Bibeln – en orgie i kvinnoförtryck? (läsarfråga)

Jag fick den här kommentaren och jag tänkte att jag ska svara på den.

Hej!

Jag läste denna text och tänkte genast: ”undrar vad Sonja skulle tycka om denna text”.

http://www.dalademokraten.se/kultur/bocker/bibeln-en-orgie-i-kvinnofortryck

Skulle vara intressant att höra din åsikt!

Hej!

Vad roligt att du tänkte på mig! 🙂 Jaa vad ska jag säga? Här har vi en som har missförstått en hel del, även om hon förstått en sak rätt: att kvinnor har blivit förtryckta och illa behandlade genom historien, vilket i allra högsta grad syns i Bibeln och överallt.

Jag vill bara börja med att säga att jag ÄLSKAR Gamla Testamentet. Jag blir helt förälskad i Gud när jag läser den. Varför? Ja inte är det för vad olika människor gör i de olika böckerna, utan min kärlek för GT beror på vad Gud (YHVH) gör och vem HAN är. Folket är ofta en sorglig historia… även Guds särskilt utvalda nasirer, kungar och profeter beter sig inte alls sällan som riktiga praktrövhål, ofta eller bara vid nåt enstaka tillfälle. En ganska stor grej i Bibeln är just att hans utvalda folk blir värre än hedningarna som inte ens fått Guds lag och hjälp. Vi är alla förlorade och vilsna utan Jesus, jude och o-jude lika samma.

Det här med Maria från Magdala och hur hon har porträtterats av kyrkfäder vet jag ingenting om. Jag vet i princip ingenting om kyrkohistoria om jag ska vara ärlig.

Jag vet bara att när jag själv läste Bibeln efter att ha fått Guds Ande så talade Jesus inte till kvinnan vid Sykars brunn (Joh 4:4-34) – han talade direkt till mig. Och när jag efter ett par månader äntligen blev redo att bli offentlig med min tro och började berätta öppet att jag mött Jesus och att han verkligen lever – så kände jag mig  nära kvinnorna som mött Jesus återuppstånden – men utan att bli trodda.

Så samtidigt som författaren av boken ”Guds olydiga revben” tycks beklaga sig över att Maria från Magdala inte har tagits på allvar av kyrkofäder och what not så kan jag undra hur allvarligt hon själv lyssnar på det angelägna budskap som kvinnan ifråga har. Ser hon själv henne som ett trovärdigt vittne? Tror hon på vad hon säger om att Jesus är Guds son, uppstånden från de döda? Tror hon själv att Jesus har makt att befria människor som plågas av onda andar, vilket Maria blev (sju stycken närmare bestämt). Tycker hon att Maria från Magdalas undervisning är något att ha? Vet ej, för det framgår inte ur recensionen.

viktigaord

Misstron som visas mot Maria från Magdala i Bibeln gav mig i alla fall tröst i början när jag förstod att det inte alltid är lätt att vittna om att man mött Jesus levandes. Det står inte mycket om henne men jag vet ändå att jag och Maria från Magdala är systrar genom och över tid och rum. 

För det är inte hur kvinnor behandlas av olika män som är vad Bibeln lär oss, det är hur Gud älskar oss och vad han ger oss.  Kvinna och man, förövare och offer och båda delar – Jesus dog för oss för att vi genom honom ska kunna få omskurna och förvandlade hjärtan och nya liv i relation till Gud och varandra. 

Bibeln, särskilt GT, behandlar snusk, äckel, perversioner, orättvisor och blod – men det Bibeln handlar om är Guds skapelse, dess fall och Guds plan för att rädda den från hans rättvisa dom som kommer i tidens slut. En räddningsplan som fullbordas genom Jesus. Så det är klart att det ljusnar så fort Jesus kliver in på scenen, eller hur? För helt plötsligt kan vem som helst ta emot förlåtelsen, få sina sår läkta, sina plågoandar bortjagade, få tillgång till det eviga livets källa och slippa undan domen.

