Urgulligt och vardagligt men ändå superövernaturligt i Bibeln

Fick det här bloggförslaget

Olika kapitel i Bibeln ex ordspråksboken och berätta vad du tycker om/uppfattar det som ?

Och jag tänker att jag ska dela med mig av ett stycke från Domarboken (Domarboken 13) när Simsons föräldrar Manoa och hans fru, som är infertil, får reda på att hon ska föda en son.

(Skriver kort om vad Domarboken är längst ned i inlägget)

Jag vill dela det stycket för mitt hjärta blir alldeles mjukt och gosigt när jag läser om deras reaktion och hur de hanterar meddelandet från ÄNGELN (de fattar inte ens att det är en ängel förrn i slutet!). Det är så vardagligt ängsligt och trevande, att jag bara vill krama dem allt jag kan. Inget klipp med kattungar och söta djur på internet, INGET, har fått mig att känna såna gullkänslor, som när Manoa och hans hustru får reda på att de ska få en son och de snubblar omkring för att försöka ta emot budbäraren och budskapet så gott de kan. Jag menar frun hade ju fått höra allt som behövde höras, men Manoa blev osäker och var väl rädd att missa nåt, så han bad Gud att sända budbäraren igen. Och när han kommer så vill Manoa tillreda en get.

Och som jag älskar när de väl inser att de sett en Herrens ängel, och Manoa börjar ängslas över att de kommer att döden dö för vad de sett, och frugan, som är mer logiskt lagd bara “äh om Herren ville att vi skulle dö skulle han väl inte göra sig besvär att berätta allt det här och dessutom umgås med oss medans vi sprang omkring med den där killingen” typ.

Jag tänker att jag lägger in stycket direkt från Bibeln nedan så får ni läsa själva – den gör sig bäst i original.

Här har ni Domarboken 13, direkt från fantastiska älskade Bibeln: 

“Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon, och Herren gav dem i filisteernas hand i fyrtio år. I Sorga levde en man som hette Manoa, han var av daniternas släkt. Hans hustru var ofruktsam och hade inte fött några barn.

Men Herrens ängel uppenbarade sig för hustrun och sade till henne: “Se, du är ofruktsam och har inte fött några barn, men du skall bli havande och föda en son. Se nu till att du inte dricker vin eller starka drycker och inte äter något orent. Ty se, du skall bli havande och föda en son, och på hans huvud skall ingen rakkniv komma, ty pojken skall vara en Guds nasir redan från moderlivet. Han skall påbörja räddningen av Israel ur filisteernas hand.”

Då gick hustrun in och berättade detta för sin man och sade: “En gudsman kom till mig. Han såg ut som en Guds ängel, mycket fruktansvärd. Jag frågade honom inte varifrån han var, och han lät mig inte veta sitt namn. Han sade till mig: Se, du skall bli havande och föda en son. Drick nu inte vin eller starka drycker och ät inte något orent, ty pojken skall vara en Guds nasir från moderlivet ända till sin död.”

pojkensimson.jpg

Då bad Manoa till Herren : “O Herre, låt gudsmannen som du sände hit komma tillbaka till oss för att lära oss hur vi skall göra med pojken som skall födas.” Gud lyssnade till Manoas röst. Guds ängel kom tillbaka till hans hustru, när hon satt ute på marken och hennes man Manoa inte var hos henne. Då skyndade hustrun genast i väg och berättade det för sin man och sade till honom: “Se, mannen som kom till mig häromdagen har uppenbarat sig för mig.”

Manoa steg upp och följde med sin hustru. När han kom till mannen, frågade han honom: “Är du den man som talade med min hustru?” Han svarade: “Ja”. Då sade Manoa: “När det nu går som du har sagt, hur skall vi då bära oss åt med pojken? Vad skall vi göra med honom?” Herrens ängel svarade Manoa: “Din hustru skall ge akt på allt det jag har sagt henne. Hon skall inte äta något som har vuxit på en vinstock, och vin eller starka drycker får hon inte dricka, inte heller får hon äta något orent. Allt vad jag har befallt henne skall hon hålla.”

Manoa sade till Herrens ängel: “Låt oss få hålla dig kvar, så skall vi tillreda en killing åt dig.” Men Herrens ängel svarade Manoa: “Om du än håller mig kvar, skall jag inte äta av din mat. Men om du vill tillreda ett brännoffer, så offra det åt Herren .” Manoa förstod nämligen inte att det var Herrens ängel. Manoa sade till Herrens ängel: “Vad är ditt namn? Vi vill ära dig, när det som du har sagt går i uppfyllelse.” Herrens ängel sade till honom: “Varför frågar du efter mitt namn? Mitt namn är Underbar.”

