Min musiksmak, profan musik och vad jag inte gillar med den lättillgängliga kristna musiken

Idag tänkte jag att jag skulle svara på lite fler grejer i samma inlägg

“Vilken musik gillar du? Hemma och i kyrkan?”

Generellt så lyssnar jag inte så mycket på musik, jag tycker att det är ganska ansträngande och jobbigt för hjärnan för det verkar vara så att jag inte bara kan låta saker vara utan jag vill helst ta in och analysera allt, vare sig jag vill eller inte. Jag föredrar brummandet från frysen eller diskmaskinen framför musik oftast.

Men tidigare i livet så har jag helst lyssnat på musik som har sångtexter som handlar om djupare värden än alkohol, droger, sex, förälskelse och att köpa grejer (på tal om hjärntvätt i det här inlägget så innehåller musik rätt mycket hjärntvätt) (och jag har lyssnat en hel del på sån musik med). Eller djupare och djupare. Jag lyssnade mycket på Kenneth and the Knutters och Svenne Rubins när jag växte upp. De sjunger om att köra vespa, jaga älg och köpa bröd. Det gillade jag! (gillade inte låtarna om att dricka öl)

Annars har jag lyssnat mycket på blandad musik. Jag tänker sponant på Imagine Dragons. De har låtar med dold andlighet bakom textraderna och det uppskattar jag ju alltid när jag är en *andlig person* och jag relaterar mycket till Dan Raynolds som skriver många av låtarna. Hur det var innan jag blev utkallad från Egypten alltså. Jag brukar säga att “the satan is strong i this one”, lite på skämt, mycket på allvar.

O7mZOIg.jpg

Jag har inte lyssnat så mycket på kristen musik hemmavid heller. Det mesta som finns omedelbart utan att man måste gräva låter ungefär likadant och det är svårt att hitta något som är originellt. De påminner väldigt mycket om låtar om förälskelse vilket jag aldrig haft nånting för. Det är liksom “Jesus du är störst och vackrast” hela dagen lång med suckande röster – vilket är sant och bra mycket vettigare än vanligt förälskelseGNAGANDE (som gärna uppföljs av nån låt hur man på bästa sätt lämnar den där personen som tydligen var en skithög?) – men jag skulle uppskatta låtar som handlar mer om bibliskt innehåll. Typ dramatiskt, svåra citat, hyllningar på specifika mirakel, specifika exempel på Guds kärlek! Fick ett tips på en sån låt för ett tag sen här på bloggen:

(Hosea var en profet som Gud sa åt att gifta sig med en prostituerad. Hon var otrogen och lämnade honom men gång på gång så hämtade han tillbaka henne, förlät, och fortsatte att älska henne. Hans fru var en bild för Israel – Guds förlovade folk)

I kyrkan är det en helt annan sak. När två eller fler möts i Jesu namn så är han där och då blir typ all musik som upphöjer honom plötsligt bra. Särskilt såna man känner igen och kan texten eller åtminstone melodin på. Psalmer, Segertoner, nya, gamla lovsånger, det spelar ingen roll. Skulle nog säga att jag föredrar gamla. I kyrkan skulle sån musik jag önskar ett stycke ovanför kanske inte ens göra sig bra?

En sak har ändrats sen jag fick Stickan i alla fall. Jag har i princip helt slutat lyssna på profan (alltså okristen) musik för jag orkar verkligen inte med det. Inte ens för att analysera och ta tempen (vilket jag annars har gillat som nån form av hobbyverksamhet). Jag får huvudvärk och blir tjock i halsen av avsky vissa gånger. Imagine Dragons har gett ut nytt nyligen och även fast deras låtar inte brukar vara så himla hårda känner mig noll intresserad av att höra om Dan Reynolds inre elände. Stackarn behöver hjälp. Och så känner jag för ungefär alla populära artister. Beyoncé inräknad. Fattar inte hur man kan lyssna på hennes sångtexter utan att bli seriöst orolig för henne.

