Angående män som vill kontrollera kvinnors kroppar

Det har kommit nya striktare abortlagar i Alabama (större delen av USA har i regel mer liberala abortlagar än Sverige, vet att en del inte vet det) och på sistone har jag sett väldigt många peppra ut ordstråket “de är män som vill kontrollera kvinnors kroppar och sexualitet!”, för ja, även fast det var en kvinna som skrev på så var resten män.

Och jag måste bara säga en sak. 

I USA blev abort legalt i bredare skala via rättegången Roe mot Wade år 1973 och de som la den domen var män, fast den gången var det bara män och inte en enda kvinna. Och om vi är lite konsekventa och utgår från att dessa maktens vita män vill kontrollera kvinnors kroppar med sina domslut, kan det inte vara så att vita, mäktiga män röstade igenom fri abort för att abort kan användas av just män (och även i större skala politiskt) som ett medel för att ha tillgång, makt och kontroll över kvinnors kroppar, sexualitet och reproduktiva förmåga?

vitaman.jpg

Vad är det vanligaste problemet: att enskilda män tvingar, manipulerar och pressar sin sexpartner att föda det gemensamma barnet trots att hon inte vill – eller att han tvingar, manipulerar och pressar henne att göra en abort, trots att hon inte vill?

Och om vi ser i större politisk skala – vad händer när den som legaliserar abort är exempelvis rasist, och lägger abortkliniker som erbjuder gratis abort i utsatta områden där det finns många svarta kvinnokroppar?

vitaman22.jpg

Jag är i alla fall så fruktansvärt trött på hur samtalet om abort allt som oftast kokar ned till nån slags “aborträtt vs. abortförbud”-kamp där den man talar med känner att den måste försvara aborträtten så fort minsta kritik mot abort kommer på tal. Så många nyanser går förlorade när det blir på det sättet. Abort kan väl för bövelen vara objektivt dåligt på sätt som vi alla kan komma överens om.

Ja jag hatar abort och tycker att det är fruktansvärt och ovärdigt, och ja jag anser att det ofödda människolivet är ett människoliv värt att värna. Men jag tycker ju att även kvinnans liv är värt att värna! Så vi kan ändå ha common ground! Vi kan ändå vara överens om vissa saker! Kom igen!

Om något som anses frigöra en kvinna så uppenbart även används i kontrollen och våldet mot henne, så måste man kunna kritisera det kontrollerande utan att den frigörande delen ska hotas.  Annars är det inte en frigörelse, det är en gisslansituation.

Om det upplevt belönande är beroende av att man accepterar det upplevt påtvingande, så lever man inte i ett hälsosamt förhållande, man har drabbats av Stockholmssyndrom.

Abort är i mina ögon handen som stryker men slår, belönar men straffar, ger men beslagtar, och alltid samtidigt. Den gör kvinnan mindre utsatt men den utsätter henne och hon är beroende av dess välvilja även fast den inte vill henne väl.

Jag skulle önska att fler kunde se och uppmärksamma hur abort används förtryckande och hur det skadar. Men jag tror inte att jag, en kristen pro-lifer, kan föra ett sånt samtal för någon bredare skara.  Jag anser ju att det ofödda livet har människovärde. Den övertygelsen anses som mycket provocerande och blotta närvaron av en sån värdering upplevs tyvärr som både skammande och bakåtsträvande av dagens traditionella feminister och det gör att det jag säger visas bort som ett hot.

lyssnao1hoear.jpg

Men ni som inte anser det, alltså ni som anser att det ofödda livet inte är något värt eller snarare är beroende av vad enskilda kvinnor anser om det, ni kanske kan prata om detta och lyssna till varandra. Sinsemellan borde ni väl kunna göra det utan att känna att ni hamnar i försvarsposition?

Kvinnor ska rustas, lära sig att se samt skyddas från faror och hon ska veta sitt värde. Kvinnans liv är också heligt. 

