Julen handlar inte om Jesus

Nu har det varit första advent och det nalkas jul igen och jag är, som ni som läst min blogg ett tag vet, inte skönt avslappnad när det kommer till julfirande.

Julen är inte kristen. I grund och botten så är den inte det. Julen handlar inte i grund och botten om Messias och Guds kärlek eller kärlek över huvud taget.
Det är inte bara jag som ser det, märker det, känner det, att julen inte är en Gudsfokuserad högtid som handlar om kärlek och godhet och skönhet eller upprättelse.

Julen är, under det fina, väldigt ångestfylld.

De kristna som lyckas sätta Jesus i fokus på ett sunt sätt skulle jag säga är undantag.

Många kristna påstår att Jesus föddes på julen, och att de är hans födelse som man vill hylla och prisa. Då kan jag undra, bara för att ta ett exempel ur högen av saker i firandet som är tvivelaktigt, varför så många till synes oreflekterat äter julskinka under högtidens crescendo.
Är fläskkött ett bra sätt att hedra födseln av judarnas konung? För judar är som bekant fläskkött orent och anses oätbart.

Jag tolkar Bibeln som att vi genom det nya förbundet är tillåtna att äta alla av djur.

Men jag tycker att det är en smula magstarkt och ger hånfulla vibbar att fira födseln av judarnas konung, juden über alles, med att särskilt göra poäng av fläskköttet på matbordet, under en tid på året då Jesus inte ens föddes, utan snarare den tid på året då soldyrkare hedrar pånyttfödelsen av solen och traditionellt har offrat till solguden.

Jag tycker att sammanblandningen mellan heligt och oheligt är olustig och jag kan inte med att säga att det känns okej att okritiskt ta del i det.

Har sagt det förr, men att påstå att Jesus föddes på julafton är gravt vilseledande för människor som djupsöker andligt (länk till gammalt inlägg, läs gärna).

Jesus_as_the_sun_in_a_sun-falskt

Jag tycker att julen är jättemysig på många sätt. Jag älskar lamporna och glittret och det röda och mönstren och julbaket. Det ligger djupt rotat i mig och jag som hade världens mysigaste pynt-mamma förknippar så mycket av julen med en varm, kärleksfull och pysslig mamma som såg till att vi skulle ha det så bra och mysigt som möjligt.

Det är fina minnen som jag värdesätter väldigt högt. Jag kan inte se på det här svart/vitt. Men jag kan inte med gott samvete omfamna julen så som den är, nu när jag är kristen.

Det jag försöker säga är att jag har svårt att se hur julen, som tradition, så som den är (och alltså inte så som enstaka kristna gör den helt annorlunda mot det vanliga sättet), är en helig högtid inför Gud.

Kyrkan som vill inkludera transpersoner genom att låta dem representera satan

Såg just det sjukaste klippet. Klippet är bara en minut men här får ni en genomgång. Här hittar ni klippet.

Klippet visar en tydligt HBTQ-positiv präst som beskriver kyrkans nya tillskott, en altartavla.

“och den har en tydlig positiv syn på sexualitet, de står och spretar med sina stortår, det betyder att det finns en positiv syn på sexualitet, det är en fallossymbol” 
Va? Vad? Varför?

“Ormen i träden är en transexuell kvinna”
Okej en transperson får alltså representera Satan, all lögns fader, jag antar att det är inkluderande, men.. vår frälsare, Jesus, som hela vår tro  cirkulerar kring, är även känd från Bibeln som kvinnans säd som KROSSAR ORMENS HUVUD. Man vill inte vara ormen.

“Det finns en positiv syn på kunskap. Det finns äpplen spridda på många platser i denna tavla” 
Jaha, så där står de och spretar med fallossymboler glatt omgivna av (symbolen för) ursynden (det är inte kunskap som är ursynden, utan det är att lyssna till lögnen, samt tro på att Gud undanhåller oss goda saker och inte vill oss det bästa). Är de positivt inställda till frukterna av denna lögn?

Jag googlade tavlan och på bild finns även två, vad man kan anta, samkönade par och en, öhm, egyptier i lederhosen (eller är det en tysk i egyptisk huvudbonad??).

Okej att människor som föraktar Kristus och tycker att YHVH är en lök kan sätta upp nåt sånt här, det kan man väl förstå, men att helt seriöst sätta den som altartavla .

