En bok jag rekommenderar: Stengrunden av Bo Giertz

Nyligen läste jag äntligen Stengrunden av Bo Giertz och det är jag glad för.

Stengrunden handlar om tre stycken präster/själavårdare i tre olika tidsepoker på samma ort – Ödesjö i Småland. Med början runt 1800-talet och med slutet på 1940-talet.

Det börjar med att man får följa en ung “magister” (han kallas magister, vettetusan vad det betyder i sammanhanget.. lärling?) vid namn Henrik. Det börjar med att de sitter på ett kalas och man märker att upplysningen har kommit upp från Frankrike och imponerar nästan allesammen. Det är massa nya idéer om moral och förstånd och sånt ni vet. Och så kommer plötsligt en bonde med bud om en dödssjuk svåger som ligger och kampar med skuld över hur ond han är och han behöver någon som kan komma och förklara nåden för den döende vännen. Ingen vill gå, för alla vill festa och äta och ha det gött, så de skickar Henrik som är yngst.

Väl ute i stugan har han ingenting att stötta den döende mannen med, för han kan Bibeln utan och innan och  låter sig inte tröstas med fina ord och citat, och i magisterns inre kamp och brottning tar boken sitt språng. Väldigt väldigt bra. Det är så himla fint när magistern senare ber bonden att be för honom, och bonden ba “det har vi redan gjort, och..” (fortsättningen berättar jag inte, men vissa stunder var jag tvungen att gå tillbaka och läsa om, bara för att det var så ljuvligt).

Och det är ingen bok där en person blir “kristen hjälte” bland massa “onda präster” eller så, utan boken behandlar svåra frågor och även fördomar som man kan ha om olika uttryckssätt för den kristna tron. Det tycker jag är riktigt intressant. Hur man kan nästan se ned på ett “visst sätt” att vara kristen, utan att ta hänsyn till att Anden tar sig i uttryck på olika sätt, i olika kristna, i olika kulturer/tider. Men att det ändå är samma Jesus genom alla de som på riktigt vill ha med honom att göra. Alltså – ramarna kan se lite olika ut – men om Livet finns för att ge dessa ramar märg och mening, så är Jesus där, även om ens förutfattade meningar kan hindra en från att se det på en gång.

En del rörelser kan verka döda men så finns där massor av liv, och andra kan verka fyllda med liv till det yttre, men så skrapar man lite på fernissan och man märker att det är inte mycket av Jesus där under. I boken kallar de det för “svärmeri”, ett uttryck jag tidigare bara har förknippat med sån där mellanmänsklig hjärnblödningsförälskelse. Och jag tycker att det är ett så himla bra ord för överandlighet. Svärmeri. Varför använder man inte det ordet längre? Eller så gör man kanske det.

Äh nu hamnar jag på sidospår. Jag vill egentligen bara rekommendera boken för jag kände medan jag läste att det här var högkvalitativ och nyttig läsning och det är inte osannolikt att jag kommer att läsa den fler gånger, för det här är en sån typ av bok som man kan läsa flera gånger.

stengrunden-en-sjalavardsbok.jpg

Jag fick den skickad till mig från en som läst min blogg förresten. Han skickade den till mig för kanske ett år sen. Sen har den blivit liggandes, men så hände det sig en dag att jag var extremt sugen på att läsa nåt sekelskifts-aktigt med Gudstema och då liksom strålade denna bok från bokhyllan.

Kristen subkultur och hemligt kristet beteende #andlighet #bönmöte #manlighet

Idag tänkte jag att jag skulle skriva lite kring följande bloggförslag

Jag hade tyckt det varit intressant med ett inlägg om kristen subkultur – finns det särskilda sätt att bete sig bland kristna? Vad tänker du om det, är de i så fall positiva eller negativa? Hur var det att komma in i den nya subkulturen som nykristen (om det finns någon särskild kultur)?

Och jag tänkte att jag ska fokusera på en enda sak här: bönemötena.

Det var en sak som gjorde mig inte bara lite, men väldigt förvånad, när jag kom till tro.

Som utomstånde och som andligt lagd person så kan det vara lätt att tro att de enda som samlas för att tala andlighet och göra andlighet och bekräfta att andevärlden finns är människor som håller på med meditation, yoga, seanser och stenar och energier. Ja jag tänkte då aldrig i livet att kristna skulle hålla på med andligt sökande. Jag tänkte att vettiga kristna samlades, lyssnade på nåt tråkigt om att vi alla måste hålla varann i hand och säga välkommen, och så tänkte jag att de åt sina kakor, kände lite gemenskap, och sen gick hem till sitt. Och det var jag noll intresserad av. Gemenskap har aldrig varit min längtan, inte medvetet i alla fall. Jag har längtat efter andliga svar. Inte prat om att alla måste vara snälla!