Gällande våldtäkten i Giva så är den grotesk. På GT-tiden undrar man rätt ofta hur de kunde ha så svårt att se människor som människor emellanåt. De verkade så lätt kunna döda bröder och nära släktingar, skicka arga björnhonor efter retsamma pojkar eller bära mördade snubbars förhudar kring halsen som om det vore något att skryta med.

Israeliterna behövde (tydligen) gång på gång få höra att man inte ska offra sina barn till Molok eller vem det nu kunde vara, för TYDLIGEN (!!) så var det här ett beteende som både ledare och folk periodvis lätt föll ned i om inte nån fick kraft och mod från Gud att strängt säga åt dem att låta bli (inte sällan så blev de mördade som följd då folket inte ville höra). Det var som att så fort de fick möjlighet så kunde de inte motstå frestelsen att bränna upp sina egna barn på eld (på grund av sederna från folket runt omkring). Läser man Bibeln så är det inte konstigt om man ryggar tillbaka då och då och bara frågar Gud WHYyYyY för det var nasty times indeed. 

sjalensboning

moraliserandeiknow

Hur som helst så utplånades nästan hela Benjamins stam bort från Israel efter våldtäkten i Giva (våldtäktsmännen var därifrån) och bara en spillra blev kvar. Men inte utan att asmånga från Israels övriga stammar också blev dödade i samma strider. Jag tycker att det hela, från min synvinkel, behandlades väldigt märkligt från början till slut. Inget snack om den saken. Men våldtäkten gled inte obemärkt förbi utan båda sidor fick betala ett högt pris och den satte spår i hela världens historia. Sen att den inte kommenteras med nån tydlig moralisk röst i Bibeln som pekar på våldtäkten och dess efterdyningar och säger ”aja baja”, det är sant, men Bibeln är inte skriven på det sättet. Bibeln beskriver ofta händelser och skeenden okommenterat samtidigt som den hela tiden, uppenbart eller underförstått, pekar på Gud YHVH och på Jesus som vi uppmuntras att tro på – för att vi genom honom personligen ska få reda på vad Gud menar och vill (vilket ibland kan vara en kamp ändå så klart). Och det är jag övertygad om är mycket bättre och mycket mer respektfullt mot oss som läsare än att vi blir opersonligt skrivna på näsan. 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen (jag kanske tjatar?): nyckeln till att förstå Bibeln ligger i att tro på Jesus, så att han, genom att man frivilligt vill ta emot vad han vill ge oss, kan låsa upp den åt en. Naturligtvis kan man läsa den ändå, det tycker jag att man ska göra. Jag hade Bibelord när jag fortfarande föraktade kristendomen som var väldigt viktiga för mig.  Men djupare förståelse får man genom Hjälparen.

Det känns hur som helst som att jag måste läsa boken Guds olydiga revben för att kunna uttala mig särskilt om själva boken. Den länkade recensionen på Dalademokraten är ju bara en recensents röst och den kanske inte lyfter fram vad författaren vill säga med sin bok på ett rättvist sätt – det vet inte jag. Men är kanske inte jättesugen på att läsa boken…

Jag vill i alla fall säga att kristendomen och Bibeln i allra högsta grad är för kvinnor, alldeles oavsett de värsta kvinnoödena i GT (det finns ljusare berättelser också, om än kvinnorna i regel arbetade från ett tydligt maktunderläge) eller vad gamla kyrkfäder och predikanter kan tänkas ha gjort för klavertramp genom tiderna. Jag har aldrig varit så fullständigt tillfreds med att vara kvinna som sen jag tog emot Jesus och började läsa Bibeln. Den ger fantastisk uppmuntran och styrka som jag inte i närheten hade tidigare. Jag är Guds älskade dotter som han hjälper och stöttar genom allt och bara så att ni vet (ni som inte vet) så är min arvedel precis samma som hans söners.

