Man kan vara snäll utan Jesus, så vad ska man med honom till?

Jag såg att en text jag skrivit nu blivit publicerad i den kristna ungdomstidningen Insidan.

insidan.jpg

Ni kan läsa hela texten här.

Idag rockar vi sockarna!

I morse studsade ena barnet ut från sitt sovrum “idag är det rocka sockorna!”. Jag hade ingen aning, har knappt koll på barnens födelsedagar, men det är klart att man ska rocka sockarna. Det pågår en systematisk och ytterst medveten utrensning av personer med Downs Syndrom och all belysning de kan få bör de få så att dödandet kan uppröra (egentligen skulle jag skriva upphöra men låter uppröra stå kvar).

Minns när jag läste om Island som skröt om att de minsann utplånat downs syndrom, eftersom ingen föds med DS där längre.

Men de de gjort är helt enkelt bara att de dödat av alla personer med Downs Syndrom under den period i en människas liv då det anses PK att döda oss. Och det har de gjort ytterst medvetet riktat mot människor med handikapp, däribland människor med Downs Syndrom. 

Och det är ingenting att skryta om och belysa som någon form av vetenskapligt framsteg i ett modernt samhälle såsom Island försökte göra, det är pinsamt, det är nåt att skämmas över. Det är medeltida och vittnar om en människosyn som tillhör barbarer. Det måste väl även ni som är för abort hålla med om? Eller varför frågar jag ens om människor som är för abort håller med. Till och med när jag skriver om abort fram till förlossningen får jag höra den där mekaniska och hjärntvättade frasen “abort är frihet” och “vill du ha kvinnorna i gränder med galgar i underlivet?” från deras håll.

I Sverige är vi lite bättre än Island men samtidigt otroligt sämst, för vi visar en mycket stark tendens att förakta och rädas handikapp även här. Läkare och övrig personal inom vården har inte heller visat sig vara särskilt bra stöttning när det kommer till att välja livet för barn med eventuella handikapp, har det visat sig enligt en strid ström av vittnesmål.

Så ja, vi behöver bättring. Vi behöver rocka sockarna.

tillsamans.jpg

Vill även informera om att Föreningen Livsval har en konferens om just utsorteringsabort i Stockholm i helgen, lördag 23 mars. Det är inte för sent att anmäla sig, ni kan anmäla er här. Du scrollar längst ned och där finns anmälningsknappen.

tillsammansofrlive.jpg
Programmet och alla tiderna finns också med på sidan. Kan ni inte gå på allt, så kanske ni kan gå på något?

Det handlar alltså inte bara om utsortering av människor med Downs, utan det handlar även om att abortera barn med oönskat kön med mera.

Dagen efter kommer livets marsch att gå genom Stockholm. Det är, precis som det låter, en pro life-marsch. Alla som vill marschera möts upp på Sergels torg klockan 14:00. Några feminister och nån satanistgrupp (suck) har hotat att göra motdemonstrationer, men såvitt jag vet har ingen av dem sökt något demonstrationstillstånd.

Jag hoppas att ni har en bra internationell Downs Syndrom-dag!

Grannen med hemsökelserna, och vad som hände sen

Nu tänker jag berätta lite om en grej en av mina närmsta vänner var med om.

Min vän har en granne, och den här grannen kom skärrad till henne i tvättstugan en dag och berättade att hon fått så mycket rädslor och ångest på sistone att hon blivit tvungen att sjukskriva sig. Hon berättade också att hennes lägenhet var hemsökt och att till exempel något kommit på natten och tryckt ned henne i sängen och sagt att hon stör.

Hon sa att hon var rädd och att hon hade försökt be till “ärkeängeln Mikael” om beskydd, men att hon nu kontaktat ett medium i en annan del av Sverige som skulle komma dit så snart han kunde och hjälpa henne. 

Min kompis, som är kristen (den enda kristna vän jag hade innan jag själv blev kristen) blev förstås orolig, då hon förstod vad det här var för något. Hon berättade lite om Jesus och hur han har makt över alla andar, och tipsade henne att befalla det som störde på natten att försvinna i kraft av Jesu namn ifall det hände igen. Sen kontaktade min kompis en annan troende i närheten för att ha ett alternativ att erbjuda i stället för det där mediumet. Vi kristna vet ju nämligen att medium är riktigt dåligt och att man aldrig ska bjuda hem en sådan i detta syfte. Men eftersom vi inte kan styra andra människor så var ett erbjudande om ett alternativ hur bra som helst. Hon ville helst få till bön i grannens hem så fort som möjligt, innan mediumet skulle komma.

