inte har släppt in honom än. Jag har fortfarande destruktiva tankesätt och beteendemönster tyvärr och jag drabbas fortfarande av ångest och rädslor och all möjlig skit – varje dag.

Men det där är en naturlig del av vandringen tillsammans med honom och allt är ändå ojämförligt mycket enklare och bättre nu.

Vetskapen om att Gud finns, att han är god och att han har räddat oss gör den enorma skillnaden. Denna insikt är trygghet och en bättre grund att stå på finns faktiskt inte (obs objektiv fakta).

Mitt liv har inte förändrats på grund av en upplevelse. Mitt liv har förändrats på grund av ett beslut. Ett  beslut som jag lever i fortfarande så gott som jag kan (och jag ber och hoppas att jag aldrig ska sluta med det).

Så snälla, se inte Jesus som en ”fantastisk upplevelse” eller som ett rus som man kan få i stället för att ta en morfinspruta. Jesus är inte en drog, han är en person som man kan lära känna om man ger honom chansen. Och det relationsbygget gör var och en efter sin egna förutsättning och utgångspunkt och vandringen med honom ser olika ut för alla.

För en del kanske det inte är ”dags” ännu för att de har andra saker de är nyfikna på och vill testa. För andra är kanske idag dagen för första steget. För en del blir beslutet drastiskt. För andra börjar det så stilla att det knappt märks.

Det relevanta är inte hur man börjar utan det relevanta är att man fortsätter.

joh 15:9
Jag rekommenderar er att läsa hela Joh 15. Klicka här för att läsa på nätet.

Läs även:
Jag är kristen nu
5 spännande saker som jag hade missat med kristendomen
Så gick det till när blev jag frälst 

Så har mina närstående reagerat (läsarfrågor)

Fick några frågor i en kommentar:

Läsarfråga

Jag tänker att jag svarar på dem en och en.

Har du haft gudstro tidigare eller kom det här med frälsningen som en ”blixt från ovan”?

Jag trodde på en gud som jag hoppades var intelligent och kärleksfull och brydde sig om mig personligen, men jag hade börjat tvivla på det. Jag kunde inte riktigt tro på Bibelns Gud i alla fall då jag likt så många andra var rädd för att han var en otäck surgubbe, och även om jag gillade Jesus så trodde följaktligen inte riktigt på honom heller. Jag hade bett många gånger, men jag hade aldrig adresserat Jesus specifikt som den man lär känna i Bibeln och jag hade aldrig gett mig själv och mina bekymmer till honom. Första gången jag gjorde det så blev jag frälst och det hade jag absolut inte väntat mig. Tror ingen annan i min närhet hade kunnat ana att jag skulle bli frälst heller. Ja det skulle vara min kristna kompis då i så fall.

Och så undrar jag hur dina närstående har reagerat? 

De har inte reagerat så mycket. Vi har knappt pratat om det (de flesta av mina närstående bor många mil bort). Men det verkar i alla fall som att de inte har nåt ”emot” det,  men att det kanske är lite konstigt för en del av dem och att de inte vet hur de ska närma sig det. Men också att det är rätt spännande. Vad det gäller min sambo fattade han nog inte vad som hände i början men nu har han vant sig och det tror jag alla mina närstående kommer att göra.

Samt hur du tänker kring barnen. Är de med i kyrkan osv? 

De får bestämma själva om de vill följa till kyrkan eller inte, de är så pass stora och skulle jag pressa eller tjata så skulle de bara förknippa kyrkan med tvång och elände. Det brukar bli så att en av dem följer och den andra stannar hemma. Men annars hemma i vardan så pratar vi rätt ofta om tron och såna saker.

Vilken kyrka tillhör du och varför blev det just den? 

Jag går till Kastalakyrkan som tillhör Svenska kyrkan. Den blev det för att den ligger närmast, vilket är rätt typiskt mig. Jag vill inte gå långt för då kan jag ju nöta ut höfterna eller nåt.  Sen gick jag där på öppna förskolan också när barnen var små så lokalerna var inte helt okända för mig.  Jag ”fångades upp” snabbt på Kastala och trivs bra där för stämningen är väldigt mjuk och fin och alla har varit väldigt omtänksamma och välkomnande.
Första gången jag var på mässa där kom en kvinna direkt till min undsättning och hjälpte mig hänga med i momenten i programmet.

