Hur kan man på allvar tro att Jesus har uppstått?

Nu har det varit (och är väl på sätt och vis fortfarande) påsk och då kan man ha fått höra ett och annat  ”Jesus är uppstånden!”.

Och innan jag blev kristen så hade det väl nån gång då och då fladdrat förbi mig med att ”Jesus lever”. Men det var en sån där grej som jag på något sätt sorterade bort som skräpinformation. Det fastnade helt enkelt inte.

Något som jag också hörde då och då och som hade betydligt lättare att fastna var det här att ”Jesus dog på korset”. 

För till skillnad från ovanlig uppståndelse från de döda så kunde jag ta in och smälta sannolikheten att någon råkat ut för den betydligt vanligare döden.

Så det var där som mitt fokus landade i hela den här berömda Jesus-på-korset-affären. Det landade på att han dött. ”För oss”. Vilket jag för övrigt tyckte verkade helt onödigt. ”För min del hade han gärna fått fortsätta leva” minns jag att jag sa. Jag kände mig ganska storsint när jag sa det också, haha.

aldrig bett honom gora

”Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft” Korintierbrevet 1:18

Jag hade i alla fall så klart hört om den tomma graven och hade nån bett mig att redogöra vad som enligt Bibeln hände några dar efter Jesu död, så hade jag i allmänbildningens namn helt klart kunnat rabbla upp att han återuppstod. Men för mitt förstånd så var det bara tomma ord och uttryck som varken gjorde till eller från i min bild av Jesus. Min bild av Jesus var att han verkade ha varit en fin karl. Som dog, ”för oss”, ”om han nu levat”.

Jag tänkte därför på kristna som människor som följer ”en man som de tror dog på ett kors”.

Att kristna följer en nu levande man som lever fastän han dog på ett kors var så ovanligt och därför så osannolikt, att det för mig inte var möjligt att medvetet processa och överväga det på ett seriöst sätt. Hjärnan filtrerade automatiskt bort informationen om att Jesus återuppstått och det enda som fastnade kvar i mitt förstånd och medvetande var: ”Jesus dog”.

Så hur kunde jag på allvar börja tro på att Jesus har återuppstått och lever idag? 

download

Hm, jo, några veckor efter att Jesus uppstått ur graven så for han upp till himlen på ett moln (ja det här är också rätt ovanligt, jag vet). Och nån gång efter det, på nåt som kallas för pingst, började folk som tror på honom att ta emot helige Ande, helt enligt vad Jesus lovat i till exempel Johannesevangeliget 14.

”Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.”

Helige Ande är Guds egna Ande och han är en del av det som kallas för den heliga treenigheten som består av Fader, Son, och så den helige Ande förstås. Helige Ande är alltså inte kyrkans femte hjul utan alla i treenigheten har sin funktion/roll, och alla tre fungerar i perfekt relation med varandra och alla tre är 100% Gud. Ja jag vet. Det är svårt att greppa.

Utan att fastna för mycket i att försöka begripa treenigheten: Jag hade hamnat i ett läge där mitt liv kändes som en återvändsgränd och i det här läget dök liksom Jesus bara upp. Kanske kunde han rädda mig ändå? Kanske var han sann? Visst var det för mig fortfarande osannolikt men jag var inte i ett läge där jag kunde eller ens ville räkna ut honom. Och genom att jag satte allt mitt hopp till Jesus och talade ut hans seger på korset över mitt liv och talade ut att han är herre över mig och att jag därför är Guds barn och att mina demoner inte var välkomna hos mig mer osv, så mötte han mig och så fick jag helige Ande.

Det var inte väntat kan jag säga.

Fast jag kände ingenting särskilt på en gång, men inom några dar kunde jag känna hur jag förvandlades, att blodet blev nytt på något sätt, kanske för att det var som att jag för första gången i mitt liv kunde andas och få ordentligt med luft. Jag vet att det låter konstigt med tanke på att jag andats i hela mitt liv, men så är det.

Och även fast jag aldrig varit med om att bli pånyttfödd förr så förstod jag att det var det som hände, då jag genom Anden fick allting förklarat för mig på ett sätt som jag kunde förstå (”… han skall lära er allt”, som Jesus sa i Joh 14).

Jesus pratar om denna pånyttfödelse i exempelvis Johannesevangeliet, när en farisésnubbe vid namn Nikodemus besöker honom mitt i natten:

”‘Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare, ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom.’ Jesus svarade: ‘Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.’ Nikodemus sade: ‘Hur kan en människa födas när hon är gammal? Inte kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?’ Jesus svarade: ‘Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt.  Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.”