Grannen hakade på erbjudandet och valde att avboka mediumet helt och hållet. Hon hade sagt åt det som störde att försvinna i Jesu namn, och när hon gjorde det så hade hon känt sån frid. Och vid avbokningen så visade mediumet en annan sida som var riktigt obehaglig och elak. Grannen förstod då att mediumet inte skulle kunna hjälpa henne.

Så blev det lördag morgon och klockan 10 så gick min vän och den andra Bibelkunniga troende över gårdsplanen med var sin Bibel i handen för att be hos grannen.

Jag kan se det framför mig, hur kristet coola de var. I min fantasi har den andra kristna träskor av nån anledning. Och gårdsplanen är av grus. Men i verkligheten tror jag att det är asfalt. Och vem har träskor den här tiden på året? I Stockholm? Fast nu vill jag inte fastna på sidospår.

bibelmorgon2.jpg

De kom hem till grannen och bad. Inte så där som i film när den utsatta personen börjar spy och gå iväg dubbelvikt nedför trappor, utan det hela var så där som bönen så ofta är. Man pratar, det är lättsamt ibland och allvar ibland. Ni vet. Och man känner inget storslaget egentligen, ingen stormvind som får fönstren att öppnas och slå, bara det vanliga fina i en stilla bön till Gud.

Och så frågade de grannen om hon skulle vilja säga något till Gud också, med egna ord. Det behövde inte vara värsta bönen utan bara om hon kunde säga några ord högt till honom. Det kunde hon.

Så efter en liten stund så började grannen le och se väldigt glad ut, och så sa hon “det här är helt sjukt, ni kommer tro att jag är galen, men det här är helt sjukt”. Vadå, frågade de båda hobbyexorcisterna. “Det är helt sjukt… men det känns precis som att Gud har flyttat in, och bor här inne nu”, sa hon, och så pekade hon på hjärtat. 

Nu har det gått ett par veckor, och grannen har börjat uttrycka stor kärlek i relationen till vår Jesus. En kärlek som jag, min kompis, och så många med oss, känner så väl igen.

Jag säger ju det! Att Jesus lever!

Släpp all new age och tarot och ärkeänglar och andeguider och helgondyrkan som ni har för händerna, och vänd er till den sanna mästaren i stället, Jesus Kristus från Nasaret, Guds son, han som det står om i Bibeln, han som säger att han är enda vägen till Gud. Jag lovar att han är the real deal. 

Det här kan låta konstigt också, men sluta att be enbart till Gud och behandla Jesus som nåt lite småbesvärande sidospår i den kristna tron. Många känner en kärlek till Gud men undviker Jesus och tycker att han krånglar till saker och är lite i vägen. Men Jesus är vägen, och hoppar man över vägen så hamnar man i diket.

“Jesus ropade: “Den som tror på mig, han tror inte bara på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit till världen, för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.” Joh 12:44-46

Här har jag skrivit lite om hur du kan be, men precis som ni ser i texten här ovanför så är det viktiga att orden kommer från dig, från ditt hjärtas längtan och funderingar. Det viktiga är att man gör det i tro och/eller i hopp på Jesus. Sen ska man inte misströsta om man inte kan känna det där nya livet på en gång. Det är olika för alla. Jag har en annan väldigt nära vän som sa ja till Jesus och han kände ingenting. Han frågade till och med om Gud kanske ansåg att han är hopplös, och därför inte gjorde sig känd för honom på något sätt han kunde urskilja. Men efter ungefär åtta månader (!) så var det som att något förändrades, och han förstod att Jesus är på riktigt. Säger man ja, har en längtan, och söker. Ja då ska man finna. Så är löftet.

“Alla de som min Fader ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig ska jag aldrig visa bort. ” /Jesus Joh 6:37

Ha det bra där ute i stugorna!

 

 

De måste riva badrummet igen och därför tänker jag inte positivt

Har fått nya bud: de kommer riva större delen av det nyrenoverade badrummet och bygga om den sneda väggen helt. Det fattade man ju. Att det är Helan och Halvan-fasoner att försöka spackla en sned vägg så att den blir rak alltså.

Detta kommer i alla fall att ta två extra veckor.

JAG SKRIKER INOMBORDS.