 Visste ni förresten att den som är minst bland människor är störst i Guds rike? Vilka tror ni det är som generellt sett är minst, utöver barnen? Nån på allvar som tror att det är män eller? *fniss fniss*

”Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav” -Jesus (Matt 20:25-27)

(dock att jag själv ligger rätt dåligt till med att vara stor i Guds rike… men men)

Sen det här som står i recensionen att Bibeln lär att Eva inte är människa, det är kort och gott inte sant.

Finns många fler saker man kan säga men nu har jag sagt mitt för denna gång.

gtchefen

PS. Såg att idaelisas bloggat lite häromdan om hur GT ska läsas, jag har själv inte lyssnat på predikan som hon hänvisar till men de som vill kan ju spana in. DS.

Läsarfråga: Vad är din synpunkt på bibel 2000?

”Hej! Hittade precis hit, underbar blogg! Jag undrar om du skrivit något om den obehagliga ”nyöversättningen” bibel2000? Tycker den är så obehaglig med sina små faktarutor och försök till vetenskapliga förklaringar… Samt dess urholkande av det sanna budskapet (börjar redan från första versen).

Skulle du kunna länka isf? Eller skriva din synpunkt på bibel2000?”

Svar:

Hej! Jag har inte så bra koll på bibel 2000. Men jag kan berätta en anekdot *slätar till en pläd över benen samtidigt som brasan i den öppna spisen sprakar*:

När jag precis blivit frälst och skulle beställa min första Bibel så beställde jag just en bibel 2000. Jag tänkte att det bästa är väl om den är ”lite modern” så att ”även jag kan förstå den”.

Men sen när den väl kom så gillade jag den inte. Den bara låg där uppackad på bordet och ”såg ful ut”, utan att jag riktigt kunde sätta fingret på varför. Så jag skickade tillbaka den och beställde en annan.

Så som svar på din fråga så är jag alltså inte särskilt förtjust i bibel 2000.  Men det är inte baserat på några rigorösa efterforskningar utan det beror mest på att jag helt enkelt inte gillade den första bibeln som jag beställde, sen tänkte jag inget mer på det förrän en kompis sa att han inte gillade bibel 2000 pga massa orsaker.

Så jag googlade och bläddrade lite i den här onlinefoldern och tänkte att jaja ¯\_(ツ)_/¯.

Jag valde en folkbibeln-översättning i alla fall och den har funkat väldigt bra även om jag gärna läser andra översättningar också. Jag tycker att det är både klurigt och kul med olika bibelöversättningar. Jag tänker att läser man med helige ande så talar han ändå genom texten, alternativt ber en att BRÄNNA DEN (moahahah).

*Rättar till pläden som ligger över benen*

Så är man osäker på bibelöversättningar så tänker jag att det säkraste är att be Gud om helige ande och om hans personliga vägledning och hjälp att skilja mellan grejer. Det här att *hitta den perfekta översättningen* kan ju göra en helt paranoid annars, tänker jag. Och det är inte bra om man blir det.

Läsarfråga: Hur hör kristna skillnad på satans och Guds röst?

Jag fick en så himla bra fråga av en läsare som jag tänkte att jag ska försöka svara på.

Jag undrar hur kristna skiljer på gud och satan. Alltså, när gud ”talar till er”, eller när ni känner att ni måste göra på ett visst sätt för att gud ska bli nöjd, hur vet ni att det inte är satan som vilseleder er? Gud beter sig ju nämligen (om han finns, alltså) ofta precis så som man hade tänkt sig att en ond djävul hade betett sig. När han förvandlar människor till salt, beordrar folk att mörda sina barn, sätter sjukdomar till världen som för mig sig så mycket död och lidande o.s.v., så brukar kristna säga att guds vägar är outgrundliga. Men hur kan man vara så säker på att det inte är satans verk; allt det där är ju vad de flesta av oss hade kallat för onda gärningar.

Följdfrågan blir också: Hur skiljer man som kristen mellan gott och ont, om det inte ens går att skilja på en gärning av gud och en gärning av satan?