Guds Ande tog sin plats i det inre tomrum som jag fram till dess haft växande och värkande inom mig, och han började fylla mig med en visshet som jag alltid har längtat otroligt mycket efter att få ha. En visshet om Gud.

Och när jag talar om inre tomrum så talar jag alltså om det där hålet som många kan känna på insidan och som bara tycks växa ju mer man försöker fylla igen det. Så var det för mig i alla fall, men så var jag ju också expert på att söka mig bort från Gud på ett nästan parodiskt vilset sätt.

nina hemmingson inre mörker

Du som kan relatera till denna bild av Nina Hemmingsson förstår förmodligen vad jag menar för slags inre tomrum

Innan jag blev frälst så antog jag kallt att alla kristna är precis lika tomma på insidan som alla andra, kanske till och med snäppet tommare, eftersom de tror på en (ansåg jag då) mycket krävande, begränsande och mordlysten Gud och tröstade sig med ett framtida paradis där lejon av nån anledning prompt skulle sova bredvid spädbarn.

Men så, efter att vägen till Gud öppnats för mig, så tänkte jag (ungefär):

”OMG JESUS LEVER DETTA ÄR BÄSTA NYHETERNA EVER KRISTNA ÄR INTE GALNA DE HAR JU RÄTT GUD ÄR GOD JESUS ÄR VÄGEN OCH BIBELN ÄR SANN JAG MÅSTE FÅ UT DETTA PÅ NÅT SÄTT HUR SKA JAG FÅ UT DET DET ÄR SÅ TÖNTIGT ATT PRATA OM JESUS MEN WOW JESUS LEVER OMG BÄSTA EVER”

Jag förstod då också att Guds rike inte är en plats som man kommer till när man dör eller som kommer ”senare” som jag hade trott, utan Guds rike är något som tar plats inom oss redan medan vi lever det här livet i den här kroppen på jorden. Men det är ett rike som man inte kan se med ögonen och även om man kan längta efter till det tar plats utan störningsmoment så småningom, så är det liksom ändå här redan nu. Jag skulle beskriva det som att himmelriket ligger ”bakom” den synliga världen?

Men det här riket kan inte vi pånyttfödda kristna visa för någon genom att peka på en plats och säga ”titta där är det”, eller ”se här har jag ett mätbart bevis för att det här riket verkligen existerar”, utan medvetenhet om det får man först när man själv uppriktigt bestämmer sig för att lägga allt sitt i Jesus förvar och börja förlita på Gud i stället för till sig själv.

Jesus är alltså nyckeln till det här osynliga riket. Fram till dess att man själv tar emot nyckeln så är sannolikheten övervägande att man tycker att det här med Guds rike låter ganska konstigt.

”Då Jesus blev tillfrågad av fariseerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem: ‘Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. Inte heller skall man kunna säga: Se, här är det, eller: Där är det. Ty se, Guds rike är mitt ibland er.'” Lukasevangeliet 17:20-21

Så det vi pånyttfödda kan göra är att vittna om det som vi har fått kännedom om. Det kan vi göra dels genom att berätta om Jesus och vad vi lärt genom honom och uppmuntra folk att själva söka honom och omvända sig, men också genom att leva livet på ett sätt som pekar mot Jesus och vem han är, så att folk får lust att själva söka honom och omvända sig. Det betyder inte att vi ska leva helt perfekta liv, för det kan ingen göra, utan det betyder att vi ska älska Gud och ivrigt sträva efter det som han håller för gott. Det här vill han att vi ska göra för att han älskar oss och vill oss det bästa, och han hjälper oss med det varje steg på vägen. Vi är nämligen helt oförmögna till förvandlade hjärtan av egen kraft.

Sammanfattningsvis:

Jag började på allvar tro på att Jesus uppstått för att han helt enkelt tog emot mitt liv när jag gav honom det. Då blev det rätt uppenbart för mig att han återuppstått för folk tar i regel inte emot saker om de är döda. Dessutom började han även beskriva sig själv för mig, även det är ett klassiskt livstecken.

uppstanden

Och jag måste säga att det hopp som jag av olika skäl kunde känna för Jesus just i stunden för min bön inte var nåt som jag hade lyckats uppbåda av egen viljekraft, utan det var ett hopp som Gud genom olika medel gett mig. En av anledningarna till att jag kände hopp till honom för för att jag testat så mycket annan skit och själv fått se att det var dåligt.

Så om du som läser det här är sugen på att få gemenskap med Gud, men inte alls känner att du kan vare sig tro eller hoppas på Jesus där du befinner dig just nu men nånstans innerst inne ändå vill kunna göra det: be honom om tro? Be Gud att röja bort det som står i vägen mellan dig och honom?