Jag fattar ju att jag måste orka, och det kommer jag även att göra, men alltså. MEN ALLTSÅ.

Jag tänker att Gud kan göra nånting av ingenting, och han kan vända självömkan och antiklimaxbesvikelse till en slags själens vila. Sån är han. Men innan man eventuellt tagit emot detta så är det jobbigt. Och jag har slutat med det här att “försöka tänka positivt genom att jämföra sin situation med folk som har det sämre” för det har aldrig hjälpt mig, det har bara gjort måendet värre, för helt plötsligt får man lagt framför sig att ens känslor är orimliga och fåniga “i jämförelse med…” och det brukar inte ta bort känslorna, bara ge en skuldkänslor av typen “varför mår jag dåligt när jag egentligen borde må supermegaexplossionsbra, VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG JKLAGJKDJ”.

Tycker alla kristna borde lägga ner det här “att försöka tänka positivt genom att jämföra med andra” i nåt slags märkligt försök att boosta sin inre känsla av ro och trygghet. Visst är tacksamhet bra och viktigt men man kan vara tacksam och må dåligt samtidigt, så tacksamhet är ingen direkt garanti för förnyad kraft att ta sig an vardagen.

randomindier.jpg

Det där att tänka positivt är nåt ateister och yogainstruktörer kan ägna sig åt tycker jag, inte vi. De kan väl få försöka muntra upp sig själva och varandra genom att jämföra sina liv med de som har det sämre materiellt om de nu tror att det kommer att fungera. Vi kan i stället vila i att vi har en Hjälpare och ett hopp för våra själar genom vår vän Jesus, och att vi kommer att få hjälp att ta oss igenom det vi just nu går igenom, oavsett vad det är och oavsett om det är på grund av så kallade struntsaker. Jag har känt Jesus i över tre år nu och inte en enda gång har han förminskat min oro och bett mig åkalla en inre tankebild av nån random indier med diabetes som har det sämre än mig, för att jag ska må bättre,  det har aldrig hänt. Han gör nånting annat, nånting med hur tankarna rör sig i huvudet, han typ lägger om fundamentet i hjärnan. Ibland i en process över tid, ibland genom några få ord som går rakt in i hjärteskålen.

Så: är jag inte positiv så är jag inte positiv och därmed basta!! Dock vet jag ju vem jag ska vända mig till och det gör mig glad.

Med det sagt, här kommer en bild på Stig i klassisk Falkenbergsmiljö:

IMG_3518

Vi åker hem i morgon, allihop, i samlad trupp. Vi får se hur det går att vara hemma medan de arbetar i badrummet.

Om abort och dödens kultur

Jag vill bara säga att Olof Edsinger har skrivit väldigt bra om New Yorks nya abortlagstiftning och dödens kultur som även vi i Sverige tyvärr är en del av på vår hörna. Läs den här (Världen Idag). Jag tycker det är viktigt att se hur det ser ut i USA för att vi

  1. Är kulturellt väldigt nära besläktade med dem och
  2. Pro choicare i Sverige gång på gång pratar om “antiabortlobbyn” i USA och att “i USA är abort näst intill förbjudet”, vilket är helt obegripligt pga inte sant. De är generellt betydligt liberalare i lagstiftningen där.

Utdrag ur Olof Edsingers krönika:
“Det är mycket som gör New Yorks beslut stötande – ja, rentav förfärligt. Inte minst gäller detta den rent medicinska verkligheten, då det här handlar om att avliva ett barn som utan problem kan överleva utanför kvinnans kropp. Som överläkaren och ordföranden i Svensk förening för obstetrik och gynekologi, Eva Uustal, har intygat finns det inte heller några situationer då det för mammans del skulle vara bättre att döda barnet innan det togs ut, ens när hennes liv eller hälsa är i fara.

Nästan lika stötande är dock de metoder som brukar tillämpas vid en så pass sen abort. Det vanligaste är att man injicerar ett gift i barnets huvud eller mage. Medan giftet får verka bärs det ytterligare ett dygn av mamman, som sedan får föda fram sitt döda(de) barn. Detta förutsatt att ultraljudet visar att det verkligen har dött – om inte, görs proceduren om.”

Det finns alltså inte någon situation då det för mammans del skulle vara bättre att döda barnet innan det togs ut.