Men se jag hade fel. Det är jättevanligt att kristna samlas för att tala om livet, både andligt och oandligt vardagligt, och att be tillsammans. Bön kan man nog nästan säga är den himmelska och rena och äkta motsvarigheten till den onda och missriktade seansen. Den stora skillnaden är att vi kristna aldrig aldrig någonsin söker efter eller talar till de döda eller nån annan suspekt andemakt (tex änglar), utan vi söker bara Gud (Gud har änglar men de söker man inte).

Och detta andliga sökandet efter Gud och den andliga längtan bland vanliga svenssons-människor som går till kyrkan förvånade mig enormt.  För det var inte bara det att de gjorde det, det var så normalt och allmänt bland dem.

I den bönegrupp jag blev inbjuden till så var det folk från alla möjliga olika församlingar. Församlingar i Kungälv, Ytterby, Göteborg och fler ställen utefter kusten här. Olika samfund också. Svenska kyrkan, Pingst och säkert nåt mer (EFS? RSU? LMU? Har inte lärt mig det där). Men alla med en gemensam nämnare – Jesus.

Jag är alltså inte ensam om att tro på den Jesus jag beskriver här på bloggen. Det är rätt vanligt att man tror på honom. Bland alla möjliga professioner. Byggbranschen, sjukvård, skola, kollektivtrafiken, och så vidare.

Ungefär så här har mestadels av de bönemöten jag varit med på gått till:  Människor i alla möjliga åldrar samlas i någons hem, äter/fikar, pratar om vardan, pratar om Gud, sjunger andliga kristna sånger tillsammans (alltid är det nån som kan spela gitarr och ofta är det nån som sätter sig och dunkar på nån låda som står på golvet?) och så ber man tillsammans.

Och här är en sak som jag var så… ja, förvånad över: Folk delade med sig av vad de bar på sina hjärtan. Alltså på riktigt. Det kunde handla om sjukdom i familjen, om ångest, om oro, om konflikter på jobbet, dålig självkänsla, ont i foten – you name it. Folk delade med sig och man lyfte sen tillsammans upp det i bön. Och så kan man, när man ber, så klart också få svar. Det kan vara svar i bilder, det kan vara profetiska ord. Det är lite av poängen med bönmöten. Att man räknar med att Jesus är där. Det har han ju lovat att han ska vara.

“Ty var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem” Matt 18:20

Och det är han. Allra oftast är han det. Och han talar och berör med olika uttryckssätt. Kom ihåg detta ni som tvivlar: han är på riktigt.

En annan sak förvånade mig också: hur männen betedde sig med varann. De berättade sin ängslan för varann, fick klappar, kramar, ibland var där även tårar. Det finns också enskilda möten för enbart män, och vad de gör där vet jag inte, men jag vet att de delar livets kamper även på såna möten.

Och jag vet hur det finns män som sekulärt arbetar aktivt för att fixa ihop middagar där män ska kunna känna sig fria att snacka känslor och vara mjuka med varann. Mäns hårdhet är inte sällan ett stort problem som påverkar hela samhället.

Och så samlas kristna män och är mjuka helt naturligt på nåt sätt. Utan att nån utanför riktigt vet om att det är så. Ja jag visste det i alla fall inte. För det är inget de direkt skryter med eller för upp på tal helt apropå ingenting. Tror de flesta av dem inte ens reflekterar över att det här är väldigt speciellt och unikt i kontrast med övrig samhällskultur.

Det är kanske överflödigt för mig att säga det här för det märks nog på hur jag berättar om det, men jag tycker så klart att det här är positivt. Jag tycker väldigt mycket om bönemöten. De jag har varit på har varit trygga, lugna (utöver småbarnen), varma platser där man får vila en stund både andligt och oandligt.

Jag hade gärna pratat mer om det här, men det är lika bra att jag inte gör det, för det är redan långt och jag orkar inte lägga in nån bild, så ni får ta detta inlägg som det är.

Nu måste jag sova (igen). Ha det bäst. Och kom ihåg – Jesus söker er och vill ha en relation till er! Hur lökigt det än må låta (obs det är inte lökigt).

Förföljelse av kristna runt om i världen

Idag i kyrkan hade vi besök av Andreas Reinhard från Open Doors, en organisation/nätverk som fokuserar på förföljda kristna världen över.

