Sankta Lucia

Hörde förut ikväll hur det prasslade och fnissades inne på Bönas (alltså min dotters) rum och när jag kom in så fann jag denne.

IMG_2917

Jag är som ni vet ingen högtidsmänniska (förutom möjligtvis påsken) och jag vet för lite om Lucia för att känna att jag vill hylla henne (litar inte på historien om helgonet Lucia för en sekund). Ja jag vet att jag kanske hade kunnat vara lättsammare och lite mer “go with the flow” till min personlighet, hehe *stelt skratt*, men det verkar inte vara min lott här i livet. Nu blev det i alla fall lite Lucia här hemma ändå. Av den sötaste sort.

Idag hittade jag min citatbok också där jag skrivit ned Bibelord och Bibeltankar allt sedan jag blev frälst och jag har saknat den väldigt mycket. Här får ni ett citat jag skrivit ned i den:

“Det folk som sitter i mörker skall se ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga skall ett ljus gå upp” Matt 4:16

Och det är alltså inte över huvud taget Lucia som det syftas på här, utan…

“Jesus talade åter till dem och sade: ‘Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.'” Joh 8:12

Sitter du i dödens land och skugga? Och är omgiven av mörker? Vill du se ett stort ljus? Då vet du nu vem ljuset är och vad han heter. Till honom kan du lägga alla dina bekymmer.

“Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.” Matt:28-30 (också nedskriven i boken jag fann)

Söker du ro för din själ? Då vet du vem du kan kalla på nu. Har du tvivel? Be honom att om han är på riktigt, så kan han ta bort dina tvivel. Så bad jag i min första uppriktiga bön till honom.

Ha en bra dag!

(Vill även berätta att vi fick en gåva med bensinpengar med posten och jag blev så glad och rörd och förvånad att jag satte mig ned och grät. Gåvan var anonym men det stod “i Jesu namn” på en lapp. Finns mycket jag kan säga, men Gud vet allt, så här väljer jag att bara skriva att den betydde mer än bara det materiella)

 

Gravid i v24 #förraåret

Det har gått nästan exakt ett år sen jag tog den här bilden (16 dec 2017):

1513457268371.jpg

Och än har jag inte kommit in i det stadiet att jag saknar att vara gravid. Än kan jag inte se gravidbilder och längta tillbaka.

Men en sak har jag tänkt på, och det är att jag kan se bebisar och bli bebissugen. Ja min egna bebis inräknad. Jag kan se honom och ba “mnååh om man inte skulle ta och skaffa en sån!”. Bara för att med stor glädje komma på att han är min.

Jag önskar att ni kunde se honom efter att han har sovit tupplur och kikar upp från sängen med rödrosiga kinder och spanar om det inte ska komma nån snart och krama honom. Så fort ögonen möts så ser han (för det mesta) så himla glad ut. Det är en sån där känsla man till och med önskar sin värsta fiende.

Nä graviditet har jag inget sug efter. Känner noll saknad, jag var så trött och slapp förra året vid den här tiden så det var inte klokt. Jag låg mest och sov. Men en bebis i si sådär sjumånadersåldern, det är jag extremt sugen på. Jag lever med andra ord drömmen.

when-you-ask-someone-how-they-are-doing-and-they-respond-living-the-dream-wZSNB.jpg

Nu ska jag gå och hämta ut några begagnade täckbyxor som jag har köpt inför norrlandsresan. Jag är så glad över att jag har lyckats ha viss framförhållning den här gången. Jag har liksom tänkt ut vissa saker i förväg så att inte allt ska komma som en tsunami dan innan. Är sjukt nöjd.

Bilder från verkligheten

Idag var jag inne i stan och bläddrade lite i böcker som handlade om verkligheten.

IMG_2823

Men något som gjorde mig väldigt upprörd var så klart att barnvagnen i boken är framåtvänd. Man ska inte vända barn framlänges förrän de är 14 år. Så jag köpte inte boken. Visst, förr eller senare måste Stig konfronteras med verklighetens misär men så länge jag kan skjuta på det desto bättre.

Såg den här produkten också när jag sökte på “vest” på wish.

IMG_2826

Känns det här jättesäkert? Med massa eld och flammor och röd hetta av brinnande kol inuti sin väst? Hade väl bara fattats om mannen ifråga rullat in sitt spädbarn i västen och släpat den efter sig i ett snöre. Därför köpte jag inte västen. Visst, förr eller senare måste Stig konfronteras med verklighetens självantändande västar men så länge jag kan hindra det så gör jag det.

Och ska vi tro på att varan ifråga har sänkts från priset 2701 kr till 374 kr eller är det dags att ringa Leif GW Persson om en expertkommentar?