Nånting jag märkte när jag bröt bloggpausen och postade om New Yorks lagstiftning var att en hel del människor nästan maniskt känner sig nödgade att avfärda all abortkritik och i stället robotlikt påpeka hur himla bra det är att abort finns och att avkriminaliserandet av abort i New York liksom bara måste vara bra. Jag vill inte dra slutsatsen att det är vanligt att svenskar tycker att abort fram till förlossningsögonblicket är rimligt. Men vad tusan ska jag dra för slutsats när så många svarar på det här viset på ett inlägg som handlar om abort fram till födseln och där jag ställer massor av frågor till läsaren utifrån detta?

Jag vet inte hur det blev så att var och varannat inlägg jag skriver skulle handla om abort, det är ju inget trevligt eller roligt ämne. Men nu är det så det är, jag kan inte riktigt hjälpa det.

Nu är jag i Falkenberg

Hej allihopa! I fredags reste jag och lillen från Umeå till Göteborg, sedan ner till Kviinge bönehelg i Skåne, och nu är vi hos svärmor i Falkenberg.

Vi har fått rå om varann och hela syskonskaran har fått umgås hela helgen mellan lovsång, undervisning och böner, men nu är vi åter igen separerade. Men den här gången behöver vi bara vänta fem dar, i morgon får vi ses igen!

Det jag kommer minnas bäst från bönehelgen i Kviinge är undervisningen om bön om helande. Så enkel, sund och kul undervisning. Kommer inte ihåg vad han (undervisaren) heter men ska kolla sen, han finns tydligen på youtube. Nu har jag kollat men vad han heter utöver Marvin fick jag inte reda på, men ni kan se honom här till exempel. Vi fick praktisera helande på varandra i slutet. Det var väldigt okomplicerat. Några blev helade, men jag blev inte helad från min ryggvärk som jag dragits med sen förlossningen. Men tänker att jaja. Nästa gång kanske.

Jag blev inte omedelbart helad denna gång men Jesus har helat mig förr, både fysiskt och själsligt. Har skrivit en hel del om det (fast kanske inte så mycket om det fysiska). Han är min kompis *Jesus bro-fist*.

Snart kommer förresten Mikael Grenholm med sin bok om dokumenterade mirakler, på tal om helandemirakler! Spännande! Säger till när jag läst mitt exemplar som jag har bokat i förväg. Det är alltså mirakler som blivit dokumenterade genom sjukvården, tumörer som försvunnit från en röntgenplåt till en annan, och annat sånt. Han tar även upp helanden som sker utanför kristendomen (tror jag? Det hoppas jag i alla fall) och tar upp det här med placebo. Visst är det intressant? Som sagt, kommer skriva om den när jag har läst.

Vet att man som icke-kristen kan tänka på kristna helandeböner som att det står en skrikig och svettig pastor och stöter folk i huvudet så de faller ihop samtidigt som nån spelar helt galet på nåt instrument, typ ett piano eller kanske en klarinett. Men så går det i regel inte till. Ibland undrar jag varifrån såna där allmänna föreställningar om kristna kommer från. Det måste komma från människor som varit på möten där det verkligen gått till så?? Och tv kanske!? Och så blir det känt så trots att det är ovanligt (jag har aldrig sett nåt ens i närheten av den stilen men så är jag i och för sig ny i sammanhanget).

Det var riktigt jobbigt att lämna syrran i Umeå också. Hon är höggravid och föder när som helst och jag vet inte nästa gång som vi kan ses. Varför måste Sverige vara som en stor avlång falukorv? Blir tokig. Idag satt jag på appen “Kartor” och gick igenom alla ställen där vi brukade promenera när jag var i Umeå. Tänkte att nyss gick mina fötter där och den där byggnaden känner jag igen och bla bla bla. Jag kan vara så smärtsamt sentimental ibland.

Önskar att bara Västerbotten och Norrbotten räknades som Sverige, och resten som Danmark. Då skulle jag fly från Danmark till Sverige. Men nu när Kungälv ligger i Sverige ser jag inget skäl att fly.

Nej nu ska jag gå. Ska försöka komma i säng tidigt ikväll. Min lilla palt vaknade 04:30 i morse. Han har inte lärt sig att visa hänsyn än vilket märks ganska tydligt.

Ni får ha det så bra och hör gärna av er om ni har några frågor! Är en klant med att svara men gör så gott jag kan!

