Känner inget för studenten

Jag har ända sen gymnasiet mått illa när det har blivit dags för studenten. Jag har känt sån bitterhet när jag har sett alla de glada studenterna och det har varit omöjligt för mig att glädjas med dem även om jag har fattat att det är det rimliga att göra och att det är så fina människor gör. Men nä, screw them och deras glada ungdom och framtidshopp liksom.

För jag hade ingen glad ungdom. Jag har skrivit tidigare om att jag varit deprimerad större delen av mitt liv och depressionen och alla grejer som bidrog till att jag mådde dåligt gjorde att jag inte orkade med skolan och eftersom jag inte orkade med skolan så tog jag själv aldrig studenten. Jag kände inget direkt framtidshopp när jag var i den åldern.

Så därför har studenten känts jobbig. Den har symboliserat så mycket som jag känner att jag har missat och den har påmint mig om nåt som jag själv har upplevt fattats mig.

Kom att tänka på mitt studenthat häromdan när jag läste att Idaelisas tagit studenten. För jag kom på att jag inte kände nånting när jag läste om hennes student och såg bilderna. Eller ja, jag kände inget negativt i alla fall, ingen avundsjuka, inget svart öppet hål i bröstet, ingen sorg eller bitterhet eller avsky eller lust att dränka världen i bensin och tända en tändsticka.

Och det här är nåt som smugit sig på mig. Jag minns inte hur jag kände förra året eller förrförra året, jag minns inte om jag ens reflekterade över det? Men jag vet att det är nån gång efter jag tog emot Jesus som den här sorgetyngden lämnat mig. Som en dimma som ljudlöst har blåst iväg? Svosch.

Jag antar att jag känner att det där som fattades mig inte fattas mig längre? Och att jag har framtidshopp? Ja jag vet inte exakt varför jag inte hatar studenten längre, men så verkar det vara i alla fall.

Och det är skönt. Känslor av att vilja slå ner glada studenter med ett baseballträ är inte känslor som man med glädje vinkar in i bröstet direkt.

Här är jag och min man på hans student 2003. Ville bara slå ner honom med ett baseballträ. Nej jag skojar bara. 

Abort lagligt fram till födseln

Visste ni att man i Canada får abortera sina barn ända fram till förlossningen?

Ni som tycker att abort handlar om “kvinnans rätt till sin kropp”, vad tänker ni om det? För där har vi ju ett land som verkligen lever ut den frasen fullt ut. I Sverige har ju kvinnor bara “rätt till sin kropp” fram till v18, senast till v22.

Anser ni att Canada är ett föredöme när det kommer till kvinnors rätt till sina kroppar?

Jag personligen blir helt förfärad när jag tänker på det. När jag nyss fött Stig tänkte jag på alla barn som är i precis samma fas i livet som honom men som helt lagligt får dödas i Canada. Hur kan ett samhälle ens få kallas för civiliserat där sånt tillåts?

Men jag tänkte mycket på abort under graviditeten också. Ända fram till v18 tänkte jag på att jag skulle kunna döda Stig när jag ville, no questions asked. När jag kom in i v18 kändes det som en seger, fast inte lika mycket för mig som för mitt barn, för äntligen fick han ett egenvärde även i samhällets och vårdens ögon. Om jag sökte abort efter v18 så skulle det finnas människor som försvarade honom, som skulle tala kärleksfullt om honom och kanske erbjuda mig som mamma alternativ, uppmuntran och hopp. Det känns bra när även andra ser ens barns värde och att det finns folk som skulle kunna hjälpa både mig och barnet om vi skulle hamna i nån slags kris.

För hamnar en gravid kvinna i kris på något sätt, ja då är barnet automatiskt också i kris. Så är det bara.

IMG_1221

Min pojke i vecka 12 och redan så söt. Svårt att se på bilden men han låg där inne och kickade och viftade med sina små paddlar till händer.

Jag har tänkt på allt som kan pressa en kvinna till abort. Omständigheter, rädsla, ovisshet, ekonomi, psykisk ohälsa, missbruk, familjemedlemmar, tabun, egoistiska våldsamma manipulativa kärlekslösa män, . Bristen på alternativ. Jag har tänkt på kvinnors utsatthet, på de krav som kvinnor lever under, på normer, ideal och längtan. Jag har tänkt på alla aborter som sker på grund av ren okunskap.