Jag lyssnar mest på barnmusik och kristen musik nu, jag har kanske blivit mjukare och känsligare sen jag födde. Lyssnar just nu mest på Pelle Karlsson. Jag har aldrig gillat “My Way” med pompöse Frank Sinatra men “Jag håller hans hand” med Pelle Karlsson – [gestikulerar som en italiensk kock som just smakat bästa pastan] – moah! Och jag gillar hur fräck han törs vara i “Han finns där” där han sjunger att de som tror enbart på vetenskap “lever helt mekaniskt”. En sån provokatör!

Så det blir en del lyssnade tillsammans med lillen. Hans favorit är “Han är min glädje och lovsång”. Nej jag skojar bara. Hans favorit är “Dansa mina fina fötter” tätt följt av “Huvud axlar knä och tå”. Jag förstår honom. Tänk att upptäcka att man har fötter, huvud, axlar, knän.. och till på det, TÅR!

Men för det mesta får det vara tyst.

Jag är inte så förtjust i kristen musik

Jag vet inte vad jag tycker om kristen musik rent lyssna-på-hemma-från-Spotify-mässigt. Hittills har jag inte hittat nåt som jag orkar lyssna på en längre stund. Föredrar tystnad ungefär 9 gånger av 10. Särskilt stilar som Hillsong och andra “moderna sound” är inräknat i detta.

När jag väl lyssnar så är det för att det är texterna som jag vill åt. Kristna sångtexter talar till mig på ett sätt som andra texter inte har kunnat göra. Me loves it. Men lyssna för att det rent musikaliskt låter intressant och bra?… alltså, många av mina kristna favoritlåtar finns bara som typ “tre vänner och femton församlingsmedlemmar jammar loss med spontana utrop”-versioner och det kan funka ibland som nåt slags nödsnöre men inte som något som jag vill lyssna på för att jag faktiskt tycker att det låter bra.

Jag förstår nu varför nästan alla kristna är musikaliska och spelar egna instrument och sjunger ljuvligt på egen hand. Det är en överlevnadsstrategi.

Å andra sidan behöver inte det här vara något negativt. Gud vet att om jag njöt av kristen musik från datorn så skulle jag aldrig söka mig till lovsång utanför hemmet. Då skulle jag stänga in mig i hemmet och stanna där så länge som toaletten fungerar (jag tycker att det är jätteviktigt med närhet till en fungerande toalett).

I och för sig så gäller mitt relativa ointresse för att lyssna på musik inte bara kristen musik. Jag är inte särskilt intresserad av att lyssna på nån musik över huvud taget. Visst kan jag lyssna någon stund då och då men skönast är nog tystnaden. Im a big fan of tystnad.

Musik stör ofta rätt mycket. Skulle jag välja mellan att se nåt på tv där nån superpoppis och rivig artist skulle sjunga och dansa sina mest medryckande superhits, låt säga.. Beyonce, eller ett program där hon står bunden helt tyst och stilla som Hannibal Lecter i När lammen tystnar så skulle jag helt klart välja det senare. Fast ändå inte, eftersom det vore obehagligt.

hannibalbeybey

Beyoncé det här var ingen bra idé

Samtidigt tänker jag att jag nog har missat mycket lyssningsbar kristen musik eftersom jag såpass nyligen blev kristen. Ta tex kristen acid-rock från 70-talet. Var är den? Den måste ju finnas. Inte för att jag är så förtjust i acid-rock från 70-talet men ändå. Den måste finnas och jag har missat den! Min poäng är att jag bara har skrapat på ytan på en hel genre och att det egentligen kan vara lite förhastat att säga att jag inte är så förtjust i kristen musik lyssna-på-sotify-mässigt, när det är så mycket som jag inte ens vet om existerar.

Så nån dag kanske jag ångrar mig. Då säger jag kanske: wow, jag älskar kristen musik på spotify. Den är verkligen bra, det bästa jag nånsin hört.

Men idag är inte den dagen.

Tur att mitt intresse för att lyssna på spotify inte är viktig för min relation till Gud.

Kanske dags att lära sig spela gitarr och sjunga härligt.

För när man sjunger *LIVE* till Gud så är typ nästan all kristen musik plötsligt bra eller åtminstone okej. Kanske gör sig musik till en levande Gud bäst när den är levande? Dunno. Känns logiskt i och för sig.