Be för Laila (avvecklandet av glesbygden)

Jag såg att man ska sluta ploga där min gamla lågstadielärare Laila bor. Ni kan läsa artikeln här.

lailaihrstrom.jpg

Det är en låst artikel men det står bland annat att NCC har plogat där tidigare, men eftersom Trafikverket har fått bättre koll på plogbilarna via GPS så kan de inte längre göra någon extra avstickare för att hjälpa dem med snöröjningen.

“NCC plogade hos oss i fjol men det här är inte deras fel. Problemet är att det inte finns någon annan plogbil inom lämpligt avstånd när de inte plogar. Det blir för dyrt att leja någon att köra ända från Vilhelmina. Vi har pratat med alla berörda, men vi känner oss ganska hjälplösa”, säger Lajla Ihrström.

(Jag söker längs memory lane och är så säker jag kan bli på att hon stavar sitt namn Laila, inte Lajla)

Okej nu ska jag berätta lite för er om Laila. 

Hon var min lärarinna i årskurs ett till tre. Och i princip allt jag visste om Bibeln och Jesus den dagen jag blev frälst som 30-åring, det hade jag lärt mig från henne.

Jag minns så starkt än idag när hon berättade om Palmsöndagen. När hon berättade om det så fick jag levande bilder framför mig, jag riktigt SÅG hur Jesus red på åsnan in till Jerusalem medan folk ropade, sjöng och la palmblad framför honom. Samma människor som snart skulle vända sig bort från honom i avsky och skaka på huvudet. Fortfarande när jag läser om Jesu inträde i Jerusalem så ser jag samma bilder framför mig som jag gjorde då.

Jag minns även när hon berättade om Petrus förnekande av Jesus. Han säger ju till Jesus den sista kvällen att han aldrig nånsin kommer svika honom, men Jesus säger: “Jag säger dig, Petrus, tuppen skall inte gala i natt, förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig.” (Luk 22:34)

Och jag minns att när Laila berättade detta så såg hon uppriktigt berörd ut, ja jag tycker mig till och med minnas att hennes ögon glänste, när hon kom till stycket där tuppen gal för tredje gången och Petrus insåg vad han hade gjort. Och jag tyckte att det var så märkligt att hon blev så berörd av en gammal saga.

Minns också att det fanns en karta över Israelområdet som hängde i taket och den hade hon ofta neddragen, och jag hade den precis framför min bänk. Så jag brukade sitta och titta på den. Minns att det låg en stad där som hette “Jaffa”, precis som läskedrycken. Det tyckte jag var jätteroligt (humorn var på topp redan då). Idag har jag en liknande karta över samma område som hänger i sovrummet.

Tidigare har jag bloggat om hennes sång här. Vi är flera som varit hennes elever som minns den och jag undrar om hennes glädje över uppståndelsen kan ha varit genuin.

Ja för jag vet faktiskt inte om Laila är kristen eller inte, hon talade aldrig om sin personliga tro med oss.

Men nu uppmuntrar jag er i alla fall för att be för henne och hennes situation.

 

Sankta Lucia

Hörde förut ikväll hur det prasslade och fnissades inne på Bönas (alltså min dotters) rum och när jag kom in så fann jag denne.

IMG_2917

Jag är som ni vet ingen högtidsmänniska (förutom möjligtvis påsken) och jag vet för lite om Lucia för att känna att jag vill hylla henne (litar inte på historien om helgonet Lucia för en sekund). Ja jag vet att jag kanske hade kunnat vara lättsammare och lite mer “go with the flow” till min personlighet, hehe *stelt skratt*, men det verkar inte vara min lott här i livet. Nu blev det i alla fall lite Lucia här hemma ändå. Av den sötaste sort.

Idag hittade jag min citatbok också där jag skrivit ned Bibelord och Bibeltankar allt sedan jag blev frälst och jag har saknat den väldigt mycket. Här får ni ett citat jag skrivit ned i den:

“Det folk som sitter i mörker skall se ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga skall ett ljus gå upp” Matt 4:16

Och det är alltså inte över huvud taget Lucia som det syftas på här, utan…

“Jesus talade åter till dem och sade: ‘Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.'” Joh 8:12

Sitter du i dödens land och skugga? Och är omgiven av mörker? Vill du se ett stort ljus? Då vet du nu vem ljuset är och vad han heter. Till honom kan du lägga alla dina bekymmer.

“Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.” Matt:28-30 (också nedskriven i boken jag fann)

Söker du ro för din själ? Då vet du vem du kan kalla på nu. Har du tvivel? Be honom att om han är på riktigt, så kan han ta bort dina tvivel. Så bad jag i min första uppriktiga bön till honom.

