Varning: Hypnos och andliga ”guider”

Jag såg att den populära youtubaren Therese Lindgren har gått till en hypnotisör.

I klippet berättar Therese Lindgren att hon har hypnos på en ”bucket list” över grejer som hon vill göra under 2017. Det är ganska tydligt att hon ser hypnos en rolig och spännande grej, typ som att gå på maskerad utklädd till Cher eller liknande.

Jag blir illa till mods av att se klippet för det känns som att bevittna en form av övergrepp. Ja jag vet att det är starkt uttryckt och jag ska försöka förklara varför jag känner så.

Hypnotisören öppnar upp henne för en ”guide” – men vem är guiden?

I klippet får vi först se Lindgren försättas i det tillstånd som kännetecknar hypnos.

Kort efter det introducerar hypnotisören henne för vad hon kallar för ”guide” och hon berättar för Lindgren att guiden är ”någon som är där för att hjälpa dig vidare”.

Therese Lindgren ställer, åtminstone såvitt man kan se i videon, inga följdfrågor på vem den här guiden kan tänkas vara. Kanske är det tänkt att man ska ta för givet att det är hennes fantasier för hennes undermedvetna är det i alla fall inte (då ”guiden” senare ombeds justera saker i just det undermedvetna).

Jag vet inte hur hypnotisören själv tänker kring vad hon gör – förmodligen fick hon nån skinntorr förklaring under sin utbildning om vad ”guider” är och varför de är effektiva. Men det jag ser är att hypnotisören utför en andlig praktik där hon vägleder Therese Lindgren till att öppna sitt sinne för något som adresseras som nåt separat från både hennes medvetande och undermedvetna.

Men inte nog med det. När sessionen är slut så säger hypnotisören att ”guiden” har ”en samling medarbetare” som ska ”justera det som behöver justeras” i Therese Lindgrens undermedvetna. Så nu har hon alltså inte bara bjudit in en ”guide”, utan hon accepterar inträde för ”en samling medarbetare” också.

Spontan tanke: hur är det tänkt att man ska få ro i sinnet med så många inbjudna?

minions11Observera: jag *AVSKYR* minionerna

För det är precis som hypnotisören själv säger i slutet av klippet – att det handlar om frivillighet. Genom att acceptera det hypnotisören instruerar henne så tillåter Lindgren det. ”Guiden” tillåts en plats i hennes innersta.

Jag undrar bara om Lindgren har fått så särdeles schyssta förutsättningar för att avbryta, då hypnos kraftigt minskar en människas förmåga till att kritsikt bearbeta information. För att inte tala om att situationen är väldigt utsatt och sårbar på fler än ett sätt.

Tillåtelse är i alla fall en väldigt viktig andlig princip.

Men vad som är kännetecknande för de onda makterna är dock att de gärna tar bakvägen och ljuger sig in i en människa genom olika typer av manipulation, illusioner, täckmantlar, slöjridåer och vilseledande information (exempelvis idéer som att andar inte finns och att andliga praktiker är oandliga).

Kännetecknande för Jesus däremot är att han inte kommer in förrän vi frivilligt och medvetet verkligen vill ha just honom hos oss och frivilligt kallar på just hans namn för att vi vill höra just hans röst.

joh1013Ni kan läsa mer om att vara Guds får här

 

Jag har egen erfarenhet av att luras av sånt här

Jag har egen erfarenhet av det här, och det var vad som höll på att knuffa mig över kanten och faktiskt ta död på mig. I mitt fall var det inte hypnos som det handlade om utan i mitt fall var det var en synsk person som berättade för mig om någon som var med mig som kallade sig för min ”bror”. På den tiden (2015) ansåg jag att saker av det här slaget var roligt, nyttigt, spännande och liksom naturligt och helt på sin plats, så jag accepterade glatt att denna ”bror” skulle få fortsätta följa mig.

Men snart började saker och ting bli otrevliga. Det var ingen ”bror” som jag släppt in, det var något helt annat. Jag tänker inte dra hela historien nu men jag kan berätta mer om det här i något annat inlägg om det finns intresse.