Manoa tog killingen med tillhörande matoffer och offrade det på klippan åt Herren . Då lät han något underbart ske inför Manoas och hans hustrus ögon. När lågan slog upp från altaret mot himlen, for Herrens ängel upp i lågan från altaret. Manoa och hans hustru såg detta, och de föll ner till jorden på sitt ansikte. Sedan visade sig Herrens ängel inte mer för Manoa och hans hustru. Och Manoa förstod att det var Herrens ängel. Manoa sade till sin hustru: “Nu måste vi dö, eftersom vi har sett Gud.” Men hans hustru svarade honom: “Om Herren hade velat döda oss, hade han inte tagit emot något brännoffer och matoffer av vår hand och inte låtit oss se allt detta, inte heller hade han sagt oss detta.” Därefter födde hans hustru en son och gav honom namnet Simson. Pojken växte upp, och Herren välsignade honom. Herrens Ande började verka på honom, medan han var i Dans läger mellan Sorga och Estaol. “

Visst är de underbara! Och det är så vardagligt. Jag kan nästan höra träskorna klappra när de sprang hit och dit för att fixa offereld (de hade säkert inte träskor men ändå). Och jag tycker att Bibeln rätt ofta är så här. Mitt i allt det högheliga skymtar man vardan.

Sen är Simson också en väldigt excentrisk filur må jag säga.

Kort om domarboken:  Jo det är så att Guds utvalda folk hade en hemsk ovana att glömma Gud och börja följa omkringboende hedningars seder och bruk och tillbe deras gudar. Då satte Gud in domare (typ ledare) som ledde folket tillbaka till Gud och styrde och hjälpte och höll ordning. Så fort de här domarna dog så avföll Israel och började följa andra gudar igen. Och så där var det, gång på gång på gång på gång. Hela gamla testamentet är som en enda stor “GUD VI LÄMNAR DIG ALDRIG” “hejdå Gud” “GUD TA TILLBAKA OSS” “Bye bye Gud” ) (jag antar att just nu befinner vi oss i Sverige i en slags bye bye-Gud-period, efter att ha varit kristna ett tag).

 

Upprycket

Hej!

Idag har jag haft full rulle och så jag har inte haft tid att sätta mig ned ett sammanhängande stycke tid, utan det har varit tvätt, bebis, disk och hushållsgrejer non stop. Ja förutom när vi såg film. Vi såg filmen “Left behind” som handlar om upprycket, det var en vän som tipsade om den.

Det står om upprycket i Bibeln nånstans och det finns olika teorier kring hur och var i ordningen som det kommer att ske (det finns en rad saker som ska ske i yttersta tiden). Upprycket är alltså att Jesus ska komma och ta med sig alla som tror på honom.

Den stora vattenbrytaren brukar vara huruvida det kommer att ske “före eller efter vedermödorna”.

Jag har inte läst mycket om det, Uppenbarelseboken är för mig en gåta, och jag tar nog inte den här filmen som nån pitch perfect tolkning heller, men vad vet jag. Kanske blir det så att det överallt kommer ligga klädhögar där de kristna satt, med bilolyckor och kraschade flygplan som naturlig följd. Och kanske kommer världens högsta ledare bete sig som godtrogna skolrådsrepresentanter. Jag menar en flygvärdinna gick direkt från flygplanet till sitt “nya jobb” som anställd i maktens innersta rum i FN.  Jaja man ska väl inte vara petig hur exakt utsållningen i jobbansökningarna gick till.

Jag ser nu att de har gjort en remake av filmen med stornamn som Nicolas Cage och den där killen som var med i den där ungdomsserien där de populära killarna spelade basket.

Här är i alla fall en trailer på originalfilmen som vi såg:

Förstår ej hur vår 13-åring kunde somna i soffan medan den pågick. Jag hoppas att hon är taggad på att se de två uppföljarna. Nä, nu ska jag gå och lägga mig. Men jag måste nog säga att jag inte känner att luckorna i min kunskap kring det här med upprycket känns jätteuppfyllda. Inte för att jag förväntar mig det från en film.

Ni som har varit kristna lite längre får gärna dela om ni har några tankar kring upprycket. Ni som inte är kristna måste väl hålla med om att det här är riktigt spännande grejer.

Titta vad jag hittade!

Jag hittade min fina tygpåse som jag lät trycka 2016, jag trodde att den kommit bort i flytten!

IMG_2799

Och det där Bibelordet från Jesaja. Det finns en särskild anledning till att jag valde just det ordet. LÅT MIG BERÄTTA.

Rätt långt innan jag kom till tro på Jesus, när jag var omkring 23-24 år kanske, fick jag se en inre syn. I den synen såg jag ett spjut som skar genom luften och jag förstod att det spjutet var jag. Nån gång, på nåt sätt, så skulle jag bli ett spjut.

För mig var betydelsen att det skulle bli bra. Att tyngden som låg över mig skulle lätta och att jag skulle susa fram utan hinder. Jag tog det som ett löfte. Löfte från vem? Ja det funderade jag konstigt nog inte så mycket på. Återkommer till det längre ned.

Jag tolkade i alla fall synen som att jag skulle slå igenom och göra karriär inom nöjesbranschen. Det var min dröm, och jag kände att jag ständigt var på gränsen till någon form av genomslag.

Jag minns att jag berättade för min vän Lotta Losten att jag skulle bli ett spjut. Hon skrattade till och undrade vad tusan jag menade. Tror till och med hon nämnde det här med spjutet på sin blogg en gång.

