Bland det bästa jag har läst om abort #prolife

Jag bara måste dela med mig av följande som min favorit-prolife-organisation New Wave Feminists postade för ett tag sen. Det är så bra. Det bästa är om ni kan läsa det på engelska men nedanför bilden kommer jag skriva en översättning (om du har svårt för engelska) (jag översatte så gott jag kunde).

Här hittar du inlägget på instagram och Här hittar du originalinlägget på facebook.

New_Wave_Feminists___newwavefeminists__•_Foton_och_videoklipp_på_Instagram

Början citat:

Jag fick precis en uppenbarelse när jag pratade med en vän om de aggressiva och provocerande anti-abortdemonstranterna, och jag tänker att det är värt att dela här…

Jag: Det är det här som slår mig- de har ju inte fel. Det *ÄR* ett människoliv och det *BLIR* dödat. Och hur mycket jag än avskyr användandet av målande foton på det där sättet så ÄR det vad abort gör med en ofödd människa. Så det är ju någon form av kognitiv dissonans som sker när folk blir arga av att se dem. Liksom, om det nu bara är en klump med celler varför blir du då så upprörd av att se det? Jag tror att så mycket av det har att göra med hur man lägger fram informationen. Informationen är riktig, men den levereras så okänsligt att det framkallar ilska i stället för insikt, och det slutar med att budskapet för det mesta inte når fram.

Vän: Det är för att det är sanning utan kärlek. Å andra sidan, pro-choicers levererar kärlek utan sanning. De vill få dig att må bra kring din abort, så det finns massor av kärlek och acceptans, men de måste hålla så många fakta borta från dig som möjligt… eftersom sanningen skulle göra ont. 

Wow. 

Mitt i prick. 

Enda sättet att förändra vår kultur är med SANNING + KÄRLEK. 
Fakta + Medlidande. Information + Resurser. ”

Slut citat.

Jag bara måste rekommendera New Wave Feminists (jag länkar till deras kanaler längre ned). Särskilt om du inte riktigt fattar prolife. De är så himla varma, gulliga, roliga, smarta och intressanta.. Som sagt så är de min favorit-prolife-organisation (som är aktiva på nätet) – OCH SÅ ÄR DE INTE ENS KRISTNA!!!1 Haha. Skandal. Nä jag skojar bara. Alltså det är verkligen inte något avståndstagande från kristna organisationer och engagemang (om nu nån skulle tro det) att jag har fastnat för dem. För mig är Gud central i abortfrågan (det är han som satt människans värde och utan hans hjälp skulle jag förmodligen strunta i ofödda eftersom jag högst sannolikt inte ens skulle ha börjat se dem som mänskliga) och där Gudsaspekten inte finns med så fattas den. Jesus är nödvändig för att vi ska förstå vad sanning och kärlek är och det är han som kan förlåta, hjälpa en att förlåta vad andra gjort, och som förvandlar, helar och upprättar på djupet.

Hur som helst så har jag i alla fall fastnat för just desss kvinnors engagemang för kvinnor och barn och så tycker jag att det är så uppmuntrande att det finns folk som fattar basic truths about human life utan att Gud självt pedagogiskt och tålmodigt har måstat hålla en i handen och peka och visa i detalj som vore man 2 år (fast jag älskar när han gör så <3).

Länkar till New Wave Feminists flöden och kanaler:

Det här var det första jag såg från New Wave feminists (länk till klippet om inbäddningen inte funkar). I klippet berättar Destiny Herndon kortfattat en liten anekdot apropå påståendet att abort och manlig masturbering på något sätt skulle gå att liknas med varandra (yez det finns de som tror det, det blir man varse då och då… ).

En annan sida av mig som vaknat till

Senaste tiden har jag plockat fram min mer handarbetande sida. Den har slumrat inom mig ett bra tag nu och jag känner att det kanske är dags att jag plockar fram den igen (nu när jag kanske ska bli bullmamma och allt) (som sagt krävs det ett mirakel för att jag ska kunna bli en genuin bullmamma så det ligger definitivt inte i mina händer) (just nu lajvar jag bara bullmamma fläckvis).

När jag var liten brukade jag och mamma handarbeta rätt mycket tillsammans. Nu i efterhand förstår jag att det var bland det mysigaste i hela världen att sitta vid henne och bara göra en lampskärm eller duk eller vad man nu gjorde. Hon var väldigt kreativ och konstnärlig och gjorde väldigt mycket fint till vårt hem, det mesta i tysthet, och nu på senaste tiden känner jag att jag också vill göra fina grejer till vårt hem. Saker som inte går att köpa för pengar, saker som det är lagt tid och kärlek på och som familjemedlemmarna kanske inte riktigt tänker på men känner.

