Två saker som fått mig till tårar idag

Jag har blivit så blödig det senaste men idag måste det ha nått nån slags kulmen. Ögonen har blivit oväntat överbefuktade  flera gånger idag och dessutom på jobbet. 

Här är anledningarna till mina tårstänkta stunder:

    1. Kvinna födde barn i bakluckan i Östra sjukhusets parkeringshus
      Jag bara tänkte mig känslorna som måste gå genom en ung födande mammas huvud när hon rätt upp och ner måste föda i en baklucka när hon säkert förväntat sig att föda inne på en avdelning. Det var nästan så jag kunde förnimma dramatiken när navelsträngen låg kring halsen och höra barnets första skrik, och så barnmorskornas reaktioner när de till slut kommit ned till parkeringen och fann den nykläckta lilla familjen där i garaget som säkert luktade av motorolja och fostervatten. Det är så dramatiskt och vackert, och så blandningen mellan parkeringshus och ett nyfött barn. Wow. f7f

      Min mamma födde förresten min lillsyrra i en taxi en gång i tiden. I en korsning i Tallträsk. Även syrran hade navelsträngen runt halsen men det löste barnmorskan hjältemodigt och handfast. Alltid när vi for till Lycksele brukade mamma peka mot den där korsningen i Tallträsk och utropa: DÄR FÖDDES VANJA. Och så såg man mot den slätstrukna grå infarten och förstod att även på oansenliga platser har det skett storslagna ting. Här kan ni se på infarten i google maps om ni vill. Här är min lillasysters instagram. Som sagt: storslagna ting.

2. Den här bilden:

Screenshot_20171110-112341

Den fick mig att tänka på mina två födelsedagar, 25 januari då jag föddes av min jordiska mor och 25 augusti då jag blev född på nytt av min himmelska far. Jag minns inte min första förlossning men min andra var väldigt speciell och ja… det är helt enkelt stort när man alltid undrat och plötsligt får inse meningen med livet.

3. Den här plastkorven fylld med köttfärs som vi fick med Linas Matkasse.

 

meatfaers i korv

Med risgrynsgröt är det väl acceptabelt och man kan stå ut när det rör sig om sylt, men köttfärs..? Vad kommer härnäst? Grädde i mjällschampoflaskor? Man packar inte in köttfärs i plastkorvar. Sjukt opraktiskt också för köttfärsen är helt kompaktiserad och hård och står man inte och finfördelar det noga så blir det klumpar när man steker det. Fast nej jag började inte gråta av köttfärskorven. Men jag kunde inte låta bli att posta om det när jag såg bilden liggandes i mitt bildgalleri. Det är därför bara de två första punkterna i denna lista räknas. Den här sista kan ni ignorera. 

Bland det bästa jag har läst om abort #prolife

Jag bara måste dela med mig av följande som min favorit-prolife-organisation New Wave Feminists postade för ett tag sen. Det är så bra. Det bästa är om ni kan läsa det på engelska men nedanför bilden kommer jag skriva en översättning (om du har svårt för engelska) (jag översatte så gott jag kunde).

Här hittar du inlägget på instagram och Här hittar du originalinlägget på facebook.

New_Wave_Feminists___newwavefeminists__•_Foton_och_videoklipp_på_Instagram

Början citat:

Jag fick precis en uppenbarelse när jag pratade med en vän om de aggressiva och provocerande anti-abortdemonstranterna, och jag tänker att det är värt att dela här…

Jag: Det är det här som slår mig- de har ju inte fel. Det *ÄR* ett människoliv och det *BLIR* dödat. Och hur mycket jag än avskyr användandet av målande foton på det där sättet så ÄR det vad abort gör med en ofödd människa. Så det är ju någon form av kognitiv dissonans som sker när folk blir arga av att se dem. Liksom, om det nu bara är en klump med celler varför blir du då så upprörd av att se det? Jag tror att så mycket av det har att göra med hur man lägger fram informationen. Informationen är riktig, men den levereras så okänsligt att det framkallar ilska i stället för insikt, och det slutar med att budskapet för det mesta inte når fram.

Vän: Det är för att det är sanning utan kärlek. Å andra sidan, pro-choicers levererar kärlek utan sanning. De vill få dig att må bra kring din abort, så det finns massor av kärlek och acceptans, men de måste hålla så många fakta borta från dig som möjligt… eftersom sanningen skulle göra ont. 

Wow. 

Mitt i prick. 