Kanske är det redan massor som är “on it” och skriver och arbetar med hur kvinnor mer eller mindre subtilt drivs till ofrivilliga aborter i ett land med fri abort. Jag kan inte påstå att jag hänger med i allt så jag har säkert missat massor – tipsa i så fall! Det skulle glädja mig och jag skulle älska att ta del av feministisk kritik av abort. Vet redan en hel del feministisk abortkritik i USA, men törstar efter svenskt material och svenska feministiska abortkritiker. 

Jag kan relatera till en hel del i det feministiska samtalet, men abortfrågan är en sån fråga där jag verkligen inte kan det. Där anser jag att man är alldeles för förtrollad av vad abort kan befria oss från, medan det som abort utsätter oss för slipper förbi.

Jag tycker i alla fall att ni som säger “de vill kontrollera kvinnors sexualitet och kroppar” hädanefter ska vara konsekventa och även inkludera de män som är för fri abort och som skriver på lagar och domar som ger just detta. Varför tro att just dessa män har annat än sina egna behov och begär i åtanke?

Själens vila

Hej hej!

Jag har massor av idéer om hur jag eventuellt kan blogga, med återkommande teman, till exempel “veckans krista låt”/”veckans profana låt”, där jag skriver lite vad jag tänker kring texterna. Men jag kommer inte att skrida till verket än på ett tag (om nånsin? *svettig skrattemoji*) för det har jag inte resurser till ( allvarligt, ibland tror jag att min största expertis här i världen är att komma på idéer som jag inte fullföljer *ännu svettigare skrattemoji*).

För jag har en begränsad mängd resurs av energi och fokus, och det verkar som att det nya familjetillskottet tar sin lilla beskärda del av denna energi, hehe, vem hade kunnat ana. Även fast han är världens mest lättsamma och belåtna barn så är det mycket mer att tänka på och göra för lilla mig.

Så just nu fokuserar jag strikt på familjen och ser fram emot kyrkan på söndagarna för det är min sociala stund med andra vuxna, jag orkar inte träffa folk på veckorna utöver mammor jag småpratar med i lekparken. Har inget behov av mer än så heller om jag ska vara ärlig.

Det händer elände i världen och det händer saker som skulle vara roliga att uppmärksamma lite extra, men jag gör inget utav det just nu, utan det där får andra ta hand om tills vidare.

Vi har det så himla bra på dagarna medan de andra är på skola/jobb jag och Stig. Jag tackar Gud för hur himla bra vi får ha det just nu. Minst en gång om dan så får jag känna själens vila. Det kan komma när som helst, i lekparken, på köpcentrumet, eller när jag svettas mig uppför en backe. Jag gör inget “heligt” (fast ta hand om sina barn är iofs rätt heligt) i situationerna utan det bara tar plats inom mig utan förvarning.

Det här hände aldrig förut, innan jag tog emot Jesus. Aldrig. Min själ kände aldrig någon vila. Den visste inte ens vad det var. Det var som att den trampade vatten, alltid med risk att sjunka ned för djupt för att kunna ta sig upp igen, om den inte trampade trampade trampade. Jag fick ingen luft. Kampen var konstant. Men nu har jag vila. Nu har jag luft.

Jag önskar jag kunde sätta ord på hur mycket den här vilan betyder för mig, och hur det var att aldrig få uppleva något sådant tidigare. Jag visste inte hur jag skulle orka leva mer och jag drömde om att ta livet av mig. Det var en av mina bästa fantasier, att föreställa mig hur det skulle vara att eventuellt inte behöva känna mer. Jag trodde att det var min enda chans att få vila.

Förstod de som undrar varför jag skriver så mycket om Jesus hur illa det var och hur stor skillnad det blev när Jesus kom (Guds son, i egen hög person, alltså herre Gud), då skulle ni undra varför jag inte skriver om honom mer.

Det är han och ingen annan som drog mig upp ur vattendjupet och det är ingen annan än han som satte mina fötter på klippan. Det är han som är syret i mina lungor och det är han som är min vila.