Faktiskt så har väldigt många kristna genom tiderna misstagit satans röst för att vara Guds och så har de genom denna förväxling och lögn gjort massa hemska, onda saker i Guds namn. Det finns massvis av exempel på det – allt från krig till människor som varit med om övergrepp och mobbning i sina församlingar och som har blivit oerhört sårade och märkta på det sättet.

Och oräkneliga är också församlingar som har släppt in tankekonstruktioner och koncept som ”ser fina ut” och ”verkar bra” men som är helt tomma och meningslösa och bara fungerar som distraktion från det som är sant och äkta, vilket gör att många falskeligen har fått för sig att Gud är på låtsas. 

Djävulen luras genom att spegla Gud

Det är för att djävulen är så lömsk och så oerhört förfinad i ”konsten” att ljuga och imitera Gud (han kallas inte ”all lögns fader” för ingenting). Man kan säga att satan speglar Gud, dvs att han skapar en bild som är likadan som den som är av och från Gud, förutom att den är helt motsatt. Det gör att människor kan luras om de inte är vaksamma och lever i aktiv relation med Jesus och det som står i Bibeln. För lever man i aktiv relation med Jesus och har Guds ande brinnande inom en så får man också något som kallas för andlig urskiljning, och det innebär att man kan genomskåda vad det är som ligger bakom idéer, gärningar och tankar. Är det något dåligt och falskt som försöker få fäste så får man, genom Guds ande (som man får genom tro på Jesus), och genom att vara bekant med Bibeln, veta det.

(Om du känner att du vill och är redo att bekänna Jesus som din ledare och räddare så har jag gjort den här sidan där jag skrivit lite mer ingående hur du kan be.)

Viktigt att vara öppen och ärlig med vad man tror på

Sen är man ju som kristen också sammankopplad med andra kristna (vi som har Guds ande är som en kropp). Det gör att andra kristna kan se om man lyssnar till fel röst och då kan de varna en och be för en. Tyvärr så hjälper det ju föga om man befinner sig i en sluten destruktiv gemenskap som har hemligheter, och jag är övertygad om att det är bland annat på grund av den risken som Gud vill att vi ska vara öppna och dela med oss av vår tro.

Vi ska alltså inte hemlighålla vad vi lever av utan vi ska vara öppna med allt som vi har fått veta genom vår tro. På så sätt kan allt man tror på kan testas och kritiseras på en ärlig grund. Sanningen tål kritik och den är värd att bli kritiserad för också.

Det står ju så här i Bibeln: ”Det finns inget dolt som inte ska uppenbaras, och inget gömt som inte ska bli känt. Därför ska allt som ni har sagt i mörkret höras i ljuset, och det som ni viskat i örat i enrum ropas ut på taken”. Det är ett av mina favoritbibelcitat. 

Gud bad inte Abraham att offra sin son för att han var dum i huvudet

Innan jag blev kristen så tyckte jag också att Gud var dum i huvudet för att han bad Abraham att offra sin älskade son. Jag tyckte att det var en av de mest uppenbara bevisen för att Gud måste vara en grym och narcissistisk maktgalning (”om han nu finns”). 

Sen när jag blev kristen och mötte Jesus och jag läste Bibeln så fick jag se den här händelsen i ett helt nytt ljus.

Gud bad Abraham att offra sin älskade son, men skonade honom och lät honom slippaUngefär 2000 år senare tog Gud sin älskade son Jesus till samma plats som Abraham befunnit sig på, men den här gången slapp inte sonen undan. Den här gången dömdes, förnedrades och offrades sonen på ett mycket brutalt sätt, och han dog. 

Det var som att Gud sa till mig: ”Förstår du nu?”

Och jag förstod. Gud bad inte Abraham att offra sin son på sadistiskt pin tjiv för att visa vem som har makt, han gjorde det för att han ville berätta något väldigt viktigt för oss om sig själv och vad han tänkte göra, och hur fruktansvärt det är att behöva göra en sån sak.