Det här är i alla fall inga oskyldiga saker utan det kan få allvarliga konsekvenser på ens liv och mående, så ska man praktisera sånt här så tycker jag att man ska överväga det väldigt noga (och bäst vore att inte göra det alls).

Är all hypnos dålig?

Inte vet jag. Jag vet inte allt som ingår under begreppet ”hypnos”. Men hypnosen som jag såg i detta videoklipp var fett obehaglig. Ser hypnos generellt ut som i klippet så är det maskerad andekommunikation, utformad på ett sådant sätt att även människor som gärna kallar sin världsbild för ”rationell” kan godta det.

Och vad exakt är det som de här ”medarbetarna” har fått tillåtelse att justera? Det ”som behövs” säger hypnotisören, men vad betyder det ens? Vem bestämmer vad det är som behövs? Therese Lindgren själv? Men varför gjorde hon inte det förut då? Varför krävs det en hypnotisör med släpig och trött röst innan ”guiden” tar sig i kragen och work some magic?

Sen instruerar hypnotisören Lindgren att tillåta sig att känna glädjen och tryggheten inom sig själv. Vadå tillåta sig? Hypnotisören får det att låta som att Lindgren har en massa glädje och trygghet drällande inom sig, och att det bara är att tillåta sig att känna den. Och det påminner mig om det skoningslösa ”välj glädje”-tänket som finns lite överallt idag. Varningsklockorna ringer.

Och huruvida hypnos ”hjälper” eller inte tycker inte jag är något vidare att gå på, för saker är inte per automatik bra för helheten bara för att det märkbart visar resultat i en specifik del.

”Guider” är ett vida känt begrepp inom andliga kretsar

Som jag ser det så förmedlar hypnotisören en andlig praktik fast på ett ”oandligt” sätt. För det här med ”guider” som verkar i det inre är sannerligen ingenting nytt för människor som har koll på andliga praktiker. Det här är något som har funnits i tusentals år och som praktiseras friskt än idag och säkert på fler än ett ställe i den stad där du bor.

Och eftersom den andliga världen är verklig, finns på riktigt och på riktigt påverkar hur vi fungerar i tillvaron så är jag inte ett dugg förvånad över att nån läkare, nån gång i historien, har sett hur kommunikation med andar på riktigt påverkar hur människor tänker, lever och mår.

Men för att få andliga praktiker gångbara i en oandlig kultur så måste man förstås först ge dem oandliga förklaringsmodeller med oandliga ord så att även oandliga människor kan köpa och praktisera det.

psykiatriskande

Samma har skett med exempelvis yoga

Skriver för att förhindra att folk tar förhastade beslut

Jag skriver det här för att jag tycker att det vore bra om färre tog sig vatten över huvudet när det kommer till sånt här. Jag vill inte att nån ska behöva gå igenom det jag var tvungen att gå igenom på grund av min okunskap, naivitet och dumdristiga nyfikenhet.

Okunskap kan sätta en i all möjlig typ av skit. Särskilt andligt lagda människor har lätt att hamna hos medium, spådamer och allmänna ockultister eftersom man så lätt tror att de är de enda som bekräftar att det finns mer än vad ögonen kan se, och att man inte är helt knäpp.

Den andra stora riskgruppen är just såna som inte tar andlighet på allvar utan ser det som ”en kul grej”.

Gör egna efterforskningar innan ni låter någon hypnotisera eller spå er eller liknande. Se gärna över kristna källor, särskilt du som är intresserad av den andliga aspekten av saker. Självklart kan ni komma till en helt annan slutsats. Många gör det. Tyvärr.

Jag tycker i alla fall att ju större allvar man tar detta på, desto bättre. Vi är ganska många som måste leva med vad vi har inombords så att säga.

Finns inga goda ”andliga guider” och de ”döda närstående” är inte döda närstående

Jag vet att en del som faktiskt tror på andar tror att det finns goda andliga guider och att de har personligheter som människor fast bättre och ”mer utvecklade”. Men det lögn.

Jag vet också att många luras att tro att de har avlidna närstående med sig som vaktar dem och ”tittar till dem” och sånt. Det är också lögn. De är inte vad de utger sig för att vara. Gå inte på det. Det finns till och med så kallade ”guider” som är så lömska att de kallar sig för Jesus. Ett exempel av många är andligheten som säger sig stå bakom den hemska boken ”En kurs i mirakler” (har du den, ta ett enkelt tips: bränn den).