Har även varit på Pingstkyrkan i Kungälv och den tycker jag också känns himla bra. Jag gillar musiken och att gudstjänsterna där är spontana och dynamiska. Man följer inget program och säger inte fraser som man lärt sig utantill och det gillar jag. Även den här församlingen var väldigt snabb på att se mig och ”fånga upp” mig i min nybörjarförvirring (de lägger förresten ut alla sina gudstjänster här om ni vill lyssna).

Jag gillar båda kyrkorna och brukar försöka gå till Pingst åtminstone en söndag i månaden, men det blir ju att jag dras mer mot Kastala.

Sen är ett av barnen är med i verksamhet på Equmeniakyrkan som också verkar vara en fin församling.

Så kort och gott: Kungälv har många bra kyrkor men det är till Kastala jag går.

Läs i Dagen om det viktigaste beslutet och den största upptäckten

Förra veckan träffade jag Dagen-journalisten Therese Peterson på Smyrnakyrkan i Göteborg. Vad som blev av det mötet kan ni läsa här (länk till nätupplagan). Där finns en video också (länk till klippet på dagen-tv).

tidningen dagen

Du kan läsa mer om man kan bli frälst i det här inlägget.

Så blev jag frälst (läsarfråga)

Jag fick den här kommentaren som jag tänker att jag ska svara på:

hur-jag-blev-fracc88lst

För det första tack för kommentaren!

Det var många saker som ledde fram till att jag blev kristen just när jag blev kristen. Det var som att det var jättemånga trådar i mitt liv som korsades just när jag blev det, och när jag ser tillbaka på det hade det nästan varit konstigt om jag inte blivit frälst just då.

Jag har försökt göra en illustration här som beskriver på ett ungefär hur jag menar.

frälst

När jag bestämde mig för att testa det här med Jesus så var det som att en process som pågått hela mitt liv äntligen fick chans att slå rot och jag vet att det här kan låta lite överdrivet mäktigt men det var som att Jesus själv och hela himlen jublade för mig när jag äntligen tog steget.knack knack

Det sägs att Jesus ständigt står och knackar på hjärtats dörr och att det enda man behöver göra är att glänta på dörren. Jag är helt övertygad om att det stämmer.

Gud hoppas på oss och han längtar efter oss hela tiden. Men det är först när vi själva genom uppriktig önskan släpper in Jesus som relationen med honom kan börja på riktigt (fast undantag finns, tex aposteln Paulus).

Men det kan behöva hända en hel del innan man kommer till punkten då man börjar hoppas och tro att bibelns Gud kanske är verklig och god och vill en väl trots allt.

Och det kan krävas ganska många misslyckade försök att finna mening och frid i själen på andra sätt innan man vänder sig till Jesus.

Men oavsett hur och hur snabbt man kommer till punkten  så är det egentligen väldigt enkelt att bli frälst.

allskit1

Jag gjorde det genom att be högt för mig själv hemma.

I bönerna gav jag Jesus makten över mig och mitt liv.  Jag sa även åt alla mina demoner att försvinna eftersom jag är med Jesus nu.

Sen var det klart. Efter det blev jag född på nytt och kristen.

Jag har läst och hört om massor av människor som kommit till tro i kyrkor och församlingar där kristna har bett för dem, och det passar en del men det hade nog inte passat mig. Jag har svårt att se hur jag skulle ha kunnat våga mig till en kyrka i det skick jag befann mig i (social fobi) för att sen sitta och be till Jesus tillsammans med okända, och jag hade tjutit av skräck om nån till exempel frågat om jag skulle vilja ha förbön eller handpåläggning.

hand nej

Och det här visste förstås Gud så för mig fick det ske på ett sätt som var tillgängligt för mig. Kyrkan fick jag gå till efter att jag kommit till tro och bön i grupp, handpåläggning och såna saker får jag lära känna i en takt som jag är helt bekväm med (gör aldrig nåt som ni är obekväma med!).

Jesus är oerhört mån om vår integritet och är det något som bryter din integritet så kan du vara säker på att det inte kommer från Jesus.

