Känner inget för studenten

Jag har ända sen gymnasiet mått illa när det har blivit dags för studenten. Jag har känt sån bitterhet när jag har sett alla de glada studenterna och det har varit omöjligt för mig att glädjas med dem även om jag har fattat att det är det rimliga att göra och att det är så fina människor gör. Men nä, screw them och deras glada ungdom och framtidshopp liksom.

För jag hade ingen glad ungdom. Jag har skrivit tidigare om att jag varit deprimerad större delen av mitt liv och depressionen och alla grejer som bidrog till att jag mådde dåligt gjorde att jag inte orkade med skolan och eftersom jag inte orkade med skolan så tog jag själv aldrig studenten. Jag kände inget direkt framtidshopp när jag var i den åldern.

Så därför har studenten känts jobbig. Den har symboliserat så mycket som jag känner att jag har missat och den har påmint mig om nåt som jag själv har upplevt fattats mig.

Kom att tänka på mitt studenthat häromdan när jag läste att Idaelisas tagit studenten. För jag kom på att jag inte kände nånting när jag läste om hennes student och såg bilderna. Eller ja, jag kände inget negativt i alla fall, ingen avundsjuka, inget svart öppet hål i bröstet, ingen sorg eller bitterhet eller avsky eller lust att dränka världen i bensin och tända en tändsticka.

Och det här är nåt som smugit sig på mig. Jag minns inte hur jag kände förra året eller förrförra året, jag minns inte om jag ens reflekterade över det? Men jag vet att det är nån gång efter jag tog emot Jesus som den här sorgetyngden lämnat mig. Som en dimma som ljudlöst har blåst iväg? Svosch.

Jag antar att jag känner att det där som fattades mig inte fattas mig längre? Och att jag har framtidshopp? Ja jag vet inte exakt varför jag inte hatar studenten längre, men så verkar det vara i alla fall.

Och det är skönt. Känslor av att vilja slå ner glada studenter med ett baseballträ är inte känslor som man med glädje vinkar in i bröstet direkt.

Här är jag och min man på hans student 2003. Ville bara slå ner honom med ett baseballträ. Nej jag skojar bara. 

Längtan efter Guds livmoder

Sen jag blev gravid har jag varit mycket tröttare än vanligt. Jag är så himla glad att jag sällan behöver göra mer än vad jag orkar under en dag för då fungerar det ju ändå bra att vara trött.

Jag känner i alla fall igen känslan av att vara väldigt trött. Jag har varit väldigt trött förut med.

När jag var deprimerad.

När jag var deprimerad var jag trött på ett sätt som ingen sömn kunde råda bot på. När jag inte sov så längtade jag efter att sova och när jag sov så önskade jag att jag kunde få fortsätta sova för alltid.

Det var i tonåren som den här tröttheten kom och med den kom min längtan efter att få krypa ned och ligga i en stor varm livmoder och att få vila där i den där livmodern. Trygg och omsluten. Ingen oro eller sorg, bara vila och tröst. Längtan och behovet var så stort att jag blev sorgsen när jag tänkte på att det kanske aldrig skulle bli så att jag skulle få uppleva det som den här livmodern symboliserade. Kanske skulle jag få uppleva det när jag dog, men bara kanske. Ibland var den osäkerheten det som höll mig till livet trots allt, det här att döden kanske inte ger någon ro.

Jag försökte hitta bot och jag försökte hitta svar. Men som jag skrivit på bloggen tidigare – ju mer jag ansträngde mig och ju desperatare som jag sökte efter svar och en lösning, desto tröttare blev jag. Så trött att döden började verka mer och mer lockande, trots osäkerheten om vad den egentligen innebär.

Gud är livmodern

När jag tog emot Jesus och lät honom förlåta och tvätta mig ren från mina synder så att Gud YHVH kan ta emot mig som sitt barn – så hamnade jag precis som i den där livmodern. Den där omslutenheten, vilan och trösten som jag längtat så mycket efter, den fann jag i Honom och den gav han till mig genom att placera den som en livgivande gåva inom mig.