IMG_2470

Han pratade om Open Doors kamp och stöd både genom bön och direkt handling. Han berättade om hur läget är i till exempel Afghanistan, Indien och Nordkorea.

Vi har det så himla lyxigt här i Sverige. Det värsta som i regel händer här (som infödd svensk som inte har någon religion i ryggen) när man säger att man är kristen är att man blir idiotförklarad och kallad för psykotisk, hjärntvättad eller extremist. Men på många ställen i världen rör det sig om våldtäkter, tortyr, misshandel och mord riktat mot kristna.

Vi fick höra om ställen i världen där man kan göra vad man vill mot en kristen utan att behöva möta rättsliga följder. Ändå fortsätter människor att vara kristna på grund av det vi funnit i Kristus. För det vi har funnit i Kristus är så värdefullt att det är värt att dö för och det lever så starkt i dessa extremt förföljda kristna.  Här i Sverige vet vi väldigt lite hur det är att riskera att dö för sin tro.

Köpte tre stycken böcker/häften.

IMG_2472

  1. Guds vansinniga uppdrag av Nik Ripken.
    Boken handlar om ett par som åkte till Somalia för att sprida budskapet om att Jesus befriat oss, men de fick åka hem utan att se att det “fungerade”. “Hur behåller man hoppet när mörker är allt man ser?” är en fråga som ställs på baksidan av boken. Jag köpte den här boken för att jag vill veta mer om svårigheterna i tron. Många människor lämnar tron och “ger upp” eftersom de inte ser några resultat på deras vandring med Jesus. Jag vill veta mer om det här. Jag vill bättre förstå de som lämnar tron, och en dag så kanske det är jag som befinner mig i detta mörker?
  2. Bön där striden utkämpas
    Jag kan bli rätt störd på böcker där man ska “lära sig be effektivare” “lära sig böner som förändrar livet” osv som om det är nåt man behöver gå kurser för. Bön är enkelt, mycket enkelt. Det svåra är att ta sig tiden. Förstår ni hur jag menar? Det finns mycket att dela och lära och undersöka kring bön och det ska man göra, det är coolt och intressant. Det jag har svårt för är  “lär dig knäcka bönens KOD och möt FRAMGÅNG i tron”-tugget då det inte skiljer sig mycket från vissa ockulta new age-grejer där allt är teknik för att nå “upplysningen”. Som nån slags andlig elitism där de “med rätt kunskap” har bättre kontakt med “överheten” eftersom “de knäckt koden”. Med Gud behöver man inte knäcka nån kod. Det enda man behöver göra är att tala till honom i Jesu namn. Ärligt och rakt.
    Med det sagt, hehe, det här är i alla fall inte en sån bok utan det är en bok som delar tankar och reflektion kring bön! Sånt som jag gillar! Tycker den verkar bra!
  3. 15 lärdomar den förföljda kyrkan gett mig
    Ett anekdotiskt häfte skrivet av Ronald Boyd-MacMillan, utgett av Open Doors. Jag älskar anekdotiska reflektioner!

Nä nu gråter lilla mr. Stig. Måste posta inlägget [knyter på mig en cape av plastad frotté] och göra min plikt!

Lider inte svensk kristenhet ett enormt underskott på uttydare av tungotal?

Ni har kanske hört talas om tungotalets gåva. Det är en gåva som man kan läsa om i Bibeln och som handlar om att man kan tala typ genom Anden med ett särskilt språk. I Bibeln står det ingenting om att Jesus använde den här lite märkliga gåvan utan den framkommer, såvitt jag vet, för första gången vid pingsten. Och då var det inte bara “änglars språk” som talades utan mänskliga språk så att folk från andra länder kunde höra om Jesus på hemspråket och på så sätt komma till tro.

Tungotal är en sån där grej som jag tyckte verkade himla stört innan jag själv blev frälst, för det enda jag hade hört om tungotalet var ett rykte att det fanns “frireligiösa” möten där folk stod och grät och skrek hittepåord och jag tänkte att det lät som en mardröm. Som att kristna var som djur.

Sen när jag blev frälst så fattade jag att tungotal i sig inte är något konstigt utan helt normalt (eftersom det står att läsa om det i Bibeln som nåt man kan förvänta sig) men jag var ändå rädd inför att behöva höra det första gången, för jag var rädd för att det där ryktet jag hörde nån gång i högstadiet skulle inträffa och jag ville inte behöva stå i ett rum där folk ligger på golvet och rullar och ropar ut ljud på måfå i full extas. Det vill jag förresten fortfarande inte.

