Sorg efter abort är inte ”hormonrubbning”!

Jag läste den här artikeln där journalisten Johanna Bladh berättar om sin abort. Så här står det i artikeln:

Johanna_Bladh_om_aborten__”Ingen_hade_berättat”___Hälsoliv_🔊

”När hon vaknade ur narkosen kände hon sig lättad – men också oförklarligt ledsen”.

Mitt hjärta sjönk när jag läste de orden. ”Oförklarligt ledsen”. Som att det är oförklarligt att vara ledsen och bryta ihop gång på gång efter att ena dagen ha haft sin avkomma växande i sitt inre – för att nästa dag inte ha det mer, eftersom man har valt att avsluta dess liv.

Det är mer än bara en ”hormonrubbning” som gör att man känner sorg efter en sån sak. Något otroligt dramatiskt har hänt: Ett liv har tänts och livet har släckts i något som går att likna med ett krig mot kvinnokroppen och dess inneboende.

Det här skriver jag inte för att skamma Johanna Bladh. Hon gjorde vad hon uppriktigt trodde var bäst. Vi lever i en kultur som ständigt spyr ut att abort är bra och det leder naturligtvis till att människor gör abort i tron om att det är just något bra.

Det går att läsa i artikeln att hon fick vänta i tre veckor på att döda fostret. Tre veckor. Fattar ni hur mycket ett ungt människoliv hinner växa och utvecklas på tre veckor? Hur många tankar som hinner gå genom en havande kvinnas huvud under tre veckors tid sammansvetsad med den ofödde? Bladh har gått igenom något som jag inte ens önskar min värsta fiende – en abort, och det jag skriver är över huvud taget inget ont mot henne, eller andra kvinnor som har genomgått samma lidande som henne, och det hoppas jag att ni förstår.

Jag skriver för att jag blir ledsen och förskräckt när jag ser hur sorgen efter abort reduceras och bortförklaras.

Jag har sett det förr, som i den här artikeln från 16 juli 2016 där Emilie Roslund berättar om sin abort:

Varför_pratar_vi_inte_mer_om_abort____Baaam

Är det inte typiskt hur kvinnors reaktioner och känslor bortförklaras som hormonella och att våra kroppar och ofödda reduceras till någon slags opersonlig kemisk process?

Det är klart att det hormonella påverkar oss men hormoner är inte hela historien och det är sannerligen inte hela historien när man just har blött ut sin avkomma i toaletten under obeskrivliga smärtor.

Ofödda är inte ”cellklumpar”, och känslan efter att ha gjort sig av med en ofödd kommer aldrig att vara samma som efter att man blivit av med bara en cellklump, hur gärna man än vill avhumanisera foster och framställa dem som något opersonligt, dött och utbytbart.

Jag rekommenderar att ni läser båda artiklarna. De säger något om hur den svenska abortvården ser ut.

Man behöver inte fjanta bort de ofödda och låtsas som att de inte finns

Den här bilden har blivit viral.

17156351_1231814526886716_1241807300913425857_n

Jag fattade den inte först. Jag tänkte att om Gud vill ha graviditeter så borde han väl vilja ha män med erektion också? I mina ögon såg skylten ut att bekräfta att regeringen varit konsekventa när de satsat på Viagra. Åtminstone om man skulle utgå från graviditet som Guds vilja.

Men så fick jag höra att det inte handlar om graviditet, det handlar om abort. Så klart. Men så himla korkat.

Hur kan man likställa abort med att få medicin mot erektionsproblem? Oavsett hur dum man tycker att Trump och hans likar är – visst måste man väl kunna se hur skev denna liknelse är?

Är det här alltså vad som krävs för att gå viral i pro abort-debatten?

”if killing a child/featus/embryo isn’t Gods will, then an erected dick isn’t God’s will either”.

Skitmånga: ”KLOCKRENT 😀 HAHA bästa! *GILLA* *DELA*”. 

Seriöst?

