“Jag kan som pappa inte föreställa mig regler av andra skäl än omsorg”

Jag skrev i förra inlägget att jag läste Elsanders bok “På väg” och nu har jag läst den färdigt. Den var bra!

Fattas den på ditt lokala bibliotek så kanske du kan be dem göra ett inköp, det gjorde jag, annars finns den här på bokus.

När jag fortsatte läsa boken igår kväll så såg jag att han skrivit om samma ämne som jag skrev häromdan angående Guds regler som inte sällan har uppfattats som glädjedödar-förbud.  Jag tycker att han uttryckte det bra:

IMG_6437

 

Lästips för alla, men kanske särskilt för de som lämnat tron? Eller för sjuka? Eller nej, den passar nog alla – På väg av Joachim Elsander

Jag håller på att läsa en bok just nu som är en fröjd att läsa – På väg av Joachim Elsander.

IMG_6435

Författaren till boken dog för inte så länge sen i sviterna av cancer, en cancer han var väldigt öppen med ända till slutet. Det kändes lite konstigt när han dog, för han var aktiv på sociala medier, och så plötsligt en dag så var det någon annan som skrev och meddelade att han gått i vila nu, omgiven av sin familj.

Texterna är tagna från bland annat en blogg som Elsander skrev där han tar upp tankar om Gud, Bibeln, olika slags erfarenheter från frikyrkan och så tankar kring Gud och att som människa drabbas av sjukdom och lidande utan att få bot från detta.

När jag precis blivit kristen så var det många som är uppvuxna i kristna gemenskaper men som lämnat tron som skrev till mig.

Min upplevelse just då var att de kände sig besvikna och ledsna för att någon kunde börja tro på något som de genom sorg lämnat. Efter deras erfarenheter var det frihet att lämna kyrkan, så hur kunde jag, som redan var “fri”, helt plötsligt börja tala om en Frälsare, som de genom smärta jag inte har någon aning om kommit fram till inte kan finnas på riktigt.

Med genuin omsorg om mig var det flera som varnade mig och nog helst hade velat se att jag också lämnade min nyfunna tro. Fler än en gång blev jag anklagad.

Och jag måste säga att som nykristen som knappt var i kontakt med någon kristen gemenskap vid tillfället, utan som fått uppenbarelse hemma på kammarn i vuxen ålder, var det här ganska överväldigande, och jag blev rätt ledsen och hade många frågor till Gud.

Exempel på svår fråga: varför behövde jag bara ropa på Honom och han kom inom 24 timmar i egen hög person, medan andra ropar och ropar och bara upplever tystnad som svar?

Jag vet fortfarande inte svaret på detta.

I början när jag blev kristen var jag först avundsjuk på människor uppvuxna i kristna hem. Jag tänkte att det måste vara som en dröm att från barnsben veta att de har en evig Fader i himlen, en Frälsare, en stadig grund att stå på, en Hjälte som håller handen i en gungande värld.

Men det tog inte särskilt lång tid för mig att i stället känna tacksamhet för att jag kom till tro just precis när jag kom till tro.

Jag kanske inte kan säga att jag alltid tänker på de som är uppvuxna i kristna sammanhang men som lämnat, men jag tänker i alla fall på dem ofta och jag inbillar mig att den här boken kan vara tankeväckande på ett tryggt och fint sätt för människor som har en sån bakgrund. Men vad vet jag.

Hittills har jag bara läst knappt halva boken så vad andra halvan kommer innehålla vet jag inte. Den kanske är förfärlig. Rekommenderar ändå.

När man tolkar instruktioner som skoj-FÖRBUD

Idag ville barnen åka skateboard men eftersom det regnade så sa jag nej. När de diskuterade att i stället åka nere i källaren så sa jag också nej.

Då tyckte de att jag FÖRBJÖD dem att åka skateboard.

Det får mig att tänka på Gud. Hur ofta har inte han blivit anklagad för att förbjuda oss från saker likt en tråkig gubbe, när det han gör är att säga nej eftersom det vi vill göra är dåligt och farligt för oss och/eller för andra?

Skateboarden går sönder om man kör den i vatten och källarkorridoren är inte gjord för vilda västern-äventyr. Någon kan bli skadad.