Jag har i alla fall hört många tala i tungor sen dess och det har inte varit några konstigheter alls utan snarare så har det känts naturligt.  Ska man likna det med nåt så är det väl i så fall med en personlig dikt eller sång mellan en person och vår Gud. För det är så tungotal beskrivs i Bibeln också – som en gåva man fått mest för sin egen uppbyggnad och inte för församlingens uppbyggnad. (lästips 1 Kor 14)

Det står att om man prompt ska tala tungotal inför församlingen så att alla hör så får man minsann även se till att det finns nån med uttydningens gåva närvarande så den kan tolka så folk förstår och utomstående inte tror att de kristna är helt dumma i huvudet.

Och det är här en fundering kommer in. Det här med uttydningens gåva. Var är dessa uttydare av tungotalet? Jag har inte mött en enda en ännu. Beror det på att ni är så få, beror det på att jag mött uttydare men ämnet inte har kommit upp, eller beror det på att jag har väldigt begränsad erfarenhet av människor som talar tungotal högt i församlingen? Hur det än ligger till, komsi komsi tungotalstydare! Where ever you are! Kom ut kom ut och börja tyd!

Och så kanske ni undrar om jag har tungotalets gåva…
Jag kan inte påstå att jag har vanliga talets gåva ens. Och tungotalets gåva känner jag inget direkt behov av? Jag tycker det räcker fint att andas med Gud. Ibland när jag vill tala till honom men inte finner ord så brukar jag låta orden gå bara under väldigt tysta former men jag har aldrig “brustit ut” i tungotal. Känner ingen direkt längtan efter det heller, även fast ett par personer har sagt att tungotalet är viktigt att ha och nåt man verkligen ska be om. Men jag har svårt att tro att det är jätteviktigt? Faktiskt. Men jaja, jag har sagt till Gud att är det så viktigt att jag ska tala i tungor så gör då att jag brister ut i det. Än så länge har det inte hänt men vem vet, maybe some day.

Nåt jag däremot längtar efter är uttydningens gåva, så den har jag bett om. Jag hoppas att jag får den. Jag måste få den. Blir besviken om jag inte får den. Allvarligt. Jag blir jättebesviken. Hör du det Gud? Klart att du gör.

Och jag vet vad ni tänker och nej, jag tror inte att man kommer att förstå Scatmans refränger bara för att man har uttydningens gåva. Eller? Nä. Eller?

Därför ser kristna töntiga ut

Jag var ickekristen (även kallad hedning – älskar detta dramatiska ord) i 30 år, och ni vet vad det betyder va? Det betyder att jag såg på kristna med en ickekristens ögon i 30 år. Och vet ni vad jag såg?

Mången tönt.

Stora, mellanstora, och små. Töntar i alla möjliga former och varianter. Hjärntvättade. Omedvetna. Bakåtsträvare. Glädjedödare (kanske framförallt glädjedödare?). Och så hade de nåt småstörigt i sina ansikten som det var svårt att sätta fingret på exakt vad det var.

De pratade om Jesus och tackade honom för allt, till och med saker som bönder, vetenskap, ambulanspersonal och läkare uträttat. Vilken nonchalans. De tog Bibeln och det som står i den på allvar som en angelägen och aktuell text fastän den är tusentals år gammal. De kunde även säga saker som att sex utanför äktenskapet och MTV är dåligt och så hade de en töntig stil. Okej en del hade inte ett dugg töntig stil men det var ändå nåt konstigt över dem. Nåt var konstigt över dem även om de var rätt trevliga där de satt i sitt tält och bjöd på soppa när man var ute och söp på samhället.

Sen mötte jag själv Jesus, och vet ni vad jag tänkte när jag insåg att jag faktiskt är kristen nu och att de där kristna som varit så töntiga i alla år faktiskt hade haft rätt hela tiden? “Men jag är ju inte den kristna typen” tänkte jag.

Vilket betydde ungefär “men jag är väl inte en tönt?”

dintont

Och vet ni vad jag insåg, när mitt behov av att vara så där krampaktigt “avslappnad och rolig” hela tiden som jag var förut avtog och jag bara ville prata om Jesus hela hela hela tiden även fast jag förstod hur jag skulle kunna uppfattas?

Sköldarna. När Jesus kliver in i ens liv så blir Gud ens skyddsmur mot hoten i omvärlden, och de sköldar som man själv forcerat fram genom år av erfarenhet, sårade känslor, arbete, övning, imitationer, överlevnadsstrategier, svett och tårar – de monterar Jesus ner och ersätter med sitt blods beskydd. För det tar massor av kraft och energi från oss att försöka upprätthålla de här sköldarna. De väger mycket och tynger ner våra själar.