 

Skillnaden mellan att få barn ung och “normalung”.

Idag tar jag följande bloggförslag:

“… kanske en jämförelse mellan hur det var att bli mamma vid 20-22 respektive 33?”

Jag var 20 när vi fick vårt första barn och 22 när vi fick vårt andra. Och så sa det bara poff – så var jag 33 och fick ett barn till.

18_010_1171836937_9334893.jpgHär väntar jag andra barnet, 21 år gammal

När jag fick barn första gångerna så var jag en barnrumpa. Jag visste ingenting om hur man sköter relationer och jag trodde att separation inte påverkade barn så mycket utan resonerade “uäh de anpassar sig!”, för jag hade inga sunda referensramar utan gick efter min erfarenhet av egna föräldrar i skilsmässa, det vill säga att jag hade önskat det i flera år. Omvärlden sa inget annat heller. Det var bara “hellre att man lever lyckligt separata än är olyckliga tillsammans hej och hå”.

Jag hade ingenting emot Joakim när vi gick isär. Jag älskade honom, “som vän”. För jag hade ingen aning om hur relationer utvecklas över tid, och hur saker och ting går i perioder. Jag trodde att är man inte förälskad/kär så måste något vara fel och “så kan man inte leva resten av livet”. Så fasansfullt att man kan tro nåt sånt och ha en sån trång och förenklad syn på livslånga relationer och hur de “ska” se ut. Helst med tanke på hur mycket jag hatar att vara förälskad (hjärnblödningar är väl hälsosammare?).
Jag rörde lite vid hjärntvätt i det här inlägget, och jag måste säga att det här är en av nutida kulturs stora hjärntvättsproblem: man värdesätter förälskelse och passion totalt och omotiverat högt.

sonja.jpg
Jag hade också svårt att se bortanför småbarnsåren. Jag levde helt uppslukad utav nuet (vad är “carpe diem” aka “fånga dagen” för dynga?) och tänkte att livet blir aldrig mindre stressigt och kämpigt än så här. Och jag funderade en hel del på mitt val att bli förälder. Att få barn som 20-åring är inte jättetidigt men jag fick helt klart barn innan jag var vuxen, samtidigt som det kändes som att jag aldrig varit ung. Barnen var de finaste jag hade och de var de som många gånger höll mig på benen och höll mig på banan – men kära nån, vad hade jag gjort? Hur skulle det gå? Jag var så trött. Deprimerad, ja, det har jag ju skrivit om så många gånger. Ja, hur skulle det gå?

Två ord: Det gick.

sonja2.jpg

Nu flyttar vi framåt i tiden, till nu när jag är 33 år. Och jag kan säga wow vad jag är tillfreds och glad över ynnesten att få vara mamma. Jag skulle vilja skrika ut över hela världen att detta är mina barn. Förutom att det vill jag inte. Jag har integritet och vill skydda dem. Men ja ni fattar.

Visst, jag var ung när jag fick barnen, och visst, jag hade mycket mognad att se fram emot (vilket jag fortfarande har, hoppas jag), men det är nåt särskilt med att växa upp tillsammans med sina barn. Jag och de två äldre barnen är ett rätt tight team om jag får säga det själv. Jag växte upp medan de växte upp, fick ansvara över dem när jag just såpass kunde ansvara för mig själv, och det har lärt mig jättemycket och vi har så många fina minnen tillsammans och har starka band till varandra. Jag är otvivelaktigt deras förälder, men vi är också nästan lite som syskon. Kanske kan andra som fått barn tidigt känna igen sig?

Många saker blev fel, och många saker har blivit rätt. Och så kommer det fortsätta vara. Våra band är starka, och jag hoppas vid Gud att det får fortsätta vara så.

IMG_2760

Och så den senaste lilla plutten i vår lilla ansamling barn. Familjens lilla ögonsten och gulleplutt. Vilken liten skitunge det kommer bli, om vi inte skärper oss. Han kommer in i rummet och alla ba “MNÅÅÅH” i kör. Han kommer tro han är en kung eller nåt?

Skillnaden är så enorm så jag vet inte ens vart jag ska börja. Jag står på en helt annan grund nu. Och ja, tron på Jesus har hjälpt mig mycket. Förr kunde jag bli sjuk av oro när det kom till mina barn. Jag kunde bli helt stel av fasa vid tanken på att någon av dem skulle ryckas ifrån mig och skada sig eller dö. Det är en rädsla jag kan få nu med, men nu har jag en annan grundtrygghet. Jag vet att jordens Skapare se ner över dem och tar hand om dem. Dels för att han älskar dem som default, men också för att jag ber honom tänker jag. Jag har heller inte samma skuldtyngd över mig. Att allting hänger på mig och hur bra jag presterar. Och så är döden inte slutet. Ja och så har vi det här att jag inte funderar på att ta livet av mig längre… Ja, jag har hjälp i föräldraskapet kort och gott.