Har du nånsin känt att Gud är en partypooper som förbjuder dig från att göra det som är roligt? Har du fått något tillfredsställande svar på varför han sagt nej?

“Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp” 1 Kor 6:12 (rekommenderar hela kapitlet)

donttellme

Sådär, nu har jag fixat header

Förut idag köpte jag konstnärsredskap för barn och ikväll målade jag min första vattenfärg sen förmodligen 90-talet.

IMG_6428

Jag är förfärad och nöjd på samma gång. Man ser helt klart vad bilden föreställer och den som inte ser det måste gå till en optiker för ett slag i bakhuvudet.
Men min nivå av konstnärlig talang ligger på exakt samma nivå nu som den gjorde när jag gick i mellanstadiet, och det barnsliga och amatörmässiga resultatet petar mig störigt som ett stubbigt finger mellan tredje och fjärde revbenet. Jag gjorde det finaste jag kunde.

Men jag orkar inte vänta med att göra en header av min konst tills jag blir bättre så jag fixade ihop den här nyss via nån app i ipaden.

88C1A3B9-A1A1-4243-9BA6-EE52DEEEE4AE

Jag orkade inte fixa klippningen perfekt men det får duga provisoriskt tills vidare. Det vill säga: eventuellt har jag kvar den precis som den är om ett år.

Lista på vad ni ska bunkra

Är det inte konstigt hur fort man vänjer sig med något som är onormalt? Coronavirus är onormalt och nytt men jag börjar redan känna att alla anpassningar är en självklar del av livet. Jag har svårt att minnas hur livet var innan allt det här började. Va, har jag inte alltid burit med mig spritgel i handväskan likt en pepparspray mot andra människors spontana utsöndringar?

Idag for vi till en affär och bunkrade toapapper och ris, för det är tydligen vad man gör nu för tiden. Vi förstår inte varför. Varför just toapapper och varför i all världen ris?

Äsch, sak samma! Vi sitter alla i samma båt. Nu gäller det att stå enade i krisen och gå huvudstupa in i gruppmentalitetens härliga värld.

5D65EC49-D486-4A11-B961-57EFF39158C6

26B6570A-4736-4500-9354-FC6D5DF19E25

Lista på saker att bunkra:

  1. Toalettpapper
  2. Ris (denna punkt kan du skippa om du vill)

Glad att jag inte längre går omkring och kallar ofödda barn för “klumpar med celler”

Förr var jag en av alla dessa människor som på ett robotlikt sätt kunde rapa fram att ofödda barn (aka cygots, embryos, foster) bara är “klumpar med celler”.

Idag vill jag bara uttrycka lättnad och tacksamhet för att jag inte längre är en person som gör så.

För det är inte bara ignorant, det är fullständigt ovärdigt.

Jag har fått mycket kritik för att jag har vänt åsikt om abort och det har bitvis varit tufft. Jag är, som jag har sagt många gånger, konflikträdd, och jag vill gärna välja medelvägar så ofta det går. Men mer och mer så blir lättnaden uppenbar för mig.

Jag bekänner mig till en Gud som värdesätter alla människoliv mycket högt, och jag tillhör ett folk som strävar efter ett liv i linje med Guds vilja. Och det här folket är bland de enda invånarna här i Sverige som ser de ofödda människoliven och värnar dem. Vi är bland de enda som ser dem som värdefulla i en kultur som utpräglat har vänt dem ryggen och stängt dörren till att ens erkänna deras mänsklighet.
I den här kulturen kallas dessa minsta och mest sårbara bland oss ofta för “klumpar med celler”. Tänk att få tillhöra denna uråldriga rörelse som vägrar att göra så.

Ja – vi är i underläge, och ja – vi får mycket skit för vårt ställningstagande. Vi blir anklagade för allt möjligt hemskt. Det är svårt och utmanande och ibland får man frågor som är omöjliga att besvara på ett enkelt sätt. Ibland gör det ont och ger ångest och man önskar att man bara kunde anpassa sina åsikter till det som ger minst motstånd. Vilket ändå skulle bli mycket svårt, för vissa saker kan inte bli osett när man väl sett dem.

Vi är på rätt väg. Jag lärde mig nyligen att de första kristna kallades för “De som tillhör Vägen”. Jag gillar det.