Tycker du att det jag pratar om låter lockande på nåt sätt? Vill du också ta emot Jesus?

Gör det.

Något jag inte visste innan jag blev kristen var hur viktigt det är att man talar med Jesus. Så be inte bara ”kära Gud” utan var noga med att adressera Jesus också för det är han som är vägen, det är genom hans namn som du måste gå.

Så här kan du göra:

Be högt eller lågt för dig själv (om du nu är själv). Du behöver inte knäppa händerna eller stå på knä när du ber utan du kan göra det ståendes och gåendes och du behöver definitivt inte prata nåt ”kyrkligt språk”. Är du en person som svär och raglar omkring med rumpan bar så är jag säker på att det inte är något hinder. Jesus kommer till dig precis där du är just nu, i all trasighet. Hur skulle det se ut om man skulle behöva ”bli hel” innan Jesus kom? Vad skulle man då ha honom till?

Personligen tyckte jag att det kändes konstigt att be, hade nån (utöver Gud) sett mig hade jag kanske skämts ihjäl, jag framstår ju helst som ganska cool. Men jag gjorde det ändå för jag hade ingenting att förlora på det.

Förslag till bön som du kan be (kopierade den här):
”Jesus, jag inser att det finns mycket i mitt liv som inte har varit bra och jag vill be dig om förlåtelse för det. Tack för att du gav upp ditt liv för min skull, för att jag skulle kunna bli fri från min skuld. Nu vill jag leva tillsammans med dig och mer och mer lära känna dig och leva efter din vilja. Tack för att du har lovat att ta emot mig när jag kommer till dig. Amen”

Du kan räkna med att han hört dig och att han är nära.

Och hur det känns verkar vara olika. Men oavsett hur det känns: sluta inte be. Och var ärlig. Tvivlar du till exempel så kan du berätta det och be honom visa dig sanningen. Har du känslor du skäms över och som du tror du måste göra dig av med för att vara ”fin nog” för Jesus, formulera dem och ge dem till honom, han är inte där för att du ska gömma grejer och skämmas. Tvärt om. Du är redan fin nog, och han finns där för att hela, rena och ställa saker till rätta. Inte för att du är ohelig utan för att du är helig och för att han vill ditt bästa.

Vill också vara noga att påpeka att det är viktigt att det är Bibelns Jesus som du vänder dig till när du ber. Jag vet att det finns MÅNGA skumma New Age-medium-idéer av Jesus  (tex i ”en kurs i mirakler”) men de är helt värdelösa och slöseri med tid. Kasta bort dem! Gör av med dem! Låt Bibelns Jesus ta plats. Han som på riktigt är Guds son, och inte nån ”idé” eller ”princip” om kärlek/annat.

falsk jesus

Känner du att du haft mycket kontakt med någon New Age-Jesus och vill vara säker på att det är den sanna och riktiga Jesus du ropar på, så adressera honom gärna specifikt med allt du vet om honom från Bibeln.

Exempel: ”Jesus i Bibeln, du som föddes av jungfru Maria i Betlehem, du som dog på korset för mina synder och sen återuppstod på tredje dagen, du som har förmågan att öppna ögonen på blinda, du som har makt att stilla stormen och som är vägen, livet och sanningen, nu lägger jag mig själv, och allt som hör till mig, i dina händer att göra vad du vill med. Amen”.

Ett kortare exempel: ”Jesus i Bibeln. Förlåt mig för allt ont. Jag vill lära känna dig nu. Can´t wait. Jag är din. Kom. Amen.” 

DET FINNS SÅ MÅNGA FORMULERINGSMÖJLIGHETER.

Dop då? 
Det får du ju också göra när du känner dig redo. Själv är jag barndöpt och det verkar vara väldigt olika hur folk gör. En del döper om sig som vuxna. Man kan i alla fall göra det var som helst där det är vatten. Det är viktigt att det sker för att man vill, och att det sker i Jesus namn.


Är det nån som läst allt det här och känner att du vill bli kristen så får du gärna skriva kommentar eller ett meddelande från det här formuläret om du vill att jag/fler ska be för dig. Du behöver inte skriva namn, Gud vet ju vem du är. Den här gruppen på fb tar också emot böneämnen (det är en öppen grupp så vem som helst kan se inläggen – kan va bra att komma ihåg för den som är blyg).

