Nej, barn kommer INTE att rädda världen

endisnigh.jpg

Den ökade mängden människor som säger saker som att “det är BAAARNEN som kommer att rädda VÄÄÄÄRLDEN” med drömska blickar riktade mot horisonten , jag måste fråga, vad är det här för masspsykos?

Vet ni vad själva andan bakom det här påminner mig om? Det påminner om pratet om “indigo-” och “kristallbarn” som har pågått länge nu inom New Age-kretsar runt om i världen. Där har snacket gått att det senaste decennierna har fötts barn med “högre frekvens energi” till jorden och dessa barn, enligt New Age-gurus, är mer känsliga än tidigare generationer. Det har sagts att dessa “superempatiska” barn har fötts (reinkarnerats, faktiskt, från högre dimensioner) för att höja jordens frekvens och skapa balans och fred i världen mellan människor och natur och för att de ska föra oss in i en ny tid (new age) med sina helbrägdagörande och halvt övernaturliga lynnen.

Jag står inte ut när jag ser hur den här andan och synen på barnen har flyttat ut från nyandlighetens fult designade hemsidor och rätt in i i allmänheten. Barn som ska återställa balans! Barn som ska visa vägen! Barn som ska rädda världen! Snap out of it!

Barnen kommer inte att rädda världen. Inte något flickebarn, inte något pojkebarn, inte något enskilt barn eller någon grupp av barn alls.

Människor som säger att det är BAAARN som ska rädda VÄÄRLDEN, jag tycker att det syns rätt tydligt vad de längtar efter. De längtar efter en räddare (frälsare) och ett hopp, de längtar efter renhet och helighet. De längtar efter ett ljus i mörkret som kan ge oss och leda oss in i ett nytt meningsfullt liv och en ny framtid. Och det tycker de sig se hos just livrädda barn.

Men sätter man sitt hopp till livrädda barn och deras omvärldsanalyser så gör man både sig själv och barnen en otjänst.
Barnen är bara vanliga människor och de kan bli vilseledda (om de inte redan är det), de kan få drabbas av psykisk ohälsa (om de inte redan har det) och de kan när som helst knäckas, exempelvis för att de har kastats ut i extremt fientliga miljöer och sammanhang med uppgifter och frågor som är omänskliga att ge till barn.

Och en annan sak – barn blir vuxna och snabbt går det. Tro mig jag var själv nyligen ett barn. Faktiskt skulle jag säga att det är en av de naivaste och dummaste föreställningarna en vuxen människa kan ha – att BARNEN ska ha svaren och att det är BARNEN som ska leda oss rätt som civilisation.

Om du har sugits med i det här, vakna upp ur din trans och nyktra till. Har du en föreställning om att “barn är klokare än vuxna” och att “barnen har förstått det vuxna inte vill förstå”  och att de “kommit för att visa oss vägen” så kan jag säga att du har förvillat dig in i en romantisk fantasi.

Har även sett kristna som skriver saker i stil med “när lärjungarna är tysta så börjar stenarna ropa” och uttryck som lutar åt “profet”. Vet ni vad? Jag orkar inte. Det är så dumt så jag vet inte var jag ska ta vägen. De pekar ju inte ens åt rätt håll!

Barn kan man finna inspiration hos, de ser saker med nya ögon, kan vara oerhört intelligenta och kloka och vi kan lära oss mycket genom dem, men den inspirationen får man ta tillvara på på ett helt annat sätt än att kasta upp dem på världsarenan och hoppas att de klarar pressen för att de “verkar kunna ta det, så starkt, wow”.

Vill man ha en räddare, vill man ha någon att sätta sitt hopp till, vill man äga något sant och gott och heligt och oskyldigt och rent, vill man ha ett nytt meningsfullt liv och en framtid, vill man ha ett ljus som vägleder genom mörkret och som har svaren om sanningen och livet och evigheten, läs mer om Jesus här och kanske här och skaffa en Bibel. Vill särskilt uppmuntra dig som tror på förekomsten av “indigobarn” att göra just detta.

Låt Messias vara Messias och låt barn vara barn.