Jag har tänkt på det kalla och elaka språket som många tyvärr använder på ofödda. På skällsorden, skällsord som “tumörer”, “parasiter”, “inte levande”, “inte mänskliga” och “cellklumpar”.

Kan inte ni som använder er av såna ord när ni pratar om ofödda bara sluta med det? Ni måste kunna bättre än så.

Det vanligaste och mest unika

Moderskapet är extremt vanligt och har gjorts i alla tider ändå är varje enskilt moderskap nytt och för första gången.

Ibland kan jag undra hur allt bara kan fortsätta som vanligt nu när jag nyss har fött ett barn. Jag har stått med honom i famnen och tittat ut genom fönstret och tänkt: hur kan bilarna bara köra förbi som vanligt när en ny människa har kommit ut till världen?

Att världen bara fortsätter som vanligt när något så enormt har inträffat känns konstigt. Men samtidigt är jag glad för att världen inte stannar för varje gång en människa föds för det skulle bli ohållbart.

IMG_1048

Jag tänker mycket på min egna mamma. Hon och jag har inte haft den bästa relationen. Hon har länge haft missbruksproblem och alla som har någon anhörig med de problemen vet hur det kan förstöra och påverka och sätta djupa spår. Ni som inte har den erfarenheten kan kanske föreställa er någotsånär att det inte är något positivt i alla fall.

Jag har varit väldigt arg och ledsen väldigt länge och ledsen är jag fortfarande på många sätt, men inte längre så mycket på henne. Jag har mer och mer börjat se det fina och hur himla underbar hon är. Hur hon har kämpat, hur hon ansträngt sig och hur hon har älskat, även om den kärleken inte har kunnat bota och hela henne själv.

Och jag är så glad att just hon är min mamma. Jag skulle inte vilja byta henne mot nån annan mamma i världen, inte för en sekund.
Och det har ju rett upp sig bra för mig ändå. Jag har funnit meningen med livet och de sår jag fått från min uppväxt som fortfarande finns kvar känner jag mycket stor förhoppning att Jesus kommer hela i sinom tid.

Jag vill sända ett stort tack till alla trasiga, osäkra och kämpande mammor som inte alltid lyckas men som gör så gott vi kan från det vi har! (ja jag räknar mig själv till dessa). Vi är mer värdefulla än vad vi kan förstå.

Pingst och utdelandet av helige Ande till kristna, ett utdelande som fortfarande sker btw

Idag har det varit kristenhetens stora dag!! Eller ja. Jag vet inte. Det finns många stora dagar. Men pingstdagen är i alla fall en av de stora, för det var på pingst som kristna fick helige Ande för första gången. Det står i Bibeln om det och det var rätt bombastiskt med jordbävning, eldtungor och tungotal. Folk runt omkring förundrades och drogs till det och en del ville ta emot samma, men det uppstod samtidigt osäkerhet från människor som, helt förståligt (ja faktiskt), tyckte att det verkade lite galet (ni kan läsa om pingsten själva här).

Att kristna fortfarande får helige Ande det kan jag skriva under med av egen erfarenhet.

Jag minns när jag fick Anden. Det var i slutet av 1800-talet. Nej jag skojar bara, det var i slutet av augusti 2015 och det var precis efter att jag hade bekänt Jesus som min herre och frälsare och bett honom att tvätta mig ren med sitt blod (kändes helskumt att be honom om det men jag gjorde det ändå, för jag visste att jag behövde rening och jag hade läst att man kan få det genom det Jesus har gjort på korset). Det var strax efter det, och strax efter att jag uttalat att jag nu är ett Guds barn under Guds beskydd (det hade jag också läst – att man genom tron på Jesus blir ett barn till Gud – och jag gillade den idén för jag var så trött på att klara mig själv), som jag fick Anden.

Allt detta skedde när jag var ensam hemma i lägenheten och jag hade aldrig riktigt hört talas om Anden. Så jag hade ingen förväntning alls på det.

Vad gjorde helige Ande då? 