Det hände mig. På riktigt. Kan ni förstå?

Min vardag kan se ut precis som innan utifrån. Jag har mina rutiner, vi gör ungefär samma saker varje dag. Vardagen kan fortfarande göra mig trött och jag svettas och plågas fortfarande när det är soligt och jag kämpar fortfarande i sociala sammanhang och i relationer även om mycket blivit bättre och lättare (känns dock ännu som att jag alltid har skorna på fel fot och byxorna bak-o-fram när jag är bland folk). Men inom mig är det annorlunda, för där bor liv och mening och en evighet, och jag har fått ana mitt värde.
Var jag går, där är Han, en del av mig, och hans ord skiljer märgen från benen. Kan ni förstå?

Det hände mig. På riktigt. Och jag vet att det som har hänt mig har hänt med andra och jag vet att det kommer att hända många fler, så länge som det fortfarande finns tid. För tiden är begränsad, men än finns det tid. Kan ni förstå?

 

IMG_3943

 

Man kan vara snäll utan Jesus, så vad ska man med honom till?

Jag såg att en text jag skrivit nu blivit publicerad i den kristna ungdomstidningen Insidan.

insidan.jpg

Ni kan läsa hela texten här.

Idag rockar vi sockarna!

I morse studsade ena barnet ut från sitt sovrum “idag är det rocka sockorna!”. Jag hade ingen aning, har knappt koll på barnens födelsedagar, men det är klart att man ska rocka sockarna. Det pågår en systematisk och ytterst medveten utrensning av personer med Downs Syndrom och all belysning de kan få bör de få så att dödandet kan uppröra (egentligen skulle jag skriva upphöra men låter uppröra stå kvar).

Minns när jag läste om Island som skröt om att de minsann utplånat downs syndrom, eftersom ingen föds med DS där längre.

Men de de gjort är helt enkelt bara att de dödat av alla personer med Downs Syndrom under den period i en människas liv då det anses PK att döda oss. Och det har de gjort ytterst medvetet riktat mot människor med handikapp, däribland människor med Downs Syndrom. 

Och det är ingenting att skryta om och belysa som någon form av vetenskapligt framsteg i ett modernt samhälle såsom Island försökte göra, det är pinsamt, det är nåt att skämmas över. Det är medeltida och vittnar om en människosyn som tillhör barbarer. Det måste väl även ni som är för abort hålla med om? Eller varför frågar jag ens om människor som är för abort håller med. Till och med när jag skriver om abort fram till förlossningen får jag höra den där mekaniska och hjärntvättade frasen “abort är frihet” och “vill du ha kvinnorna i gränder med galgar i underlivet?” från deras håll.

I Sverige är vi lite bättre än Island men samtidigt otroligt sämst, för vi visar en mycket stark tendens att förakta och rädas handikapp även här. Läkare och övrig personal inom vården har inte heller visat sig vara särskilt bra stöttning när det kommer till att välja livet för barn med eventuella handikapp, har det visat sig enligt en strid ström av vittnesmål.

Så ja, vi behöver bättring. Vi behöver rocka sockarna.

tillsamans.jpg

Vill även informera om att Föreningen Livsval har en konferens om just utsorteringsabort i Stockholm i helgen, lördag 23 mars. Det är inte för sent att anmäla sig, ni kan anmäla er här. Du scrollar längst ned och där finns anmälningsknappen.

tillsammansofrlive.jpg
Programmet och alla tiderna finns också med på sidan. Kan ni inte gå på allt, så kanske ni kan gå på något?

Det handlar alltså inte bara om utsortering av människor med Downs, utan det handlar även om att abortera barn med oönskat kön med mera.

Dagen efter kommer livets marsch att gå genom Stockholm. Det är, precis som det låter, en pro life-marsch. Alla som vill marschera möts upp på Sergels torg klockan 14:00. Några feminister och nån satanistgrupp (suck) har hotat att göra motdemonstrationer, men såvitt jag vet har ingen av dem sökt något demonstrationstillstånd.