Enda sättet att förändra vår kultur är med SANNING + KÄRLEK. 
Fakta + Medlidande. Information + Resurser. ”

Slut citat.

Jag bara måste rekommendera New Wave Feminists (jag länkar till deras kanaler längre ned). Särskilt om du inte riktigt fattar prolife. De är så himla varma, gulliga, roliga, smarta och intressanta.. Som sagt så är de min favorit-prolife-organisation (som är aktiva på nätet) – OCH SÅ ÄR DE INTE ENS KRISTNA!!!1 Haha. Skandal. Nä jag skojar bara. Alltså det är verkligen inte något avståndstagande från kristna organisationer och engagemang (om nu nån skulle tro det) att jag har fastnat för dem. För mig är Gud central i abortfrågan (det är han som satt människans värde och utan hans hjälp skulle jag förmodligen strunta i ofödda eftersom jag högst sannolikt inte ens skulle ha börjat se dem som mänskliga) och där Gudsaspekten inte finns med så fattas den. Jesus är nödvändig för att vi ska förstå vad sanning och kärlek är och det är han som kan förlåta, hjälpa en att förlåta vad andra gjort, och som förvandlar, helar och upprättar på djupet.

Hur som helst så har jag i alla fall fastnat för just desss kvinnors engagemang för kvinnor och barn och så tycker jag att det är så uppmuntrande att det finns folk som fattar basic truths about human life utan att Gud självt pedagogiskt och tålmodigt har måstat hålla en i handen och peka och visa i detalj som vore man 2 år (fast jag älskar när han gör så <3).

Länkar till New Wave Feminists flöden och kanaler:

Det här var det första jag såg från New Wave feminists (länk till klippet om inbäddningen inte funkar). I klippet berättar Destiny Herndon kortfattat en liten anekdot apropå påståendet att abort och manlig masturbering på något sätt skulle gå att liknas med varandra (yez det finns de som tror det, det blir man varse då och då… ).

Serie: The CPR angel

Här har ni lite kladd från mitt anteckningsblock. Det ska föreställa en serie. Jag är osäker på om det är särskilt tydligt vad den handlar om (för mig är det förstås solklart, den handlar om The CPR Angel), men här är den:

20171017_125607973228696-1024x1024

20171017_125612282901478.jpg

20171017_1256181773190986.jpg

20171017_125633312120051.jpg

20171017_125639499137854.jpg

 

Några tankar om halloween

Som ni säkert kan förutse/redan vet så gillar jag naturligtvis inte halloween. Jag menar, hur skulle jag kunna göra det? Halloween är extremt o-älskvärd. Och det är inte bara för att den är djävulsk och ful och kommersiell och smaklös och trist, utan det är även för att jag inte har några som helst band till den. Halloween fanns inte när jag växte upp och nu när det har poppat upp som en jobbig gubben i lådan så är jag mest förvånad över att folk 1. har gått på det 2. över huvud taget tagit emot skräpet.

En kompis delade den här bilden på sin instagram:

Screenshot_20171030-101110

Och jag håller med. Men jag undrar ändå varför just självskadebeteende och självmord men inte mord och tortyr.

Och jo jag tycker att man ska kunna skämta om allt. Men det är skillnad på enstaka råa skämt och högtider där råhet upphöjs och pågår i vad som känns som hur länge som helst.

Sen är det klart att det finns folk som lyckas vända halloween till något mysigt och harmlöst för sina familjer. Problemet med halloween är inte mysmänniskor som lägger manken till för att göra nåt kul och trevligt för sina nära och kära när tillfälle ges, människor som låter kreativiteten flöda. Problemet med halloween är halloween, och vad halloween är, står för och utsöndrar i sin grundbas och helhet.

Jag tycker att idaelisas har uttryckt enkelt och bra i det här inlägget angående hur hon ser på halloween utifrån ett kristet perspektiv, och jag känner att jag inte behöver tillägga så mycket där. För även om jag avskydde halloween redan innan jag blev kristen så avskyr jag det självklart ännu mer sen jag kom till tro på Jesus. Halloween är andligt sett rutten och Gudsfrånvänd (i sin helhet som sagt).

Hur gör jag med barnen då? 

Ja jag har ju två mellanstadiebarn och med barn i familjen med egna viljor kan ju saker bli komplicerade. Men i vårt fall har det hittills löst sig väldigt smidigt genom deras och deras vänners svala intresse. Jag har ingen direkt utstakad plan för ”möjliga situationer” utan tänker att man löser det väl allt eftersom eventuella situationer uppstår. Jag har inte utfärdat några förbud men bus eller godis kommer jag att säga nej till på grund av att jag tycker att den är så himla oförskämd och otrevlig.