Fingerregel: Andlighet som inte utgår från direkt kommunikation med Gud och står i linje med vad Jesus lär och säger i Bibeln är inte andlighet från Gud.
Exempel på andliga läror som inte kommer från Gud: ”allt är illusion”, ”alla vägar leder till Gud”, ”Jesus är en av många”, ”sanningen/svaren finns inom dig”, ”följ dina drömmar”, ”allt är relativt/samma”, ”människan är på väg in i nästa steg av evolutionen”, med mera.

enkel sanning

Jesus är vägen genom och ut ur allt skräpet

Det finns mycket andligt i världen, och som oskyddad så är det inte ovanligt att man ovetandes drar på sig massor med skräp och orenheter genom till exempel olika former av synd. Att bli spådd är till exempel ett klassiskt exempel på synd, och jag fick lära mig den hårda vägen varför det är en synd (fattade verkligen inte förut).

Men så har vi en som har auktoritet över alla andar och som förlåter oss för all synd om vi uppriktigt söker honom och ber om det.

Jag talar så klart om Jesus Messias. Han från Nasaret ni vet. Bara hans namn är väldigt kraftfullt. Jesus *nöter så att ni lär er hans namn ordentligt*. Jesus Jesus Jesus *nöter lite till pga varför inte, detta är min blogg*.

Här har jag gjort en sida som beskriver lite hur man kan be. Om du har varit nånstans där du har fått ta emot en ”guide” eller om du på ett eller annat sätt fått reda på att du har nån avliden anhörig eller liknande med dig, och om du känner att det är nåt som inte stämmer, och du nånstans djupt inom dig tror och/eller hoppas på att Jesus är den han – bekänn dig då till honom och be bort allt det andra som du har med dig i kraft av Jesus namn. Bli kvar i honom (han är ingen quick fix). Amen.

Lästips: För ett år sen köpte jag en massa böcker om ockultism

Det är skönt att inte behöva tänka positivt

Tidigare i livet har jag gått i fällan att man ”ska tänka positivt” när man möter svårigheter och att man typ kan LE bort obehagliga känslor eftersom ”leendet lösgör endorfiner i hjärnans belöningssystem” eller liknande hälsotidningsskräp.

Och jag vill bara berätta att det är så skönt att jag fått släppa allt det där nu när jag tror på Jesus.

Sedan jag kom till tro så har jag på fler sätt än vad jag hade kunnat föreställa mig fått bekräftat att mina känslor och kamper faktiskt är och har varit jobbiga för mig – på riktigt. Inte jobbiga på det sätt att jag behöver känna oro eller ängslan egentligen då jag numer står under den högstes beskydd.  Men blir jag ändå oroad, ängslig och ledsen så får jag ingen som helst skit för det över huvud taget. Mina känslor bemöts precis som de är utan skuldbeläggande för att jag har dem. Flera gånger har de till och med plockats fram då jag har obearbetade sorger. För Jesus lär mig inte att på olika sätt ”tänka bort” mina sorger och besvär utan han lär mig snarare rätt och slätt att allt som är dolt måste komma ut i ljuset och att han torkar mina tårar.

Så i stället för att höra att jag måste rycka upp mig för att jag har det så bra så har jag fått en famn att vila i och bli tröstad av, som ett barn.

Äntligen slipper jag ”livsvisdomar” såsom

  • ”Le och världen ler med dig!”
  • ”Du är din egen lyckas smed!”

Och supervärstingen..

  • ..”Ingenting är ont eller gott i sig själv, frågan är bara hur du väljer att se på det!”

Och jag kan säga att sen Jesus befriade mig från kravet på positivt tänkande så har jag fått det mycket lättare att faktiskt tänka positivt.