Ha en bra dag!

(Vill även berätta att vi fick en gåva med bensinpengar med posten och jag blev så glad och rörd och förvånad att jag satte mig ned och grät. Gåvan var anonym men det stod “i Jesu namn” på en lapp. Finns mycket jag kan säga, men Gud vet allt, så här väljer jag att bara skriva att den betydde mer än bara det materiella)

 

En bok jag rekommenderar: Stengrunden av Bo Giertz

Nyligen läste jag äntligen Stengrunden av Bo Giertz och det är jag glad för.

Stengrunden handlar om tre stycken präster/själavårdare i tre olika tidsepoker på samma ort – Ödesjö i Småland. Med början runt 1800-talet och med slutet på 1940-talet.

Det börjar med att man får följa en ung “magister” (han kallas magister, vettetusan vad det betyder i sammanhanget.. lärling?) vid namn Henrik. Det börjar med att de sitter på ett kalas och man märker att upplysningen har kommit upp från Frankrike och imponerar nästan allesammen. Det är massa nya idéer om moral och förstånd och sånt ni vet. Och så kommer plötsligt en bonde med bud om en dödssjuk svåger som ligger och kampar med skuld över hur ond han är och han behöver någon som kan komma och förklara nåden för den döende vännen. Ingen vill gå, för alla vill festa och äta och ha det gött, så de skickar Henrik som är yngst.

Väl ute i stugan har han ingenting att stötta den döende mannen med, för han kan Bibeln utan och innan och  låter sig inte tröstas med fina ord och citat, och i magisterns inre kamp och brottning tar boken sitt språng. Väldigt väldigt bra. Det är så himla fint när magistern senare ber bonden att be för honom, och bonden ba “det har vi redan gjort, och..” (fortsättningen berättar jag inte, men vissa stunder var jag tvungen att gå tillbaka och läsa om, bara för att det var så ljuvligt).

Och det är ingen bok där en person blir “kristen hjälte” bland massa “onda präster” eller så, utan boken behandlar svåra frågor och även fördomar som man kan ha om olika uttryckssätt för den kristna tron. Det tycker jag är riktigt intressant. Hur man kan nästan se ned på ett “visst sätt” att vara kristen, utan att ta hänsyn till att Anden tar sig i uttryck på olika sätt, i olika kristna, i olika kulturer/tider. Men att det ändå är samma Jesus genom alla de som på riktigt vill ha med honom att göra. Alltså – ramarna kan se lite olika ut – men om Livet finns för att ge dessa ramar märg och mening, så är Jesus där, även om ens förutfattade meningar kan hindra en från att se det på en gång.

En del rörelser kan verka döda men så finns där massor av liv, och andra kan verka fyllda med liv till det yttre, men så skrapar man lite på fernissan och man märker att det är inte mycket av Jesus där under. I boken kallar de det för “svärmeri”, ett uttryck jag tidigare bara har förknippat med sån där mellanmänsklig hjärnblödningsförälskelse. Och jag tycker att det är ett så himla bra ord för överandlighet. Svärmeri. Varför använder man inte det ordet längre? Eller så gör man kanske det.

Äh nu hamnar jag på sidospår. Jag vill egentligen bara rekommendera boken för jag kände medan jag läste att det här var högkvalitativ och nyttig läsning och det är inte osannolikt att jag kommer att läsa den fler gånger, för det här är en sån typ av bok som man kan läsa flera gånger.

stengrunden-en-sjalavardsbok.jpg

Jag fick den skickad till mig från en som läst min blogg förresten. Han skickade den till mig för kanske ett år sen. Sen har den blivit liggandes, men så hände det sig en dag att jag var extremt sugen på att läsa nåt sekelskifts-aktigt med Gudstema och då liksom strålade denna bok från bokhyllan.

Min musiksmak, profan musik och vad jag inte gillar med den lättillgängliga kristna musiken

Idag tänkte jag att jag skulle svara på lite fler grejer i samma inlägg

“Vilken musik gillar du? Hemma och i kyrkan?”

Generellt så lyssnar jag inte så mycket på musik, jag tycker att det är ganska ansträngande och jobbigt för hjärnan för det verkar vara så att jag inte bara kan låta saker vara utan jag vill helst ta in och analysera allt, vare sig jag vill eller inte. Jag föredrar brummandet från frysen eller diskmaskinen framför musik oftast.