Kom till mig alla ni som är trötta och bär tunga bördor, så ska jag ge er vila
– Jesus

Jag insåg att det var det som hade gjort att jag uppfattat kristna som så mesiga. De är ju obeväpnade och svaga. I sig själva alltså. Kristus är den som skyddar och klär dem, och det är liksom… en annan slags styrka som lätt tas för svaghet. Men det fattade inte jag innan jag blev kristen. Så när jag såg dem gå omkring sårbara och annorlunda så blev jag provocerad. Och den bästa beskrivning jag kunde komma på för att beskriva det jag blev provocerad av var “töntar” (eller liknande).

Men Herren har svarat mig: ”Min nåd är allt du behöver. I svagheten fullkomnas nämligen kraften.” Därför vill jag hellre skryta över min svaghet, för att Kristus kraft ska bo i mig. Jag är därför glad över svagheten, över förolämpningar, lidanden, förföljelser och svårigheter för Kristus skull. För när jag är svag, då är jag stark”
– Paulus (2 Kor 12:9-10)

Och nu är jag också under det här skyddet. Svårt, men ändå lätt i jämförelse med hur det var innan. Skulle inte vilja byta tillbaka för allt i världen.

En hel del av mina skydd och gamla reflexer sitter fortfarande uppe. Jag är ännu ingen öppenhjärtad mjukiz som litar fullt på Gud. Men bit för bit monteras de gamla skydden och reaktionsmönstren ner. Bit för bit visar Jesus mig att han är att lita på. Och min själ sjunger.

“Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött.

“Amen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” 

 

Jesus är uppstånden och jag har köpt nappar #bilder #sladdis2018

Som jag redan har sagt så gillar jag verkligen påsken. Den här påsken har varit urmysig fastän jag inte har gjort någonting särskilt alls. Jag har varit hemma och jag har dessutom undvikit solen. Man kan lätt inbilla sig att ledighet bara är värt nåt om man är ute i vackert väder tillsammans med människor som man älskar men jag lovar att ledighet kan vara ovärdelig även om man så gömmer sig bakom persienner och väser när solen snuddar huden som vore man en vampyr.

Vet ni om vilket av de många löftena Gud lovar i Bibeln som jag tycker mest om? Okej, kanske inte mest, men det ligger högt upp på listan i alla fall:
“Dessa är de som kommer ur den stora nöden, och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tabernakeltabernakel över dem. De skall aldrig mer hungra eller törsta, inte heller skall solen eller någon annan hetta träffa dem.” Uppenbarelseboken 7:14-16

INTE HELLER SKALL SOLEN ELLER NÅGON ANNAN HETTA TRÄFFA DEM.

Bam!!!! Hade nån visat mig det här Bibelstycket en solig sommardag anyday in my life och jag hade kanske blivit frälst tidigare.

IMG_0267

Här gör jag ett tappert försök till ett liv i solen i alla fall. Jag och maken gick runt ett kärr/en damm eller vad det nu är, och hunden (som är på löpen just nu) betedde sig konstigt och roligt hela tiden.

På skärtorsdan var vi på kyrkan och jag tror att skärtorsdan är min favorit-kyrkodag på året.
Det finns mycket jag undrar över när det kommer till svenska kyrkans seder. Men när det kommer till avklädandet av bordet där framme och nedsläckandet av ljus och lampor medan de läser psalm 22 (alltså från psaltaren, boken i Bibeln).. det är mäktigt. Det är som att det slår mig så tydligt då. Att han verkligen led och dog. Det är så hemskt men så enormt.

På söndan gick vi till kyrkan för att höra om uppståndelsen, men det gjorde vi i Linneakyrkan i Göteborg. Jag mådde så illa och var så sömnig så jag nickade till flera gånger under mötets gång. Mot slutet kändes det som att jag kanske skulle få diarré (det var absolut falskt alarm), men det är så det är när man är i detta välsignade tillstånd. Är glad att vi for dit, det är gött att vara där även om man inte hänger med till 100%.

En sak slog mig medan jag satt där, och det var att Jesus uppstod på veckans första dag (alltså söndan). Vad var det Gud sa första dagen av skapelseveckan? “Varde ljus”. Och vad säger Jesus om sig själv? “Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh 8:12). Så jag hade ett litet varde ljus-moment kan man kanske säga.

Tänk att jag har fått möta Jesus. Jag är helt fascinerad av att jag har fått det. Att när jag läser Bibeln om Maria från Magdala när hon möter Jesus uppstånden utanför graven så är det inte en jättekonstig historia jag läser utan jag känner snarare att jag och Maria har rätt mycket gemensamt.