Och till dig som gjort abort och läser det här – jag är inte ute efter dig på något sätt. Jag vill att du ska må bra. Om du inte redan läkt från aborten eller aborterna, så önskar jag inget hellre än att du ska bli det. På efterenabort.se, som drivs av föreningen Livsval, så finns det hjälp att få om du själv skulle vilja. Om du har svårt att gå vidare så är du inte ensam och det finns hjälp att få. En del söker hjälp först tiotals år efteråt. Kan även tillägga att jag inte har något att göra med det arbetet, så känner vi varandra privat så ska du veta att jag aldrig får reda på vilka som tar kontakt med dem. Det är strikt konfidentiellt.

IMG_6403

Bilden är solblekt och otydlig. Men här såg jag min nu 12-åriga son för första gången. Min blindtarm hade spruckit, jag hade blod i buken, men mitt i all smärta och rädslan jag kände så tickade tydligt ett litet litet hjärta. Ett hjärta som fortfarande slår. Jag var i graviditetsvecka 8. En del kallar detta för en klump med celler. Det är ovärdigt.

Bloggar blir godare att äta om de är snygga

“Man äter även med ögonen” brukar man säga om mat och jag tror att det kan vara så med blogg också, att en snygg blogg är härligare att läsa.
Så jag tror att jag måste ta och göra nåt åt min döfula blogg. Jag minns på den gamla goda tiden när jag la tid åt att göra rätt avancerade layouter på min blogg. Det blev döfult även det, men på ett mer intressant sätt åtminstone.

Jag funderar på att måla en header. Kanske har vi vattenfärg nånstans. Jag såg en tutorial på youtube om hur man målar landskap, jag kanske ska testa?

Senaste halvåret har jag knappt skrivit något för hand alls, vilket jag annars brukar göra dagligen, och jag tror inte att det är bra för mig att inte skapa med händerna. Måla brukar jag aldrig göra men det passar bra att börja nu.

DSC02554

När det kommer till innehåll på bloggen, som är det viktigaste, så har jag inte så mycket matigt att fylla bloggen med just nu. Jag skulle kunna skriva om böcker jag läst, för läser gör jag kontinuerligt och vissa böcker är riktigt bra. Men då måste jag sätta mig ned och tänka igenom och sätta ord på varför jag tyckte att de var bra..

Jag skulle behöva sova lite mer än vad jag gör men för det mesta får jag skylla mig själv för att jag inte går och lägger mig i tid. Jag har förr kunnat vara uppe till 01 utan problem men nu är jag trött även fast jag lägger mig vid 23.

Kanske är det för att våren börjat komma. Jag mår alltid dåligt när solen börjar skina med sina äckliga, men livgivande, strålar.

Nej nu ska jag gå, den minste i familjen ropar på mig med bestämd stämma. Han har precis vaknat från sin tupplur. Jag har det bra jag. Även fast jag är trött, så får jag en känsla djupt inom mig som vill ha ännu fler barn, haha, det är dock inte något som vi planerar.

Jag hoppas att ni har det bra! Gud välsigne var och en av er, där ni sitter och där ni står.

Kanske inte vad man vill höra i dessa tider

DSC02544

När jag lämnade lillen på dagis så mötte jag en förälder med barn som tydligen kommit tillbaka efter att ha varit borta ett tag. Och precis innan dörren stängdes bakom mig hann jag höra föräldern säga: “…vi har varit i Italien och åkt skidor…”

T r e v l i g t .

Jag undrar hur vi kommer att se på det här i efterhand. Kommer vi säga att vi överdrev? Att vi tog för lätt på det? Auktoriteter och experter på området kommer med olika bud. Som lekman vet man inget. Men i efterhand kommer alla veta.

En av de största dagarna i mitt liv: parkeringen

6CE3B89F-7083-459C-ADD8-4503EA513FBF

Här är en av Kungälvs finaste platser. Kungälv är i överlag rätt fult tyvärr, jag misstänker att vi saknar stadsarkitekt, men på den här platsen är det fint. Och bakom krönet av kyrkan där, har jag ett av mitt livs starkaste minnen av en av mitt livs största dagar. Vill ni höra?