Skönt.

panik

Kallades till vuxenpsyk för uppföljning

Idag hade jag en kallelse till vuxenpsyk i Kungälv och det tyckte jag var spännande eftersom det var över ett år sen som jag var där. Jag funderade lite på varför de kallat mig, har de läst min blogg? Men tänkte att det mest logiska är om det handlar om någon slags uppföljning.

medeltidsborg

Jag har hittills inte riktigt kunnat bestämma mig om jag tycker att det är bra eller dåligt att de har placerat en vuxenpsykavdelning bredvid en stor och mörk medeltidsborg. Men jag tänker ändå att det är fint, förutom när det regnar och åskar och man nästan kan förnimma människoskrik från vuxenpsyk.

En gång när jag skulle dit hade det blivit elproblem i byggnaden och enda lyset som fanns till förfogande var en röd saftblandare som blinkade i korridoren. Och det hade väl varit okej, om det inte hade varit för larmet som pep i jämna höga intervaller och kuratorn som inte ville bli störd medan hon skalade sin clementin.

Men det var förr när jag fortfarande var deprimerad. Idag är nya tider, idag placerades jag i den här fina källaren:

källaren

Ungefär så här gick mötet idag till: 

Läkare: Det var ett tag sen du var här nu! Hur mår du?
Jag: Jag mår bra nu.
Läkare: Sover du bra om nätterna?
Jag: Ja, om jag går och lägger mig.
Läkare: Tar du medicin?
Jag: Nej, jag slutade med det, för jag började må bra.
Läkare: Okej.
Jag: Ja.
Läkare: Du mår alltså bra?
Jag: Ja.
*pinsam tystnad*
Läkare: Tar du droger?
Jag: Nej.
Läkare: Så bra. Då är nu fri att gå.
Jag: Tack.

Kostnad: 300 kronor. 

Så nu är jag officiellt utskriven från vuxenpsyk i Kungälv så de kan nu ersätta mig med någon ny, ung talang med psykiska besvär. Jag hoppas att den personen också får bli frälst och kan få skrivas ut. Jag vill inte vara otacksam eller så eftersom jag vet att jag hade tur som över huvud taget togs emot men… jag vet inte exakt hur himla mycket vuxenpsyk i Kungälv egentligen hjälpte mig med mitt psyke. Tror nästan det blev värre under tiden jag var där?

Nåja! Så kan det gå! Det är förbi nu!

Nu har det gått ett år sen jag valde att leva

För ett år sen levde jag fortfarande i vad jag skulle vilja kalla en värld av aska.
Jag visste inte vad som var upp eller ner och jag kände mig som en levande död i ett evighetslångt fall.

Men inte för länge till.

Så här stod det i det här blogginlägget som jag skrev den 24 augusti 2015:

one_year_ago

När jag skrev det här kunde jag inte ens i närheten föreställa mig det som skulle börja hända inom loppet av närmsta dygnet, för det som skulle komma var helt tvärt om mot allt jag dittills sett och lärt mig.

Efter ett liv av kamp och misslyckade försök att styra upp allt gav jag upp och bad Jesus ta över eller åtminstone underlätta. Det lilla hopp jag kunde skrapa ihop skrapade jag ihop och la i mina tafatta böner till honom. 

Det gick inte upp för mig direkt. Det skulle dröja till nästa dag och alla dagar som hittills varit därefter. Den där vetskapen som gör hela skillnaden ni vet. Nyheten som förändrar allting.

Tack Jesus för att du lyfte upp mig ur slemmet och satte mina fötter på stadig mark och för att du visar mig vad som är upp och vad som är ner. Tack för att du har visat för mig varför världen är skrämmande och varför jag inte längre behöver vara rädd. Tack för att du är den livmoder som jag så desperat längtat efter i alla dessa år och tack för att jag får skvalpa omkring i dig. Tack för att du steg för steg och bit för bit lär mig att leva på nytt och på det sätt som jag är skapt för.  Tack för att du alltid håller vad du lovar och tack för att du har lovat att vara med oss ända till tidens slut. Tack för att du lever. 

 

 

Blogginlägg för ett år sen: ”Livet skrämmer mig mer än döden”

Det här inlägget skrev jag för precis ett år sen.

 

rädd för livet

Tänk om jag hade vetat allt underbart som jag snart skulle få se.

Tänk om jag hade vetat hur jag om mindre än tre månader skulle få svar på alla mina frågor, på varför vi måste göra så konstiga saker för att överleva, och varför världen är så fylld med konstiga känslor och relationer och varför jag inte kunde hitta någon trygghet i mig själv eller omgivningen.