Ja plötsligt var jag en del av Gud och Gud en del av mig och genom det bandet så började han uppenbara sig själv för mig och det har han inte slutat med. På olika sätt började han visa om världen, om synden och dess uppkomst, om Jesus och om min plats i det hela. Jag fick veta saker om vår historia, om vår nutid och om vår framtid. Jag fick se Jesus, jag fick se himmeln öppna sig, jag såg änglar som sjöng och jag fick känna det levande vattnet flöda fastän jag vid det laget inte ens  visste att det stod i Bibeln om något levande vatten (här kan ni läsa om det levande vattnet – i Johannes 4).

Faktiskt fick jag se massor av saker som jag sedan har läst om i Bibeln. Bibeln berättar också nya saker för mig. Helige Ande öppnar Bibeln och gör att man börjar förstå den på ett nytt sätt. Det är hur häftigt som helst. Jag lovar – Bibeln är h ä f t i g, jag önskar jag kunde få alla att förstå på vilket sätt, att var och en skulle få se det själva. Att alla skulle få se vad jag fått se, och mer än så så klart. Det är som att den kommunicerar, som att den har liv, är mångdimensionell. Fast det är liksom Anden som ger den liv.

Ja och så befriade han mig från en mångårig depression som jag burit på mer eller mindre så länge som jag kunde minnas. En depression som blivit så tung att jag inte längre visste hur jag skulle orka leva.  Det gjorde ett ganska stort intryck på mig att befrias från den tyngden, från det mörkret.

Innan jag fick Anden så trodde jag att kristna trodde på Jesus och Gud fadren utan nån slags bekräftelse eller bevis på att han är på riktigt. Jag trodde att kristna trodde på Gud för att de läst Bibeln och tyckte att det var en rimlig bok och så var det inget mer med den saken. Alternativt att de blivit hjärntvättade eller utsatta för propaganda av karismatiska sektledare i svaga ögonblick.

Och visst, sånt finns också (i Bibeln kallas de bland annat för ulvar i fårakläder). Men vi är många som visst har fått bevis och bekräftelse. Det är bara det att beviset och bekräftelsen är personlig. Så det enda vi kan göra är att berätta om det, visa och peka på det. Sen hur det går och vad folk gör av det är bortom vår makt och det är så det ska vara också. Det ska vara bortom vår makt.

Jag trodde även att kristna väntade på att löftena som står i Bibeln skulle inträffa senare. Typ efter döden. Men så är det inte. Löftena börjar infrias direkt, på en gång, ja egentligen redan före man bekänner sig till Jesus. Vissa löften har redan infriats, andra är för nutid, andra löften har vi fortfarande att se fram emot. Så är det.

Nej nu ska jag avrunda detta inlägg.

Här är ett lästips: 5 spännande saker som jag hade missat med kristendomen
– i det här inlägget skriver jag kort om några saker jag inte visste/hade fått om bakfoten.

Här kan ni läsa om pingsten direkt i Bibeln

pingst1.jpg

Varför är Gud så fin mot mig?

Jag har känt mig så himla extraomhuldad av Gud på sistone (nämnde det här). Det är som att han har strukit mig om kinderna och pussat mig i pannan gång på gång på gång, och hela tiden tänker jag: men jag har ju inte gjort nåt för att förtjäna det här. Varför visar han mig sån omsorg när allt jag gör är att sitta här och vara passiv och trött och är rätt irriterande och oduglig allvarligt talat?

Och även fast jag veeeet att Gud inte fungerar som en godisautomat, att man ger honom fem kronors “förträfflighet” och ut kommer en liten godis, och även fast jag vet att allt är av vad som kallas för nåd (alltså en oförtjänt gåva) så liksom… det går inte riktigt hela vägen in. Varför är han så fin mot mig? Varför möter han mig gång på gång med sån kärlek och värme? Varför bryr han sig så mycket om mig? Varför? Varför varför?

Häromdan satt jag med lillpojken och bara försökte insupa hans skönhet. Han är en så himla vacker människa, så självklar och så underbar. Vad vore vår familj utan honom? Jag vill inte ens tänka på det. Jag är så lycklig att han kommit till oss och vill aldrig mer vara utan.

Och jag insåg när jag satt där och strök på hans kinder och pussade honom i pannan – att här sitter jag och visar honom liknande ömhet som jag själv så starkt upplever från Gud.
Vad har min pojke gjort för att förtjäna att jag sitter här och och stryker på honom och bryr mig om och älskar på honom så att det gör ont i hjärtat?