Gud har gjort och gör många saker för att vi ska förstå honom, för han vill att vi ska se och förstå vad han gör. Men allt för ofta vänder vi oss bort från honom och misstar hans godhet för ondska.

Det är egentligen samma gamla lögn som har varit aktiv i världen sen syndafallet, när ormen sa till Adam och Eva att Gud egentligen inte vill deras bästa, utan egentligen bara vill ha det bästa för sig själv.

Om vi vill att Gud ska rädda oss så får vi lyssna på honom

Men det finns ingen ondska i Gud och han vill inget annat än att dela det bästa med oss. Han har inte skapat sjukdom, lögn och sorg. Han skapade världen och såg att den var god. Kunskap om det onda ville han hålla borta från oss (det var därför vi inte skulle äta från trädet med kunskap om gott och ont).

Han förvandlade inte heller Lots fru till salt. Hon var väldigt nära att bli räddad från förstörelsen av Sodom och Gomorra, men hon kunde inte låta bli att bryta vad hon behövde göra för att leva. Och så här är det ofta. Människor uppfattar Gud som ond, fastän det är vi som inte kan hålla oss till vad han bett oss att göra för att leva. 

Det är som att vi begär av honom att han ska rädda oss mot våran egna vilja, vilket han inte kommer göra, då han värderar vår vilja och integritet väldigt högt. Han vill ta emot oss som sina barn, inte tvinga oss till honom som om vi vore marionettdockor eller slavar.

Det finns mycket mer att säga i det här ämnet, men jag får sätta punkt här!

Läsare funderar: ”Tidigare var du väldigt rolig”

Här är en läsarfråga som jag tänker svara på.

Hej Sonja!
När du ”kom ut” som kristen för ett tag sedan blev jag väldigt glad för din skull och tyckte det var väldigt spännande att få följa din väg som kristen bloggare. Det jag är nyfiken på att veta nu är hur det har påverkat din person i stort. Tidigare var du ju väldigt rolig, ironisk och kommenterade livet på ett väldigt härligt sätt tyckte jag. Nu skriver du nästan uteslutande om frälsningen och kristenheten. Betyder det att ditt tidigare levnadssätt står i konflikt med frälsningen eller är det bara det du är intresserad av att skriva om för tillfället? Hur har omgivningen reagerat, vänner, familj?

Svar:
Hej! Många som har följt min blogg har sagt att jag har blivit tråkig och det beror nog på att jag numer kan vara allvarlig också. Humor och att göra allt till skämt har varit en överlevnadsstrategi för mig och den strategin behöver jag inte längre. Men det betyder inte att min humor har valsat iväg och drunknat i en sjö. Ser du inte längre någon humor i det jag skriver så beror det nog mer på att det är ämnet som du tycker är tråkigt, och det är faktiskt helt okej att tycka det.

Men för mig är ämnet skitintressant. Jag har aldrig kommit över något mer uppiggande att utforska i hela mitt liv. Det är som att jag har gått omkring och längtat efter det här sen jag föddes. Det är som att det är det här är själva anledningen till att jag föddes. Jag älskar att läsa Bibeln, den är så fruktansvärt bra (och många gånger – rolig!), och när jag skriver om frälsningen och Jesus och Gud så känns det skönt, som en lättnad, som att mina händer alltid har väntat på att få göra just det.

Så nä att jag skriver om det beror inte på någon ”konflikt”, tvärt om så beror det på en harmoni med den jag är och vad jag alltid har längtat efter.

Jag har gått omkring med ett ändlöst vidsträckt mörker inom mig och det här helvetet verkar en del ha svårt att förstå  eftersom jag utåt var så härligt ironisk, rolig och obrydd (fast jag skrev såna här inlägg då och då). Men för att vara tydlig: mitt tidigare levnadssätt hade mycket mer med död att göra än med liv, och det kändes som att jag alltid balanserade på gränsen till rent vansinne.