Tänk om jag vetat att jag snart skulle få leva med den som är stilla, den som aldrig förändras. Att jag skulle få förstå meningen med livet.

Jag vet att det finns de som följer min blogg som tycker att det här som hänt mig är konstigt, att jag blivit galen. Men ni som tycker det fattar inte. Jag var galen förut. Nu är jag inte galen.

Tack Jesus säger jag bara. Han är verkligen bäst och jag älskar honom såå så mycket!

bibelord

Läs i Dagen om det viktigaste beslutet och den största upptäckten

Förra veckan träffade jag Dagen-journalisten Therese Peterson på Smyrnakyrkan i Göteborg. Vad som blev av det mötet kan ni läsa här (länk till nätupplagan). Där finns en video också (länk till klippet på dagen-tv).

tidningen dagen

Du kan läsa mer om man kan bli frälst i det här inlägget.

Jag kände mig mer död än levande

peak cykelFörra året brukade jag cykla upp till en viss kyrkogård i princip varje dag. Jag cyklade dit, satte mig på en bänk och såg ut över gravarna, jag njöt av tystnaden och tänkte: ”jag har mer gemensamt med de döda än vad jag har med de levande”. Sen så cyklade jag hem igen (fast det var inte bara därför som jag cyklade dit, det hade varit lite emo over the top,  jag cyklade dit pga träning också).

cykel

Jag kände mig som en grå massa som slafsade sig fram i segt slem. Eller som att jag försökte simma genom ett stort hav med tyngder runt benen.

Livet kändes mer som en belastning än som en välsignelse och jag såg med viss avund på människorna som låg i sina gravar helt döda. Tänk att inte bara känna sig så gott som död, utan även få njuta av fördelarna med att vara död på riktigt?

Jag kan säga att jag längtade egentligen inte alls efter att dö. Egentligen längtade jag bara efter att få lite vila och ro men jag hade börjat få det svårare och svårare att se hur det skulle kunna ske i livet, för jag hade försökt så många taktiker som misslyckats.

Sen hände ju det här också (det har ingenting att göra med det jag skriver om nu men visst var det mysko):

peak cykel

Nu har det i alla fall blivit vår i Kungälv och jag har börjat cykla upp till den där kyrkogården igen. Och det var när jag såg ut över gravarna som jag påmindes om hur jag brukade tänka förra året när jag var där.

Så sorgligt ändå. Att sitta och känna mer gemenskap med döda och begravda än med levande. Jag var livrädd för levande människor. Men döda var ju harmlösa.  Jag var verkligen trött när jag hade börjat undra om det finns något mer än att med nöd och näppe kämpa sig genom dagarna.

Men så där känner jag inte nu. Jag älskar fortfarande kyrkogårdar känner jag, de är fina på sitt sätt, men jag är knappast avundsjuk på de som ligger begravda där. Jag längtar inte ett dugg efter döden utan ser fram emot evigheten.

Och det var så enkelt!

Allt jag behövde göra var att be till Jesus att ta hand om mig och all min skit.

psaltaren 107:28-30

Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna poängtera tillräckligt tydligt hur bra Jesus är?

Tvärt emot vad jag hade börjat tro så behöver man ju faktiskt inte dö för att få vila. Det man behöver är livet, vägen och sanningen. Det man behöver är some piece of dat Jesus Christ.

Och det är ju inte som att allt har känts konstant bra och lugnt sen jag valde att ropa på honom för första gången den där dagen i augusti förra året. Utan han räddar mig gång på gång. Gång på gång på gång. Och han gör det på det ljuvaste vis.

Tack Jesus för att du finns hos mig i varje andetag. Tack för att du tar emot mig när jag faller, att du bär mig genom stormen, stärker mig och bygger upp, formar och helar mig. Tack för att du är min klippa och min styrka. Amen. 


Återkom gärna i morgon! Ska försöka svara på en som ville veta mer i detalj hur det gick till när jag blev frälst.

/Sonja

Uppdaterat: Här kan du om hur jag blev frälst (och hur du kan bli det om du inte redan är det).