Tolkning av drömmen i föregående inlägg

Jag skrev om en dröm i föregående inlägg och jag fick ett mail med frågan om det kommer någon fortsättning på det, för det var så mörkt och slutade så abrupt.

Jag trodde att det var tydligt vad drömmen handlar om, eftersom det är så tydligt för mig. Men jag vet med mig att jag kan vara lite obegriplig ibland.

Drömmen handlar om vår kultur och vårt samhälle idag. Den handlar om hur offerträsk inte alls är något som tillhör en mörk historia, utan att offerträsk i allra högsta grad är aktiva än idag, mitt i våra städer, mitt i vår civilisation. Men i stället för eld och rök och sträva pålar så sker det i polerade miljöer med mjuka lakan och steriliserade instrument.

Genom abort offrar vi våra barn för lycka, välgång och hälsa. Det är ingenting som man riktigt ifrågasätter, utan man bara “vet” att tillgång till abort är något positivt, som öppnar dörren till ett fullare och rikare liv.

Detta tankesätt och denna livsstil blir även ett sätt att offra kvinnor på, för vi pressas in i en livsstil som inte är anpassad efter eller har respekt för vår biologi, våra kroppar, psyken och behov, utan det är vi som ska anpassa oss, vi som ska offra, vilket dödar oss, om än inte på ett lika direkt sätt.

När jag var liten och hörde om ättestupor där man gjorde sig av med äldre och sjuka så häpnade jag över barbariet.
Idag pratas det en hel del om aktiv dödshjälp eller assisterat självmord. Där är det främst äldre och sjuka som är i farozonen, men även andra, som handikappade. Hela tiden under parollen “i omsorg för livet”.

I stället för att offra för att få en god skörd, som man gjorde förr, så vill man idag offra för att “skörden ska räcka till”. Man har börjat prata om abort som ett effektivt sätt att stävja “klimatkrisen” men också som ett sätt att hjälpa folk från fattigdom och svält. Man har börjat se människor som “sopberg” och “co2-utsläpp”. Några människor mindre, innebär ett längre liv för resterande, så tänker i alla fall de som är riktigt illa tilltyglade av klimatpaniken (ni behöver hjälp). >Här< kan ni läsa ett tydligt exempel på när det har gått riktigt snett när det kommer till abort och miljöfrågan.

Allt det ovan nämnda sker under mantrat att man “bryr sig om livet”, att man “bryr sig om barnen”, “bryr sig om kvinnorna, “bryr sig om de sjuka och fattiga” och så vidare. De liv som tas, ses oftast inte som riktiga liv, utan man ser det som att om man offrar dem så får “riktiga liv” en chans att växa och nå sin potential, vad nu det är.

Offerträsken finns alltså kvar, men eftersom de har fått en fin och modern konstruktion utåt, så ser man det inte som offerträsk utan man ser det som ett städat och civiliserat medel till omsorg, framgång och hälsa, och ju snabbare och lättare tillgången är, desto bättre.

Var finns hoppet och vägen ut från det här?
Jag måste tyvärr säga att det här våldet och föraktet för svaghet, litenhet, lidande och beroende förmodligen kommer att fortsätta ända till tidens slut. Det enda man kan göra är att vända om och sluta delta i och bidra till det. Och vill man det så finns hjälp att få av ingen mindre än Gud själv. Och ja jag talar även, kanske till och med särskilt, till de som gjort en eller flera aborter själva. Ni är mer än välkomna till Honom, ni är eftersökta och efterlängtade. Gud sände inte den här kunskapen om livet till kristna för att ni som trampat snett ska bli hatade utan för att ni ska få veta att Gud sände sin son till död och uppståndelse för att han vill ha en relation med just såna som oss (såna som trampat snett). Abort är inte oförlåtligt.

Vill man lämna dödskulturen som ser döden som ett medel till frihet, lycka och hälsa, så finns det bara en sak att göra och det är att vända sig till givaren av sant liv, sann lycka och sann frihet. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jesus är svaret. Att vända bort från döden och i stället följa livet.