Orden som krossade mitt hjärta mer än vad några andra ord har gjort

En dag när jag var liten fick jag höra orden som nog krossat mitt hjärta mer än något annat. ”Ingenting är evigt” var vad jag fick höra. Jag vet inte hur gammal jag var, minnet är diffust och utdraget, som att det rör sig över många år, men jag minns vad jag kände inombords. Jag minns desperationen, sorgen, men framförallt ilskan. Det fick inte vara sant. Det kunde inte vara sant. Var det verkligen sant?

”Allt har ett slut” fick jag höra. Det gjorde så ont i mig. ”Men nånting måste väl finnas för alltid?” frågade jag mamma. Jag satt på golvet i hallen. Tror jag höll på att ta på mig overallen och jag försökte hitta något i rummet som skulle kunna tänkas hålla för evigt. Jag skulle dö, min mamma skulle dö, skorna skulle gå sönder, byrån med. Blicken fastnade på olika saker, bland annat ett eluttag där mamma brukade plugga in dammsugaren. Vi hade ofta strömavbrott. ”Nej, allt har ett slut. Förr eller senare är allt vi ser och vet nu borta” sa hon. Det högg i min själ som tusen yxor. Varför leva över huvud taget om det är sant?

Jag fick se saker förändras, gå sönder och försvinna. Jag fick höra att jag skulle njuta så länge jag är barn för som vuxen skulle allt bli svårt, och jag fick höra att rymden är det enda som är evigt. För mig var det som att säga: ”allt gott har ett slut och det enda som är evigt är tomt och meningslöst”.

tumblr_mj0vvcqnZx1qdlh1io1_400

Jag kunde inte acceptera det. Jag ville inte acceptera det. Jag sökte efter det beständiga, det orörliga, det som håller, det som finns kvar efter att dammet blåst bort. Jag saknade det, jag behövde det, jag önskade inget hellre. Och det kändes ju som att det fanns, som att det borde, som att det måste finnas. Men var fanns det? Var skulle jag leta?

Musik var en sak som jag som jag tyckte kändes besläktat med evigheten. Därför stod jag inte ut med elgitarrer och elektrisk musik för jag kunde inte acceptera att något så tidlöst som musik skulle vara beroende av elkraftverk. Jag var som en gammal gubbe från 1800-talet på det sättet. Men när jag fick veta att alla mina favoritartister använder elinstrument och att det är normalt fick jag ge med mig och acceptera att även musik är beroende.

Jag sökte efter något att hålla fast vid, men ingenting som jag hittade stannade kvar. Allting bara förändrades, kastades om och gled ur mina händer. Även, och kanske särskilt, sånt som jag tyckte om.

Ilskan mot världen tilltog. Hur kunde den vara så ond och så meningslös? Hur kunde människor skratta, jobba och ha vänner om det inte finns nånting gott som aldrig försvinner? Hur kunde Gud, om han fanns, ha skapat nåt så korkat som detta liv och dessa kroppar, dessa sköra och beroende tingest i ständigt behov av tillförsel?

Vad var det för mening att hoppas på nånting alls om Gud är korkad och inget består? Vad var det för vits att anstränga sig? Varför kändes kroppen så tung? Varför gjorde det så ont?

Mot slutet blev sökandet allt mer desperat. Jag satt uppe om nätterna och ville inte sova. Det viktigaste av allt för mig var att hitta det där som fattades och som hela min kropp och själ längtade efter så mycket så att jag inte kunde stå ut. Jag läste i böcker, jag plöjde internet, jag prövade olika filosofier och tankemodeller. Vad är sant? Vad är lögn? Vad är det för fel på världen? Varför känns det som att inget som vi har fått lära oss stämmer? Varför måste jag leva? Hur hittar jag sanningen? Kan man förstå sanningen? Har jag en själ? Är jag en person? Finns jag? Och om jag finns, betyder det något alls? Kan jag lika gärna ta livet av mig? Eller skulle det bara göra smärtan ännu värre?

Jag fann inte det jag sökte nånstans. Ibland kunde det kännas som att jag var nära, som att sanningen låg som ett ord färdig på min tunga, men allt jag fann var ännu mer tomhet och ännu mer meningslöshet. Snart hade jag ingen kraft kvar. Ju mer jag sökte livet, desto mer ville jag dö.

