Be för Laila (avvecklandet av glesbygden)

Jag såg att man ska sluta ploga där min gamla lågstadielärare Laila bor. Ni kan läsa artikeln här.

lailaihrstrom.jpg

Det är en låst artikel men det står bland annat att NCC har plogat där tidigare, men eftersom Trafikverket har fått bättre koll på plogbilarna via GPS så kan de inte längre göra någon extra avstickare för att hjälpa dem med snöröjningen.

“NCC plogade hos oss i fjol men det här är inte deras fel. Problemet är att det inte finns någon annan plogbil inom lämpligt avstånd när de inte plogar. Det blir för dyrt att leja någon att köra ända från Vilhelmina. Vi har pratat med alla berörda, men vi känner oss ganska hjälplösa”, säger Lajla Ihrström.

(Jag söker längs memory lane och är så säker jag kan bli på att hon stavar sitt namn Laila, inte Lajla)

Okej nu ska jag berätta lite för er om Laila. 

Hon var min lärarinna i årskurs ett till tre. Och i princip allt jag visste om Bibeln och Jesus den dagen jag blev frälst som 30-åring, det hade jag lärt mig från henne.

Jag minns så starkt än idag när hon berättade om Palmsöndagen. När hon berättade om det så fick jag levande bilder framför mig, jag riktigt SÅG hur Jesus red på åsnan in till Jerusalem medan folk ropade, sjöng och la palmblad framför honom. Samma människor som snart skulle vända sig bort från honom i avsky och skaka på huvudet. Fortfarande när jag läser om Jesu inträde i Jerusalem så ser jag samma bilder framför mig som jag gjorde då.

Jag minns även när hon berättade om Petrus förnekande av Jesus. Han säger ju till Jesus den sista kvällen att han aldrig nånsin kommer svika honom, men Jesus säger: “Jag säger dig, Petrus, tuppen skall inte gala i natt, förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig.” (Luk 22:34)

Och jag minns att när Laila berättade detta så såg hon uppriktigt berörd ut, ja jag tycker mig till och med minnas att hennes ögon glänste, när hon kom till stycket där tuppen gal för tredje gången och Petrus insåg vad han hade gjort. Och jag tyckte att det var så märkligt att hon blev så berörd av en gammal saga.

Minns också att det fanns en karta över Israelområdet som hängde i taket och den hade hon ofta neddragen, och jag hade den precis framför min bänk. Så jag brukade sitta och titta på den. Minns att det låg en stad där som hette “Jaffa”, precis som läskedrycken. Det tyckte jag var jätteroligt (humorn var på topp redan då). Idag har jag en liknande karta över samma område som hänger i sovrummet.

Tidigare har jag bloggat om hennes sång här. Vi är flera som varit hennes elever som minns den och jag undrar om hennes glädje över uppståndelsen kan ha varit genuin.

Ja för jag vet faktiskt inte om Laila är kristen eller inte, hon talade aldrig om sin personliga tro med oss.

Men nu uppmuntrar jag er i alla fall för att be för henne och hennes situation.

 

Sankta Lucia

Hörde förut ikväll hur det prasslade och fnissades inne på Bönas (alltså min dotters) rum och när jag kom in så fann jag denne.

IMG_2917

Jag är som ni vet ingen högtidsmänniska (förutom möjligtvis påsken) och jag vet för lite om Lucia för att känna att jag vill hylla henne (litar inte på historien om helgonet Lucia för en sekund). Ja jag vet att jag kanske hade kunnat vara lättsammare och lite mer “go with the flow” till min personlighet, hehe *stelt skratt*, men det verkar inte vara min lott här i livet. Nu blev det i alla fall lite Lucia här hemma ändå. Av den sötaste sort.

Idag hittade jag min citatbok också där jag skrivit ned Bibelord och Bibeltankar allt sedan jag blev frälst och jag har saknat den väldigt mycket. Här får ni ett citat jag skrivit ned i den:

“Det folk som sitter i mörker skall se ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga skall ett ljus gå upp” Matt 4:16

Och det är alltså inte över huvud taget Lucia som det syftas på här, utan…

“Jesus talade åter till dem och sade: ‘Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.'” Joh 8:12

Sitter du i dödens land och skugga? Och är omgiven av mörker? Vill du se ett stort ljus? Då vet du nu vem ljuset är och vad han heter. Till honom kan du lägga alla dina bekymmer.

“Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.” Matt:28-30 (också nedskriven i boken jag fann)

Söker du ro för din själ? Då vet du vem du kan kalla på nu. Har du tvivel? Be honom att om han är på riktigt, så kan han ta bort dina tvivel. Så bad jag i min första uppriktiga bön till honom.

Ha en bra dag!

(Vill även berätta att vi fick en gåva med bensinpengar med posten och jag blev så glad och rörd och förvånad att jag satte mig ned och grät. Gåvan var anonym men det stod “i Jesu namn” på en lapp. Finns mycket jag kan säga, men Gud vet allt, så här väljer jag att bara skriva att den betydde mer än bara det materiella)

 

En bok jag rekommenderar: Stengrunden av Bo Giertz

Nyligen läste jag äntligen Stengrunden av Bo Giertz och det är jag glad för.

Stengrunden handlar om tre stycken präster/själavårdare i tre olika tidsepoker på samma ort – Ödesjö i Småland. Med början runt 1800-talet och med slutet på 1940-talet.

Det börjar med att man får följa en ung “magister” (han kallas magister, vettetusan vad det betyder i sammanhanget.. lärling?) vid namn Henrik. Det börjar med att de sitter på ett kalas och man märker att upplysningen har kommit upp från Frankrike och imponerar nästan allesammen. Det är massa nya idéer om moral och förstånd och sånt ni vet. Och så kommer plötsligt en bonde med bud om en dödssjuk svåger som ligger och kampar med skuld över hur ond han är och han behöver någon som kan komma och förklara nåden för den döende vännen. Ingen vill gå, för alla vill festa och äta och ha det gött, så de skickar Henrik som är yngst.

Väl ute i stugan har han ingenting att stötta den döende mannen med, för han kan Bibeln utan och innan och  låter sig inte tröstas med fina ord och citat, och i magisterns inre kamp och brottning tar boken sitt språng. Väldigt väldigt bra. Det är så himla fint när magistern senare ber bonden att be för honom, och bonden ba “det har vi redan gjort, och..” (fortsättningen berättar jag inte, men vissa stunder var jag tvungen att gå tillbaka och läsa om, bara för att det var så ljuvligt).

Och det är ingen bok där en person blir “kristen hjälte” bland massa “onda präster” eller så, utan boken behandlar svåra frågor och även fördomar som man kan ha om olika uttryckssätt för den kristna tron. Det tycker jag är riktigt intressant. Hur man kan nästan se ned på ett “visst sätt” att vara kristen, utan att ta hänsyn till att Anden tar sig i uttryck på olika sätt, i olika kristna, i olika kulturer/tider. Men att det ändå är samma Jesus genom alla de som på riktigt vill ha med honom att göra. Alltså – ramarna kan se lite olika ut – men om Livet finns för att ge dessa ramar märg och mening, så är Jesus där, även om ens förutfattade meningar kan hindra en från att se det på en gång.

En del rörelser kan verka döda men så finns där massor av liv, och andra kan verka fyllda med liv till det yttre, men så skrapar man lite på fernissan och man märker att det är inte mycket av Jesus där under. I boken kallar de det för “svärmeri”, ett uttryck jag tidigare bara har förknippat med sån där mellanmänsklig hjärnblödningsförälskelse. Och jag tycker att det är ett så himla bra ord för överandlighet. Svärmeri. Varför använder man inte det ordet längre? Eller så gör man kanske det.

Äh nu hamnar jag på sidospår. Jag vill egentligen bara rekommendera boken för jag kände medan jag läste att det här var högkvalitativ och nyttig läsning och det är inte osannolikt att jag kommer att läsa den fler gånger, för det här är en sån typ av bok som man kan läsa flera gånger.

stengrunden-en-sjalavardsbok.jpg

Jag fick den skickad till mig från en som läst min blogg förresten. Han skickade den till mig för kanske ett år sen. Sen har den blivit liggandes, men så hände det sig en dag att jag var extremt sugen på att läsa nåt sekelskifts-aktigt med Gudstema och då liksom strålade denna bok från bokhyllan.

Min musiksmak, profan musik och vad jag inte gillar med den lättillgängliga kristna musiken

Idag tänkte jag att jag skulle svara på lite fler grejer i samma inlägg

“Vilken musik gillar du? Hemma och i kyrkan?”