Jag vet att det fanns de som bett för mig innan jag blev kristen. Blir typ varm bara av tanken.

Avslutar inlägget med att säga att bli kristen är det absolut bästa som har hänt mig i hela mitt liv. Det är min största skatt.
/Sonja

Läs också: ”Varför får inte alla en omedelbar känsla av att bli frälsta?”

Övriga lästips:  ”jag är kristen nu” och ”5 spännande saker som jag missat med kristendomen”.

Jag är kristen nu

Ni som har följt min blogg ett tag minns kanske när jag skrev det här inlägget om min depression.

 Ja jag vet inte var jag ska börja men inte länge efter att jag skrev det där inlägget så blev jag kristen. 

Jag kan inte förklara exakt hur det gick till. Jag var trött, slut och utan hopp. Jag kände mig förlorad och förtappad. Jag var rädd för allt och det kändes som att den här världen höll på att rasa över mig och sluka mig helt och hållet. I hela mitt liv har jag känt att jag haft en gnista inombords som fört mig framåt även i jobbiga tider men vid det laget kunde jag knappt ana den gnistan längre.

Även fast jag på många sätt klarade vissa saker bättre än jag gjort tidigare, så kändes allting så himla meningslöst.

Och på nåt sätt så blev det så illa att jag bad. Jag hade läst nånstans att ”there is power in the name of Jesus” så jag tänkte ”jaja kan jag prova setralin så kan jag väl prova det här med” och så bad högt för mig själv typ så här: ”Jesus ta bort det onda” och ”Jesus nu lägger mig själv i dina händer, jag klarar inte mer själv”. Jag tyckte till och med själv att det kändes skitkonstigt, men jag gjorde det ändå.

Och det var i princip som att jag la mig som vanligt på kvällen för att vakna till en helt ny sorts dag. Det är svårt att beskriva. Jag har berörts i mitt innersta och det har förändrat allt.

I början var jag jättejätteförvånad för jag är inte den ”kristna typen” (vad det nu är för typ?) men plötsligt ville jag gå till kyrkan. Jag ville läsa bibeln. Jag ville prata med andra som känt och känner samma sak. Jag ville förstå vad som hände och jag kände ett nästan desperat behov av att dela det med nån.

Så jag gick till kyrkan och njöt och jag läste bibeln och blev helt varm i hela hjärtat.

Samtidigt har jag varit osäker. Inte osäker i tron, nej, den är det vackraste som hänt mig och jag vill aldrig någonsin vara utan den igen. Nej jag har varit osäker på hur jag ska typ.. föra mig kring den. Den kom så hastigt och mitt liv var inte anpassat. Hur skulle vänner reagera? Och skulle jag till exempel kunna be bordsbön utan att familjen fick sitta där och lida av förvirring och obekvämlighet?

Jag har funderat en hel del kring om det går att vara kristen lite grann i smyg, utan att säga nåt. För jag har själv tyckt i typ hela mitt liv att kristna är rätt stora töntar som lägger alldeles för stor vikt på en bok och jag förstod rätt snabbt att nu kan ju jag också anses vara en av dom där töntarna. Och jag har funderat på om jag verkligen är okej med det, för jag bryr mig rätt mycket om vad andra tycker om mig.

Så till sist kom jag fram till att det är bäst att jag håller min tro för mig själv. Skojar bara.

För att sammanfatta så mår jag mycket mycket bättre nu. Och kanske viktigast av allt så känner jag hopp. Men jag tar det inte för givet. Jag tar det dag för dag, ett ögonblick i sänder.

Fast det är inte så att jag går omkring i nån knasig eufori eller lyriskt tillstånd konstant nu. Så är det definitivt inte. Vissa saker ändrades ögonblickligen, till exempel min lust och vilja att leva (nu vill jag aldrig dö hehe) men andra saker kommer och får ta längre tid, kanske rent utav mycket längre tid. Rädslorna, oron och problemen finns liksom fortfarande där, men dom välter inte ständigt omkull hela min värld längre. Mitt hus är inte längre byggt på grus.

bibelord

Du kan även läsa inlägget: ”En ny näringsrik kost”och ”5 spännande saker som jag hade missat med kristendomen