IMG_0273 (1)

Så här ser jag ut just nu. Jag är i v39. Så när som helst nu. Tidvis kliar magen väldigt mycket men senaste tre dagarna har det varit lugnt. Tack gode Gud för det för när det har varit som värst har det känns som att jag ska förgås av plåga. Det har kliat kliat kliat men gjort ont ont ont om jag gjort något åt saken.

Jag och 12-åringen har packat bebisens grejer i BB-väskan nu, så nu är det bara mina kläder kvar. Hemma har vi spjälsäng, bebiskläder (tvättade!), skötbord, lite krämer för röd hud, handdukar, blöjor… och jag har beställt ett par nappar, amningsinlägg, och lite sånt. Så vi börjar närma oss redo-mode här hemma.

Jag gillar dock att vara lite ofärdig för då känns det som att bebisen kan vänta lite till “så att vi hinner”, och då känns inte tiden lika ansträngande långsam.

För just nu är den verkligen långsam. Jag spanar efter slemproppen vareviga dag. Vilket trots allt är ett ganska roligt nöje som jag kommer att sakna när barnet fötts. Påminner om bilbingo. Nä jag skojar bara, vem saknar egentligen bilbingo när resan väl är över? Vem sitter vid resans destination och ba “tänk om jag fick spana lite mer efter röda bilar längs efter en väg, det är ju så roligt!!”. Det är lite samma med slemproppar.

Nä nu ska jag avrunda och hacka lite grönsaker. Det är tacotisdag och lite bönkväll tillsammans med några andra familjer. Min uppgift har lite blivit att hacka grönsaker. En hedersuppgift tycker jag själv.

Ha det bra allihopa!

Var det inte lite fräckt av Jesus att dö för oss utan att vi ens bett om det? #stillaveckan #påsk

Just nu pågår stilla veckan. Det är kristet och ett uttryck som jag inte har så jättebra koll på… Nej jag har inte fått kläm på det här med högtidsdagarna än. Jag är ingen traditions-högtids-människa ens nu med Helige Ande på insidan. Julen är jag högst skeptisk till (den är verkligen ingen favorit) och så finns det hur många kristna röda dagar som helst som jag inte ens vet innebörden på, men påsken har jag lite koll på i alla fall! Påsken har alltid varit min favorithögtid, även om det förr enbart handlade om att jag gillar färgen gul, kycklingar och söta barn med överdrivet rödsminkade kinder.

Skärtorsdan är i alla fall dagen då Jesus åt sin sista måltid med lärjungarna. Efter det ändras allt.

Känner mig sorgsen inför långfredan. Är det nåt jag verkligen har svårt för så är det att bli allmänt åtlöje och att bli hånad och retad av andra människor. Att bli ansedd som lite sämre på att tänka och lite allmänt dum i huvudet. Jag har nog svårt att tänka mig nåt värre än att nån vars åsikt jag bryr mig om tittar på mig, himlar med ögonen och skakar besviket på huvudet. På långfredan får Jesus utstå allt det där som jag skyr mest i enorma mått. Utan att klaga, försvara sig och utan att höja rösten så låter han det hända honom. Och han gör det av kärlek till mig (och alla andra).

Man tänker att för Gud är det väl enkelt att göra en sån sak, men man får inte glömma att Jesus fick utstå allt det där som människa.

Innan jag blev frälst så tyckte jag alltid att det var så onödigt att Jesus dog för mig. Jag tyckte att han hade väl kunnat få gå fri och leva sitt egna liv, för mig gjorde det ju faktiskt ingen skillnad, trodde jag. För jag hade så svårt att se att nåt sånt skulle kunna ha nån inverkan på mig. Eller hur? Du som läser det här och som inte är frälst, visst verkar det konstigt att nån dör för en, utan att man ens bett om eller begärt det?

aldrig bett honom gora

Faktiskt tyckte jag att det var fräckt att Jesus bestämde sig för att dö för människor som inte ens bett om det och göra värsta grejen av det. Snacka om att göra sig själv till offer och få människor att känna sig skyldiga. Jag har alltid känt viss värme för Jesus för visst är det nåt med honom som är väldigt svårt att ogilla även om man inte tror på honom, men ändå så var han en sån stor obegriplig kuf. Ödmjuk och snäll på ett sätt som går att begripa i ena stunden, för att i andra låta en kvinna tvätta hans fötter med hår och tårar (jag tyckte inte att det verkade ödmjukt, för då förstod jag inte över huvud taget vad hennes tårar och kärlek till honom grundade sig i) eller säga saker som “jag kommer inte med fred, jag kommer med svärd” (va?? jag fattade inte det här heller).