Jag hoppas att ni har en bra internationell Downs Syndrom-dag!

Grannen med hemsökelserna, och vad som hände sen

Nu tänker jag berätta lite om en grej en av mina närmsta vänner var med om.

Min vän har en granne, och den här grannen kom skärrad till henne i tvättstugan en dag och berättade att hon fått så mycket rädslor och ångest på sistone att hon blivit tvungen att sjukskriva sig. Hon berättade också att hennes lägenhet var hemsökt och att till exempel något kommit på natten och tryckt ned henne i sängen och sagt att hon stör.

Hon sa att hon var rädd och att hon hade försökt be till “ärkeängeln Mikael” om beskydd, men att hon nu kontaktat ett medium i en annan del av Sverige som skulle komma dit så snart han kunde och hjälpa henne. 

Min kompis, som är kristen (den enda kristna vän jag hade innan jag själv blev kristen) blev förstås orolig, då hon förstod vad det här var för något. Hon berättade lite om Jesus och hur han har makt över alla andar, och tipsade henne att befalla det som störde på natten att försvinna i kraft av Jesu namn ifall det hände igen. Sen kontaktade min kompis en annan troende i närheten för att ha ett alternativ att erbjuda i stället för det där mediumet. Vi kristna vet ju nämligen att medium är riktigt dåligt och att man aldrig ska bjuda hem en sådan i detta syfte. Men eftersom vi inte kan styra andra människor så var ett erbjudande om ett alternativ hur bra som helst. Hon ville helst få till bön i grannens hem så fort som möjligt, innan mediumet skulle komma.

Grannen hakade på erbjudandet och valde att avboka mediumet helt och hållet. Hon hade sagt åt det som störde att försvinna i Jesu namn, och när hon gjorde det så hade hon känt sån frid. Och vid avbokningen så visade mediumet en annan sida som var riktigt obehaglig och elak. Grannen förstod då att mediumet inte skulle kunna hjälpa henne.

Så blev det lördag morgon och klockan 10 så gick min vän och den andra Bibelkunniga troende över gårdsplanen med var sin Bibel i handen för att be hos grannen.

Jag kan se det framför mig, hur kristet coola de var. I min fantasi har den andra kristna träskor av nån anledning. Och gårdsplanen är av grus. Men i verkligheten tror jag att det är asfalt. Och vem har träskor den här tiden på året? I Stockholm? Fast nu vill jag inte fastna på sidospår.

bibelmorgon2.jpg

De kom hem till grannen och bad. Inte så där som i film när den utsatta personen börjar spy och gå iväg dubbelvikt nedför trappor, utan det hela var så där som bönen så ofta är. Man pratar, det är lättsamt ibland och allvar ibland. Ni vet. Och man känner inget storslaget egentligen, ingen stormvind som får fönstren att öppnas och slå, bara det vanliga fina i en stilla bön till Gud.

Och så frågade de grannen om hon skulle vilja säga något till Gud också, med egna ord. Det behövde inte vara värsta bönen utan bara om hon kunde säga några ord högt till honom. Det kunde hon.

Så efter en liten stund så började grannen le och se väldigt glad ut, och så sa hon “det här är helt sjukt, ni kommer tro att jag är galen, men det här är helt sjukt”. Vadå, frågade de båda hobbyexorcisterna. “Det är helt sjukt… men det känns precis som att Gud har flyttat in, och bor här inne nu”, sa hon, och så pekade hon på hjärtat. 

Nu har det gått ett par veckor, och grannen har börjat uttrycka stor kärlek i relationen till vår Jesus. En kärlek som jag, min kompis, och så många med oss, känner så väl igen.

Jag säger ju det! Att Jesus lever!