Jag tycker att det kan vara lite frustrerande när människor inte förstår allvaret i sitsen som jag befann mig i fastän jag försöker berätta både tydligt och detaljerat. Jag säger ”jag gick med döden” – som svar på det kan jag få ”men du var rolig, var är skämten?”. De som skriver så förstår inte att jag tack vare Jesus har blivit fri från en tyngd som hängde runt halsen på mig varje dag, varje timme, varje minut och som inte för en enda sekund lämnade mig nån vila.

För så är det och förut hade jag inte kunnat säga detta, men nu kan jag säga det: Det finns värre saker än att framstå som tråkig och allvarlig.

Mitt liv har i alla fall inte blivit tråkigt utan det har blivit spännande. Lite så där som när jag var barn. Fast bättre ändå (jag var ett ganska ångesttyngt barn).

Hur närstående har reagerat kan du läsa lite om här.

Så har mina närstående reagerat (läsarfrågor)

Fick några frågor i en kommentar:

Läsarfråga

Jag tänker att jag svarar på dem en och en.

Har du haft gudstro tidigare eller kom det här med frälsningen som en ”blixt från ovan”?

Jag trodde på en gud som jag hoppades var intelligent och kärleksfull och brydde sig om mig personligen, men jag hade börjat tvivla på det. Jag kunde inte riktigt tro på Bibelns Gud i alla fall då jag likt så många andra var rädd för att han var en otäck surgubbe, och även om jag gillade Jesus så trodde följaktligen inte riktigt på honom heller. Jag hade bett många gånger, men jag hade aldrig adresserat Jesus specifikt som den man lär känna i Bibeln och jag hade aldrig gett mig själv och mina bekymmer till honom. Första gången jag gjorde det så blev jag frälst och det hade jag absolut inte väntat mig. Tror ingen annan i min närhet hade kunnat ana att jag skulle bli frälst heller. Ja det skulle vara min kristna kompis då i så fall.

Och så undrar jag hur dina närstående har reagerat? 

De har inte reagerat så mycket. Vi har knappt pratat om det (de flesta av mina närstående bor många mil bort). Men det verkar i alla fall som att de inte har nåt ”emot” det,  men att det kanske är lite konstigt för en del av dem och att de inte vet hur de ska närma sig det. Men också att det är rätt spännande. Vad det gäller min sambo fattade han nog inte vad som hände i början men nu har han vant sig och det tror jag alla mina närstående kommer att göra.

Samt hur du tänker kring barnen. Är de med i kyrkan osv? 

De får bestämma själva om de vill följa till kyrkan eller inte, de är så pass stora och skulle jag pressa eller tjata så skulle de bara förknippa kyrkan med tvång och elände. Det brukar bli så att en av dem följer och den andra stannar hemma. Men annars hemma i vardan så pratar vi rätt ofta om tron och såna saker.

Vilken kyrka tillhör du och varför blev det just den? 

Jag går till Kastalakyrkan som tillhör Svenska kyrkan. Den blev det för att den ligger närmast, vilket är rätt typiskt mig. Jag vill inte gå långt för då kan jag ju nöta ut höfterna eller nåt.  Sen gick jag där på öppna förskolan också när barnen var små så lokalerna var inte helt okända för mig.  Jag ”fångades upp” snabbt på Kastala och trivs bra där för stämningen är väldigt mjuk och fin och alla har varit väldigt omtänksamma och välkomnande.
Första gången jag var på mässa där kom en kvinna direkt till min undsättning och hjälpte mig hänga med i momenten i programmet.

Har även varit på Pingstkyrkan i Kungälv och den tycker jag också känns himla bra. Jag gillar musiken och att gudstjänsterna där är spontana och dynamiska. Man följer inget program och säger inte fraser som man lärt sig utantill och det gillar jag. Även den här församlingen var väldigt snabb på att se mig och ”fånga upp” mig i min nybörjarförvirring (de lägger förresten ut alla sina gudstjänster här om ni vill lyssna).