Men tidigare i livet så har jag helst lyssnat på musik som har sångtexter som handlar om djupare värden än alkohol, droger, sex, förälskelse och att köpa grejer (på tal om hjärntvätt i det här inlägget så innehåller musik rätt mycket hjärntvätt) (och jag har lyssnat en hel del på sån musik med). Eller djupare och djupare. Jag lyssnade mycket på Kenneth and the Knutters och Svenne Rubins när jag växte upp. De sjunger om att köra vespa, jaga älg och köpa bröd. Det gillade jag! (gillade inte låtarna om att dricka öl)

Annars har jag lyssnat mycket på blandad musik. Jag tänker sponant på Imagine Dragons. De har låtar med dold andlighet bakom textraderna och det uppskattar jag ju alltid när jag är en *andlig person* och jag relaterar mycket till Dan Raynolds som skriver många av låtarna. Hur det var innan jag blev utkallad från Egypten alltså. Jag brukar säga att “the satan is strong i this one”, lite på skämt, mycket på allvar.

O7mZOIg.jpg

Jag har inte lyssnat så mycket på kristen musik hemmavid heller. Det mesta som finns omedelbart utan att man måste gräva låter ungefär likadant och det är svårt att hitta något som är originellt. De påminner väldigt mycket om låtar om förälskelse vilket jag aldrig haft nånting för. Det är liksom “Jesus du är störst och vackrast” hela dagen lång med suckande röster – vilket är sant och bra mycket vettigare än vanligt förälskelseGNAGANDE (som gärna uppföljs av nån låt hur man på bästa sätt lämnar den där personen som tydligen var en skithög?) – men jag skulle uppskatta låtar som handlar mer om bibliskt innehåll. Typ dramatiskt, svåra citat, hyllningar på specifika mirakel, specifika exempel på Guds kärlek! Fick ett tips på en sån låt för ett tag sen här på bloggen:

(Hosea var en profet som Gud sa åt att gifta sig med en prostituerad. Hon var otrogen och lämnade honom men gång på gång så hämtade han tillbaka henne, förlät, och fortsatte att älska henne. Hans fru var en bild för Israel – Guds förlovade folk)

I kyrkan är det en helt annan sak. När två eller fler möts i Jesu namn så är han där och då blir typ all musik som upphöjer honom plötsligt bra. Särskilt såna man känner igen och kan texten eller åtminstone melodin på. Psalmer, Segertoner, nya, gamla lovsånger, det spelar ingen roll. Skulle nog säga att jag föredrar gamla. I kyrkan skulle sån musik jag önskar ett stycke ovanför kanske inte ens göra sig bra?

En sak har ändrats sen jag fick Stickan i alla fall. Jag har i princip helt slutat lyssna på profan (alltså okristen) musik för jag orkar verkligen inte med det. Inte ens för att analysera och ta tempen (vilket jag annars har gillat som nån form av hobbyverksamhet). Jag får huvudvärk och blir tjock i halsen av avsky vissa gånger. Imagine Dragons har gett ut nytt nyligen och även fast deras låtar inte brukar vara så himla hårda känner mig noll intresserad av att höra om Dan Reynolds inre elände. Stackarn behöver hjälp. Och så känner jag för ungefär alla populära artister. Beyoncé inräknad. Fattar inte hur man kan lyssna på hennes sångtexter utan att bli seriöst orolig för henne.

Jag lyssnar mest på barnmusik och kristen musik nu, jag har kanske blivit mjukare och känsligare sen jag födde. Lyssnar just nu mest på Pelle Karlsson. Jag har aldrig gillat “My Way” med pompöse Frank Sinatra men “Jag håller hans hand” med Pelle Karlsson – [gestikulerar som en italiensk kock som just smakat bästa pastan] – moah! Och jag gillar hur fräck han törs vara i “Han finns där” där han sjunger att de som tror enbart på vetenskap “lever helt mekaniskt”. En sån provokatör!

Så det blir en del lyssnade tillsammans med lillen. Hans favorit är “Han är min glädje och lovsång”. Nej jag skojar bara. Hans favorit är “Dansa mina fina fötter” tätt följt av “Huvud axlar knä och tå”. Jag förstår honom. Tänk att upptäcka att man har fötter, huvud, axlar, knän.. och till på det, TÅR!

Men för det mesta får det vara tyst.