Och det är sant att jag bad inte om hans död. Men den dagen jag faktiskt bad om det, den dagen jag sa till honom att jag behöver det han gjorde på korset, den dagen fick jag förstå att han faktiskt gjorde det för mig. För 2000 år sen. När jag inte ens var där. För mig, för att jag ska få vara fri.

Ja jag kan inte förklara vad som hände på korset den där dagen i Jerusalem för tusentals år sen. Men jag vet att det var på riktigt och att jag har Jesus att tacka för mitt liv.

Så även fast jag känner mig sorgsen inför långfredan så måste jag säga att långfredan har blivit lite av en favoritdag på året.

Jag hoppas ni har en fin påsk hur ni än väljer att fira den. Och jag vill uppmuntra er att ni som inte tror ändå ägnar en tanke åt Jesus och vad det här svårförklarliga som hände på Golgata (platsen för korset) kan betyda. Hur kan en Gud som påstås vara helt igenom god, genomsmart, genialisk och kärleksfull vilja göra en så konstig sak? Hur hur kan nån som anses vettig genomföra det utan att klaga? Var han hjärntvättad? Galen? Och hur kan man tro på det som hände? Hur kan man påstå att det har betydelse år 2018?

Ha det bäst!

 

Jag svarar på migrationsverkets frågor om kristendom

Migrationsverket har frågat kristna asylsökande frågor om kristendom i syfte att bedöma om deras tro är äkta. Tidningen Dagen har sammanställt en lista på ett axplock exempel och jag tänker nu försöka svara på frågorna. Jag får inte googla utan svarar bara rakt av.

För mig är det lite kul att försöka svara, men för de människor som fått frågorna har det varit med verklig risk att utvisas till nåt ställe där de och deras familjer riskerar att torteras och mördas för sin tro.

Vad är skillnaden mellan protestantismen och katolicismen?
Är osäker på vad protestantism står för… men det är vad man brukar säga att svenska samfund oftast är va? Katolicismen är i så fall mycket mycket kitchigare med alla sina attiraljer och rekvisitor och armband och helgon och Mariastatyer. Tex Svenska Kyrkan gillar också att kitcha till det men är en smula blygsammare. Hierarkin är tydligare inom katolicismen och det högsta hönset (påven) anses ha en särskild kontakt med Gud. Protestantiska högsta höns anses inte ha några extraheliga egenskaper.

Vad skiljer en missionsförsamling mot andra kyrkor som pingst och Svenska kyrkan?
Jag har jättedålig koll på vad som skiljer de olika kyrkorna åt.

Redovisa för vad som hände från skärtorsdagen till påskdagen.
Jag har glömt bort vad skärtorsdan är… 🙁 men påskdagen är väl när Jesus återuppstår från de döda.

Vad innebär treenigheten för dig, just relationen till fadern och sonen och den helige Ande?
Den dagen jag bekände mig till Sonen och la mitt liv i hans händer så öppnades vägen till Fadern och jag blev hans barn genom helige Ande som fyllde mitt inre och gav mig ett nytt liv. Så treenigheten för mig är vad hela Bibeln pekar på och handlar om. Det är Gud i sin fullhet.

Vilka olika riktningar finns det i kristendomen?
Oj. Är baptism en riktning?

Vad är förbjudet enligt kristendomen?
Hm inget är väl direkt förbjudet men det är rätt mycket som är onyttigt och strängt icke-rekommenderat eftersom det  leder bort från livet som flödar ut från Gud. Exempel på såna saker är att mörda, ljuga, ligga med folk utanför äktenskapet, gå till spådamer och vara avundsjuk på sin granne.

Vilka regler finns det för att leva rätt enligt kristendomen?
Man ska älska Gud mer än allt annat och sin nästa som sig själv. Och så ska man tro på och följa Jesus. Allt efter som så lär man sig genom den här relationen vad som är rätt och fel och det är okej att göra misstag också så länge som man kan inse sina brister och vara öppen för förvandling.

Vad finns det för skillnader mellan olika samfund och kristna traditioner?
Bra fråga. Frälsningssoldater har inte nattvard? Pingstvänner får sitta och stå när de själva vill medan svenska kyrkan-människor sitter och står på befallning? Pingstpastorer har skinny jeans och läderjacka medan svenska kyrkan-präster har särkar och broderade scarfar?