Jag gillar båda kyrkorna och brukar försöka gå till Pingst åtminstone en söndag i månaden, men det blir ju att jag dras mer mot Kastala.

Sen är ett av barnen är med i verksamhet på Equmeniakyrkan som också verkar vara en fin församling.

Så kort och gott: Kungälv har många bra kyrkor men det är till Kastala jag går.

Så blev jag frälst (läsarfråga)

Jag fick den här kommentaren som jag tänker att jag ska svara på:

hur-jag-blev-fracc88lst

För det första tack för kommentaren!

Det var många saker som ledde fram till att jag blev kristen just när jag blev kristen. Det var som att det var jättemånga trådar i mitt liv som korsades just när jag blev det, och när jag ser tillbaka på det hade det nästan varit konstigt om jag inte blivit frälst just då.

Jag har försökt göra en illustration här som beskriver på ett ungefär hur jag menar.

frälst

När jag bestämde mig för att testa det här med Jesus så var det som att en process som pågått hela mitt liv äntligen fick chans att slå rot och jag vet att det här kan låta lite överdrivet mäktigt men det var som att Jesus själv och hela himlen jublade för mig när jag äntligen tog steget.knack knack

Det sägs att Jesus ständigt står och knackar på hjärtats dörr och att det enda man behöver göra är att glänta på dörren. Jag är helt övertygad om att det stämmer.

Gud hoppas på oss och han längtar efter oss hela tiden. Men det är först när vi själva genom uppriktig önskan släpper in Jesus som relationen med honom kan börja på riktigt (fast undantag finns, tex aposteln Paulus).

Men det kan behöva hända en hel del innan man kommer till punkten då man börjar hoppas och tro att bibelns Gud kanske är verklig och god och vill en väl trots allt.

Och det kan krävas ganska många misslyckade försök att finna mening och frid i själen på andra sätt innan man vänder sig till Jesus.

Men oavsett hur och hur snabbt man kommer till punkten  så är det egentligen väldigt enkelt att bli frälst.

allskit1

Jag gjorde det genom att be högt för mig själv hemma.

I bönerna gav jag Jesus makten över mig och mitt liv.  Jag sa även åt alla mina demoner att försvinna eftersom jag är med Jesus nu.

Sen var det klart. Efter det blev jag född på nytt och kristen.

Jag har läst och hört om massor av människor som kommit till tro i kyrkor och församlingar där kristna har bett för dem, och det passar en del men det hade nog inte passat mig. Jag har svårt att se hur jag skulle ha kunnat våga mig till en kyrka i det skick jag befann mig i (social fobi) för att sen sitta och be till Jesus tillsammans med okända, och jag hade tjutit av skräck om nån till exempel frågat om jag skulle vilja ha förbön eller handpåläggning.

hand nej

Och det här visste förstås Gud så för mig fick det ske på ett sätt som var tillgängligt för mig. Kyrkan fick jag gå till efter att jag kommit till tro och bön i grupp, handpåläggning och såna saker får jag lära känna i en takt som jag är helt bekväm med (gör aldrig nåt som ni är obekväma med!).

Jesus är oerhört mån om vår integritet och är det något som bryter din integritet så kan du vara säker på att det inte kommer från Jesus.

Tycker du att det jag pratar om låter lockande på nåt sätt? Vill du också ta emot Jesus?

Gör det.

Något jag inte visste innan jag blev kristen var hur viktigt det är att man talar med Jesus. Så be inte bara ”kära Gud” utan var noga med att adressera Jesus också för det är han som är vägen, det är genom hans namn som du måste gå.

Så här kan du göra:

Be högt eller lågt för dig själv (om du nu är själv). Du behöver inte knäppa händerna eller stå på knä när du ber utan du kan göra det ståendes och gåendes och du behöver definitivt inte prata nåt ”kyrkligt språk”. Är du en person som svär och raglar omkring med rumpan bar så är jag säker på att det inte är något hinder. Jesus kommer till dig precis där du är just nu, i all trasighet. Hur skulle det se ut om man skulle behöva ”bli hel” innan Jesus kom? Vad skulle man då ha honom till?