Släpp all new age och tarot och ärkeänglar och andeguider och helgondyrkan som ni har för händerna, och vänd er till den sanna mästaren i stället, Jesus Kristus från Nasaret, Guds son, han som det står om i Bibeln, han som säger att han är enda vägen till Gud. Jag lovar att han är the real deal. 

Det här kan låta konstigt också, men sluta att be enbart till Gud och behandla Jesus som nåt lite småbesvärande sidospår i den kristna tron. Många känner en kärlek till Gud men undviker Jesus och tycker att han krånglar till saker och är lite i vägen. Men Jesus är vägen, och hoppar man över vägen så hamnar man i diket.

“Jesus ropade: “Den som tror på mig, han tror inte bara på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit till världen, för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.” Joh 12:44-46

Här har jag skrivit lite om hur du kan be, men precis som ni ser i texten här ovanför så är det viktiga att orden kommer från dig, från ditt hjärtas längtan och funderingar. Det viktiga är att man gör det i tro och/eller i hopp på Jesus. Sen ska man inte misströsta om man inte kan känna det där nya livet på en gång. Det är olika för alla. Jag har en annan väldigt nära vän som sa ja till Jesus och han kände ingenting. Han frågade till och med om Gud kanske ansåg att han är hopplös, och därför inte gjorde sig känd för honom på något sätt han kunde urskilja. Men efter ungefär åtta månader (!) så var det som att något förändrades, och han förstod att Jesus är på riktigt. Säger man ja, har en längtan, och söker. Ja då ska man finna. Så är löftet.

“Alla de som min Fader ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig ska jag aldrig visa bort. ” /Jesus Joh 6:37

Ha det bra där ute i stugorna!

 

 

De måste riva badrummet igen och därför tänker jag inte positivt

Har fått nya bud: de kommer riva större delen av det nyrenoverade badrummet och bygga om den sneda väggen helt. Det fattade man ju. Att det är Helan och Halvan-fasoner att försöka spackla en sned vägg så att den blir rak alltså.

Detta kommer i alla fall att ta två extra veckor.

JAG SKRIKER INOMBORDS.

Jag fattar ju att jag måste orka, och det kommer jag även att göra, men alltså. MEN ALLTSÅ.

Jag tänker att Gud kan göra nånting av ingenting, och han kan vända självömkan och antiklimaxbesvikelse till en slags själens vila. Sån är han. Men innan man eventuellt tagit emot detta så är det jobbigt. Och jag har slutat med det här att “försöka tänka positivt genom att jämföra sin situation med folk som har det sämre” för det har aldrig hjälpt mig, det har bara gjort måendet värre, för helt plötsligt får man lagt framför sig att ens känslor är orimliga och fåniga “i jämförelse med…” och det brukar inte ta bort känslorna, bara ge en skuldkänslor av typen “varför mår jag dåligt när jag egentligen borde må supermegaexplossionsbra, VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG JKLAGJKDJ”.

Tycker alla kristna borde lägga ner det här “att försöka tänka positivt genom att jämföra med andra” i nåt slags märkligt försök att boosta sin inre känsla av ro och trygghet. Visst är tacksamhet bra och viktigt men man kan vara tacksam och må dåligt samtidigt, så tacksamhet är ingen direkt garanti för förnyad kraft att ta sig an vardagen.

randomindier.jpg

Det där att tänka positivt är nåt ateister och yogainstruktörer kan ägna sig åt tycker jag, inte vi. De kan väl få försöka muntra upp sig själva och varandra genom att jämföra sina liv med de som har det sämre materiellt om de nu tror att det kommer att fungera. Vi kan i stället vila i att vi har en Hjälpare och ett hopp för våra själar genom vår vän Jesus, och att vi kommer att få hjälp att ta oss igenom det vi just nu går igenom, oavsett vad det är och oavsett om det är på grund av så kallade struntsaker. Jag har känt Jesus i över tre år nu och inte en enda gång har han förminskat min oro och bett mig åkalla en inre tankebild av nån random indier med diabetes som har det sämre än mig, för att jag ska må bättre,  det har aldrig hänt. Han gör nånting annat, nånting med hur tankarna rör sig i huvudet, han typ lägger om fundamentet i hjärnan. Ibland i en process över tid, ibland genom några få ord som går rakt in i hjärteskålen.