Till den dagen då jag letade på rätt ställe.

Jag stod med en bok i mina händer. Den var på engelska, och den skulle hjälpa mig att bli av med de onda inre rösterna som jag förföljdes av.

Jag fattade inte att boken var en kristen bok. Jag trodde att det bara var en ”vanlig bok” som gillade att citera Bibeln. Hade jag vetat att den var kristen hade jag sannolikt inte köpt den.

Jag hade läst om Jesus många många gånger förr men den här gången stod det annorlunda om honom än vad jag var van vid. Jag var van med att Jesus användes som stöd för olika lösningar och teorier som folk kommit fram till. Nu stod det att det var Jesus själv som var lösningen.

logneromjesus

Förr hade jag hört om hans död på korset som något onödigt, eller som något som egentligen inte hade hänt (det går en del rykten inom andra andliga läror om att Jesus egentligen skulle ha överlevt och farit till Indien och gift sig). Nu läste jag att hans död på korset var sann och något som han gjorde för att jag skulle kunna bli fri.

Förkrosselsen som började hos mig när jag var barn, förkrosselsen över att ”allting har ett slut” läktes ihop i samma stund som jag släppte in Jesus i mitt hjärta och vår Eviga Gud tog emot mig i sin öppna famn.

Jag såg himlens änglar jubla och jag hörde Jesus själv säga till mig: Äntligen. Han sa det som att han väntat på mig i hela mitt liv. Som att hela himlen väntat på mig från dess att jag bara var en prick i mammas mage. Väntat på just den stunden när jag skulle vända mig till Jesus och på allvar säga: Jag behöver dig, jag behöver det du gjorde på korset. Hjälp mig.

Jag har aldrig blivit så förvånad.

Smärtan som börjat när jag var barn och som vid det här laget spridits som en osynlig sjukdom i hela mig försvann som i en vindpust. För hur kan man ha ont av något som man vet inte är sant? 

Jag såg det så klart nu. Allt har inte ett slut. Jag är en person. Jag finns. Jag är unik och jag är värdefull. Och Gud är oändligt smart och oändligt god och Jesus reste aldrig till Indien och skaffade familj. Och rymden? Rymden byttes ut mot fast mark under mina fötter. Gud har stillat min värld. Rymden är ingenting.

Innan Jesus förstod jag inte vad vitsen skulle vara med ett evigt liv. Tanken var motbjudande. Jag visste ju knappt hur jag skulle orka leva veckan ut och ännu mindre till jag var 50 år.

Men nu vet jag vad meningen med livet är.

Två år som kristen! Underbart och även svårt

Ojdå, nu var det ett tag sen som jag skrev. Luften gick väl lite ur efter semestern! Och så har jag haft fullt upp med annat och sociala medier+blogg har inte varit dit jag valt att lägga min energi.  Jag har pausat de flesta av mina sociala medier och jag funderar till och med på att ta bort facebook helt, men det är en annan historia..

Idag har jag iaf varit hemma från jobbet med förkylning och då tänkte jag att jag kan uppdatera bloggen!

Och visst, nu har det gått rätt länge sen 25 augusti, men jag vill ändå att säga att 25 augusti så fyllde jag två år som kristen!

Mtv-style-2nd-birthday-2

Tiden har bara flugit förbi och det känns som att det var nyss som jag var helt häpen över att jag av alla människor vill kalla mig för kristen utan att skämmas. Och på sätt och vis så var det ju nyss. Två år, vad är det egentligen.

Hur har de här två åren med Jesus varit? 

Här kan jag lugnt säga Oh My God utan att missbruka herrens namn. Det har varit underbart, lärorikt, fantastiskt och svårt.

Svårt.

Det är fantastiskt att veta att Gud finns, att han har sin uppmärksamhet på mig och att han är helt igenom god. Det är underbart att vara förlåten, lära sig förlåta andra och bit för bit bli helad och förstå att man är älskad. Det är en sann ynnest att få bära Guds egna heliga Ande i hjärtat och det finns inget att större och viktigare än att få veta det som jag har fått veta.

Men.

Det här är verkligen inte ett ”men” som tar något från resten, men det har onekligen varit jobbigt att inse att människor tycker att man är knäpp för saker som man står för och tror på. Det har bitvis varit riktigt tufft för mig att ta emot och bearbeta en del reaktioner mot mig som person, mina ställningstaganden och min nyfunna tro.