Först tänkte jag att självklart så förtjänar han det. Självklart! Varför skulle han inte?  Men ju mer jag tänkte på det ju mer insåg jag att han har ju faktiskt inte gjort nånting alls för att förtjäna nåt från mig. Det handlar inte om att förtjäna, det handlar om relationen. Det handlar om vem jag är, och vem han är i relation till mig och jag till honom.

Och just då var det som att Gud själv stod i rummet med oss och sa: Förstår du varför nu, Sonja?

“Som en mor tröstar sin son, skall jag trösta er” Jes 66:13

gudsfamn1

Och den här relationen är möjlig tack vare Jesus.

Ont i kroppen och ett vardagsmirakel

IMG_0898Ända sen kejsarsnittsförlossningen så har jag haft ont i kroppen. I ryggen och magen främst. Eftersom jag fick hög feber efter operationen och visade infektion så har jag tagit två kurer antibiotika, plus att jag förlorade en hel del blod. Långsamt långsamt mår jag bättre, idag tar jag sista antibiotikatabletten, men är fortfarande så himla trött och behöver lägga mig ofta.

Jag som hade sett fram emot att bli vig, pigg och smidig som en elitgymnast efter förlossningen. Nä men allvarligt, jag hade nog tänkt mig att jag skulle återhämta mig snabbt. Jag gjorde ju det för 11 år sen då när jag senast födde barn. Då var jag uppe på fötterna och skuttade som en gasell direkt. Minns att vi var inne på stan på shoppingcentrum typ dagen efter och jag hade inga problem med att amma offentligt om det behövdes.

Nu undrar jag hur jag över huvud taget ska klara mig när Joakim går tillbaka till jobbet om några dar.

Tanken på att amma offentligt känns ungefär såhär:

images.jpg

Hittills har Joakim fått sköta nästan allt utom amningen så klart. Han har till och med fått agera sjukvård och ge mig sprutor med blodförtunnande i låret. Det var spännande! Mycket har vi gjort tillsammans under våra 16 år men vi har aldrig stuckit varann med kanyler. Kul att lära känna varann på nya sätt! Sen om det gav någon nytändning i äktenskapet vet jag inte. Så just för nytändningar i äktenskapet tror jag att ni kan vänta med kanylerna. Ikväll ska han tejpa sårtejp på mig.

IMG_0898

Men bättre och bättre blir det dag för dag. Min största ängslan är hur ont det gör när jag bär på den här lilla krabaten “för mycket”, där behövs verkligen Joakim. Det positiva är att jag har Jesus. Med honom blir pessimistiska  jag något mer hoppfull att det kommer gå bra ändå, att jag kommer klara det.

VARDAGSMIRAKEL

Just ja! Jag vill dela med mig om ett litet vardagsmirakel! Häromkvällen blev lillen plötsligt nästäppt av nån anledning. Och det försvårar ju minst sagt amningen (det blir svinjobbigt och jag orkar verkligen inte det just nu). Så jag la händerna på honom och bad för att näsgångarna skulle öppna sig. Och det hände! Precis som havet öppnade sig för Mose så öppnade sig hans näsa. Jag blev jätteförvånad.

Att Gud ska säga ja när jag ber om helande är nåt jag har kanske 2% tilltro till.  Jag tror 100% på mirakel, jag har till och med upplevt det själv i överväldigande skala, men att Gud ska svara när jag ber om helande för andra? 2% tilltro, som sagt. Har bett honom om att ge mig mer tro på det området faktiskt. 2% är ju rätt… lågt.

Men som sagt. Häromdan rensade han min nyföddes näsgångar! Hurray! Så nu är min tro för helandebön kanske stigit upp till 4-5%. Gud hör bön och snorsugen får vänta till another day.

snorsug.jpg

PS. Jag svettas som en gris. DS.

Uppdatering om den extrema magklådan

Jag kan med glädje berätta att min magklåda har försvunnit helt. Nässelutslagen och den torra huden är borta och huden är helt bebismjuk och soft som en barnskinka. Skrovlet och torftligheten och hettan (huden var röd och kändes het som att den brann) är helt och hållet väck.

Har nämnt magklådan här (bild) och här till exempel.