Generellt så lyssnar jag inte så mycket på musik, jag tycker att det är ganska ansträngande och jobbigt för hjärnan för det verkar vara så att jag inte bara kan låta saker vara utan jag vill helst ta in och analysera allt, vare sig jag vill eller inte. Jag föredrar brummandet från frysen eller diskmaskinen framför musik oftast.

Men tidigare i livet så har jag helst lyssnat på musik som har sångtexter som handlar om djupare värden än alkohol, droger, sex, förälskelse och att köpa grejer (på tal om hjärntvätt i det här inlägget så innehåller musik rätt mycket hjärntvätt) (och jag har lyssnat en hel del på sån musik med). Eller djupare och djupare. Jag lyssnade mycket på Kenneth and the Knutters och Svenne Rubins när jag växte upp. De sjunger om att köra vespa, jaga älg och köpa bröd. Det gillade jag! (gillade inte låtarna om att dricka öl)

Annars har jag lyssnat mycket på blandad musik. Jag tänker sponant på Imagine Dragons. De har låtar med dold andlighet bakom textraderna och det uppskattar jag ju alltid när jag är en *andlig person* och jag relaterar mycket till Dan Raynolds som skriver många av låtarna. Hur det var innan jag blev utkallad från Egypten alltså. Jag brukar säga att “the satan is strong i this one”, lite på skämt, mycket på allvar.

O7mZOIg.jpg

Jag har inte lyssnat så mycket på kristen musik hemmavid heller. Det mesta som finns omedelbart utan att man måste gräva låter ungefär likadant och det är svårt att hitta något som är originellt. De påminner väldigt mycket om låtar om förälskelse vilket jag aldrig haft nånting för. Det är liksom “Jesus du är störst och vackrast” hela dagen lång med suckande röster – vilket är sant och bra mycket vettigare än vanligt förälskelseGNAGANDE (som gärna uppföljs av nån låt hur man på bästa sätt lämnar den där personen som tydligen var en skithög?) – men jag skulle uppskatta låtar som handlar mer om bibliskt innehåll. Typ dramatiskt, svåra citat, hyllningar på specifika mirakel, specifika exempel på Guds kärlek! Fick ett tips på en sån låt för ett tag sen här på bloggen:

(Hosea var en profet som Gud sa åt att gifta sig med en prostituerad. Hon var otrogen och lämnade honom men gång på gång så hämtade han tillbaka henne, förlät, och fortsatte att älska henne. Hans fru var en bild för Israel – Guds förlovade folk)

I kyrkan är det en helt annan sak. När två eller fler möts i Jesu namn så är han där och då blir typ all musik som upphöjer honom plötsligt bra. Särskilt såna man känner igen och kan texten eller åtminstone melodin på. Psalmer, Segertoner, nya, gamla lovsånger, det spelar ingen roll. Skulle nog säga att jag föredrar gamla. I kyrkan skulle sån musik jag önskar ett stycke ovanför kanske inte ens göra sig bra?

En sak har ändrats sen jag fick Stickan i alla fall. Jag har i princip helt slutat lyssna på profan (alltså okristen) musik för jag orkar verkligen inte med det. Inte ens för att analysera och ta tempen (vilket jag annars har gillat som nån form av hobbyverksamhet). Jag får huvudvärk och blir tjock i halsen av avsky vissa gånger. Imagine Dragons har gett ut nytt nyligen och även fast deras låtar inte brukar vara så himla hårda känner mig noll intresserad av att höra om Dan Reynolds inre elände. Stackarn behöver hjälp. Och så känner jag för ungefär alla populära artister. Beyoncé inräknad. Fattar inte hur man kan lyssna på hennes sångtexter utan att bli seriöst orolig för henne.

Jag lyssnar mest på barnmusik och kristen musik nu, jag har kanske blivit mjukare och känsligare sen jag födde. Lyssnar just nu mest på Pelle Karlsson. Jag har aldrig gillat “My Way” med pompöse Frank Sinatra men “Jag håller hans hand” med Pelle Karlsson – [gestikulerar som en italiensk kock som just smakat bästa pastan] – moah! Och jag gillar hur fräck han törs vara i “Han finns där” där han sjunger att de som tror enbart på vetenskap “lever helt mekaniskt”. En sån provokatör!

Så det blir en del lyssnade tillsammans med lillen. Hans favorit är “Han är min glädje och lovsång”. Nej jag skojar bara. Hans favorit är “Dansa mina fina fötter” tätt följt av “Huvud axlar knä och tå”. Jag förstår honom. Tänk att upptäcka att man har fötter, huvud, axlar, knän.. och till på det, TÅR!