Tyvärr är jag inte ens hälften så kreativ och konstnärlig (eller bullmammig) som henne, men nåt ska jag väl kunna göra.

En av alla grejer som Jesus har gjort för mig är förresten att han har öppnat mina ögon mer och mer för allt fint från min uppväxt. I rätt många år har jag varit ledsen, arg och besviken över hur saker och ting varit och blivit. Men mer och mer har jag kunnat förlåta och släppa det dåliga och då har jag börjat kunna se det fina och bra bättre. Jag har alltså inte glömt det dåliga men det har fått mindre känslomässigt utrymme. Det är skönt.

Men än har han mycket kvar att göra med mig och mina relationer, den gamle frälsarn. Vissa saker går smidigare än annat och jag är tyvärr trögarbetad på vissa sätt. Som väl är så verkar han aldrig bli trött.

Något annat som är trögarbetat är det här projektet med mormorsrutor som jag tänkte skulle bli en filt. Men nu när jag hållit på ett tag så känner jag att en kudde blir bättre. Och så köper jag ett tjockare och mysigare garn till filten. Så får det bli!

Här är en duk som jag har gjort. Men jag vill inte visa hela då jag ska ge bort den. Jag vill bara visa er lite att här är en handarbetare på G.

Äventyr i Malmö 

I helgen har vi äventyrat lite i Malmö. Och med äventyr menar jag inte att åka gummiflotte nedför en fors eller utforska kloaker utan då menar jag mer äventyr som i att ”vi åkte till ett annat län för att det bryter mot vardan”.

Tänk att det bor människor i Malmö.  Riktiga, levande skåningar. Att det bor skåningar i Skåne är en fakta som jag aldrig någonsin ifrågasatt eller tycker är konstig men när man får se det med egna ögon så får teoretisk kunskap som man tar för givet nytt liv och det slår en att här är det normala att vara skåning och här föds nya skåningar varje dag. Varje varje dag nya skåningar. Det är absolut inga konstigheter men ändå väldigt annorlunda mot där jag kommer från där det i princip bara levereras norrlänningar oavsett vilken riktning man kör i tiotals mil. Här räcker det att man åker 10 mil norrut och vips så är det Halläningar som alstras. Eller 10 mil söderut och vips så är man i södra Frankrike. Trots detta är skåningar inte ovanliga, särskilt inte på Sveriges Radio.

Ja vad ska man säga. Man får perspektiv.

En annan sak: Malmö kändes väldigt stort, större än Göteborg. Familjen sa samma sak. Vi alla häpnar när vi tänker på att Malmö är mindre än Göteborg.

Vi besökte i alla fall till exempel reptilhuset och teknikens hus. Jag tog lite bilder men jag är för lat för att lägga upp. Jag kommer nog tyvärr aldrig bli nån storbloggare som lockar läsarna med foton.

Ett av barnen ville ABSOLUT åka till ”the turning torso” och se den på nära håll. Själv har jag aldrig hört talas om ”turning torso”, jag visste inte att det existerade, än mindre att det skulle kunna vara intressant för ett mellanstadiebarn att åka dit och stå och trampa på parkeringen utanför (det är ett vanligt bostadshus så det är inte lämpligt att gå in).

Frågar man mig så tycker jag att ”torso” är ett bland de vidrigaste ord som finns i den svenska vokabulären. Torso nämns aldrig i bra sammanhang utan det nämns bara hos läkaren i samband med obduktion eller i styckmordsfall. Hur kan man vilja döpa någonting som man tycker är vackert till något som innehåller ordet torso? Och hur kan man vilja ha något som heter ”turning torso” mitt i sin stora vackra stad? Det kommer jag aldrig kunna förstå. Aldrig att jag spontant skulle vilja bo där eller ha konferenser där och så vidare. Mitt förslag till staden Malmö är att de döper om denna byggnad snarast. Nuvarande namn ger ju tyvärr vibbar om att det är nåt helt sjukt som pågår där. Nånting som skulle få det att vrida sig i bröstkorgen på en om man visste. Typ som bostadshuset i Rosemarys baby.

Nä nästa stad som får för sig att bygga en byggnad och döpa den till nåt i människokroppen: bygg en pelvis!! Pelvis är ett av mina favoritord i hela engelskan. Varför inte twisting pelvis. Gör det och jag kommer att vara jätteglad för att ni läste min blogg och lyssnade på mig.

Jag är i alla fall nöjd över dagsvistelsen i Malmö.

Om jag har någon läsare som är kunnig när det kommer till Malmö så får du gärna träda fram och ge tips på vad en barnfamilj kan hitta på vid nästa besök.