Jag vet inte om Gud har en livmoder, jag tror faktiskt inte att han har det, men det spelar ingen roll, för det var egentligen inte en livmoder som jag längtade efter. Det var Gud Fader, alltings och min skapare, som jag längtade efter. När jag läser Bibeln så kan jag bara nicka och känna igen beskrivningar av Gud, för nog beskrivs “Guds livmoder” där alltid, men på andra sätt:

“Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand”
Psaltaren 139

gudhand

Herre, mitt bergfäste,
min borg och min räddare,
min Gud, min tillflykts klippa,
min sköld och min frälsnings horn,
mitt värn.
Psaltaren 18

“Med sina fjädrar skall han övertäcka dig,
under hans vingar skall du finna tillflykt.
Hans trofasthet är sköld och skärm.”
Psaltaren 91

 

Nu har jag varit fri från depressionen i över två år. Och det är inte det att jag inte har känt oro, sorg eller ångest under de här åren och att jag har blivit “botad” från svåra känslor, det har jag inte, kära nån det är nog snarare så att jag fått lära mig att över huvud taget ta i och verkligen känna svåra känslor mer än vad jag gjort på många många år. För jag har hållit svåra händelser och känslor (faktiskt även positiva känslor) på avstånd allt för länge. Men där Guds Ande bor, och han bor i mitt hjärta, där känner jag alltid ro, värme och glädje, även om resten av mig går igenom allt möjligt annat jobbigt. I mitt liv här på jorden finns skiftningar, i mitt sinne finns också skiftningar, men i den del inom mig som inte är av denna jord och av mitt sinne, i den delen är det stilla och där finns min vila.

Om än min kropp och min själ tynar bort,
så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt”
Psaltaren 73

Deprimerad har jag inte blivit igen. Nedstämd har jag varit, ibland veckor i sträck, men depressionen och dess utmattning har hållit sig ur vägen.

Men nu, sen jag blev gravid, har jag undrat. Nu när jag har sovit i timmar mitt på dan och jag inte har orkat börja med middan fastän klockan är över fem. Nu när jag ofta inte har haft ork att gå till kyrkan, sammankomster eller att umgås med nån och knappt har haft energi att göra det jag måste, så har jag flera gånger stannat upp med ökad puls och en känsla av plötslig skräck inför tanken:
– Är jag deprimerad?

Åh Gud, jag vill aldrig mer tillbaka dit. Jag vet att det definitivt inte är omöjligt, för kristna kan uppenbart bli deprimerade de med. Det är inte ens ovanligt. Även i Bibeln kan man läsa om överlåtna (alltså starkt troende och Gudstrogna) människor som blir deprimerade och mår riktigt dåligt. Flera gånger har jag fått fråga mig själv:  Är depressionen tillbaka? Är det därför jag är så trött?

Och varje gång som jag har känt efter så har jag snart kunnat konstatera att nej, jag är inte deprimerad. Jag är bara trött. Jag är trött för att min kropp håller på att tillgodose en helt ny människa sina första fysiska byggstenar. Jag är trött för att kroppen blivit tyngre och hjärtat och lungorna får arbeta hårdare. Det finns säkert fler skäl till att jag är trött också. Men jag är inte själatrött, inte trött på livet, jag har inget glupande stort svart hål i bröstet, jag har inte en klump i magen och jag funderar inte på hur jag ska orka ett år till, en månad till, eller en dag till, och jag fantiserar inte om bästa sättet att ta livet av sig. Jag ser fortfarande fram emot livet i evigheten. Jag är trött nästan jämt – men jag är inte deprimerad. Jag är omsluten på alla sidor och Han håller mig i sin hand.

Blogginlägg för ett år sen: “Livet skrämmer mig mer än döden”

Det här inlägget skrev jag för precis ett år sen.

 

rädd för livet

Tänk om jag hade vetat allt underbart som jag snart skulle få se.