Hett tips: din bön får större auktoritet om du ber den i Jesu namn, för Jesus är namnet över alla andra namn.

Jag har annars skrivit lite här hur jag bad när jag blev frälst, men det det där är ingen mall. Och är du inte social fobiker så kan du kanske till och med fråga en kristen att be för dig för att du vill ta emot Jesus (jag utgår jämt från att mina läsare är sociala fobiker men det kanske ni inte är hela bunten hehe).

Sen måste jag också verkligen understryka: alla upplever inte sin frälsning på samma sätt som mig. Gud frälser oss på det sätt som är bäst för oss och för planen han har för var och en av oss. Sök honom och han kommer att ge dig precis vad du behöver, på det sätt du behöver det, i den tid du behöver det.

Folk som inte fattar hur man ska bete sig i en kyrka <3

Jag läste den här artikeln i Dagen om ett hårdrocksband som spelat in en musikvideo i en kyrka utan att fråga kyrkoherden, och jag fylls av nostalgiska minnen.

Jag ser tillbaka på när jag själv brukade invadera min bys kyrkbyggnad om somrarna.

58657_96075548

Jag spelade på flygeln och på orgeln, lekte med kyrkklockan (undra om nån hörde att den stod och klingade på random vissa dagar?), klättrade upp i kyrktornet och slog upp luckorna och satte mig där och skrev med utsikt över skogarna.

Ibland tog jag med mig min lillasyster och vi skrev högtidliga tal som inte var särdeles kristliga, tal som vi sedan ropade ut från talarstolen i allvarlig ”präst-ton”. Vi intog sakristian, skådade prästklädseln, och så sprang vi omkring mellan bänkraderna som vilda babianer. Hade vi haft rökmaskiner och ett hårdrocksband så hade vi högst sannolikt även spelat in en musikvideo.

58657_34092583
Kyrkbyggnaden i Latikberg var som mitt andra hem om somrarna. Utöver de gånger min lillasyster var med så var kyrkbyggnaden en plats där jag fick vara själv. Att det skulle finnas en Jesus också hade jag inte den blekaste minsta aning om, trots alla psalmböcker och avbildningar som fanns där på honom (när jag såg Jesus hänga på korset så tänkte jag ungefär: vad är det för fel på människor som hänger upp sånt här på väggen??).

För inte får man sug efter Jesus och förlåtelsen etc bara för att man invaderar en kyrka, särskilt inte om man jagas ut därifrån av vaktmästare/församlingsmedlemmar/präster/kyrkoherdar (hehe).

Det är klart att man inte ska invadera kyrkor. Så jag vill inte tynga stackare som nödgats jaga ut folk. Men jag bara måste säga att jag känner sån himla värme för människor som inte fattar eller struntar i hur man ska bete sig i en kyrkbyggnad. Människor som kommer dit och stör och som inte förstår när man bör sitta eller stå eller varför prästen klär sig i bordsduk. Jag känner så för er att jag knappt vet vad jag ska ta mig till (inser jag i skrivandes stund).

10301141Ni som ser denna bild och tänker: vad håller de på med?  Ni som gnuggar er i ögonen och zoomar in och undrar: Är det en svensexa?

Åh vad jag önskar att ni också skulle ta emot Jesus ordentligt och komma till kyrkorna och röra om lite där. Sveriges kyrkbyggnader skulle verkligen behöva er undrande närvaro. Min kyrka är bra på många sätt, men det vore så fett nice med fler nyfrälsta kristna där som inte varit kristna ett helt liv (och då menar jag absolut inte att det är nåt fel på de som varit kristna i ett helt liv, men det skulle ändå vara nice med fler nya). Människor som är vilsna i den här kulturen.

Till er som känner er obekväma och udda i de kyrkbyggnader ni besökt, ni som inte känner er tillräckligt ”heliga”, ni som inte vet om eller när ni ska sitta eller stå, och som tycker att kyrkbesök känns som en krystad teater som ni inte kan manuset till, som att människor ser fel med er, vill jag säga sju saker:

  1. Grejen med kristendomen handlar inte om kyrkobyggnader och dess interiör och att kunna ett manus utantill osv. Den handlar inte heller om symbolisk klädsel eller till synes vördnad för broderade servetter (för det är bara till synes, oftast, hoppas jag).
  2. Grejen med kristendomen är inte att vara fri från sina tyngder INNAN man blir kristen. Det sker medans. Det är ju det som är poängen.
  3. Grejen med kristendomen är Jesus, och att bjuda in och ta emot honom i sitt hjärta. Att erfara och erkänna att man behöver honom. Detta är inte på något sätt beroende av vare sig byggnad, manus, rekvisita eller utsmyckade textilier. Inbjudandet och  mottagandet av Jesus kan ske var som helst, och på ett språk och med ord som just du förstår. För mig skedde det hemma i lägenheten.
  4. Grejen är att genom Jesus få personlig gemenskap (vilket innebär att hålet på insidan fylls igen) med vår fina goda levande och personlige Gud YHVH (han kallar sig YHVH i Bibeln, men tyvärr tycks det ha glömts bort hur det uttalas, vilket är så himla weird).
  5. Grejen är att få syndernas förlåtelse och att få börja om från början, som ett nyfött barn. Vem har inte önskat det ibland, att få börja om på nytt? Så härligt att det är möjligt.
  6. Grejen är att få hjälp genom Jesus att själv förlåta andra för allt som de har gjort mot en genom livet (alltså inte ”glömma och gå vidare”, ”sluta tänka på” eller annan slags låtsasförlåtelse, utan förlåta, på riktigt, bli förlöst från det för alltid),
  7. att lära sig att göra och älska som Jesus, med Jesus som ständigt närvarande lärare och stöd.

Då kan man kanske undra att vad gör man som ivrig sökare om det inte är säkert att man som ny och oviss får hjälp att hitta in i sin egna relation med Jesus när man söker sig till en kyrka?
Jag säger att vågar du och vill så testa för man vet ju aldrig. Man kan bli rätt överraskad. En kyrka som till synes verkar ointresserad av att släppa in nya och berätta hur man kan ta emot Jesus i sitt liv etc kan visa sig dölja oväntat mjuka delar där under. Många kyrkor är som dolda skatter gömda helt öppet verkligen. Ett tips kan vara att fråga nån ”kan du hjälpa mig att be för att ta emot Jesus i mitt liv?”. Annars så kan du ju faktiskt alltid fråga Jesus själv om ledning att hitta till din församling, även om du inte är frälst än. Han kommer på nåt.

Hm vet inte hur jag ska avrunda det här inlägget så jag avslutar det bara så här.

coolasolbrillor2

Nu har jag varit kristen I ETT HELT ÅR!!

Nu har jag varit kristen i ett helt år. Erkänn coolt.

Det har hänt rätt mycket under det här året. Jag har ibland (ok, ofta) tyckt att saker går långsamt och som att jag bara står still och stampar men nu när jag ser tillbaka över året som gått så har så himla mycket hänt. Hade nån beskrivit mitt nuvarande liv och mående för mig typ 20 augusti 2015, och sagt ”det här är du om ett år Sonja”, så hade jag förmodligen tvivlat ganska starkt på det. Ganska mycket starkt.

Men det var innan jag fått veta (och förstå) att Gud finns och är god och bryr sig asigt mycket om mig på ett sätt jag inte kan greppa nu heller eftersom det är så stort.

Året har varit fullt av lärande, helande, sörjande, tröstande, prövningar, nya insikter och nya frågor och ännu mera, och jag ser fram emot ännu mer av det.

CqsynJrWYAA98W1

Invigde denna t-shirt dagen till ära.

PS. Av en händelse så har t-shirten även synts i kanske en av årets viktigaste artiklar. Hade nån sagt till mig att jag skulle vara med i den artikeln för ett år sen så… hade jag inte tvivlat på det. DS.

Nu har det gått ett år sen jag valde att leva

För ett år sen levde jag fortfarande i vad jag skulle vilja kalla en värld av aska.
Jag visste inte vad som var upp eller ner och jag kände mig som en levande död i ett evighetslångt fall.

Men inte för länge till.

Så här stod det i det här blogginlägget som jag skrev den 24 augusti 2015:

one_year_ago

När jag skrev det här kunde jag inte ens i närheten föreställa mig det som skulle börja hända inom loppet av närmsta dygnet, för det som skulle komma var helt tvärt om mot allt jag dittills sett och lärt mig.

Efter ett liv av kamp och misslyckade försök att styra upp allt gav jag upp och bad Jesus ta över eller åtminstone underlätta. Det lilla hopp jag kunde skrapa ihop skrapade jag ihop och la i mina tafatta böner till honom. 

Det gick inte upp för mig direkt. Det skulle dröja till nästa dag och alla dagar som hittills varit därefter. Den där vetskapen som gör hela skillnaden ni vet. Nyheten som förändrar allting.