Jo, kolla i det här inlägget på hennes blogg. Inlägget är från februari 2011.

spjutspets.jpg

(Oj vad jag börjar sakna henne när jag läser det här!)

Det här löftet om att bli ett spjut muntrade upp mig i mörka stunder och fick mig att fortsätta kämpa.

En dag så blev det så att jag blev inbjuden till Schulman show. Ni vet Alex Schulman. Jag tänkte att yes nu händer det. Jag åkte till Stockholm och var med men det gick inte bra alls. Jag har väl sällan känt mig så obekväm i mitt liv och jag förstod inte vad Alex Schulman och Fredrik Wikingsson pratade om. Efteråt kunde jag läsa kommentarer som sa att jag var ett helt menlöst mähä och så tråkig som en människa kan bli.

Egentligen tror jag att jag var ovanligt skonad från otrevligheter men jag tog det väldigt hårt ändå. Jag gjorde så gott jag kunde med att packa in känslan av att vara misslyckad i barriärer men det gick inte så bra. Jag hade ingenting i nöjesbranschen att göra, det stod klart, och jag visste inte om jag hade något att göra som levandes människa över huvud taget.

Schulman show var inte mitt enda misslyckandet heller förstås. Ett tv-produktionsbolag bjöd till exempel in mig en gång för att jag eventuellt skulle bli en del av ett nytt humorprogram i en av de etablerade tv-kanalerna och jag åkte på mötet, såg vad de hade att presentera, och så sa jag att det där är inte humor, det där är obehagligt, och att jag aldrig skulle kunna göra sån tv.

Jag menade visserligen det jag sa,  men jag hade kunnat lägga fram det på ett annat sätt. Min sociala förmåga har aldrig varit på topp och kommer nog aldrig att bli på topp heller (och Gud vet att jag gör så gott jag kan). Ni anar inte hur många gånger jag sett den här intervjun med Pelle “Nordpolen” Hellström och relaterat till exakt 100%.

Det finns flera som har trott och hoppats på mig inom nöjesbranschen men jag har inte mäktat med. Både framgång och motgång har stressat mig.

Och jag kände bara efter de här erfarenheterna att jag aldrig någonsin skulle kunna jobba med nöje. Jag är inte av det rätta virket.

Man brukar säga att det som kännetecknar de som når yrkesmässig framgång är deras förmåga att ställa sig upp efter motgångar och kämpa i alla lägen. Och sån är inte jag. När jag misslyckas så lägger jag mig ned och dör.

Och det var väl vad jag gjorde nånstans där efter Alex Schulman show, då jag förstod att jag aldrig kommer att bli något nöjesspjut. Och för första gången så började jag ifrågasätta vad det var för inre syn jag haft egentligen.

Var kom den ifrån? Och varför la jag sån tyngd vid den? Efter att i flera år hållit fast vid det här spjutet som ett löfte om en meningsfull tillvaro så släppte jag det och tänkte inte på det mer. Nu visste jag inte längre vart jag var på väg över huvud taget. Förr hade jag haft nån form av riktning. Men vad var målet nu? Varför kämpa för att klara dagen när man vaknar upp nästa dag och eländet bara börjar om på nytt igen? Frågorna värkte samtidigt som jag försökte hålla samman ett liv jag inte förstod mig på och inte såg någon mening med.

Så kom till slut den där välsignade dagen den 25 augusti 2015 då Jesus plockade upp mig och visade mig meningen med allt.

Och en dag, nån månad efter det, när jag var ute med hunden och lyssnade på Bibel 2000 på Spotify, så kom jag till Jesaja 49:

“Hör på mig, ni kustländer, lyssna, ni folk, som bor i fjärran. HERREN kallade mig när jag ännu var i moderlivet, han nämnde mitt namn medan jag låg i min mors sköte. Han gjorde min mun lik ett skarpt svärd och gömde mig under sin hands skugga. Han gjorde mig till en vass pil och dolde mig i sitt koger”

Det var som tiden stannade. Jag minns vädret. Jag minns hunden. Jag minns precis var jag stod när synen på nytt spelades upp i mitt inre och jag kom ihåg. Och jag insåg att jag hade missförstått: det var inte ett vasst spjut. Det var en vass pil!

Är jag en vass pil nu då? Nej och inte är min mun likt ett skarpt svärd heller, tvärt om, hindrat tal är ett av mina största problem här i livet (skriva kan jag, tala kan jag inte). Fast. Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus. Livet med Jesus är inte som livet var innan.

IMG_2797

 

Sociala medier och det splittrade sinnet

Ett av de stora problemen jag har med att ha sociala appar i mobilen är hur det splittrar mitt sinne. Det är diskussioner och kommentarer utan ände och även fast jag sedan länge har stängt av notifieringar i mobilen och inte har facebook på telefonen så blir jag ständigt avledd och tudelad (och tredelad och fyradelad).

En vän på facebook meddelade häromdan att hon pausar facebook därför att hon vill kunna se en vacker himmel utan att börja tänka på instagram. “Jag vill leva på jorden och inte på internet” skrev hon, och loggade ur.