Kvinnan ska få bestämma över sin kropp – ja – men hur kan man räkna bort de ofödda liven HELT från ekvationen i sånt här, och ändå tycka att det är ”klockrent”? Kan man inte bry sig om att åtminstone nämna dem, i stället för att bara kallt skämta bort dem som om de inte betyder någonting alls? Som att de inte ens finns?  Som att abort är lika okomplicerat som medicin mot erektionsproblem? 

Hur kan man låtsas som att det inte finns någon där inne i kvinnan, som är en del av henne, men ändå avskild från henne, och som växer? Någon som är där vi alla en gång varit, den tid när vi själva låg där djupt inne i våra mödrar och väntade på att födas?

Det ofödda livet ÄR nånting, det BETYDER NÅNTING, oavsett om man tycker att kvinnan ska ha laglig rätt att ta död på det eller inte!

Jag måste säga att jag blir helt förfärad och ledsen av hur folk beter sig som om ingenting går förlorat i samband med abort. Som om abort vore som vilken kroppslig medicinsk behandling som helst. Som om avslutandet av ett levande människofoster är nåt som i närheten går att jämföra med en erektion. 

Någonting går förlorat. Något oåterkalleligt händer och någon som var helt unik är borta, vid varje enskilt utförd abort. När man skämtar bort det och dumförklarar alla som över huvud taget säger ”vänta nu, det här är inte klockrent, det här är inte roligt” om den här typen av bilder är bara sorgligt, så sorgligt. 

Abort: Lagligt eller olagligt?

Jag har skrivit lite i det här inlägget om hur min syn på abort förändrats sen jag blev frälst.

Jag skrev att jag ”inom kort” skulle skriva kring förbud och nu tycker jag ramen inom vilket ”inom kort” räknas har nått sitt slut så nu tänker jag posta några ord om hur jag ser på förbud och lagstiftning.

Ja först och främst skulle jag vilja säga att det redan är ”förbjudet” med abort. Eller, snarare så här: det finns viktigare värden som man kan rätta sig efter än det som svensk lagstiftning tillåter. Svensk lag tillåter abort och väldigt många människor anser helt klart att foster saknar människovärde. Men det betyder inte att det är sunt, sant, gott eller rätt.

Gud lär oss att foster är små personer även om vi inte kan se den personen just för tillfället. Och eftersom de är små personer så gör det handlingen att ta bort dem mycket grövre, så klart. För det är ju ganska enorm skillnad på att ta bort en ”cellklump” och en liten person.

Och det är här vi stöts, jag och många av de som tycker att abort är bra. De ser inte foster som personer, vilket ju inte är så konstigt om man inte tror på Gud och på att han kan se oss på sätt som ingen annan kan (har själv varit där).

Det är lätt att tänka att eftersom man inte tror på Gud så kan man själv bestämma vad som är sant utifrån sin egna åsikt och utifrån tidsandans ständigt rörliga skiften och nycker. Men det där är en ganska gammal lögn.

Det finns värden som inte är rörliga och som gäller och angår oss alla oavsett om man tror eller inte tror på det, på samma sätt som att Gud finns och angår oss alla oavsett om man tror på honom eller inte.

Vi har alltså en Gud som inte försvinner bara för att alla inte tror på honom.

neverendingstory

Men att tro på honom är, som ni kanske redan har märkt själva, inget tvång. Vem som helst kan när som helst vända sig bort från honom, och det har också människor gjort i alla tider och det finns otaliga exempel på det även i Bibeln.  Så det är en frihet som vi har, och det är en frihet som vi ska ha eftersom den är given av Gud.

En annan sak att alltid keep in mind är att Bibeln inte heller bör läsas utan kärleken som man får genom tron på Jesus, för utan den kärleken är det lätt hänt att det som rör tron och som står i Bibeln bara blir tekniskt, hårt och livlöst.
För även om det som Gud har bestämt står fast och är väldigt väldigt viktigt, så är aldrig en levande relation till honom teknisk, stel och livlös. Gud är personlig och han både vill och kan möta oss i var och ens unika situation, och Bibelns ord är inte bara hårda bokstäver.