En av de största dagarna

Året var 2005, jag hade precis fyllt 20 år och jag och Joakim bodde i Göteborg men jag gick skola i Kungälv uppe på berget (som ej syns i bild). Joakim hade dagen före fått anställning på Volvo, men han hade inte hunnit börja än så han var hemma. Det var en vanlig dag men på morgonen slog tanken mig att jag kanske var gravid. Jag åkte ändå till skolan, men eftersom jag inte kunde koncentrera mig så ringde jag till Joakim och bad honom hämta mig på parkeringen som syns bakom krönet på kyrkan.

Den korta stund som jag stod på parkeringen och väntade på att han skulle komma med vår knallrosa Volvo 142 (vi hade målat den själva) har etsat sig fast stenhårt. Jag kan inte närma mig den där parkeringen utan att påminnas om den dagen.

Vi åkte till apoteket och köpte ett graviditetstestet. Svaret på graviditetstestet kan vi se här.

1174636_10151636179702001_2037983004_n

^ Och här ^

 

Idag gläds jag över att jag är kvinna

Idag är det 8 mars vilken även är känd som internationella kvinnodagen.

Jag har hört mycket kritik mot de som grattat kvinnor på 8 mars. De har blivit strängt tillrättavisade med ord som “det är ingenting att gratulera, vi är förtryckta!” och så vidare. Jag har själv varit en av de som hånat och himlat med ögonen åt, enligt mig, opålästa män som i sin ignorans sagt grattis.

Men jag har ändrat mig. Kvinnor är utsatta för förtryck, men jag tycker ändå att det här är en bra dag för att ägna lite extra tacksamhet över gåvan att få bli född just som kvinna och skulle någon säga grattis till mig idag så skulle jag inte för en sekund vilja tillrättavisa den personen. Jag skulle bara tacka och ta emot.

Jag var, som jag berättat tidigare, könsförvirrad i ungefär 30 år av mitt liv. Innan jag började lära känna Gud, som skapat oss som just män och kvinnor, så förstod jag inte om det fanns några gränser och var dessa gränser i så fall går.

Så när jag mötte Jesus som 30-åring så började jag för första gången i mitt liv omfamna min kvinnlighet helhjärtat. När hans liv kom och tog plats i mig så var det också som att han drog ihop kropp och själ så att de blev mer ett.

Vid något skede, och på något sätt som jag inte var medveten om eller kan minnas, så hade de glidit ifrån varann.

Han gjorde att jag förenades med och accepterade min kropp på ett djupt plan.

illustrationandekroppsjal2

Det betyder inte att jag helt plötsligt var 100% feminin och traditionell kvinnokvinna i hela min personlighet, jag skulle nog säga att jag fortfarande är “ungkarlsslusk”-aktig, men det spelar ingen roll. Jag är kvinna oavsett personlighet, och det går inte att omförhandla eller ändra och ingen kan ta det ifrån mig. I was born this way.

När jag accepterade att könet inte är något som är flytande, eller något som mina känslor eller inre uppfattning kan råda över, och fogade mig efter och slöt fred med det, så blev jag också mer hel och fri som människa.

Och det hade inte varit möjligt utan Jesus. Utan honom hade jag fortfarande garanterat varit förvirrad. Så det jag säger här är inte att det bara är för könsförvirrade människor att “skärpa sig”. Det är så mycket mer invecklat än så. För mig blev helande möjlig enbart genom en kraft som inte var min egen och det är jag väldigt tacksam för.
Det jag däremot säger är att Gud inte gjorde ett misstag när han skapade oss med det kön vi nu må ha. Och oavsett vilket kön vi har, så är det en god gåva, en gåva som mänskligheten har en tendens att förvrida och pervertera på olika sätt. Men gåvan i sig är god.

Vår kultur står idag inför en stor utmaning när det kommer till att respektera våra kvinnliga kroppar och vad den biologin innebär för de flesta av oss. Vi står inför många lögner, bland annat lögnen att vi måste hålla med, uppmuntra och till och med fira när en kvinna vill ändra sin friska kropp för att uppfattas som en man (eller vice versa). Eller att vi ska nicka åt, uppmuntra och till och med fira att abort finns.

Det kommer inte att bli enkelt att stå för något annorlunda, men det kommer inte att vara bortslösad möda.