Jesus ropade: “Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.”

JA till realism i barnböcker

Min yngsta gillar att läsa böcker men något som jag har upptäckt stör mig är hur orealistiska många barnböcker är.

Jag tänker: hur förvirrande måste det inte vara för ett litet barn att se elefanter i hängselbyxor som kör buss? Jag är 34 år så jag förstår att det bara är på skämt, men han har knappt några referenspunkter. Han förstår knappast att det är helt på låtsas. Han håller på att lära sig hur världen fungerar för fullt och så kommer jag där med travar av böcker om grisar som arbetar på posten och herr bäver som läser tidningen.

Ibland kan jag nästan bli arg när jag ser hur barnböcker förvrider verkligheten för mitt omogna lilla barn. Djur har inte kläder, kaniner röker inte pipa och möss har inte ångest för att hinna med vardagspusslet.

IMG_4835

Ibland undrar jag om inte barnböcker bär delvis skuld för att människor är så verklighetsfrånvända idag. Dels har vi det här att fler och fler anser att man kan vara eller bli precis vad man vill bara man “vill” och “bestämmer sig”. Men det spelar ingen roll hur många gånger My Little Pony säger att “ingenting är omöjligt, dreams do come true”, det blir ändå inte sant.

Men vet verkligen alla människor som har blivit hjärntvättade med det budskapet sen 70-talet att det inte är sant?

Jag är tveksam.

IMG_4833

Och så stöter jag ständigt på människor på nätet som av någon  anledning tror att människor och djur är likvärdiga. Det brukar låta ungefär “hur kan du anse att människan har en särställning från djuren??”.

Då tänker jag att en av anledningarna (utöver att man villat sig bort från Guds ordning av det skapade) till att de ens ställer en så djupt oroväckande fråga kanske är för att de har matats sen spädbarnstiden med barnböcker där djuren går omkring på bakbenen, dricker kaffe och åker vasaloppet.

Klart att man ifrågasätter människans särställning från djuren om man någonstans i ryggraden har fått lära sig att djur i sitt inre är exakt likadana som ens föräldrar.

IMG_4847

Jag tycker inte att det är något fel på fantasi så klart. Jag har fantasi, ganska mycket fantasi rent utav, och jag älskar Pingu. Men jag känner att jag gärna vill lägga en så stabil grund av realism som jag kan för mitt blott årsgamla barn innan jag presenterar honom för urballade hallicunationsdrömmar värdiga en tysk opiumfest (i Berlin!!).

Hur känner ni för barnböcker? Tror ni också att realism kan vara bra i början, eller tycker ni att fantasi alltid är en god krydda på tillvaron oavsett ålder och mognad?

Skillnaden mellan sig själv och ens egna barn

Ikväll har jag inte varit med barnen utan de har suttit på den enes rum och sett film. Jag har hört då och då hur de har skrattat och de verkar ha haft det gött. Men jag kan ändå känna att jag har slösat hela lördagen då vi knappt umgåtts. Det känns fel att inte umgås med dem på en lördag kväll. Jag får en känsla av misslyckande, slöseri är ett bra ord. Vad är det för poäng att vara ledig om jag inte spenderar tiden med mina barn.

Men så tänker jag på hur det var för mig själv. När jag var i deras ålder så var jag sällan med min mamma på lördagskvällen (än mindre min pappa). Jag umgicks med mina syskon. När jag var i deras ålder så lämnades vi ensamma och hade ett helt hus för oss själva, och vi var uppe halva nätterna och gjorde vad vi ville helt utan någon vuxens närvaro.

Så var har jag fått ifrån att det är livsviktigt att vara med sina barn på helgen och kvällarna? Haha, ojdå, nu när jag skriver det så verkar det som att jag tycker det för att jag inte hade det så, men det är i så fall verkligen ingenting medvetet som jag har tänkt på.

Jag såg dokumentären “Leaving Neverland” med de här två männen som vittnade om övergrepp som Michael Jackson utfört mot dem när de var små. De sa att de började inse vad som hänt dem när de själva fick barn.