Tack Jesus för att du lyfte upp mig ur slemmet och satte mina fötter på stadig mark och för att du visar mig vad som är upp och vad som är ner. Tack för att du har visat för mig varför världen är skrämmande och varför jag inte längre behöver vara rädd. Tack för att du är den livmoder som jag så desperat längtat efter i alla dessa år och tack för att jag får skvalpa omkring i dig. Tack för att du steg för steg och bit för bit lär mig att leva på nytt och på det sätt som jag är skapt för.  Tack för att du alltid håller vad du lovar och tack för att du har lovat att vara med oss ända till tidens slut. Tack för att du lever. 

 

 

Läsare funderar: ”Tidigare var du väldigt rolig”

Här är en läsarfråga som jag tänker svara på.

Hej Sonja!
När du ”kom ut” som kristen för ett tag sedan blev jag väldigt glad för din skull och tyckte det var väldigt spännande att få följa din väg som kristen bloggare. Det jag är nyfiken på att veta nu är hur det har påverkat din person i stort. Tidigare var du ju väldigt rolig, ironisk och kommenterade livet på ett väldigt härligt sätt tyckte jag. Nu skriver du nästan uteslutande om frälsningen och kristenheten. Betyder det att ditt tidigare levnadssätt står i konflikt med frälsningen eller är det bara det du är intresserad av att skriva om för tillfället? Hur har omgivningen reagerat, vänner, familj?

Svar:
Hej! Många som har följt min blogg har sagt att jag har blivit tråkig och det beror nog på att jag numer kan vara allvarlig också. Humor och att göra allt till skämt har varit en överlevnadsstrategi för mig och den strategin behöver jag inte längre. Men det betyder inte att min humor har valsat iväg och drunknat i en sjö. Ser du inte längre någon humor i det jag skriver så beror det nog mer på att det är ämnet som du tycker är tråkigt, och det är faktiskt helt okej att tycka det.

Men för mig är ämnet skitintressant. Jag har aldrig kommit över något mer uppiggande att utforska i hela mitt liv. Det är som att jag har gått omkring och längtat efter det här sen jag föddes. Det är som att det är det här är själva anledningen till att jag föddes. Jag älskar att läsa Bibeln, den är så fruktansvärt bra (och många gånger – rolig!), och när jag skriver om frälsningen och Jesus och Gud så känns det skönt, som en lättnad, som att mina händer alltid har väntat på att få göra just det.

Så nä att jag skriver om det beror inte på någon ”konflikt”, tvärt om så beror det på en harmoni med den jag är och vad jag alltid har längtat efter.

Jag har gått omkring med ett ändlöst vidsträckt mörker inom mig och det här helvetet verkar en del ha svårt att förstå  eftersom jag utåt var så härligt ironisk, rolig och obrydd (fast jag skrev såna här inlägg då och då). Men för att vara tydlig: mitt tidigare levnadssätt hade mycket mer med död att göra än med liv, och det kändes som att jag alltid balanserade på gränsen till rent vansinne.

Jag tycker att det kan vara lite frustrerande när människor inte förstår allvaret i sitsen som jag befann mig i fastän jag försöker berätta både tydligt och detaljerat. Jag säger ”jag gick med döden” – som svar på det kan jag få ”men du var rolig, var är skämten?”. De som skriver så förstår inte att jag tack vare Jesus har blivit fri från en tyngd som hängde runt halsen på mig varje dag, varje timme, varje minut och som inte för en enda sekund lämnade mig nån vila.

För så är det och förut hade jag inte kunnat säga detta, men nu kan jag säga det: Det finns värre saker än att framstå som tråkig och allvarlig.

Mitt liv har i alla fall inte blivit tråkigt utan det har blivit spännande. Lite så där som när jag var barn. Fast bättre ändå (jag var ett ganska ångesttyngt barn).

Hur närstående har reagerat kan du läsa lite om här.

Blogginlägg för ett år sen: ”Livet skrämmer mig mer än döden”

Det här inlägget skrev jag för precis ett år sen.

 

rädd för livet

Tänk om jag hade vetat allt underbart som jag snart skulle få se.

Tänk om jag hade vetat hur jag om mindre än tre månader skulle få svar på alla mina frågor, på varför vi måste göra så konstiga saker för att överleva, och varför världen är så fylld med konstiga känslor och relationer och varför jag inte kunde hitta någon trygghet i mig själv eller omgivningen.

Tänk om jag vetat att jag snart skulle få leva med den som är stilla, den som aldrig förändras. Att jag skulle få förstå meningen med livet.

Jag vet att det finns de som följer min blogg som tycker att det här som hänt mig är konstigt, att jag blivit galen. Men ni som tycker det fattar inte. Jag var galen förut. Nu är jag inte galen.

Tack Jesus säger jag bara. Han är verkligen bäst och jag älskar honom såå så mycket!

bibelord