Och så är det. Telefonen blir som ett filter mellan upplevelsen och det upplevda. Det man upplever blir på något sätt inte lika nära när telefonen åker upp.

Ni har kanske förstått vid det här laget att Gud är viktig för mig (och jag vill prioritera honom ännu mer i mitt liv) och i Bibeln står flertalet gånger, rätt ut eller mellan raderna, att man ska söka Gud i stillheten.

“Bli stilla och besinna att jag är Gud, upphöjd bland hednafolken, upphöjd på jorden.” – Ps 46:11

Med sociala medie-appar så krymper tiden då jag är stilla avsevärt.

Jag tänker på det här att till exempel se en vacker himmel eller barnen som gör nåt som man blir helt varm av och genast börjar man tänka på att man ska posta en bild på det. Jag tänker att såna gyllene ögonblick vill jag dela med vår skapare mer än vad jag gör idag. Jag vill även dela det med människorna som är i rummet med mig, och bara dem, inga andra.

Blanda förresten inte ihop stillhet inför Bibelns levande Gud med att man måste meditera vid en sjö i Anderna för att “uppnå frid”, det är inte sån stillhet som det handlar om. Gud är kanske särskilt Gud för människor med röra och kaos i livet, och nyckeln till honom är Jesus och inte meditation och lugna fjällbäcksmiljöer (även om det är skönt att gå avsides ibland om det går).
Men jag tror att det gör något med mig att ständigt vara beredd på att göra informationsutbyte i foto och bild. Att alltid vara upptagen med något, att alltid ha något att se, att kommentera, att “engagera” mig i.

Så en av anledningarna till att jag funderar på att lämna sociala medier (och det finns många skäl) är för att jag vill att mitt sinne ska vara ett. Jag vill fokusera på det jag gör, och jag vill vara där jag är, och de fina stunderna de vill jag hellre dela med den levande Guden och närvarande människor än med människor genom olika appar.

Förr i tiden dokumenterade man nästan ingenting som hände. Och inte hände det som hände mindre för det, och inte heller var det mindre värt.

Jag vill inte lämna internet. Även fast jag tror att för mycket teknik kan skada oss så är jag ingen direkt teknikofob. Jag älskar ljudet av tangentsmatter och jag älskar datorer. Men jag vill skala bort det som inte är nyttigt för mig och det som berövar mig på intimitet med både människor och med min skapare som jag tycker så mycket om. Men som jag tyvärr ofta sållar bort för “jag ska bara….. först”.

Men det kommer ta lite tid det här. Jag måste vara helt säker, och det ska inte vara oklart för mig varför jag lämnade. För då börjar jag bara igen. Det ska vara genomtänkt och metodiskt.

 

Blev ni ihop med drömkillen ni drömde om som yngre?

När jag var femton hade vi ett mindre arbete i engelskan där vi skulle beskriva vår framtida drömpartner.

Jag skrev på hyfsat god engelska att jag skulle ha en man med tjockt, lockigt mörkt hår,
en man vars pappa inte var flintis, och helst inte hans morfar heller. Jag ville ha fina gener, fina gener som inte innehöll flintis-DNA.

Jag ville ha barn med tjockt, lockigt och mörkt hår! Det var drömmen. För i min familj har vi enbart spikrakt hår och det tyckte jag var trist.

Ett år senare, när jag var 16 år, la jag mina ögon på min blivande man för första gången. Han hade långt, svartfärgat, spikrakt och flygigt skandinavhår. Hårfästet var som en blandning mellan Jude Laws och Nick Caves. Ytterligare ett år senare blev vi ihop. Vid det här laget hade jag inte mött hans pappa men det skulle strax visa sig att hans pappa varit helt kal på huvudet sedan 1950-talet.

När jag var 20 år fick jag första barnet med denna man.

Vad kände jag? Vad känner jag idag? Är ångesten stor?

Faktiskt så kom jag över min flintisskräck ganska snabbt för jag hade läst i en illustrerad vetenskap att om man tycker att nån av det motsatta könet doftar gott så är det fullträff genetiskt och prognosen för friska barn ser något förbättrad ut.

Jag tyckte att min man doftade bäst i hela världen från första stund och mina eventuella framtida barns goda hälsa vägde tyngre än deras hårkvalitet.

Har inte ångrat mina prioriteringar. Har mest insett att man kan vara rätt töntig när man är 15 år och “drömmer om killar”.

IMG_2264

Dessutom står det i Bibeln att man inte ska förakta nån som är flintis. I alla fall tycker jag mig kunna läsa det mellan raderna i 2 Kungaboken 2:23-24.

Vad är viktigast?

View Results

Loading ... Loading ...

En kurs i mirakler – den ondaste bok jag haft

Tänkte jag skulle skriva om den där boken som jag hatar.

Jag har varnat om boken förr. Jag har varnat om den i inlägget “Så blev jag frälst” och i inlägget “Varning: hypnos och andliga guider”, och nu vill jag göra det igen.

2931931944

På engelska heter boken A Course In Miracles och förkortas ACIM (på svenska AKIM).