Jag kan inte beskriva hur jobbig jag tycker att klåda är och denna på magen är nog den värsta som jag har upplevt. Jag har vissa dagar gått omkring gråtfärdig med en känsla att vilja fly min egna kropp. Men nu är det lugnt och det känns jättebra. Kroppen är bara min och bebisens nu.

Jag tar inte för givet att den är borta helt utan tar det dag för dag men nu har jag varit utan eksem och kli i drygt en vecka och huden på magen är som sagt som helt utbytt och det gör jättemycket för mitt humör.

IMG_0397

Vänster sida är före och höger sida är nu. Som ni ser är det fortfarande rött, men nässelutslagen och irritationen är väck.

Jag är så klart övertygad om att det är Jesus som varit i farten så jag vill utöver honom tacka er som bett. Det märks att han har en himla omsorg om mig nu och det märks mycket på små saker, hur han underlättar för mig i vardan (tex leder mig rätt när jag ska nånstans där jag inte varit förut, eller att han håller bussen så jag slipper vänta till nästa). Hur han gör det lilla enklare, hur han gör vägen rakare. Det är liksom inte sjungande änglakörer som står längs vägkanterna och kastar konfetti på mig utan det är mer hand på axeln och strykningar på kinden och puss i pannan.

Och det här gör han även fast jag inte söker mig till honom nåt särskilt mycket nu. Jag har blivit så uppslukad av min egna fysik så jag läser inte Bibeln som jag brukar och pratar knappt med honom om dagarna och kyrkan får jag kämpa mig till och väl där så typ sover jag. Jag är så himla uppslukad av mig själv och graviditeten nu så det är inte klokt.

Jag undrar ganska ofta varför han är så fin mot mig hela tiden. Det är som att han älskar mig helt obegripligt mycket av skäl som inte går att förstå.

Nu ska jag hitta reda på något att äta och fylla den här magen med ännu mer, så den blir ännu trängre (på allvar: i morse trodde jag på riktigt att jag måste ha brutit foten på barnet mot mina revben när jag böjde mig ned för att plocka upp en nässpray från golvet. Det LÄT! Jag hoppas verkligen att det bara var på mig som det gjorde ont!).

Ni kan stötta bokprojekt om dokumenterade mirakler! #kickstarter #jesus

Jag orkar inte skriva böcker för tillfället (är inte helt främmande inför tanken) men det gör Micael Grenholm och jag vill gärna hänvisa er till hans bokprojekt och insamling på Kickstarter (klicka här för att komma direkt till själva kickstarter)

Jag tycker att det är en fantastisk idé att skriva om dokumenterade mirakler och när det kommer till Grenholm så känner jag förtroende för att han kommer att göra den här boken både rätt (noggrant och hederligt) och bra.

Den kommer alltså att handla om mirakler som Gud gör idag i modern tid. Dokumenterade mirakler. För de sker ska ni veta, men det är sällan man hör om dem. Om man är icke-kristen vill säga… för sen jag blev kristen har jag själv varit med om och hört om en hel del mirakler. Har dock aldrig sett papper på det, typ röntgenplåtar på cancer som dragit sig tillbaka och dylikt.

Det finns en fråga som Grenholm tänker ta upp i boken som jag finner särskilt bra att han tar upp:

  • Varför sker mirakler inom andra religioner?

Bra! För det finns andra andligheter och de har viss makt, men till ett väldigt dyrt pris för de människor som beblandar sig med dem. Ja nu vet jag inte vad Grenholm kommer skriva på den här punkten, men jag uppskattar verkligen att han tar upp frågan eftersom det idag är många människor som är fängslade av andra andemakter då de som sagt faktiskt kan ge viss makt när det kommer till exempelvis helande (men även många andra områden). Det är viktigt att lyfta.

Over and out.

 

Jesus är uppstånden och jag har köpt nappar #bilder #sladdis2018

Som jag redan har sagt så gillar jag verkligen påsken. Den här påsken har varit urmysig fastän jag inte har gjort någonting särskilt alls. Jag har varit hemma och jag har dessutom undvikit solen. Man kan lätt inbilla sig att ledighet bara är värt nåt om man är ute i vackert väder tillsammans med människor som man älskar men jag lovar att ledighet kan vara ovärdelig även om man så gömmer sig bakom persienner och väser när solen snuddar huden som vore man en vampyr.