Jesus sade: “Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: “Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma till världen.”
Då hon hade sagt detta, gick hon och kallade på sin syster Maria och viskade till henne: “Mästaren är här och kallar på dig.”
– Joh 11:25-28

Men jag måste varna er: många, majoriteten rent utav, kommer tycka att du är helt dum i huvudet. De kommer att anse att du är en samhällsfara och ett vandrande hot mot andras lycka och välgång, när du plötsligt känner och uttrycker avsky mot abort. Abort är lite av en helig guldkalv bland de som (ovetandes) dyrkar den här världens gud. Så vill du följa Jesus, och vill du att han ska förvandla ditt hjärta och dina tankar, så får du buckle up och förbereda dig på att du kommer att bli avskydd av många, och inte bara av den här orsaken. Men jag måste säga att det är värt det. Det kan ta lite tid att vänja sig, men det är värt det. Sen kanske din uppgift blir en annan än just att prata om just det här.

“Om världen hatar er, skall ni veta att den har hatat mig innan den hatat er. Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er. ” – Jesus Joh 15:18

nyhedendom.jpg

 

Utbildningsdag nummer två

Idag har vi haft andra utbildningsdagen för oplaneratgravid.se och det har varit intensivt och bra.

Vi har fått undervisning i krisgraviditet och vi har pratat om hur man möter dessa kvinnor på bästa sätt, så att de ska känna sig välkomna, accepterade och fria.

Outi från finska itu-projektet delade med sig lite av deras arbetes utmaningar, glädjeämnen och sorgeämnen.

I morgon kommer vi ha en amerikanska som jobbar med bland annat ett pregnancy emergency center i Afganistan.

IMG_5407

Netflix fast med bara kristna filmer #newfaithnetwork #skändaastridlindgren

Jag har börjat må mer och mer illa över Netflix och andra liknande tjänsters utbud. Det är så mycket våld, sex och allmänt äckel invävt i serierna så även fast man ser en “snäll” och relativt neutral serie eller film, så kommer det plötsligt nån nakenscen som dänger en i ansiktet. Det är inte normalt.

När jag och familjen skulle se en film om Astrid Lindgren så var det inte ens det utan nakenhet, boob-grabbing, stönande och stånkande. Rysligt var det. För några år sen drog Magnus Betnér ett skämt om att gräva upp och sexuellt ofreda Astrid Lindgrens lik, och människor blev väldigt provocerade, “tänk på barnen” hette det. Ja nu verkar det som att Betnérs skämt gått i uppfyllelse. Filmen var markerad “från 7 år”. Hur det är möjligt kan man fråga sig.

Så jag har börjat spana efter filmer med kristet tema och idag såg jag att en ny tjänst som marknadsförs “som Netflix, fast med kristna filmer” har lanserats i Sverige. Tjänsten heter New Faith Network.

De har precis startat upp i Sverige och Norge efter att ha funnits drygt två år i Nederländerna. Jag fick reda på det genom att jag skrev till dem och ställde två frågor.
1. Kommer ni att släppa någon app på svenska? (svaret var nej) (men de har en på nederländska).
2. Hur kommer det sig att alla filmer har fyra i betyg, är det tillfälligt till dess betygsystemet kommer igång? (svaret var att betygen kommer från tittare i Nederländerna, så det var lustigt att jag bara lyckats kolla in filmer med fyra i betyg).

Nej NFN ser inte ut att innehålla något genuint bra. Men här är ett par filmer som får en att titta lite extra

Det här verkar vara en snubbeltrubbel-film om en man som konverterat till katolocismen och nu ska ha en Bar Mitzvah för att få ett arv. “En film fylld av judisk humor!” står det, och jag får känslan av att det är en blandning mellan Welcome Mrs. Doubtfire och Billy Madison med Adam Sandler.

Först tänkte jag att det var Adam Lambert med ett par inklistrade praying hands men den här filmen handlar om en annan Adam som har lämnat sin kyrka för att bege sig ut i musikbranschen. Där blir han manipulerad av Lucifer vars ögon “blir svarta” när han visar “sitt värsta jag”. Spännande och säkert lärorik!

Det finns lika många “präriefilmer” på NFN som det finns “filmer om Jesus”. Så jag antar att prärien ligger varmt om kristna filmproducenters hjärtan.

Jag har förstås registrerat ett konto och ser fram emot att testa utbudet. Om ni vill veta vad jag tycker så får ni hålla utkik efter recensioner här på bloggen.

 

Facebook-Jesus

Jag kollar lite på facebook som jag funderar på att ta bort en gång för alla (har pratat om det här tidigare).

Ser att jag i Augusti 2012 la till den här bilden som omslagsbild, min första omslagsbild faktiskt.

326534_10151023766537001_1264724868_o.jpg

Jag la upp den på skämt och för att jag tyckte att den var kind of fin på nåt sätt.