Jag har aldrig varit utsatt för sexuella övergrepp men jag kan ibland tänka på hur familjesituationen såg ut när jag var liten, och se på mina egna barn och tänka att det skulle krossa dem om de fick uppleva att vi, som deras föräldrar, agerade på samma sätt som mina föräldrar gjorde. De skulle få panik, de skulle bli traumatiserade, de skulle må obeskrivligt dåligt och få djupa svårläkta sår.

Det finns en distans mellan mig och det jag själv var med om. Lite som att de skulle må mycket sämre än vad jag gjorde. Att det skulle krossa dem medan jag var mer anpassad för att klara av svårigheterna, och därför var mer tålig och osårbar.

Men så kommer jag på hur jag var deprimerad från när jag var 14 till jag var 30. Jag kommer på hur jag inte riktigt kunde känna nån glädje eller vila i tillvaron om än jag sov ofta och länge, och att jag kände en fundamental otrygghet som trängt sig in som röta långt in i märgen på mig. Hur jag hade en känsla av osäkerhet på huruvida jag ens existerade. Och då påminns jag om att inte heller jag hanterade det dysfunktionella särskilt bra. Hanterade det typ inte alls.

Hur som helst kanske det inte är så farligt att de spenderar en lördag kväll tillsammans utan att jag är med. Det kan nog rent utav vara lite kul att se en film utan att jag kommer där med mina moralkakor. Även fast moralkakan är den godaste kakan som finns, eller hur? *sveper handen mot en hylla fylld med sköna moralkakor*

Tio organiserade barnfingrar

Det som är skrämmande med filmen Fåglarna av Hitchcock är hur farliga fåglarna blir när de går ihop i stor mängd. En fiskmås och några sädesärlor är inte skrämmande egentligen men skulle de organisera sig och go bat crazy så är man i fara.

På samma sätt är ett barnfinger inte alls hotfullt, men när det blir tio barnfingrar som organiserar sig och går till attack så brukar jag alltid tänka på den här rubriken.

schimpans.jpg

 

Men hjälp så vemodigt!

Igår kväll när jag vek tvätt och fick syn på en nytvättad amnings-bh så kom jag på att jag inte har ammat lillstickan på två dar och nätter. Det har bara inte blivit av och jag har inte tänkt på det. Han äter så bra på dagen, han vaknar inte på nätterna, och amma som tröst behöver jag liksom inte. Är amningen över nu? Redan? Står inte ut med vemodet. Så mycket vemod!

Det påminner om när barnen har slutat med blöjor, eller börjat skola, eller gå på toa själva. Det är slutet på en era. Det är slutet på något som har varit en ganska stor del av livet, och sen är det bara över. För alltid. FÖR ALLTID *får hjärtsnörp*.

(Eller ja de kan ju börja med blöja igen tex men ni fattar vad jag menar)

Blir nedstämd bara jag tänker på de billiga och sladdriga amnings-bharna som jag köpte billigt från Kina via wish månader innan jag skulle föda. Ska de bara slängas nu? För säljas vidare kan de inte göra. För sladdriga. För använda. För fula.
Jag vet inte om jag kommer ha hjärta att göra mig av med dem.

Flera gånger har tanken att skaffa ett till barn studsat som en pingpong-boll i mitt huvud.  Lite så här: “Hey! Jag har en idé! Skaffa ett till barn! Då får du amma! JÄTTEBRA IDÉ!”. Hjärnan föder tankar som är allt bra dumma i huvudet ibland, och snabbt går det. Så varje gång tanken kommer så plockar jag ned den och stampar på den likadant som Olivia Newton John stampar på cigaretten i slutet av Grease (vilket hon gör vagt och osäkert, men ändå målmedvetet)(Grease är ingen favorit förresten, avskyr musikaler, så sjuka).

Nej det är bra som det är. Men vemodigt.