Men om vi ska lämna det för en stund och fokusera på mänsklig lagstiftning, så tänker jag så här: 

Det bästa vore så klart inte ett förbud mot abort, det bästa vore om alla fick lära känna Jesus.

bibelbok

Både oönskat gravida och människor som redan har utfört abort behöver höra om hur Jesus kan vända mörker till ljus och flytta till synes oövervinneliga hinder ur vägen (även kallad berg, se Mark 11:23).

Det finns massvis av människor som har gjort abort som idag mår dåligt över det och där aborten ligger som en flis (eller en kniv) i hjärtat som inte vill lossna. 

Och det värsta är kanske att väldigt många inte ens förstår varför aborten gnager på dem då samhället runt omkring ständigt trivialiserar och rättfärdigar abort genom att reducera den ofödda människan till ”en cellklump” och aborterandet av det lilla livet till  ”det var bäst så” och att  ”det är en rättighet” som är ”väldigt bra för kvinnor”.

 

Ledsen

Visst, det finns även de som inte känner så mycket, som gjort abort utan att sörja eller tveka eller känna ånger och som kanske till och med känner sig lättade och glada. Det finns säkert de där beslutet och orsaken till beslutet aldrig gör sig påmint, men det gör ju inte direkt saken mildare för själen. Hur mår de?

Dessa kvinnor behöver oavsett känsla efteråt få veta att de kan be om förlåtelse för vad de gjort (många gånger mer eller mindre helt omedvetna om att det som skett är ont – jag menar – hur ska man kunna veta om alla runt omkring säger att det är bra?) och att de kan få tröst och läkedom från allt som ledde fram till aborten. De behöver veta att Gud har gett ett löfte om att förlåta, hela, upprätta, trösta och förvandla alla oss som med ett uppriktigt hjärta väljer att söka honom genom Jesus.

2kor710* Frälsning är alltså typ samma sak som räddning

Och de som är gravida och inte vet hur de ska göra behöver höra hur Gud ser på och värdesätter liv – inte bara det liv som de bär utan också deras egna liv och sits.

Jag tycker att det är väldigt tråkigt att det abortmotstånd som syns och hörs mest i media och kanske ligger starkast i mångas minnen (den mer nyanserade tycks hamna lite i skymundan?) är den som fokuserar mer på döda och skändade foster än på mamman som bär på barnet i sin kropp.

Vet MAMMAN vem hon är i Guds ögon? Förstår HON hoppet och förvandlingen som nyheten om Jesus innebär för den som vågar sätta sitt hopp till honom?

perfektbarn

Jag tror inte alls på bilder med stympade foster (”Gud är inte en Gud för de döda, utan för de levande” -Luk 20:38) utan jag tror att folk i första hand behöver höra om hoppet och livet som Jesus är. För det är det han är. Han är livet och han är vägen genom mörker, sorg, ånger, brist och elände. Han är den som villl skina upp vägan för oss, rena oss och föra oss samman med Gud så att vi kan leva i och genom honom, precis som det var tänkt från början.

(Om nån som läser det här känner en tomhet inombords så beror det på att du känner den plats där din gemenskap med Gud egentligen borde finnas – vi är nämligen skapta av honom för att leva i gemenskap med honom).

Detta är mycket viktigare att tala om och visa än hur ett aborterat och skändat foster ser ut, tycker jag.

2kor517

Jag har väldigt svårt att se hur det skulle kunna vara gott att tvinga, hota och skrämma kvinnor till att fullborda graviditeter när de av en eller annan anledning inte är övertygade om 1. fostrets värde, 2. sitt egna värde,  eller att det 3. finns hopp om deras framtid.

Men jag kan verkligen inte heller se hur det skulle kunna vara gott att låtsas som att abort är okej och att foster är som vilken skit som helst som sipprar ut från en människas kropp.

Det mest logiska vore kanske att propsa för förbud då abort faktiskt är utsläckande av ett litet människoliv vilket är en tragedi på så många nivåer.

Men jag känner ett enormt motstånd till förbud som ”lösning” för jag tror att det bara vore att lägga duk över ett symtom på en sjukdom som går betydligt djupare in i mänskligheten.