I Juli 2015 bytte jag omslagsbild till denna

10012940_10152886473682001_2361566060971249744_o

Jag tyckte att den här tidningsrubriken var rolig eftersom varje dag är en chans att se mörker. När jag la upp den här bilden var jag så deprimerad som jag aldrig varit, och min favoritdagdröm innefattade att jag dog. Jag såg bara mörker, och hade börjat förlora hoppet om att få se något ljus.

Det var ca en månad innan jag tog emot Jesus.

Nästa omslagsbild var den här, februari 2016

12592458_10153239268307001_8715830455728788012_n.jpg

Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på en klippa och gjorde mina steg fasta. Han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud. – ur Psaltaren 40

Jag gick som från Jesus till Jesus som omslagsbild. Hur konstigt det än kan låta, så är Jesus på riktigt.

Jag såg ett vittnesbörd idag från en ung tjej som heter Karolina som jag kan dela.

Om du som läser det här inte är kristen, men har börjat märka att du börjat tänka på Jesus oftare och oftare – kanske inte ens på allvar utan mer på skämt, men att han dyker upp i tankarna titt som tätt – var så säker på att han är och drar i dig. Frågan är vad du kommer att svara på det?

Församling som bjuder in förfall och död #meditation #ekim #yoga

Jag läste att Katarina församling i Stockholm (Världen idag) har tagit in nyandlighet i sina lokaler. Där sysslar de helt öppet med  yoga och zenmeditation men det var en sak som stack ut extra för mig, nämligen att de dragit in undervisning i boken En kurs i mirakler.

Jag skrev om En kurs i mirakler för snart ett år sen, i inlägget “den ondaste bok jag någonsin haft“. Jag uppmuntrar er att läsa inlägget om ni inte redan har gjort det (och om ni är intresserade). 

Jag mår fysiskt illa när jag tänker på att en församling har tagit in den läran i sina lokaler, och att de undervisar människor som stapplande söker efter Jesus i detta mördande skräp, och kallar det för “goda krafter”.

För icke-kristna kan jag tänka mig att det här är svårt att förstå. Då tänker man kanske att all andlighet är ungefär likadan (“inget av det där är verkligt, men är det meningsfullt för utövaren så betyder det ändå något för just den personen”).
Men låt mig förklara: En kurs i mirakler är en bok som kommer direkt från helvetets djupaste mörker och att utsätta en person som är andligt öppen och sökande, och dessutom med stapplande steg har lyckats söka sig till en kyrka, går att jämföra med att köra in en kniv rakt in i den här personens själsliv, och så sedan karva djupare och hårdare för varje undervisning den personen får i dessa kurser. En kurs i mirakler är anti liv och anti Jesus.

Det går även att jämföra med att starta pubkvällar i församlingslokalerna. Där röker man inomhus, spelar kort och spelar Cornelis Vreeswijk på jättehög volym samtidigt som man undervisar att Cornelis var ganska Kristuslik, och när nån ifrågasätter hur detta kan få undervisas i en kristen församling, så säger man “vadå? Flera har tagit nattvarden efteråt”.

dansasamba.jpg

Ni kristna som förstår: har ni tid över eller känner att det här är något för er, be för beslutsfattare och ledning i Katarina församling. Blir det ingen omvändelse så hoppas jag att församlingen läggs ned. Lite surdeg syrar hela degen och här har vi surdeg.

Här är förresten en video där Steven Bancarz går igenom forskning som visar att meditation är förenat med risker psykologiskt och känslomässigt.


Klicka här om uppspelaren inte fungerar

Och det är inte bara han som varnar för meditation och mindfulness, så här säger till exempel den ickekristne psykologen Fredrik Bengtsson som själv har utövat meditation i 25 år, i en artikel i Svenska Dagbladet med titeln “Mindfulness kan vara förödande för en skör person”:

“Men att meditera genom att sitta still, sluta ögonen och rikta sin uppmärksamhet inåt kan också dra igång starka och ibland skrämmande processer. Det är en kunskap som sedan långa tider varit känt bland meditationsmästare i olika kulturer.

Även Fredrik Bengtsson har mött klienter som mått dåligt, fått ökad ångest, djupare depressioner och i värsta fall blivit psykotiska efter att ha utövat mindfulness.”