Boken ACIM är inte vanlig allmänt men jag kan våga påstå att den är vanlig bland  de som plöjt/plöjer igenom new age/nyandlighets-sfären. I USA finns en hel rörelse kring boken, i Sverige tror jag inte att den är lika upphöjd som enskild lära utan de som läst/läser den bara har den vid sidan av.

Har du den hemma? Fundera på om du inte ska ta den, riva dess sidor i strimlor och slänga den.

Vad är En kurs i mirakler för bok?

En ohälsosam och skadlig bok.

Den är skriven av/genom en kvinna vid namn Helen Schucman. En dag började hon höra en röst och kände sig manad att börja skriva. Hon var ett ofrivilligt medium kan man säga. Detta ser en himla massa människor som ett tecken på att det hon skrev kom från en högre makt som är upphöjd och superdupervis och att det gör rösten i boken värd att lyssna på.

Och nog tror jag också att det är en makt som gett Schucman orden till boken. Men jag önskar att fler kunde fråga sig är hur god den här makten kan vara när den använder en kvinna utan hennes samtycke, en kvinna som dessutom kände obehag under hela processen och som inte tyckte att det hon skrivit var tillräckligt vettigt för att tillämpa på sitt egna liv. Jag säger så här: Att hon kände obehag inför processen och inte tillämpade läran på sitt egna liv är ett tecken på att både läran och läraren bakom det här är ena riktiga sopor.

Rösten i ACIM kallar sig för Jesus fastän det uppenbarligen inte är Jesus

Boken är skriven i jag-form och “jaget” kallar sig för Jesus. Det här fick mig att rycka till när jag läste boken men eftersom jag inte trodde på Bibelns Jesus så fanns det ingen anledning för mig att fastna för mycket på den detaljen, så jag skakade av mig känslan av att det skulle vara fel.

Alla andemakter som kallar sig för Jesus är inte vår Messias. Det här är jätteviktigt att understryka för de som rör sig i New Age-sfären, för i den sfären stöter man på namnet ganska ofta. Många där blir tyvärr lurade genom “andeguider” och annat bråte som kallar sig för Jesus (och ibland med nåt extranamn, typ “Jesus Mozozobiz”, påhittat exempel).

“Ty de är falska apostlar, ohederliga arbetare, som uppträder som Kristi apostlar. Och det är inget att förvåna sig över, Satan själv uppträder ju som en ljusets ängel. Inte underligt då om hans tjänare uppträder som om de tjänade rättfärdigheten. Men de skall få ett slut som svarar mot deras gärningar.” – 2 Kor 11:13-15

Är du kristen och håller dig till endast Bibelns Gud så behöver du definitivt inte oroa dig. Utan det här är riktat till de som är andligt sökande och intresserade, får goda vibbar av Jesus, men som inte känner Jesus utan tror att han finns “i många religioner”.

Du känner igen Jesus på att allt som han gör eller säger går i linje med det som Jesus gör och säger i Bibeln.
Säger figuren som kallar sig för Jesus att det finns “många vägar till Gud” eller att du måste förlåta först för att själv kunna bli förlåten (som i ACIM) – eller mumbojumbo om att saker som hänt dig inte är verkliga och att du finner frid genom att inse det (som i ACIM) – inse då i stället att du har haffat en ondskefull och mycket ful Jesus-imitatör som inte har något som helst intresse av att rädda dig från förvirring och kaos.

Riktiga Jesus (Kristus) har till skillnad från ACIM lärt mig att 
– Jag är förlåten helt utan att jag måste göra något först.
–  Jag inte behöver förlåta andra av egen styrka, utan att jag får hjälp att förlåta (genom till exempel helande av sår som andra orsakat)
– Tar det tid att förlåta så tar det tid, det straffas du inte för utan du är förlåten och överöst av kärlek även om det tar tid för dig att förlåta och lära dig att älska andra.
– Ondska finns och är verklig och inte bara en “reflektion av mitt inre” (varseblivning tror jag att det kallas i ACIM)
– Allt ont som hänt mig är verkligt och är värt att tas på största allvar.
– Min personlighet är viktig och värdefull.
– Mitt unika liv och allt som har hänt i det är värdefullt och alla människor som finns i det är värdefulla.

Med mera.

Vad står det i En kurs i mirakler? 

Boken är väldigt lång och repetitiv och den säger samma sak om och om igen fast på olika sätt. Det var väldigt länge sen som jag läste boken så det mesta har jag glömt.

Men jag skulle nog sammanfatta bokens innehåll så här: Det du inte förstår är verkligt och det som du förstår är overkligt. Du förstår ingenting och när du förstår det så förstår du allt som är värt att förstå.

Så här står det i boken, det är bokens ledord (på riktigt):
“Ingenting verkligt kan hotas. Ingenting overkligt existerar. Häri ligger Guds frid. ”

Det här beskriver inte Guds frid, det här är ett ledord som, om något, leder människor djupare in i mörker, kaos, förnekelse, verklighetsfrånvändhet och förvirring.

nosebleeesss.jpg

I boken ingår en kurs och övningarna i den kursen går ut på att man ska förneka allt. Förneka saker, förneka sig själv, förneka sina vänner (den kallar vänskapsrelationer för “speciella relationer” och det ska man helst inte ha, det tyder på omognad).