Vet ni om vilket av de många löftena Gud lovar i Bibeln som jag tycker mest om? Okej, kanske inte mest, men det ligger högt upp på listan i alla fall:
“Dessa är de som kommer ur den stora nöden, och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tabernakeltabernakel över dem. De skall aldrig mer hungra eller törsta, inte heller skall solen eller någon annan hetta träffa dem.” Uppenbarelseboken 7:14-16

INTE HELLER SKALL SOLEN ELLER NÅGON ANNAN HETTA TRÄFFA DEM.

Bam!!!! Hade nån visat mig det här Bibelstycket en solig sommardag anyday in my life och jag hade kanske blivit frälst tidigare.

IMG_0267

Här gör jag ett tappert försök till ett liv i solen i alla fall. Jag och maken gick runt ett kärr/en damm eller vad det nu är, och hunden (som är på löpen just nu) betedde sig konstigt och roligt hela tiden.

På skärtorsdan var vi på kyrkan och jag tror att skärtorsdan är min favorit-kyrkodag på året.
Det finns mycket jag undrar över när det kommer till svenska kyrkans seder. Men när det kommer till avklädandet av bordet där framme och nedsläckandet av ljus och lampor medan de läser psalm 22 (alltså från psaltaren, boken i Bibeln).. det är mäktigt. Det är som att det slår mig så tydligt då. Att han verkligen led och dog. Det är så hemskt men så enormt.

På söndan gick vi till kyrkan för att höra om uppståndelsen, men det gjorde vi i Linneakyrkan i Göteborg. Jag mådde så illa och var så sömnig så jag nickade till flera gånger under mötets gång. Mot slutet kändes det som att jag kanske skulle få diarré (det var absolut falskt alarm), men det är så det är när man är i detta välsignade tillstånd. Är glad att vi for dit, det är gött att vara där även om man inte hänger med till 100%.

En sak slog mig medan jag satt där, och det var att Jesus uppstod på veckans första dag (alltså söndan). Vad var det Gud sa första dagen av skapelseveckan? “Varde ljus”. Och vad säger Jesus om sig själv? “Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh 8:12). Så jag hade ett litet varde ljus-moment kan man kanske säga.

Tänk att jag har fått möta Jesus. Jag är helt fascinerad av att jag har fått det. Att när jag läser Bibeln om Maria från Magdala när hon möter Jesus uppstånden utanför graven så är det inte en jättekonstig historia jag läser utan jag känner snarare att jag och Maria har rätt mycket gemensamt.

IMG_0273 (1)

Så här ser jag ut just nu. Jag är i v39. Så när som helst nu. Tidvis kliar magen väldigt mycket men senaste tre dagarna har det varit lugnt. Tack gode Gud för det för när det har varit som värst har det känns som att jag ska förgås av plåga. Det har kliat kliat kliat men gjort ont ont ont om jag gjort något åt saken.

Jag och 12-åringen har packat bebisens grejer i BB-väskan nu, så nu är det bara mina kläder kvar. Hemma har vi spjälsäng, bebiskläder (tvättade!), skötbord, lite krämer för röd hud, handdukar, blöjor… och jag har beställt ett par nappar, amningsinlägg, och lite sånt. Så vi börjar närma oss redo-mode här hemma.

Jag gillar dock att vara lite ofärdig för då känns det som att bebisen kan vänta lite till “så att vi hinner”, och då känns inte tiden lika ansträngande långsam.

För just nu är den verkligen långsam. Jag spanar efter slemproppen vareviga dag. Vilket trots allt är ett ganska roligt nöje som jag kommer att sakna när barnet fötts. Påminner om bilbingo. Nä jag skojar bara, vem saknar egentligen bilbingo när resan väl är över? Vem sitter vid resans destination och ba “tänk om jag fick spana lite mer efter röda bilar längs efter en väg, det är ju så roligt!!”. Det är lite samma med slemproppar.

Nä nu ska jag avrunda och hacka lite grönsaker. Det är tacotisdag och lite bönkväll tillsammans med några andra familjer. Min uppgift har lite blivit att hacka grönsaker. En hedersuppgift tycker jag själv.