Det finns något som kallas att meditera i bön till Gud. Men det är inte alls som att meditera så som man gör i mindfulness. Som kristen som mediterar i bön så söker man sig ändå utåt uppåt till Gud, och inte inåt i sig själv, och man måste inte tömma sinnet, och så vidare. Jag rekommenderar att ni ser videon som jag länkade om ni är intresserade.

Ni som söker frid och ännu inte har funnit Jesus, snälla, åtminstone överväg riskerna med praktiker och metoder ni tar er an, och släng er inte in i saker och ting med huvudet före. Jag vill uppmuntra er att börja söka och se vad kristna säger om dessa saker (de flesta gör tack och lov inte som Katarina församling). Även om ni tycker att vi är överkänsliga och extrema, och att församlingar som den nämnda är “framåt”, “coola” och “med i tiden” osv, så kan det väl inte skada att åtminstone bara ta en titt på andra tankar?

Hoppas ni har en bra helg!

bocker4 (1)

 

Kroppen är inte åtskild från den man är

Jag lyssnade på ett poddavsnitt idag som jag vill tipsa om, det är på engelska, men inte någon avancerad engelska.
Podden heter Relatable med Allie Stuckey och avsnittet jag vill tipsa om är det som heter “Ep 165 – Nancy Pearcy“, klicka här för att komma till poddavsnittet på apple podcasts (men det finns också på de andra vanligaste ställena där man kan hitta podcasts).

I avsnittet pratar de om hur de sekulära/utomkristna samhället ofta kapar av och avskiljer den mänskliga personen från den biologiska fysiska människan, och på så sätt förminskar och viftar bort den biologiska kroppen.

När det kommer till ofödda barn (zygot/embryon/foster) till exempel så ser man ofta den lilla växande människokroppen som mänsklig (en del gör inte det men låt oss ignorera dem då de är extremt anti vetenskap) men de ser dem inte som personer, på grund av olika kriterier (och dessa varierar alltid) som de ej ännu uppfyller.
De tar även upp resonemanget bakom att “födas i fel kropp”.

Det här går helt ihop med min egna erfarenhet och upplevelse. Innan jag hade mitt Gudsmöte så var det som att mitt jag levde åtskild från min kropp. Det kändes ofta som att jag var långt bakom mig själv och att ögonen var fönster som jag blickade ut genom som en liten alien som styrde en farkost av kött, eller som att jag svävade snett ovanför min kropp. Jag var inte ett med kroppen. Jag var utanför/innanför. Och kroppen kändes som ett främmande objekt, ett hinder, för den inre människan/essensen som, enligt min egna uppfattning, var mitt “verkliga jag”.

utanför kroppen

För den som är intresserad så har jag skrivit om min könsförvirring tidigare här.

För mig var idén om att ens inre själv kunde ha ett annat kön än den biologiska kroppen logisk. Faktum är att jag blev så glad när jag fann att andra kände som mig, att jag nästan hoppade upp och ned varje gång det hände. Människor som uttryckte att de var “ickebinära”, “genderfluid” etc uttryckte inte något främmande eller konstigt utan snarare något för mig väldigt bekant.
Att upptäcka den förståelsen och den uppmuntran och bekräftelsen från andra med dessa ständigt gnagande hemliga känslor, det kändes underbart. Det kändes befriande.

Befriande på ett falskt och förrädiskt sätt, förstod jag sen. För den där bekräftelsen och uppmuntran… vart ledde den mig nånstans? Vad blev konsekvensen?
Jag fann likasinnade, jag läste och hörde om människor som levde med samma avkapade kroppsuppfattning och könsförvirring som mig själv. Jag läste om hur man skulle kunna ändra språket för att bli mer inkluderande, för att människor som oss skulle känna oss mer hemma och för att människor i allmänhet skulle bli mer fria.
Sen vad? Gjorde det mig hel? Gjorde det att jag slutade känna som att jag var utanför mig kropp? Blev jag fri? Nej jag skulle snarare säga att trots bekräftelsen, trots att jag fick veta att jag inte var ensam, så blev det tvärt om – klyftan mellan mitt upplevda själv och kroppen blev större. Konsekvensen var ett förrädiskt ljus på ytan – och mer mörker på djupet.

På frukten kunde jag ha känt trädet om jag hade vetat något om den saken, men det gjorde jag inte.