PS. Jesus lever och det som står om honom i Bibeln är sant. Alltså ifall nån glömt. DS.

Serie: The CPR angel

Här har ni lite kladd från mitt anteckningsblock. Det ska föreställa en serie. Jag är osäker på om det är särskilt tydligt vad den handlar om (för mig är det förstås solklart, den handlar om The CPR Angel), men här är den:

20171017_125607973228696-1024x1024

20171017_125612282901478.jpg

20171017_1256181773190986.jpg

20171017_125633312120051.jpg

20171017_125639499137854.jpg

 

Möt högtiden som hade kunnat bli populär i stället för halloween

Som sagt så tycker jag att halloween är obegripligt. Släpper vi in vad som helst bara för att få ha ”lite ljus i höstmörkret”? (som en del konstigt nog beskriver halloween som)

Men det leder till en spännande följdtanke: vad annat hade svensken kunna ta till sig som högtid för att ”ha nåt att göra mellan sommar och jul”?

Jag tänker… Buskis!!

Hur skulle det här kunna gå till då? Hur skulle samhället och gemene invånare på fullaste allvar kunna släppa in buskis så till den grad att det blir en högtid för vuxna men framförallt för barn? Ja på samma vis som Halloween tänker jag mig.

buskis

Det börjar med att buskisrevy sänds på tv ibland och man därigenom får inblick till denna främmande kultur. 

Det är lite konstigt tycker man men det är som en bilolycka för även fast det är förfärligt så vänder man inte bort blicken. Det är något som lockar och fascinerar. Man undrar hur det är att bo i Falkenberg där buskis varit sed sedan världens grund anlades. Hela bygden där är väl som en enda stor buskisrevy? Man vet inte så mycket och det känns annorlunda, kanske spännande, nästan som en annan värld.

Men mest tycker man att buskis är sanslöst tråkigt och osmakligt och man tänker i princip aldrig på ämnet. Man saknar det inte och man har inget behov av det. Det nämns ibland i förbifarten och ibland ser man någon buskisrevy-skådis gästa bingolottosoffan men mer än så är det inte.

Plötsligt en dag i oktober lägger du märke till hur det säljs brevbärardräkter, prästskrudar och konstapelkostymer i affären.

Bredvid står plastpluntor, guider hur man får till sin halländska, träskor (i plast) och nåt som heter ”snålvatten” som gör att man spottar när man pratar. Du fattar ingenting. Är det här buskisattiraljer? Men buskis är ju inte ens roligt det är ju nästan alla överens om? Eller?

Året går. Det blir oktober igen. Folk börjar hålla fester med buskistema. Varför?

Jo, för att butikerna har så många buskisgrejer ute på hyllorna nu och visst, det är plastigt skräp alltihop, men det är så billigt att till och med barn kan ha råd till det med sin veckopeng. På buskisfesterna sitter man vid raggliga altanmöbler, smygsuper och beter sig fumligt med fruntimmer som alla är bitska, fräcka och gifta. Och så gömmer man sig i garderoben eller ett utedass (ett fejk, som man köpt i kartong på Rusta) när ”karln i huset kommer hem från jobbet”. Ibland är det en väldigt arg svärmor som kommer på besök. Då gömmer sig även karln i huset inne i pappdasset.  Men inte utan att alla snubblar ut någon gång under kvällen naturligtvis. Festens höjdpunkt every time är när nån snubblar ut ur nånting eller snubblar över huvud taget.

Året går. Det blir oktober. Nu börjar förskolor att göra små häften tillsammans med barnen där man samlar sina bästa fräckisar.

Man bygger också sina egna revykulisser av mjölkkartonger och plötsligt vill alla ungar klä ut sig till präster, lantbrevmän och militärer på permis som går från hus till hus för att ”få säj en sup” (alltså få godis). Ibland kommer någon ut från husen och möter barnen genom att jaga dem och skrika saker i stil med ”nu har du sänkt kroken i fel pimpelhål!”. Folk börjar köpa scenlampor för att få fram känslan av solig sommardag oavsett väder eller tid på dygnet.