Ha det bra allihopa!

Var det inte lite fräckt av Jesus att dö för oss utan att vi ens bett om det? #stillaveckan #påsk

Just nu pågår stilla veckan. Det är kristet och ett uttryck som jag inte har så jättebra koll på… Nej jag har inte fått kläm på det här med högtidsdagarna än. Jag är ingen traditions-högtids-människa ens nu med Helige Ande på insidan. Julen är jag högst skeptisk till (den är verkligen ingen favorit) och så finns det hur många kristna röda dagar som helst som jag inte ens vet innebörden på, men påsken har jag lite koll på i alla fall! Påsken har alltid varit min favorithögtid, även om det förr enbart handlade om att jag gillar färgen gul, kycklingar och söta barn med överdrivet rödsminkade kinder.

Skärtorsdan är i alla fall dagen då Jesus åt sin sista måltid med lärjungarna. Efter det ändras allt.

Känner mig sorgsen inför långfredan. Är det nåt jag verkligen har svårt för så är det att bli allmänt åtlöje och att bli hånad och retad av andra människor. Att bli ansedd som lite sämre på att tänka och lite allmänt dum i huvudet. Jag har nog svårt att tänka mig nåt värre än att nån vars åsikt jag bryr mig om tittar på mig, himlar med ögonen och skakar besviket på huvudet. På långfredan får Jesus utstå allt det där som jag skyr mest i enorma mått. Utan att klaga, försvara sig och utan att höja rösten så låter han det hända honom. Och han gör det av kärlek till mig (och alla andra).

Man tänker att för Gud är det väl enkelt att göra en sån sak, men man får inte glömma att Jesus fick utstå allt det där som människa.

Innan jag blev frälst så tyckte jag alltid att det var så onödigt att Jesus dog för mig. Jag tyckte att han hade väl kunnat få gå fri och leva sitt egna liv, för mig gjorde det ju faktiskt ingen skillnad, trodde jag. För jag hade så svårt att se att nåt sånt skulle kunna ha nån inverkan på mig. Eller hur? Du som läser det här och som inte är frälst, visst verkar det konstigt att nån dör för en, utan att man ens bett om eller begärt det?

aldrig bett honom gora

Faktiskt tyckte jag att det var fräckt att Jesus bestämde sig för att dö för människor som inte ens bett om det och göra värsta grejen av det. Snacka om att göra sig själv till offer och få människor att känna sig skyldiga. Jag har alltid känt viss värme för Jesus för visst är det nåt med honom som är väldigt svårt att ogilla även om man inte tror på honom, men ändå så var han en sån stor obegriplig kuf. Ödmjuk och snäll på ett sätt som går att begripa i ena stunden, för att i andra låta en kvinna tvätta hans fötter med hår och tårar (jag tyckte inte att det verkade ödmjukt, för då förstod jag inte över huvud taget vad hennes tårar och kärlek till honom grundade sig i) eller säga saker som “jag kommer inte med fred, jag kommer med svärd” (va?? jag fattade inte det här heller).

Och det är sant att jag bad inte om hans död. Men den dagen jag faktiskt bad om det, den dagen jag sa till honom att jag behöver det han gjorde på korset, den dagen fick jag förstå att han faktiskt gjorde det för mig. För 2000 år sen. När jag inte ens var där. För mig, för att jag ska få vara fri.

Ja jag kan inte förklara vad som hände på korset den där dagen i Jerusalem för tusentals år sen. Men jag vet att det var på riktigt och att jag har Jesus att tacka för mitt liv.

Så även fast jag känner mig sorgsen inför långfredan så måste jag säga att långfredan har blivit lite av en favoritdag på året.

Jag hoppas ni har en fin påsk hur ni än väljer att fira den. Och jag vill uppmuntra er att ni som inte tror ändå ägnar en tanke åt Jesus och vad det här svårförklarliga som hände på Golgata (platsen för korset) kan betyda. Hur kan en Gud som påstås vara helt igenom god, genomsmart, genialisk och kärleksfull vilja göra en så konstig sak? Hur hur kan nån som anses vettig genomföra det utan att klaga? Var han hjärntvättad? Galen? Och hur kan man tro på det som hände? Hur kan man påstå att det har betydelse år 2018?

Ha det bäst!