Så mötte jag Jesus i ett helt annat “ärende” och blev född på nytt och samtidigt som klyftan mellan mig och Gud försvann så blev även min kropp och inre person ett på ett sätt som jag inte upplevt tidigare, och det var definitivt ingenting jag väntat mig, för hur skulle man kunna vänta sig något som man inte vet något om.

Fram till att det här hände så trodde jag att transrörelsen och upplösningen av könen och könsroller var något väldigt bra och fint. Jag ansåg att det öppnade människor för nya, fria, mer sanna, idéer om människan, kroppen,  och andlig-/själsligheten.
Men nu förstår jag att den här typen av kroppsalierande känslor är ett symtom på förvirring och vilsenhet och att jag själv bidrog till att föra människor längre bort från att förstå sanningen om sig själva och leva förankrat i verkligheten. Och jag kan inte annat än att be om ursäkt för det, och vädja till andra att inte göra samma misstag som jag gjorde.

Idéer om att man kan “födas i fel kropp” eller att den inre personen är avskild från den biologiska kroppen är över huvud taget ingen god idé att bygga vidare på i ett samhälle. Det är ingen fin gåva att ge till barnen och det är ingenting som kommer dra upp människor ur den psykiska ohälsans träsk.

När allt är som det ska så fungerar alla våra olika delar i harmoni, och har man delar av sig själv som säger emot och krigar mot varann, så är man trasig. Ingen uppmuntran eller bekräftelse i världen som syftar till att normalisera strid mot den egna biologiska kroppen kan göra en person hel. Det ger ytlig lindring. 

Jag fick det väldigt enkelt i det här avseendet för jag blev helad från det värsta av dessa känslor på ett ögonblick. Jag blev det inte för att jag var så duktig eller smart, jag ansåg ju att jag var något positivt och bra på spåren, utan det var helt och hållet tack vare Jesus som gjorde hands on. Men även om man inte helas på ett ögonblick så finns det alltid tröst, styrka och hopp att hämta hos Honom som känner varenda del av dig bättre än du själv, då det var han som skapade dig och som sammanvävde dig i moderlivet (psaltaren 139:13).

Könsförvirring och att känna sig främmande i sin egna kropp är ingenting skamligt, och ingenting som gör någon sämre på något sätt. Man är bara trasig, så som de flesta av oss mer eller mindre är.

Innan jag avslutar tänkte jag att jag ska dela ett litet citat från den här texten av Jennifer Wegerup (Expressen) som handlar om en väninna till henne som ville ha barn efter att hon förverkligat sig själv, men så kom klimakteriet, och sorgen när hon förstod att det var för sent :

Jämställdheten förs inte framåt av att vi förnekar de uppenbara skillnaderna mellan könen och förråder våra kvinnokroppar i stället för att älska dem.”

Boktips: The hiding place (gömstället)

Hej hej!

Nu är det ÄNTLIGEN höst, riktig höst. Ni anar inte hur mycket jag har längtat. Just nu är det nåt slags kallt pissregn ute och jag har inte mått bättre fysiskt på flera månader.

Jag tror att mitt normalläge är vinter. Då fungerar min kropp som bäst. Sen ju varmare det blir, desto mer svullen blir jag. Peak svullenhet inträffar på sommaren. Då är jag som en röd, svettig och hjärnslö kossa.

Egentligen borde jag vara ute i det och fira men minstingen har feber, så jag tänkte att jag ska ta det lugnt med den saken.

IMG_4829

Här är en bok som jag läste ut igår, och jag rekommenderar den varmt för alla. Den svenska versionen, som heter “Gömstället”, verkar slutsåld. Den engelska versionen var dock i mitt tycke lättläst så kan du engelska hyfsat så bli inte avskräckt. Finns bland annat här på adlibris. Om nån vill ha mitt ex hör av er så kan jag posta.

Boken handlar om en kvinna i Holland som får uppleva tysk invasion under andra världskriget, hon är då typ 45 år. Det är intressant att följa skeendet från en vuxen kvinnas perspektiv (jag har hittills mest läst biografier skrivna av/om människor som var barn/unga under andra världskriget, vet ej varför det blivit så).

Hon blir då del av en underground-rörelse som hjälper och skyddar förföljda judar (hon är själv inte judinna). Vi får läsa om Jesus mitt i misär, mord, förnedring och förföljelse, och får lära oss om hopp och tro mitt i det mörkaste mest tragiska man kan tänka sig.

En underbar bok.

Betyg: Fem korsbelagda getingar (??)