Så: är jag inte positiv så är jag inte positiv och därmed basta!! Dock vet jag ju vem jag ska vända mig till och det gör mig glad.

Med det sagt, här kommer en bild på Stig i klassisk Falkenbergsmiljö:

IMG_3518

Vi åker hem i morgon, allihop, i samlad trupp. Vi får se hur det går att vara hemma medan de arbetar i badrummet.

Om abort och dödens kultur

Jag vill bara säga att Olof Edsinger har skrivit väldigt bra om New Yorks nya abortlagstiftning och dödens kultur som även vi i Sverige tyvärr är en del av på vår hörna. Läs den här (Världen Idag). Jag tycker det är viktigt att se hur det ser ut i USA för att vi

  1. Är kulturellt väldigt nära besläktade med dem och
  2. Pro choicare i Sverige gång på gång pratar om “antiabortlobbyn” i USA och att “i USA är abort näst intill förbjudet”, vilket är helt obegripligt pga inte sant. De är generellt betydligt liberalare i lagstiftningen där.

Utdrag ur Olof Edsingers krönika:
“Det är mycket som gör New Yorks beslut stötande – ja, rentav förfärligt. Inte minst gäller detta den rent medicinska verkligheten, då det här handlar om att avliva ett barn som utan problem kan överleva utanför kvinnans kropp. Som överläkaren och ordföranden i Svensk förening för obstetrik och gynekologi, Eva Uustal, har intygat finns det inte heller några situationer då det för mammans del skulle vara bättre att döda barnet innan det togs ut, ens när hennes liv eller hälsa är i fara.

Nästan lika stötande är dock de metoder som brukar tillämpas vid en så pass sen abort. Det vanligaste är att man injicerar ett gift i barnets huvud eller mage. Medan giftet får verka bärs det ytterligare ett dygn av mamman, som sedan får föda fram sitt döda(de) barn. Detta förutsatt att ultraljudet visar att det verkligen har dött – om inte, görs proceduren om.”

Det finns alltså inte någon situation då det för mammans del skulle vara bättre att döda barnet innan det togs ut.

Nånting jag märkte när jag bröt bloggpausen och postade om New Yorks lagstiftning var att en hel del människor nästan maniskt känner sig nödgade att avfärda all abortkritik och i stället robotlikt påpeka hur himla bra det är att abort finns och att avkriminaliserandet av abort i New York liksom bara måste vara bra. Jag vill inte dra slutsatsen att det är vanligt att svenskar tycker att abort fram till förlossningsögonblicket är rimligt. Men vad tusan ska jag dra för slutsats när så många svarar på det här viset på ett inlägg som handlar om abort fram till födseln och där jag ställer massor av frågor till läsaren utifrån detta?

Jag vet inte hur det blev så att var och varannat inlägg jag skriver skulle handla om abort, det är ju inget trevligt eller roligt ämne. Men nu är det så det är, jag kan inte riktigt hjälpa det.

Nu är jag i Falkenberg

Hej allihopa! I fredags reste jag och lillen från Umeå till Göteborg, sedan ner till Kviinge bönehelg i Skåne, och nu är vi hos svärmor i Falkenberg.

Vi har fått rå om varann och hela syskonskaran har fått umgås hela helgen mellan lovsång, undervisning och böner, men nu är vi åter igen separerade. Men den här gången behöver vi bara vänta fem dar, i morgon får vi ses igen!