IMG_2694

Och så har jag fattat det här med relationer bättre. Jag och barnens pappa är gifta som ni kanske vet och vi har en helt annan utgångspunkt nu. Vi vet mer om kriser och hur det inte är allt. Lär mig mer och mer hela tiden också (menar då även vänskapsrelationer, vilket jag inte riktigt förstår hur man hanterar, men än är jag inte död). Jag vet också att småbarnsåren inte varar för evigt, tvärt om så pågår de en oerhört begränsad tidsperiod och vips har det lilla barnet större fötter än en själv, så nu gör jag som varenda kärring sa åt en att göra när jag hade de två första barnen: jag njuter.

Inte hela tiden, det är omöjligt att njuta hela tiden med småbarn, det vågar jag hävda å det bestämdaste. Men ofta. Och nu njuter vi som hel familj. När de två första föddes stod jag liksom ganska ensam. Det fanns inte så många i min närhet som såg och älskade mina barn. Men nu är vi fyra stycken bara i den här enskilda familjen.

Vi har haft våra prövningar genom åren. Vi har prövningar som väntar. Man får ta det som det kommer, jag orkar inte tänka på problem som inte ens kommit än. Det är i alla fall betydligt mer avslappnat och mindre kämpigt nu i jämförelse med då.

IMG_2631

NAAAANTSINGONYAMAMAAA BAGITHIABABANA 

 

 

Bloggvecka!

Hej hej gott folk!
Nu var det ett tag sen höstlovet tog slut och jag tänker att nu ska jag begå den där bloggveckan som jag har utlovat. Jag har fått många fina förslag och jag tänker att jag hugger in på några av dem.

Bild 2018-11-20 kl. 11.04 #3.jpg

Min kära yngsting har gått och blivit väldigt aktiv i jämfört med innan. Till exempel nu så tänkte jag att jag skulle fixa massa grejer medan han sov sin 1-2-timmarslur. Inget blir ju gjort när han är vaken. Hur länge sov han? 20 minuter. Vaknade leendes. Lille glade herrn. För det mesta vill han bli omkringburen nu, och sitta i knäet och vara med i varenda levnadsmoment samtidigt som dreggel lämnar hans glada mun i kopiösa mängder. Han är som en porlande fjällbäck min son.

cascade creek environment falls
Photo by Jonathan Meyer on Pexels.com

Allt det där nödvändiga vardagsbestyret och förberedelserna som man helst vill göra, det skjuts och läggs på en hög.

Till exempel så har det nu gått säkert närmare två timmar sen jag tog fotot på honom i barnstolen här ovanför där han sitter och tycks vara förvånad över sin egna handled. Jag skulle egentligen bara skriva några rader till och posta men det har ammats, burits, matats osv och nu så sover han igen, så jag skyndar att posta!

Vi hörs!

Mjölkstockning all day long

Det är inte bara en välsignelse att bebisen ligger och sover hela nätterna, det kan resultera i mjölkstockning också. I natt vaknade jag av stora knölar och smärtor, jag kunde knappt röra mig så jag fick be min man hämta barnet och lägga honom hos mig. Efter det fick jag frossa och när jag vaknade hade jag 40 graders feber och kände mig som att nån slagit mig hårt med en påse surnad filmjölk.

Jag tänker på Törnrosa när Stig suger på det sjuka bröstet. För ni vet väl att i originalhistorien så våldtas Törnrosa och hon föder ett barn som suger ut det förlamande giftet ur hennes bröst så att hon vaknar. Jag tänker, när han äter från det infekterade bröstet, att det är det han gör. Att han är min lilla räddare i nöden.

Nu blev inte jag våldtagen och jag har heller inte legat och sovit i 100 år men ni fattar principen.

Undra hur gott det är att äta från ett sjukt bröst? Undra om han får stora klumpar av var och blod i maten? Har ingen aning, skulle inte förvåna mig, med tanke på hur ont det gjort varje gång som han har ätit. Men han har skött sitt jobb väl för jag mår mycket bättre nu i alla fall, är sjukt stolt över hans medicinska egenskaper!

Vilket team vi är!

IMG_2636

Det här är från igår.

Blev ni ihop med drömkillen ni drömde om som yngre?