Barnens hemliga liv

Minstingen har ett hemligt liv som har börjat yttra sig. Och då menar jag inte att han sticker ut och är borta flera timmar och kommer tillbaka med kvistar och mossa i håret och de knubbiga små nävarna fyllda med konstiga artefakter från medeltiden, utan jag menar att han har gått från ett knappt rörligt bylte till att självständigt börja undersöka allt. Igår la jag honom i spjälsängen men han vägrade ligga ned, så jag tänkte jaja, då får han sitta där och endera somnar han av sig själv, eller så ropar han och vill upp. 

medeltiden.jpg

Han satt där i 20-30 minuter själv medan jag satt i rummet bredvid och väntade. Så gick jag in och la omkull honom till slut, han somnade direkt, och då såg jag att han suttit och läst flera av sina böcker för sig själv. Han hade sträckt sig till hyllan bredvid spjälsängen och själv plockat ned dem.

Och det är så himla fint och stort och fantastiskt att där sitter han och har ett hemligt liv. Han har egna intressen, egen vilja och egna tankar som roar och uppehåller honom, och även fast jag ibland kan ana vad han känner och tänker, så följer jag det ju bara utifrån. Han är en alldeles egen liten person med ett eget inre liv, och även fast han kom genom mig och jag är med honom nästan hela tiden så kan jag inte se bråkdelen av allt som finns och som pågår där inne i det lilla lilla hjärtat. Det kan bara Gud se.

Det tycker jag är rörande. Och stort, ja, mirakulöst.

Avslutar med en liten bön eller dikt eller vad man ska kalla det. Och det gör jag på rim, för jag tycker att rim är festligt.

Tack min Gud för det du gömt
i det ynka, hjälplösa, stilla
det är en grej du ofta gör
storhet och värde i det lilla

 

De började riva hos grannen i stället

Vårt badrum är jättefint, trist att väggen är sned. De skulle sätta igång med att bryta ned och bygga upp igen idag, men ett missförstånd ledde till att de började hos grannen under i stället. Obs ej skämt. Tur att hans vägg också var sned.

Det är skönt att vara hemma, och skönast, utöver att vara under samma tak som barnen, är att vara i mitt egna kök. Matlagning i eget kök är som att gå på en väl upptrampad stig medan matlagning i nån annans kök är som att balansera på plankor som nån la ut över en mosse för 50 år sen så att plankorna delvis är borta eller murkna. Och detta oavsett hur modernt det okända köket är. Det handlar inte om det.

Stig ser på sina gamla leksaker helt annorlunda mot när vi for, han undersöker och manövrerar allt så mycket proffsigare. När vi for kunde han inte röra sig åt nåt håll utan satt still och vi var tvungna att bädda med kuddar runt honom för han föll jämt. Nu både kryper och studsar han fram i en väldig fart. Förr slog han på sina leksaker som en barbar. Nu vrider och vänder han och räknar ut samband och mönster. Sover i sin egna säng gör han också. Så jag sov ifred i natt (med honom tätt inpå i spjälsängen, nåt annat hade jag inte velat gå med på, han är ju så söt!!!) och det var rätt skönt att inte behöva ligga helt snett.

57279024436__4757262A-6478-44BA-9919-43A3B67EE0C7

Här ser ni hur han har plockat ut ett par påsar ur påslådan, stängt lådan efter sig (utan att klämma sig fördärvad), för att sedan stoppa mobilladdaren i luckan under ugnen. Definitionen på geni.

Vi trivs. I morgon börjar dock omrenoveringen strax innan sju, “men det kan också bli vid åtta-nio-tiden” för att citera byggkarln som var här förut idag. Jag bryr mig inte, bara det blir gjort och det blir gjort godkänt.

Sankta Lucia

Hörde förut ikväll hur det prasslade och fnissades inne på Bönas (alltså min dotters) rum och när jag kom in så fann jag denne.

IMG_2917

Jag är som ni vet ingen högtidsmänniska (förutom möjligtvis påsken) och jag vet för lite om Lucia för att känna att jag vill hylla henne (litar inte på historien om helgonet Lucia för en sekund). Ja jag vet att jag kanske hade kunnat vara lättsammare och lite mer “go with the flow” till min personlighet, hehe *stelt skratt*, men det verkar inte vara min lott här i livet. Nu blev det i alla fall lite Lucia här hemma ändå. Av den sötaste sort.