Året går. Nu är butikerna ännu mer fyllda med scenlampor och buskisrekvisita lagom till oktober. Folk som är lite festsugna och allmänt uttråkade ser en självklar ursäkt att hitta på nåt ”sköj” i buskisanda. Mammor som suktar efter ”lite ljus i höstmörkret” och något nytt pysseltema att arbeta med slår ihop händerna av glädje och skriker så spotten flyger –  efter älgjakten blev det ju några kadaverbitar över och de kan användas som material till spexiga tandproteser för hela familjen!!

elktooth

När ytterligare några år har gått så finns det fortfarande människor som inte har kunnat köpa det här konceptet och som undrar när och hur detta blev en högtid och om det nånsin kommer att få ett välförtjänt slut. För det smög sig liksom bara på. Hur kommer det sig att annars helt sansade vuxna människor väljer att fyllesmyga runt husknutarna utklädda till adjunkter, ömsom skrikpratandes, ömsom slickandes om läpparna? Hur kommer det sig att vanliga Svenssons fotograferar sina små barn bredvid snuskiga gubbar som gör klumpiga närmanden på damer iklädda förkläden, och lägger upp bilderna på instagram? Hur blev något som tidigare var förpassat till repriser på SVTs sämsta tv-sommar-tider plötsligt acceptabelt på öppen gata i oktober?

Buskisrevy på Liseberg springer till exempel stånkande anställda omkring och låtsas dölja obekväma erektioner från gästerna varav de flesta är under 10 år. ”Jätteroligt, mina barn älskade det, tack så mycket!! ” skriver helt vanliga äppelkäcka mammor på Lisebergs facebooksida, och Liseberg tar ära i ett hitta på det ”bästa humoristiska buskissunket för barn”.

Diskussioner uppstår. Kan man vara en bra förälder även om man nekar sina barn att  ”tigga supar” med sina vänner? Blir de inte utanför och mobbade och får men för livet om man nekar dem? Hur förklarar man på ett bra sätt för vännen som vill ta ungarna till ”Buskisrevy på Liseberg” att man inte tycker att det är vare sig verkar lämpligt eller kul, utan att vännen blir besviken ända in i sitt innersta och man får rykte om sig att vara en glädjedödare?

Och hur gör man när skolan arrangerar ett disco med temat ”brännvin och gubbslem”. Du har hört att någon ska komma utklädd till sexuellt frustrerad rapsbonde till exempel och det oroar dig. Går det att hålla barnet hemma utan att barnet ifråga blir socialt utfryst i skolan? Eller går det att kompromissa? Hur skyddar man sina barn från det värsta av buskissnusket utan att folk tror att man tycker att all sexualitet är något skamligt och att man vill tvinga sina barn från allt som tillhör humor, kreativitet och en normal uppväxt?

Ytterligare nåt år går. De som någon gång orkar ge någon slags öppen kritik mot högtiden ”kan inte ta saker och ting med en gnutta salt”. Man får höra att vadå, det är väl inte så farligt. När man nämner de obsceniteter som sker överallt och precis framför småbarn så får man höra att vadå, vissa använder ju faktiskt bara högtiden till att koka ”starksaft” och baka små söta ”rönkeböllar” under glädje och skratt och det är faktiskt det finaste människor kan göra tillsammans. Vill man att folk ska ha tråkigt i stället? Vill man verkligen folk så illa?
Människor som hör kritiken tycker att det känns som ett hån och ett krokben riktat mot småbarnsfamiljer.

Man får höra att vi BEHÖVER faktiskt en helg där man kan gå all in på alkoholism, kärleksaffärer, sexuellt problematiskt beteende och dåligt omdöme! Ta bara Sir Eddie Meduza* (han har blivit adlad postumt) och hur otroligt folkkär han är i stugorna. Vi svenskar bär uppenbarligen snusk och under bältet-humor inom oss och får vi inte leva ut det lite under Buskisrevyhelgen så kanske vi börjar idka kannibalism i ren och skär frustration och det leder ju till att människor DÖR. En läkare i morgonens tv-soffa bekräftar att Buskisrevyhelgen räddar liv. Malou von Sivers och statsministern gör gemensam sak och går tillsammans ut och berättar i direktsänd media att det är obegripligt hur svenska folket förr över huvud taget kunde hålla ihop sina atomer mellan sommar och jul då det är så jättetrist och jättemörkt – och för en gångs skull är Sveriges feminister och Joakim Lamotte överens. Många ser detta som ett tecken på att vi som samhälle är på väg åt rätt håll. Buskisrevyveckan förlängs därför med sju röda dagar i almanackan och nationalencyklopedin beskriver veckan som det optimala tecknet på att sann frihet äntligen trätt in världen. Socialt inkompetenta konstaplar sätter de som protesterar i fängelser (köpta på Rusta). Kungafamiljen tar avstånd från firandet och monarkin avskaffas. Nu är det inte långt kvar**.

* Sir Eddie Meduza är egentligen långt ifrån buskis men högtiden har efter många år släppt på sådana definitionsfrågor och gränsen för vad som är buskis och vad som bara innehåller alkohol och snusk har helt suddats ut.
** Till domedagen.