Man kan inte lagstifta tro och man kan inte hota någon till att inse värdet i någonting som den inte kan se.

hebr 111

Jag tänker att foster är ett så himla tydligt och konkret exempel för det här att ha visshet om det man inte ser. Jag till exempel har visshet om att foster är älskade och värdefulla trots att deras outvecklade stadium kan lura en. Denna visshet har jag inte fått för att jag själv har mött och sagt goddag till en massa foster och fått se deras unika skönhet innan de blivit födda, utan det vet jag för att Gud har stigit in i mitt hjärta och fått mig att se saker och ting annorlunda mot hur jag såg det förr, eftersom jag nu fått erfara mer hur han är.

Men kan jag på något sätt lägga min erfarenhet och visshet om det osynliga på nån annan med hjälp av lagar och tvång?  Kan tvång få kvinnor att känna hopp?

Nä, alltså, jag tror inte att det går att vålda ner Guds ändlösa kärlek i halsen på folk. Gud är inte en tvingande Gud. Gud varnar oss gärna, han pekar gärna med hela handen och drar i och hintar oss på olika sätt, men han tvingar oss inte att tro på honom. Och vill inte Gud själv som är universums skapare tvinga någon till tro på det ögat inte kan se, då tror jag att det är bäst att låta bli med sånt.

hes327Jag har inget svar på vad exakt som är bäst när det kommer till svensk lagstiftning. Men det är inte det viktigaste som tur är. Att jag har svar alltså.

efesierbrevet 1:18-19

Det viktigaste är att Gud finns och att Jesus inte bara har, utan även är svaret. Ja jag vet att jag tjatar om Jesus. Jesus hit och Jesus dit. Men jag gör det av väldigt goda skäl.

Jag har ju personligen fått (och får kontinuerligt) uppleva hans förlåtelse, tröst och helande. För även om jag inte har gjort just abort, så har jag ju gjort en hel del andra onda grejer (som är fullt OK enligt svensk lagstiftning) och varit med om en hel del annat ont och trasigt.

Så människor måste få veta att Gud finns. Att han är verklig. Att han har satt upp gränser och riktlinjer. Att gränserna och riktlinjerna finns för vår skull (inte hans). Att han bryr sig om varje unik person, foster lika mycket som gamla vrak. Att han vet varför det blivit som det blivit i våra liv. Att han längtar efter en personlig ömsesidig relation med alla människor. Att han hjälper oss att komma på fötter om vi tagit dåliga beslut, blivit svikna och övergivna genom livet, eller på ett eller annat sätt lyckats hamna på en plats där vi känner att nånting är fel.

Jag önskar jag med ord kunde beskriva hur bra Jesus är men tyvärr så kan jag inte beskriva det mer än mycket halvdant.

psaltaren 107:28-30

Sammanfattat:
När det kommer till abortlagstiftning så tycker jag inte att svensk lagstiftning är det mest relevanta, även om den kan vara mer eller mindre human och i linje med vad Gud visat så klart.

Det mest relevanta, tycker jag, är att abort redan är mot den enda vilja som räknas i slutändan och det kan vara bra att veta om man inte redan vet det (många har inte ens haft en chans att förhålla sig till det).

Och det är alltså en vilja som ju bara vill oss vårt bästa. Jag menar det är inte direkt en dålig grej att han älskar och bryr sig om våra barn redan i magen, såpass att han blir bedrövad om nån gör dem illa.

Så jag personligen sprider hellre kunskap om Jesus, vem han är och vad han har gjort och gör och hur man kan ta emot honom, än försöker ändra på svensk lagstiftning. Jag är nämligen helt värdelös på sånt där… politiskt (bara ordet politik ger mig lite obehag faktiskt) (förlåt alla som ser politiskt engagemang som ett obligatoriskt intresse). Nej jag talar mycket hellre om Gud och jag berättar gladeligen om varför jag är mot abort, men sen huruvida folk lyssnar eller inte är inte upp till mig.

matt1014

 

Så har min syn på abort ändrats sen jag blev kristen

Innan jag blev kristen såg jag abort som en absolut självklarhet. Det fanns knappt någonting som skrämde mig mer än människor som ifrågasatte abort.