Anledningen till att jag har varit såpass öppen ändå är för att jag aldrig tidigare vetat om nåt som är så här viktigt och jag vill verkligen att folk ska få höra vad Gud har visat mig oavsett hur de tar emot det eller uppfattar mig som person.

Men det har inte direkt varit enkelt för den sakens skull eftersom jag tyvärr fortfarande bryr mig om hur folk uppfattar mig. Det är inte så att jag tycker att det är viktigast här i livet, Jesus är (suprise suprise), men det är ändå tillräckligt viktigt för att det ska kännas jobbigt och svårt när människor på olika sätt nedvärderar mig, och då särskilt när somliga har gjort det. Till exempel människor som jag har haft kontakt med länge och som jag tycker mycket om och har stor respekt för.

Jag har fått sörja och sörjer fortfarande det och de som jag har förlorat. Tanken att jag skulle bli så obekväm i sammanhang som jag levde i perfekt samklang med tidigare hade jag inte alls förstått när jag ”kom ut” som ny-nykristen. Visst fattade jag väl att saker skulle bli annorlunda och att det skulle finnas folk som tyckte att jag var konstigare än vanligt, men jag tänkte inte på att vissa saker skulle förändras så mycket och så snabbt.

21231332_1701814966509552_5604478007553241069_n

Inte tror jag att det kommer att bli ”lättare” heller men jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer att komma till större ro med min kallelse och vad den innebär. Jag har redan kommit en bra bit. Men i mitt fall kommer det nog ta lite tid innan jag hoppar av glädje (Luk 6:22-23) när jag blir bortstött till exempel. Men men vem vet, mirakler sker ju hela tiden 🙂

Jag skulle i alla fall aldrig i livet vilja byta tillbaka till hur jag kände, tyckte och tänkte tidigare. Jag var helt lost in space. Och jag vet att många romantiserar space men rymden är ingenting. Rymden är skit.

Om jag hade kunnat säga nåt till mig själv som nynykristen: 

Då hade jag inte sagt nåt för då hade jag säkert gjort annorlunda, feg som stryk som jag är och allt. Även fast det har varit jobbigt så är jag glad att jag får lära mig saker den hårda vägen och jag har en känsla av att jag kommer fortsätta lära mig saker på det sättet.

Något jag vill säga till andra nynykristna: 

Jag är så glad för er skull. Ni har funnit källan till allt som är gott i den här skitvärlden. Men om du inte redan har det, be Gud att sända stöd. Du kommer förr eller senare vilja formulera vad som har hänt med dig och hur din tankevärld har förändrats och förr eller senare kommer någon/några att hata det du berättar. Det är inte mer än naturligt att folk reagerar på något som framstår som annorlunda men inte är det lätt bara för att man vet att det är så det är. Läs din Bibel och finn tröst och stöd där. Det finns massor. Och be om andligt beskydd.

Så här ser jag på framtiden

Tror man på Bibeln, vilket jag ju gör, så kommer den garanterat att bli tuff som tusan. Man ser ju redan nu hur förberedelserna och indoktrineringen av mänskligheten börjat nå nåt slags crescendo. Så min syn på framtiden är väl egentligen att det på många sätt inte kommer att bli särskilt kul. Men det fina med Gud är att han ger en annan slags glädje än det som syns, plus att han ju har berättat om allt det här redan och hur det slutar och det är förstås bra.

Vi bor egentligen i en väldigt spännande värld. Tyvärr har vi blivit lurade på väldigt många sätt sen barnsben och i generationer, men världen är spännande. Spännande och skrämmande. Ett riktigt äventyr (även om det kanske inte alltid känns som det, jag känner det tex inte när jag funderar på om det är dags att tvätta eller om jag ska vänta ett par dagar till).

Nu sitter jag och funderar på vad mer jag ska skriva efter att ha haft en så här stor megaduperpaus på flera månader men jag kommer inte på något mer. Men jag hoppas att jag kommer skriva igen snart för jag tycker ju om min blogg.

Detta skrev jag 16 dagar innan jag blev räddad #vittvätt #jesus

Den här tweeten skrev jag 16 dar innan jag gav mitt liv till Jesus. 

Här tyckte jag fortfarande att kristendom var något främmande och jag kände mig långt ifrån att kalla mig kristen. 

Jag skrev det 16 dar innan jag hade nån aning om att vi har en levande personlig Gud, att Bibeln är världens häftigaste bok och att det som står i den är sant 🙂