Vad är miraklerna?

Det finns inga spår av mirakler i boken. Bara massa tjat om att det man bär inom sig ser man i världen och ser man krig så betyder det att man har krig inombords och blablabla. Jag minns att jag läste på nätet att nån tyckt sig se ljussken runt träd efter att han läst boken.  Det måste vara definitionen av ett värdelöst mirakel.

Om ni undrar hur sökare kan gå på en så här dålig bok så vill jag säga att sökare går i regel inte på allt de läser, de testar det för att se om det håller. Jag gjorde så att jag sökte och plöjde och sparade det som “verkade kunna stämma” och skakade av mig det som jag tyckte verkade falskt.
Jag till exempel behövde testa om något i ACIM gick att stå på och för att få reda på det var jag tvungen att pröva det som står i den någorlunda uppriktigt. För en person som letar efter mening, verklighet, sanning men kanske framförallt ro för själen så är det väldigt dåligt att pröva tanken huruvida allting är en illusion och projektion som styrs av ens tankar.

ACIM presenterar ingenting som går att stå på. Där finns ingen sanning, mening eller verklighet att hitta där. Tvärt om.

Första boken som jag “brände på bokbålet” 

I juni 2015, cirka två månader innan jag tog emot Jesus (och jag hade verkligen ingen aning att det var så nära), så flyttade vi till en ny lägenhet (i flytten slängde jag mitt enda ex av Nya Testamentet pga dödvikt enligt mig). I den nya lägenheten började helt plötsligt just den här boken att störa mig. Jag hade inte ens rört den på länge och inte tänkt på den heller,  men helt plötsligt tålde jag inte att den fanns i lägenheten.

Jag blev illa till mods när jag såg den i bokhyllan och varje gång jag gick förbi den fick jag en känsla av obehag. Det var som att den gav ifrån sig ett dovt lågfrekvent brummande och till slut stod jag inte ut med den längre – den var tvungen att ryka.

Efter det hann jag åka och bo hos en nära vän till familjen som jag är uppvuxen med som sysslar med spådom, healing och att tala med döda. Nåt jag för stunden tyckte var kul. Men efter det dröjde det inte länge förrän jag var så nedkörd på andlig botten att jag ropade på Bibelns Jesus. På något sätt fick jag en bok i händerna där det stod om honom och hur han räddat oss, och att allt man behöver göra är att ta emot räddningen. Jag valde att tro på att det var möjligt och så kom Jesus och hämtade upp mig. Och här sitter jag nu, skrivandes på det här inlägget.

“Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst” – Rom 10:9-10

Till er som är i sökartagen och letar efter er förlorade pusselbit och som vill ha något att stå på: Jesus är svaret!
Men inte Jesus som “allmän kraft” eller “medvetenhet” utan som den person han är. Inte en av många! Inte som en som “förstått hemligheten” i nån osynlig universalkraft! Inte som nån som åkte till österland och lärde sig meditera så att han kunde manipulera materia och gå på vatten!
Utan personen Jesus som föddes av Maria och levde på jorden för ca 2000 år sen och som dog ordentligt som straff för våra snedsteg, återuppstod, lever ännu idag och som hör om just du ropar på just honom.

Om du känner dig redo att genuint be om förlåtelse för dina synder och säga att du vill ha honom hos dig, vänta inte med det.
Har du bjudit in andliga guider och gått till medium eller spåtanter och talat med döda, be om förlåtelse för det för enligt Bibeln så är det synder (och det har sina skäl), befall andarna att lämna dig i Jesu namn, och bli ett barn till Gud.

Det kan bli hårt första tiden eftersom det onda kan vilja rycka tillbaka en, så var det för mig. Men det gick bra för jag hade hört Jesus röst vid det här laget och i kontrast med Hans röst blev de onda rösterna så uppenbart onda, och de skrämde mig inte längre. Men var beredd på att det kan hända. Jag skulle rekommendera dig att kontakta nån/några kristna för hjälp, men vet att alla inte har så många kristna i sitt liv förrän efter de blivit frälsta. Jag fick uppmaning att söka mig till kyrkan efter att jag blivit kristen.

Jesus är vägen till Gud och Gud är klippan som aldrig rubbas och som aldrig någonsin glider iväg under dina fötter. Honom kan du lita på och han kommer att lära dig massor. Men bara om du vill.


Om du har några frågor så får du gärna höra av dig. Du kan skriva en kommentar, eller så kan du maila, så svarar jag så snart jag kan.

Kram!

 

 

 

Att svettas blod av ångest #Jesus

(Om inlägget är för långt för dig så står det viktigaste längst ner :)) 

När jag nyligen blivit frälst så fick jag snart reda på nåt jag inte vetat tidigare, och det var att Jesus kände sån ängslan innan korsfästelsen att han satt i Getsemane trädgård och svettades blod. “Fader om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte min vilja utan din ” bad han (Luk 22:42-44). Okej det står att svetten föll som blod till marken men ändå.