Jag såg aborträtten som kvinnans rätt till sin egna kropp och jag såg abortmotståndare och kritiker som några slags oresonliga kvinnohatare.

Abortmotstånd skrämde skiten ur mig. För mig var det så självklart med abort att jag knappt ens kunde föreställa mig hur man kunde ifrågasätta det.

Att jag förhöll mig på det här viset till abort hade hela sin grund i min syn på livet och min syn på vad ett människoliv är och när en människa får sitt värde.

Min definition på vad ett människoliv är och när det börjar var rörlig och jag kunde inte riktigt bestämma mig om när exakt ett människoliv blev värt att ta särskild hänsyn till.

Jag har ju alltid varit emot spädbarnsmord till exempel, så frågan var när ett foster blir till ett spädbarn. Det var klurigt, men gränsen måste sättas förstod jag, och jag personligen bestämde mig för att det kändes rimligt att sätta den någonstans vid vecka 12.

Vid 12 veckor bestämde jag mig för att fostret är såpass utvecklat att det inte längre bara är en ”oformlig cellklump”. Ja jag hade väl läst i nån Lennart Nilsson-bok att foster har ett centralt nervsystem då eller nåt, så det här tyckte jag var en finfin gräns. Jag highfivade säkert mig själv i smyg över hur himla bra jag var på att definiera människovärde och livets början.

abort

 

Ett annat argument som jag diggade var att kvinnan har bestämmanderätt över allt i sin kropp. Visst, det är lite klurigt om det handlar om ett människoliv inuti en annan människa, men jag ansåg att är ett liv beroende av någon annans kropp så får det lite ”skylla sig själv” för att det inte är livsdugligt på egen hand. Lite så där ”tough luck you poor baby”.

Jag såg nämligen inte små foster som riktiga människor utan jag såg dem mer som ”potentiella människor”. Ja jag såg dem lite (eller ganska mycket, uppenbarligen, med tanke på hur jag tänkte) som parasiter som utan lov invaderat en kvinnas livmoder med sin märkligt svulstiga tillväxt.

Jag hade svårt att se hur ett embryo på något sätt skulle kunna vara ens i närheten av jämbördig med sin ”värdkropp”, alltså mamman. Att jämställa ett embryo med en vuxen människa var för mig sjukt, förvridet och absurt.

När människor liknade fosters värde med en vuxen persons så tyckte jag att det var lite samma sak som att likna en människa med en sork eller kanske en tonfisk.

För det var väl uppenbart, tyckte jag, att nåt så litet och ofärdigt måste vara ganska rejält mycket sämre än något som har färdigutvecklade lungor och i vissa fall till och med en cykel.

oktokill

Men sen jag blev kristen så måste jag erkänna att jag inte längre kan stödja mig på dessa argument. Nu tycker jag snarare att de här argumenten är alldeles förfärliga.

Och det beror i mångt och mycket på en mycket viktig och avgörande detalj:

Insikten om att Gud är god och det är han som bestämmer.

En av de första grejerna som jag fick uppenbarat för mig när jag blev frälst och som fortfarande berör mig långt in på djupet är att Gud kände mig långt innan jag började lära känna honom. Och med långt menar jag så långt tillbaka att jag inte ens var (pånytt)född.

psaltaren139

Han visste vem jag var redan som ”oformlig klump” och oavsett hur omedveten och vilsen jag var (ett tillstånd som följde med mig ut ur livmodern.. minst sagt) så har han alltid varit fullt medveten om mig. Full koll. Hela vägen. Långt innan någon annan ens hade kunnat börja spekulera kring mitt värde så hade Gud redan fastställt det.

Den kärleken ger mig stadga, kraft och uppmuntran varje dag. Gud har gett löften till mig och det är löften som han har visat att han håller. Det är faktiskt det faktumet och den vetskapen som har förvandlat hela mitt liv och gjort det till vad det är idag.