——-

Okej jag blev kanske lite carried away där i slutet men annars så tycker jag att det här scenariot beskriver rätt bra hur jag tycker att halloween känns. Några som läser det här kanske tänker att ”vadå, det här låter jättebra!!” och det beror i så fall på att det här är en bättre idé än vad halloween är.

Fesenjan och labneh – förslag på vad man kan göra?

Igår åkte vi till Göteborgs Orienthus och handlade efter tips från en kompis. Känner du till Göteborg någorlunda så kanske du redan vet vart det ligger, men vet du inte det så ligger det bredvid det stora Willys och BR leksaker i Gamlestan. Rekommenderas starkt.

Vi köpte en hel del grejer där som vi inte behöver och som inte är nyttiga för vår hälsa, till exempel spännande kakor, godis  och läsk som man vanligtvis inte ser. Men mina största fynd var dessa två *godingar*:

Fesenjan och labneh-bollar! Ska jag berätta nåt lite småkul?

Igår läste jag och barnen en biografi där huvudpersonen berättade om när han ville finna sina vänner på en enorm festlighet. Han hade inte mött vännerna sen han var pojke så han visste inte hur de såg ut eller om de ens var där, så han bad till Gud att få hjälp att hitta vännerna. Då uppenbarade sig strimmor på himlen för honom och när han följde strimmorna så fann han sina vänner. TADA.

Anyways.

Igår ville jag verkligen verkligen hitta fesenjan på butiken men butiken är rätt stor, hyllorna välfyllda och jag hade ingen aning om hur en fesenjanförpackning skulle kunna tänkas se ut. Jag åt det en gång för ca åtta år sen och det är liksom min enda erfarenhet. Med biografin nära till minnes så sa jag tyst för mig själv till Gud att ”vill du att jag ska hitta fesenjan så för mig till rätt hylla”. Det tog nog inte mer än en minut så stod jag öga mot öga med burkarna som ni ser till höger på bild. Glädjens tid!

Men nu över till min fråga till er: 

Har ni tips på hur jag kan använda produkterna som jag inköpt? Hur tillagar jag till exempel kycklingen som bäst till fesenjan-stuvningen? Har ni nåt roligt tips eller bra salladsrecept till labneh? Please berätta allt ni vet och kom gärna med fler tips.

Några tankar om halloween

Som ni säkert kan förutse/redan vet så gillar jag naturligtvis inte halloween. Jag menar, hur skulle jag kunna göra det? Halloween är extremt o-älskvärd. Och det är inte bara för att den är djävulsk och ful och kommersiell och smaklös och trist, utan det är även för att jag inte har några som helst band till den. Halloween fanns inte när jag växte upp och nu när det har poppat upp som en jobbig gubben i lådan så är jag mest förvånad över att folk 1. har gått på det 2. över huvud taget tagit emot skräpet.

En kompis delade den här bilden på sin instagram:

Screenshot_20171030-101110

Och jag håller med. Men jag undrar ändå varför just självskadebeteende och självmord men inte mord och tortyr.

Och jo jag tycker att man ska kunna skämta om allt. Men det är skillnad på enstaka råa skämt och högtider där råhet upphöjs och pågår i vad som känns som hur länge som helst.

Sen är det klart att det finns folk som lyckas vända halloween till något mysigt och harmlöst för sina familjer. Problemet med halloween är inte mysmänniskor som lägger manken till för att göra nåt kul och trevligt för sina nära och kära när tillfälle ges, människor som låter kreativiteten flöda. Problemet med halloween är halloween, och vad halloween är, står för och utsöndrar i sin grundbas och helhet.

Jag tycker att idaelisas har uttryckt enkelt och bra i det här inlägget angående hur hon ser på halloween utifrån ett kristet perspektiv, och jag känner att jag inte behöver tillägga så mycket där. För även om jag avskydde halloween redan innan jag blev kristen så avskyr jag det självklart ännu mer sen jag kom till tro på Jesus. Halloween är andligt sett rutten och Gudsfrånvänd (i sin helhet som sagt).

Hur gör jag med barnen då? 

Ja jag har ju två mellanstadiebarn och med barn i familjen med egna viljor kan ju saker bli komplicerade. Men i vårt fall har det hittills löst sig väldigt smidigt genom deras och deras vänners svala intresse. Jag har ingen direkt utstakad plan för ”möjliga situationer” utan tänker att man löser det väl allt eftersom eventuella situationer uppstår. Jag har inte utfärdat några förbud men bus eller godis kommer jag att säga nej till på grund av att jag tycker att den är så himla oförskämd och otrevlig.