Det här har i alla fall berört mig rätt starkt. Jag hade aldrig hört om Jesus ångest tidigare. Jag hade hört om hans lidande, vilket jag kopplade ihop med hans fysiska misshandel. Men jag hade aldrig hört eller reflekterat över att han även led inombords.

Jag hade alltid trott att han hade gått rätt på korset med en säkerhet han besuttit sen barnsben, om ni förstår hur jag menar. Sen fick jag veta att han “inte ens” orkade bära korset själv hela vägen fram. Han stapplade och föll och fick hjälp. Förståligt, eftersom han blivit torterad, men det är kanske inte så man tänker sig en superhjälte som räddar världen och i regel brukar inte “stora andliga ledare” ha sån ångest att de svettas blod.

En del säger att det inte alls var tortyren och korsfästelsen som Jesus hade ångest inför eftersom det efter honom har kommit så många människor som gladeligen har mött martyrdöden. “Inte Guds son!” har jag läst, “det var så klart något annat, för oss okänt, som plågade honom! Men inte korsfästelsen, den måste han ha mött med glädje!”. Men martyrerna har ju dött just martyrdöden. Jesus tog straffet för hela världens synder. Det är faktiskt inte samma sak och dessutom så ber han Gud att få slippa mer än en gång i Matteusevangeliet (26). Det tyder rätt starkt på att han var nervös.

Mina tankar går till Första Johannesbrevet också där det står att rädsla hör samman med straff (1 Joh 4:18). Jag tycker att det verkar rimligt att den som ska bära straffet för hela mänskligheten är åtminstone lite rädd. Det står att den som är rädd inte har blivit fullkomlig i kärleken.
I Hebr 5:8-9 står det “när han blev fullkomnad, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom”. Han var inte fullkomnad ännu när han satt i Getsemane, och då är det ju faktiskt troligt att han var rädd.

Och så tänker jag på när Petrus säger till Jesus att han inte alls ska behöva lida och dö, och Jesus svarar rätt bryskt till Petrus: “Gå bort från mig satan!” (Matt 16:23). Samma säger han åt satan i öknen så det är rätt tydligt att Petrus ord var en frestelse för Jesus. Det är kanske lätt att tänka att det var enkelt för Jesus att visa bort såna förföriska ord men vi har alla blivit frestade och vet att det är svårt även om man väljer det rätta.

Efter att han visat bort satan i öknen så kommer i alla fall änglar och betjänar honom. Samma händer i Getsemane – efter att han har sagt till Gud att han skulle slippa om det gick men att han villigt gör Guds vilja om det inte finns något annat sätt. Då kommer en ängel och ger honom kraft.

Så jag tror faktiskt att Jesus på riktigt var frestad att låta bli, men hans kärlek till Gud var större och så även hans kärlek till oss (han älskade Gud mest och sen sin nästa som sig själv). Det var den beslutsamheten som visade bort satan en sista gång innan tortyrdygnet började.

Så jag tror visst att det var korsfästelsen som Jesus hade ångest inför. Att påstå något annat är egentligen rätt bisarrt, men jag har sett det flera gånger nu. Hade han inte varit svag så hade han inte kunnat fullkomnas i kraft (2 Kor 12:9). Eller?

Hur det än ligger till (det kommer vi få svar på nån dag) så har jag aldrig hört att någon fler än Jesus har haft sån ångest att den har svettats blod, förrän när jag såg “Secrets of Great British Catsles” episod 1 på Netflix. Där träffade programledaren en veteran från andra världskriget som var med på stranden i Dunkirk när hundratusentals engelska soldater var helt omringade av tyskar. Då upptäckte han och en vän på stranden att de båda svettades blod.

IMG_2418

Jag har sagt det här förr men säger det igen: Jesus lever idag och genom att han tog straffet för allas synder så finns förlåtelsen för oss, den liksom “svävar fritt”. Det enda vi behöver göra är att på allvar tacka ja till den. Säga typ “jag har hört om vad du har gjort Jesus, och jag vill ha den förlåtelse som du har gjort möjlig. Så jag säger ja till dig nu och släpper in dig i mitt hjärta”.

Idag är Jesus födelsedag?

Jag läste nånstans att idag kan vara Jesus födelsedag. Det är nån/några som tror att han föddes på Feast of the Trumpets. Vad Feast of the Trumpets är vet jag inte riktigt men det är en judisk högtid i alla fall.

Jag vet inte om det stämmer men jag tänkte att det kan vara värt att nämna för att liksom poängtera lite extra tydligt att Jesus inte var född på julen, utan att det är en efterkonstruktion som Katolska kyrkan är skyldig till. Katolska kyrkan har en tradition av att “klistra över” hedniska gudar och högtider med helgon och kristna händelser lite så där så att det blir “samma sak fast ‘kristet'”. En fantastiskt urusel idé enligt mig.