Måste man tillhöra en religion för att hjälpa varandra och visa kärlek, eller kan även en ickereligiös person ha de egenskaperna?
Vem som helst kan vara omtänksam och kärleksfull.

Vad heter de psalmer ni sjunger i kyrkan?
Den blomstertid nu kommer och Måne och sol

Förklara skillnaden mellan kristendomens och islams syn på Jesus.
Islam ser honom som en profet som eventuellt inte dog på korset utan bara blev avsvimmad (tolkningarna går isär) medan Jesus i själv verket är Guds son som dog på korset och återuppstod.

Vad menas med att Jesus dog för att sona våra synder?
Nån måste betala för synderna vi begått och Jesus betalar priset åt oss om vi bara vill ta emot det.

Diskuterade ni i kyrkan om Jesus är människa eller Gud, eller båda delarna. Svara ja eller nej.
Ja.

Finns det någon eller några andra skrifter i kristendomen, förutom Bibeln?
Ja det kan man väl säga, det finns en hel del texter som anses viktiga och nyttiga och finfina men de ansågs/anses inte “kanon”, alltså inspirerade av helige Ande. Vet ej hur tex katoliker har det med det här. De verkar köra ett litet annat race än enbart det som står i Bibeln iaf.

I vilken del av Bibeln står Fader vår? Har det något nummer?
Fader Vår står på minst två ställen, i evangelierna. Nummer vet jag inte.

Vad hette Jesus föräldrar?
YHVH och Maria. Josef var hans bonusfar.

Var föddes Jesus?
Betlehem.

Finns det några skillnader mellan Gamla och Nya Testamentet?
Gamla Testamentet bygger upp inför Jesu ankomst, i Nya Testamentet är han kommen så att säga.

Har ni diskuterat svärdverserna i Bibeln?
Har aldrig hört talas om. Är det när Petrus hugger av en vakt örat och Jesus ba “apapap den som dödar med svärd ska också dö av svärd”? Annars vet jag inte.

Kan du berätta lite om vad som står i Matteus 10:34?
Inte utan att först kolla vad det står där *kollar vad det står*. Aha. Är det det här som är svärdverserna? Jamen det är ju att när man tar emot himmelriket så skiljer man sig plötsligt från världen, och då uppstår en konflikt/kontrast med denna värld, samt de som fortfarande lever av den, och man blir plötsligt provocerande och udda i sammanhang där man förr var en naturlig del i gänget. Så det här handlar om att när man tar emot Jesus så blir sällan allt frid och fröjd i ens umgänge utan tvärt om kan vänner bli besvikna och konflikter uppstå till följd av det som den pånyttfödda kristna tagit emot och börjat förvandlas av. I en del sammanhang riskerar man till och med att dödas av människor som förr stod en nära eftersom de tycker att man blivit alldeles för dum i huvudet (det är därför många kristna söker asyl…).

Jag kan säga att jag är väldigt glad att jag har sluppit att sitta och svara på sånt här under allvarliga omständigheter. Katastrof.

Kan ni svara på frågorna?

En liten psalm som avslut på bloggåret

Idag hade jag glömt bort att det skulle vara kyrka, men eftersom jag bor så nära så hörde jag kyrkklockorna ringa medan jag låg i sängen drog mig. Hör ni det, alla ni som ringer i kyrkklockor runt om i landet men funderar på om det ni gör verkligen är vettigt eller om ni kanske bör riva kyrktornet och bygga en bordpingislokal i stället: kyrkklockornas tid och funktion är inte förbi! (vilket bordpingislokaler iofs inte heller är)

Jag hoppade upp ur sängen och stegade de typ 50 metrarna dit och där så sjöng vi en av mina favoritpsalmer. Den fick mig att tänka på när det bara gått några månader sen jag tog emot Jesus och jag gick på alpha-kurs i Ytterby. Då sjöng vi just den här psalmen vid varje möte. Så jag tänker att jag delar den psalmen som avslut på det här bloggåret. Jag vet att det är många som kämpar där ute och som behöver och längtar efter ett tryggt hem att komma hem till.

20171231_110907

Här finns en version på youtube, även om jag är van med att den är lite… ja lite lite (en gnutta) mer energisk kanske.

Serie: The CPR angel

Här har ni lite kladd från mitt anteckningsblock. Det ska föreställa en serie. Jag är osäker på om det är särskilt tydligt vad den handlar om (för mig är det förstås solklart, den handlar om The CPR Angel), men här är den:

20171017_125607973228696-1024x1024

20171017_125612282901478.jpg

20171017_1256181773190986.jpg

20171017_125633312120051.jpg

20171017_125639499137854.jpg