Personligen tyckte jag att det kändes konstigt att be, hade nån (utöver Gud) sett mig hade jag kanske skämts ihjäl, jag framstår ju helst som ganska cool. Men jag gjorde det ändå för jag hade ingenting att förlora på det.

Förslag till bön som du kan be (kopierade den här):
”Jesus, jag inser att det finns mycket i mitt liv som inte har varit bra och jag vill be dig om förlåtelse för det. Tack för att du gav upp ditt liv för min skull, för att jag skulle kunna bli fri från min skuld. Nu vill jag leva tillsammans med dig och mer och mer lära känna dig och leva efter din vilja. Tack för att du har lovat att ta emot mig när jag kommer till dig. Amen”

Du kan räkna med att han hört dig och att han är nära.

Och hur det känns verkar vara olika. Men oavsett hur det känns: sluta inte be. Och var ärlig. Tvivlar du till exempel så kan du berätta det och be honom visa dig sanningen. Har du känslor du skäms över och som du tror du måste göra dig av med för att vara ”fin nog” för Jesus, formulera dem och ge dem till honom, han är inte där för att du ska gömma grejer och skämmas. Tvärt om. Du är redan fin nog, och han finns där för att hela, rena och ställa saker till rätta. Inte för att du är ohelig utan för att du är helig och för att han vill ditt bästa.

Vill också vara noga att påpeka att det är viktigt att det är Bibelns Jesus som du vänder dig till när du ber. Jag vet att det finns MÅNGA skumma New Age-medium-idéer av Jesus  (tex i ”en kurs i mirakler”) men de är helt värdelösa och slöseri med tid. Kasta bort dem! Gör av med dem! Låt Bibelns Jesus ta plats. Han som på riktigt är Guds son, och inte nån ”idé” eller ”princip” om kärlek/annat.

falsk jesus

Känner du att du haft mycket kontakt med någon New Age-Jesus och vill vara säker på att det är den sanna och riktiga Jesus du ropar på, så adressera honom gärna specifikt med allt du vet om honom från Bibeln.

Exempel: ”Jesus i Bibeln, du som föddes av jungfru Maria i Betlehem, du som dog på korset för mina synder och sen återuppstod på tredje dagen, du som har förmågan att öppna ögonen på blinda, du som har makt att stilla stormen och som är vägen, livet och sanningen, nu lägger jag mig själv, och allt som hör till mig, i dina händer att göra vad du vill med. Amen”.

Ett kortare exempel: ”Jesus i Bibeln. Förlåt mig för allt ont. Jag vill lära känna dig nu. Can´t wait. Jag är din. Kom. Amen.” 

DET FINNS SÅ MÅNGA FORMULERINGSMÖJLIGHETER.

Dop då? 
Det får du ju också göra när du känner dig redo. Själv är jag barndöpt och det verkar vara väldigt olika hur folk gör. En del döper om sig som vuxna. Man kan i alla fall göra det var som helst där det är vatten. Det är viktigt att det sker för att man vill, och att det sker i Jesus namn.


Är det nån som läst allt det här och känner att du vill bli kristen så får du gärna skriva kommentar eller ett meddelande från det här formuläret om du vill att jag/fler ska be för dig. Du behöver inte skriva namn, Gud vet ju vem du är. Den här gruppen på fb tar också emot böneämnen (det är en öppen grupp så vem som helst kan se inläggen – kan va bra att komma ihåg för den som är blyg).

Jag vet att det fanns de som bett för mig innan jag blev kristen. Blir typ varm bara av tanken.

Avslutar inlägget med att säga att bli kristen är det absolut bästa som har hänt mig i hela mitt liv. Det är min största skatt.
/Sonja

Läs också: ”Varför får inte alla en omedelbar känsla av att bli frälsta?”

Övriga lästips:  ”jag är kristen nu” och ”5 spännande saker som jag missat med kristendomen”.