När jag fortfarande var sökare så minns jag tydligt en teori om att Jesus inte är “son of God” utan “sun of God” och att Jesus egentligen är SOLGUDEN, dyrkad av många folk innan kristendomen. Teorin sa att kristna helt enkelt kopierat och snott från andra, äldre religioner och att Jesus egentligen var en person som nämns i många kulturer, men med olika namn. Starkaste motiveringen för detta var det här att Jesus sägs vara född runt 24 december (vintersolståndet). 

Och jag, som förstås gillade Jesus (hur kan man ogilla Jesus?) men inte visste så mycket om kristendomen, köpte detta som en rimlig teori och jag tyckte att det gav trovärdighet åt andra andliga tillhörigheter. Vilket gjorde att jag avfärdade Jesus. Jag tänkte att hur kan kristna påstå att Jesus är enda vägen till Gud när han bara är en av många.

Så jag vet inte om Jesus riktiga födelsedag är idag eller igår eller i juni. Men ville påminna om att hans födelsedag inte är på julen i alla fall. För de allra flesta spelar det här nog inte någon roll alls men det kan kanske vara nån som, precis som jag, kan behöva höra det.

Jesus är helt unik och han är enda vägen till YHVH – alltså Gud.

Kram!

Jesus_as_the_sun_in_a_sun-falskt.jpg

Förföljelse av kristna runt om i världen

Idag i kyrkan hade vi besök av Andreas Reinhard från Open Doors, en organisation/nätverk som fokuserar på förföljda kristna världen över.

IMG_2470

Han pratade om Open Doors kamp och stöd både genom bön och direkt handling. Han berättade om hur läget är i till exempel Afghanistan, Indien och Nordkorea.

Vi har det så himla lyxigt här i Sverige. Det värsta som i regel händer här (som infödd svensk som inte har någon religion i ryggen) när man säger att man är kristen är att man blir idiotförklarad och kallad för psykotisk, hjärntvättad eller extremist. Men på många ställen i världen rör det sig om våldtäkter, tortyr, misshandel och mord riktat mot kristna.

Vi fick höra om ställen i världen där man kan göra vad man vill mot en kristen utan att behöva möta rättsliga följder. Ändå fortsätter människor att vara kristna på grund av det vi funnit i Kristus. För det vi har funnit i Kristus är så värdefullt att det är värt att dö för och det lever så starkt i dessa extremt förföljda kristna.  Här i Sverige vet vi väldigt lite hur det är att riskera att dö för sin tro.

Köpte tre stycken böcker/häften.

IMG_2472

  1. Guds vansinniga uppdrag av Nik Ripken.
    Boken handlar om ett par som åkte till Somalia för att sprida budskapet om att Jesus befriat oss, men de fick åka hem utan att se att det “fungerade”. “Hur behåller man hoppet när mörker är allt man ser?” är en fråga som ställs på baksidan av boken. Jag köpte den här boken för att jag vill veta mer om svårigheterna i tron. Många människor lämnar tron och “ger upp” eftersom de inte ser några resultat på deras vandring med Jesus. Jag vill veta mer om det här. Jag vill bättre förstå de som lämnar tron, och en dag så kanske det är jag som befinner mig i detta mörker?
  2. Bön där striden utkämpas
    Jag kan bli rätt störd på böcker där man ska “lära sig be effektivare” “lära sig böner som förändrar livet” osv som om det är nåt man behöver gå kurser för. Bön är enkelt, mycket enkelt. Det svåra är att ta sig tiden. Förstår ni hur jag menar? Det finns mycket att dela och lära och undersöka kring bön och det ska man göra, det är coolt och intressant. Det jag har svårt för är  “lär dig knäcka bönens KOD och möt FRAMGÅNG i tron”-tugget då det inte skiljer sig mycket från vissa ockulta new age-grejer där allt är teknik för att nå “upplysningen”. Som nån slags andlig elitism där de “med rätt kunskap” har bättre kontakt med “överheten” eftersom “de knäckt koden”. Med Gud behöver man inte knäcka nån kod. Det enda man behöver göra är att tala till honom i Jesu namn. Ärligt och rakt.
    Med det sagt, hehe, det här är i alla fall inte en sån bok utan det är en bok som delar tankar och reflektion kring bön! Sånt som jag gillar! Tycker den verkar bra!
  3. 15 lärdomar den förföljda kyrkan gett mig
    Ett anekdotiskt häfte skrivet av Ronald Boyd-MacMillan, utgett av Open Doors. Jag älskar anekdotiska reflektioner!

Nä nu gråter lilla mr. Stig. Måste posta inlägget [knyter på mig en cape av plastad frotté] och göra min plikt!

Idag fyller jag tre år!

IMG_2400

Nu har det gått tre år sen jag bad till Jesus att rädda mig och han kom, i egen hög person, och drog mig upp ur slam och dy och satte mina fötter på fast mark. I mitt hjärta som var så mörkt tände han ett ljus av liv och värme och han visar mig vad kärlek är. Han är min dagliga tröst och jag är väldigt tacksam för hans enorma tålamod, för till mig går det åt mycket tålamod!

Fick dagen till ära hemlagad lasagne och tårta av min familj!