Det jag kommer minnas bäst från bönehelgen i Kviinge är undervisningen om bön om helande. Så enkel, sund och kul undervisning. Kommer inte ihåg vad han (undervisaren) heter men ska kolla sen, han finns tydligen på youtube. Nu har jag kollat men vad han heter utöver Marvin fick jag inte reda på, men ni kan se honom här till exempel. Vi fick praktisera helande på varandra i slutet. Det var väldigt okomplicerat. Några blev helade, men jag blev inte helad från min ryggvärk som jag dragits med sen förlossningen. Men tänker att jaja. Nästa gång kanske.

Jag blev inte omedelbart helad denna gång men Jesus har helat mig förr, både fysiskt och själsligt. Har skrivit en hel del om det (fast kanske inte så mycket om det fysiska). Han är min kompis *Jesus bro-fist*.

Snart kommer förresten Mikael Grenholm med sin bok om dokumenterade mirakler, på tal om helandemirakler! Spännande! Säger till när jag läst mitt exemplar som jag har bokat i förväg. Det är alltså mirakler som blivit dokumenterade genom sjukvården, tumörer som försvunnit från en röntgenplåt till en annan, och annat sånt. Han tar även upp helanden som sker utanför kristendomen (tror jag? Det hoppas jag i alla fall) och tar upp det här med placebo. Visst är det intressant? Som sagt, kommer skriva om den när jag har läst.

Vet att man som icke-kristen kan tänka på kristna helandeböner som att det står en skrikig och svettig pastor och stöter folk i huvudet så de faller ihop samtidigt som nån spelar helt galet på nåt instrument, typ ett piano eller kanske en klarinett. Men så går det i regel inte till. Ibland undrar jag varifrån såna där allmänna föreställningar om kristna kommer från. Det måste komma från människor som varit på möten där det verkligen gått till så?? Och tv kanske!? Och så blir det känt så trots att det är ovanligt (jag har aldrig sett nåt ens i närheten av den stilen men så är jag i och för sig ny i sammanhanget).

Det var riktigt jobbigt att lämna syrran i Umeå också. Hon är höggravid och föder när som helst och jag vet inte nästa gång som vi kan ses. Varför måste Sverige vara som en stor avlång falukorv? Blir tokig. Idag satt jag på appen “Kartor” och gick igenom alla ställen där vi brukade promenera när jag var i Umeå. Tänkte att nyss gick mina fötter där och den där byggnaden känner jag igen och bla bla bla. Jag kan vara så smärtsamt sentimental ibland.

Önskar att bara Västerbotten och Norrbotten räknades som Sverige, och resten som Danmark. Då skulle jag fly från Danmark till Sverige. Men nu när Kungälv ligger i Sverige ser jag inget skäl att fly.

Nej nu ska jag gå. Ska försöka komma i säng tidigt ikväll. Min lilla palt vaknade 04:30 i morse. Han har inte lärt sig att visa hänsyn än vilket märks ganska tydligt.

Ni får ha det så bra och hör gärna av er om ni har några frågor! Är en klant med att svara men gör så gott jag kan!

Be för Laila (avvecklandet av glesbygden)

Jag såg att man ska sluta ploga där min gamla lågstadielärare Laila bor. Ni kan läsa artikeln här.

lailaihrstrom.jpg

Det är en låst artikel men det står bland annat att NCC har plogat där tidigare, men eftersom Trafikverket har fått bättre koll på plogbilarna via GPS så kan de inte längre göra någon extra avstickare för att hjälpa dem med snöröjningen.

“NCC plogade hos oss i fjol men det här är inte deras fel. Problemet är att det inte finns någon annan plogbil inom lämpligt avstånd när de inte plogar. Det blir för dyrt att leja någon att köra ända från Vilhelmina. Vi har pratat med alla berörda, men vi känner oss ganska hjälplösa”, säger Lajla Ihrström.

(Jag söker längs memory lane och är så säker jag kan bli på att hon stavar sitt namn Laila, inte Lajla)

Okej nu ska jag berätta lite för er om Laila. 

Hon var min lärarinna i årskurs ett till tre. Och i princip allt jag visste om Bibeln och Jesus den dagen jag blev frälst som 30-åring, det hade jag lärt mig från henne.