När jag var femton hade vi ett mindre arbete i engelskan där vi skulle beskriva vår framtida drömpartner.

Jag skrev på hyfsat god engelska att jag skulle ha en man med tjockt, lockigt mörkt hår,
en man vars pappa inte var flintis, och helst inte hans morfar heller. Jag ville ha fina gener, fina gener som inte innehöll flintis-DNA.

Jag ville ha barn med tjockt, lockigt och mörkt hår! Det var drömmen. För i min familj har vi enbart spikrakt hår och det tyckte jag var trist.

Ett år senare, när jag var 16 år, la jag mina ögon på min blivande man för första gången. Han hade långt, svartfärgat, spikrakt och flygigt skandinavhår. Hårfästet var som en blandning mellan Jude Laws och Nick Caves. Ytterligare ett år senare blev vi ihop. Vid det här laget hade jag inte mött hans pappa men det skulle strax visa sig att hans pappa varit helt kal på huvudet sedan 1950-talet.

När jag var 20 år fick jag första barnet med denna man.

Vad kände jag? Vad känner jag idag? Är ångesten stor?

Faktiskt så kom jag över min flintisskräck ganska snabbt för jag hade läst i en illustrerad vetenskap att om man tycker att nån av det motsatta könet doftar gott så är det fullträff genetiskt och prognosen för friska barn ser något förbättrad ut.

Jag tyckte att min man doftade bäst i hela världen från första stund och mina eventuella framtida barns goda hälsa vägde tyngre än deras hårkvalitet.

Har inte ångrat mina prioriteringar. Har mest insett att man kan vara rätt töntig när man är 15 år och “drömmer om killar”.

IMG_2264

Dessutom står det i Bibeln att man inte ska förakta nån som är flintis. I alla fall tycker jag mig kunna läsa det mellan raderna i 2 Kungaboken 2:23-24.

Vad är viktigast?

View Results

Loading ... Loading ...

En stor fördel att få barn lite senare

Jag minns när jag fick mitt första barn [sätter mig till rätta framför lägerelden]. Jag var 20 år och jag hade svårt för att amma sittandes. Det gick liksom inte. Mina armar var inte formade för att kunna hålla upp barnet till bysten så det blev bara ansträngt, spänt och jobbigt. Både jag och barnet blev frustrerade och arga. Så jag ammade i huvudsak liggandes. I nödfall kunde ungen få i sig några droppar sittandes upp. I nödfall.

Med andra barnet var jag 22 och amningen var ansträngd vare sig jag satt eller låg (vi har en teori att pojkstackarn inte gillade mjölk). Så det var ingen avslappnad historia alls.

Nu är jag 33 år, har fått mitt tredje barn och kan amma sittandes hur lätt som helst. Med enkelhet kan jag slänga upp bröstet rätt i fejset på barnet som vore det ett framgångsrikt parti dart och han kan äta sig mätt utan att jag behöver spänna armarna. Jag behöver knappt ens lyfta barnet. För mina bröst är längre nu.

Och det ser jag som en stor fördel. Detta är en tidens lön.

Och jo jag vet att andra mammor har lyckats bra med sitt-amning trots små bröst som sitter högt upp osv. Det såg jag när jag själv kämpade. Men själv så lyckades jag inte med detta ädla konstistycke!

IMG_2068

Jag efter att min son fått sig en rejäl mjölkkallsup från ett av mina av tiden amningsförfinade bröst.

Sen har vi hela den där frågan om “offentlig amning är okej” men jag kan säga att jag aldrig har fått några arga blickar eller tillsägelser. När folk inte ignorerar oss så brukar de le och se allmänt glada och snälla ut. Så jag har varit väl bevarad från surbajsar tack och lov.

Bon apetit baby

Det verkar som att jag har fött en social person som ser skillnad mellan ansikten och fötter. Så nu ser våra måltider ut så här.

Tänk att jag har en 12-åring

Jag ser mig själv som relativt vuxen nu (innan jag når högre vuxenpoäng så måste jag lära mig att planera och typ ha tebjudningar) och något som passar bra med den känslan är att ha ett barn på 12 bast. Ja hon fyllde det i söndags. Grattis till henne tycker jag! Ja och till mig med. Är väldigt glad att Gud valde att forma just henne i just mitt moderliv. Världens bästa och jag gläds för det varje dag!

IMG_20171022_191746_238

Här var hon fyra månader gammal

Jag var 20 år när jag fick henne och mycket har hänt sedan dess. Just nu är hon ute på prao på en restaurang och hennes första intryck av arbete är att hon älskar det. Jag hoppas att hon inte hoppar av skolan för att börja arbeta nu bara.