Idag hittade jag min citatbok också där jag skrivit ned Bibelord och Bibeltankar allt sedan jag blev frälst och jag har saknat den väldigt mycket. Här får ni ett citat jag skrivit ned i den:

“Det folk som sitter i mörker skall se ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga skall ett ljus gå upp” Matt 4:16

Och det är alltså inte över huvud taget Lucia som det syftas på här, utan…

“Jesus talade åter till dem och sade: ‘Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.'” Joh 8:12

Sitter du i dödens land och skugga? Och är omgiven av mörker? Vill du se ett stort ljus? Då vet du nu vem ljuset är och vad han heter. Till honom kan du lägga alla dina bekymmer.

“Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.” Matt:28-30 (också nedskriven i boken jag fann)

Söker du ro för din själ? Då vet du vem du kan kalla på nu. Har du tvivel? Be honom att om han är på riktigt, så kan han ta bort dina tvivel. Så bad jag i min första uppriktiga bön till honom.

Ha en bra dag!

(Vill även berätta att vi fick en gåva med bensinpengar med posten och jag blev så glad och rörd och förvånad att jag satte mig ned och grät. Gåvan var anonym men det stod “i Jesu namn” på en lapp. Finns mycket jag kan säga, men Gud vet allt, så här väljer jag att bara skriva att den betydde mer än bara det materiella)

 

Gravid i v24 #förraåret

Det har gått nästan exakt ett år sen jag tog den här bilden (16 dec 2017):

1513457268371.jpg

Och än har jag inte kommit in i det stadiet att jag saknar att vara gravid. Än kan jag inte se gravidbilder och längta tillbaka.

Men en sak har jag tänkt på, och det är att jag kan se bebisar och bli bebissugen. Ja min egna bebis inräknad. Jag kan se honom och ba “mnååh om man inte skulle ta och skaffa en sån!”. Bara för att med stor glädje komma på att han är min.

Jag önskar att ni kunde se honom efter att han har sovit tupplur och kikar upp från sängen med rödrosiga kinder och spanar om det inte ska komma nån snart och krama honom. Så fort ögonen möts så ser han (för det mesta) så himla glad ut. Det är en sån där känsla man till och med önskar sin värsta fiende.

Nä graviditet har jag inget sug efter. Känner noll saknad, jag var så trött och slapp förra året vid den här tiden så det var inte klokt. Jag låg mest och sov. Men en bebis i si sådär sjumånadersåldern, det är jag extremt sugen på. Jag lever med andra ord drömmen.

when-you-ask-someone-how-they-are-doing-and-they-respond-living-the-dream-wZSNB.jpg

Nu ska jag gå och hämta ut några begagnade täckbyxor som jag har köpt inför norrlandsresan. Jag är så glad över att jag har lyckats ha viss framförhållning den här gången. Jag har liksom tänkt ut vissa saker i förväg så att inte allt ska komma som en tsunami dan innan. Är sjukt nöjd.

Bilder från verkligheten

Idag var jag inne i stan och bläddrade lite i böcker som handlade om verkligheten.

IMG_2823

Men något som gjorde mig väldigt upprörd var så klart att barnvagnen i boken är framåtvänd. Man ska inte vända barn framlänges förrän de är 14 år. Så jag köpte inte boken. Visst, förr eller senare måste Stig konfronteras med verklighetens misär men så länge jag kan skjuta på det desto bättre.

Såg den här produkten också när jag sökte på “vest” på wish.

IMG_2826

Känns det här jättesäkert? Med massa eld och flammor och röd hetta av brinnande kol inuti sin väst? Hade väl bara fattats om mannen ifråga rullat in sitt spädbarn i västen och släpat den efter sig i ett snöre. Därför köpte jag inte västen. Visst, förr eller senare måste Stig konfronteras med verklighetens självantändande västar men så länge jag kan hindra det så gör jag det.

Och ska vi tro på att varan ifråga har sänkts från priset 2701 kr till 374 kr eller är det dags att ringa Leif GW Persson om en expertkommentar?