Tänk om jag hade vetat hur jag om mindre än tre månader skulle få svar på alla mina frågor, på varför vi måste göra så konstiga saker för att överleva, och varför världen är så fylld med konstiga känslor och relationer och varför jag inte kunde hitta någon trygghet i mig själv eller omgivningen.

Tänk om jag vetat att jag snart skulle få leva med den som är stilla, den som aldrig förändras. Att jag skulle få förstå meningen med livet.

Jag vet att det finns de som följer min blogg som tycker att det här som hänt mig är konstigt, att jag blivit galen. Men ni som tycker det fattar inte. Jag var galen förut. Nu är jag inte galen.

Tack Jesus säger jag bara. Han är verkligen bäst och jag älskar honom såå så mycket!

bibelord

Jag kände mig mer död än levande

peak cykelFörra året brukade jag cykla upp till en viss kyrkogård i princip varje dag. Jag cyklade dit, satte mig på en bänk och såg ut över gravarna, jag njöt av tystnaden och tänkte: “jag har mer gemensamt med de döda än vad jag har med de levande”. Sen så cyklade jag hem igen (fast det var inte bara därför som jag cyklade dit, det hade varit lite emo over the top,  jag cyklade dit pga träning också).

cykel

Jag kände mig som en grå massa som slafsade sig fram i segt slem. Eller som att jag försökte simma genom ett stort hav med tyngder runt benen.

Livet kändes mer som en belastning än som en välsignelse och jag såg med viss avund på människorna som låg i sina gravar helt döda. Tänk att inte bara känna sig så gott som död, utan även få njuta av fördelarna med att vara död på riktigt?

Jag kan säga att jag längtade egentligen inte alls efter att dö. Egentligen längtade jag bara efter att få lite vila och ro men jag hade börjat få det svårare och svårare att se hur det skulle kunna ske i livet, för jag hade försökt så många taktiker som misslyckats.

Sen hände ju det här också (det har ingenting att göra med det jag skriver om nu men visst var det mysko):

peak cykel

Nu har det i alla fall blivit vår i Kungälv och jag har börjat cykla upp till den där kyrkogården igen. Och det var när jag såg ut över gravarna som jag påmindes om hur jag brukade tänka förra året när jag var där.

Så sorgligt ändå. Att sitta och känna mer gemenskap med döda och begravda än med levande. Jag var livrädd för levande människor. Men döda var ju harmlösa.  Jag var verkligen trött när jag hade börjat undra om det finns något mer än att med nöd och näppe kämpa sig genom dagarna.

Men så där känner jag inte nu. Jag älskar fortfarande kyrkogårdar känner jag, de är fina på sitt sätt, men jag är knappast avundsjuk på de som ligger begravda där. Jag längtar inte ett dugg efter döden utan ser fram emot evigheten.

Och det var så enkelt!

Allt jag behövde göra var att be till Jesus att ta hand om mig och all min skit.

psaltaren 107:28-30

Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna poängtera tillräckligt tydligt hur bra Jesus är?

Tvärt emot vad jag hade börjat tro så behöver man ju faktiskt inte dö för att få vila. Det man behöver är livet, vägen och sanningen. Det man behöver är some piece of dat Jesus Christ.

Och det är ju inte som att allt har känts konstant bra och lugnt sen jag valde att ropa på honom för första gången den där dagen i augusti förra året. Utan han räddar mig gång på gång. Gång på gång på gång. Och han gör det på det ljuvaste vis.

Tack Jesus för att du finns hos mig i varje andetag. Tack för att du tar emot mig när jag faller, att du bär mig genom stormen, stärker mig och bygger upp, formar och helar mig. Tack för att du är min klippa och min styrka. Amen. 


Återkom gärna i morgon! Ska försöka svara på en som ville veta mer i detalj hur det gick till när jag blev frälst.

/Sonja

Uppdaterat: Här kan du om hur jag blev frälst (och hur du kan bli det om du inte redan är det).