Jag kan vila tryggt i att det inte spelar någon roll om andra tycker att jag är tex tråkig och konstig – mitt värde vilar inte på mänskligt godtycke och världsliga omständigheter utan det vilar på vad världens och universums skapare fastslagit (sen kan jag ju ändå tycka att det är jobbigt om folk tycker att jag är konstig men det är inget som omkullkastar min existens direkt).

jeremia 1:5

Så jag kan inte längre kalla ett outvecklat foster för en ”oformlig cellklump”. Även det mest ”oformliga” och ofödda (eller om man nu, som i mitt fall, råkar vara född) människolivet är ett människoliv format, sett och älskat av Gud.

Jag satte livets början någonstans vid vecka 12. Jag ansåg att ett embryo/foster inte är mycket till människa på grund av bristen på medvetenhet och att ”ingen” känner den. Men nu är jag superglad att det inte är jag som bestämmer premisserna för människovärde och jag är också väldigt glad att jag hade väldigt mycket fel.

Jag ger Gud rätt eftersom jag nu vet att han har rätt. Jag tror på Gud. High five Gud. 

high-five-gud
Vad det gäller att ofödda barn skulle vara några slags parasiter på kvinnokroppen som får ”skylla sig själva” på grund av sin ”illa valda stund” (eller liknande) så vet jag inte ens var jag ska börja. Jag hoppas att det argumentet är ovanligt och att det bara var jag som var ovanligt dum i huvudet.

Svaga och beroende individer är inte parasiter och de får inte ”skylla sig själva” om de förtrycks, förskjuts eller mördas. Skulden ligger hos maktutövaren (en skuld som man alltid kan få struken om man uppriktigt ber om förlåtelse och hjälp till förändring genom Jesus – alltid värt att nämna) och inte hos offret.

Har skrivit lite om det här i ett inlägg som handlar om hur Gud ser på vår ynklighet.

Och ja – visst kan kvinnor bestämma över sina egna kroppar. Absolut. Och visst kan det kännas joxigt att ha fått en inneboende som i många fall påverkar oss enormt. Men vi kvinnor måste vara medvetna om att vi, trots detta, inte kan bestämma vad en annan människa är värd.

Våldtäkt då? 
Skitsvårt verkligen ur mänsklig synvinkel, och ur mänsklig synvinkel finns det båda många svar och inga svar alls. Argumenten, känslorna och omständigheterna skiftar. Något som däremot inte skiftar är den Gud är. Han är den han är. Han står fast. En annan sak som står fast är Guds löfte att upprätta, befria och hela oss.

Jättekomplicerade och ovanliga fall då där det blir ett jättestort moraliskt dilemma och så vidare och så vidare? 
Inte vet väl jag. Man får väl hoppas att den som verkligen behöver svar på den frågan kan be för att få ett personligt svar från Gud själv.

Sammanfattat: 
Att Gud älskar oss människor oavsett vad världen tycker om oss och oavsett vilken omständighet vi kommer från är den största och enda verkliga trygghet som jag har. Därför lämnar jag med glädje över till Gud att definiera vad ett människoliv är och när människan får sitt värde. Jag har ju själv fått mitt värde genom honom och jag vore en stor idiot om jag påstod att han har fel (jag undrar om jag någonsin kommer vänja mig vid vetskapen om att jag är enormt värdefull och att det finns en mening med min existens?).

Gud gör det omöjliga möjligt, och han kan upprätta och hela alla slags trasiga bakgrunder och situationer. Många som gör abort är utan hopp, detta eftersom de sätter sitt hopp till det rörliga och föränderliga. Annat är det när man sätter sitt hopp till Jesus, Guds son. Han är nämligen väldigt stadig och han är mästaren på att förvandla förutsättningar, hjärtan, ja, att förvandla liv.

Och jag är med Honom. Han som är Liv.

Sen jag blev kristen har jag alltså gått från att vara helt klart för abort, till helt klart mot abort.

Här kan du läsa uppföljaren till detta inlägg: Abort, lagligt eller olagligt?