 

Gud är stor, mäktig, och så så söt

Senaste veckan har vi varit på en del loppisar och antikvariat och där kan man hitta  gamla psalmböcker. Inte såna som finns i kyrkan nu utan kasserade psalmböcker som saknar noter och som har gulnade sidor och gammalt språk.

Häromdan bläddrade jag i en sån och undrade om jag kunde hitta nån psalm som jag känner igen, och letade efter första bästa jag kom på, Den blomstertid nu kommer. Jag tyckte att det hade varit kul att hitta en psalm som jag känner igen i en åldrad gammal bok. Det skulle vara lite som att dela ett ögonblick med folk av en annan tid. Men otålig som jag är orkade jag inte leta.

Efter det har vi varit på tre loppis/antikvariat.

På första fann jag en psalmbok och första sidan jag slog upp visade Den blomstertid nu kommer.
På andra fann jag en psalmbok och första sidan jag slog upp visade Den blomstertid nu kommer.
På tredje fann jag en psalmbok och första sidan jag slog upp visade Den blomstertid nu kommer.

För varje gång slog hjärtat ett litet dubbelslag och vid tredje psalmboken så tänkte jag att kanske är det så att Gud hörde mina tankar och ville ge mig den där stunden av tidlös samhörighet med andra kristna, precis som jag hade önskat.

Så gick jag till en annan hylla, drog fram random bok och öppnade random sida och vad fann jag inte där, i en bok som inte var en psalmbok, om inte första versen av Den blomstertid nu kommer, skrivet i kursiv. Då blev det snarlik känsla som när man delar ett internskämt med sin bästa kompis. Han fattade, jag fattade, ingen annan fattade. Det var dramatiskt, det var tyst och stilla, och det var underbart.

Sekunden efter hittar jag “Min Bönbok” av norrmannen Fredrik Wislöff, nyskick från 1975, en bok som jag har spanat efter i ett par år men hittills endast funnit på norska bokmål för nära 300 kronor. 20 kronor fick jag betala.

Jag vill dela med mig av den här lilla händelsen eftersom det är så här jag många gånger upplever samvaron med Bibelns Gud. Han är mycket stor, störst faktiskt, och med honom är det mycket som är allvar. Jag menar han skapade världen, planterade både livets och kunskapens träd, han har jämnat hela arméer och folk med marken och talar då och då med “röst som åska” och att följa honom leder inte sällan till att människor som inte förstår börjar håna, nedvärdera och avsky en. Men mest av allt känner jag mig helt ärligt som hans lilla tjej som han fröjdas av att umgås med och hålla i handen och som han ibland skojar med och stryker på kinden.

Dessa små stunder av ömhet är så oändligt mycket värda för mig att jag funderar på att inte posta det här inlägget eftersom jag inte kan beskriva bråkdelen av vad det fina i dessa  ögonblick av intimitet betyder, ögonblick som jag tror är en bit av det osynliga himmelrike som han har lagt i mig och som finns där trots alla mina uppenbara brister.

Men jag gör det. Jag postar.

(Oj!! Kolla här, vad jag fick syn på i min fb-feed precis nu innan jag skulle posta!) 

denblomstertid.jpg

Mitt hjärta slår hårt nu, för jag läste precis detta i Joel Halldrofs text:

“I psalmboken finns egentligen allt en människa behöver, och vi börjar med sommarpsalmerna. De hjälper oss att se vad den här årstidens skönhet djupast sett står för: evigheten mitt i tiden. ” – Joel Halldorf

Evigheten mitt i tiden. Det var precis det jag sökte, när jag sökte “Den blomstertid nu kommer” i den gulnade psalmboken på loppisen. Gode Gud. Finns det någon sötare än dig? Nej, det gör det inte. Ingen är så fin som du.

Här kan ni läsa hela Halldorfs text på expressen. 

Och människor. Jesus lever och Gud är god. Våga tro. Och vågar du inte, be om mod, och vill du inte, be om vilja, och kan du inte, be om kunskap, och jag tror att jag ska skriva det här särskilt till någon specifik som läser det här: Är du sårad från en religiös uppväxt där du skrämts med bland annat hot om djävulen, be om helande, tröst och sanning, för det du fick höra var inte från Honom, och han vill att du kommer tillbaka till honom nu, men den här gången utan rackliga och felande mellanhänder.

Hoppas ingen tar illa upp! Ha det bra!