Jag minns så starkt än idag när hon berättade om Palmsöndagen. När hon berättade om det så fick jag levande bilder framför mig, jag riktigt SÅG hur Jesus red på åsnan in till Jerusalem medan folk ropade, sjöng och la palmblad framför honom. Samma människor som snart skulle vända sig bort från honom i avsky och skaka på huvudet. Fortfarande när jag läser om Jesu inträde i Jerusalem så ser jag samma bilder framför mig som jag gjorde då.

Jag minns även när hon berättade om Petrus förnekande av Jesus. Han säger ju till Jesus den sista kvällen att han aldrig nånsin kommer svika honom, men Jesus säger: “Jag säger dig, Petrus, tuppen skall inte gala i natt, förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig.” (Luk 22:34)

Och jag minns att när Laila berättade detta så såg hon uppriktigt berörd ut, ja jag tycker mig till och med minnas att hennes ögon glänste, när hon kom till stycket där tuppen gal för tredje gången och Petrus insåg vad han hade gjort. Och jag tyckte att det var så märkligt att hon blev så berörd av en gammal saga.

Minns också att det fanns en karta över Israelområdet som hängde i taket och den hade hon ofta neddragen, och jag hade den precis framför min bänk. Så jag brukade sitta och titta på den. Minns att det låg en stad där som hette “Jaffa”, precis som läskedrycken. Det tyckte jag var jätteroligt (humorn var på topp redan då). Idag har jag en liknande karta över samma område som hänger i sovrummet.

Tidigare har jag bloggat om hennes sång här. Vi är flera som varit hennes elever som minns den och jag undrar om hennes glädje över uppståndelsen kan ha varit genuin.

Ja för jag vet faktiskt inte om Laila är kristen eller inte, hon talade aldrig om sin personliga tro med oss.

Men nu uppmuntrar jag er i alla fall för att be för henne och hennes situation.

 

Sankta Lucia

Hörde förut ikväll hur det prasslade och fnissades inne på Bönas (alltså min dotters) rum och när jag kom in så fann jag denne.

IMG_2917

Jag är som ni vet ingen högtidsmänniska (förutom möjligtvis påsken) och jag vet för lite om Lucia för att känna att jag vill hylla henne (litar inte på historien om helgonet Lucia för en sekund). Ja jag vet att jag kanske hade kunnat vara lättsammare och lite mer “go with the flow” till min personlighet, hehe *stelt skratt*, men det verkar inte vara min lott här i livet. Nu blev det i alla fall lite Lucia här hemma ändå. Av den sötaste sort.

Idag hittade jag min citatbok också där jag skrivit ned Bibelord och Bibeltankar allt sedan jag blev frälst och jag har saknat den väldigt mycket. Här får ni ett citat jag skrivit ned i den:

“Det folk som sitter i mörker skall se ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga skall ett ljus gå upp” Matt 4:16

Och det är alltså inte över huvud taget Lucia som det syftas på här, utan…

“Jesus talade åter till dem och sade: ‘Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.'” Joh 8:12

Sitter du i dödens land och skugga? Och är omgiven av mörker? Vill du se ett stort ljus? Då vet du nu vem ljuset är och vad han heter. Till honom kan du lägga alla dina bekymmer.

“Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.” Matt:28-30 (också nedskriven i boken jag fann)

Söker du ro för din själ? Då vet du vem du kan kalla på nu. Har du tvivel? Be honom att om han är på riktigt, så kan han ta bort dina tvivel. Så bad jag i min första uppriktiga bön till honom.

Ha en bra dag!

(Vill även berätta att vi fick en gåva med bensinpengar med posten och jag blev så glad och rörd och förvånad att jag satte mig ned och grät. Gåvan var anonym men det stod “i Jesu namn” på en lapp. Finns mycket jag kan säga, men Gud vet allt, så här väljer jag att bara skriva att den betydde mer än bara det materiella)