Men för det mesta får det vara tyst.

Skillnaden mellan att få barn ung och “normalung”.

Idag tar jag följande bloggförslag:

“… kanske en jämförelse mellan hur det var att bli mamma vid 20-22 respektive 33?”

Jag var 20 när vi fick vårt första barn och 22 när vi fick vårt andra. Och så sa det bara poff – så var jag 33 och fick ett barn till.

18_010_1171836937_9334893.jpgHär väntar jag andra barnet, 21 år gammal

När jag fick barn första gångerna så var jag en barnrumpa. Jag visste ingenting om hur man sköter relationer och jag trodde att separation inte påverkade barn så mycket utan resonerade “uäh de anpassar sig!”, för jag hade inga sunda referensramar utan gick efter min erfarenhet av egna föräldrar i skilsmässa, det vill säga att jag hade önskat det i flera år. Omvärlden sa inget annat heller. Det var bara “hellre att man lever lyckligt separata än är olyckliga tillsammans hej och hå”.

Jag hade ingenting emot Joakim när vi gick isär. Jag älskade honom, “som vän”. För jag hade ingen aning om hur relationer utvecklas över tid, och hur saker och ting går i perioder. Jag trodde att är man inte förälskad/kär så måste något vara fel och “så kan man inte leva resten av livet”. Så fasansfullt att man kan tro nåt sånt och ha en sån trång och förenklad syn på livslånga relationer och hur de “ska” se ut. Helst med tanke på hur mycket jag hatar att vara förälskad (hjärnblödningar är väl hälsosammare?).
Jag rörde lite vid hjärntvätt i det här inlägget, och jag måste säga att det här är en av nutida kulturs stora hjärntvättsproblem: man värdesätter förälskelse och passion totalt och omotiverat högt.

sonja.jpg
Jag hade också svårt att se bortanför småbarnsåren. Jag levde helt uppslukad utav nuet (vad är “carpe diem” aka “fånga dagen” för dynga?) och tänkte att livet blir aldrig mindre stressigt och kämpigt än så här. Och jag funderade en hel del på mitt val att bli förälder. Att få barn som 20-åring är inte jättetidigt men jag fick helt klart barn innan jag var vuxen, samtidigt som det kändes som att jag aldrig varit ung. Barnen var de finaste jag hade och de var de som många gånger höll mig på benen och höll mig på banan – men kära nån, vad hade jag gjort? Hur skulle det gå? Jag var så trött. Deprimerad, ja, det har jag ju skrivit om så många gånger. Ja, hur skulle det gå?

Två ord: Det gick.

sonja2.jpg

Nu flyttar vi framåt i tiden, till nu när jag är 33 år. Och jag kan säga wow vad jag är tillfreds och glad över ynnesten att få vara mamma. Jag skulle vilja skrika ut över hela världen att detta är mina barn. Förutom att det vill jag inte. Jag har integritet och vill skydda dem. Men ja ni fattar.

Visst, jag var ung när jag fick barnen, och visst, jag hade mycket mognad att se fram emot (vilket jag fortfarande har, hoppas jag), men det är nåt särskilt med att växa upp tillsammans med sina barn. Jag och de två äldre barnen är ett rätt tight team om jag får säga det själv. Jag växte upp medan de växte upp, fick ansvara över dem när jag just såpass kunde ansvara för mig själv, och det har lärt mig jättemycket och vi har så många fina minnen tillsammans och har starka band till varandra. Jag är otvivelaktigt deras förälder, men vi är också nästan lite som syskon. Kanske kan andra som fått barn tidigt känna igen sig?

Många saker blev fel, och många saker har blivit rätt. Och så kommer det fortsätta vara. Våra band är starka, och jag hoppas vid Gud att det får fortsätta vara så.

IMG_2760

Och så den senaste lilla plutten i vår lilla ansamling barn. Familjens lilla ögonsten och gulleplutt. Vilken liten skitunge det kommer bli, om vi inte skärper oss. Han kommer in i rummet och alla ba “MNÅÅÅH” i kör. Han kommer tro han är en kung eller nåt?

Skillnaden är så enorm så jag vet inte ens vart jag ska börja. Jag står på en helt annan grund nu. Och ja, tron på Jesus har hjälpt mig mycket. Förr kunde jag bli sjuk av oro när det kom till mina barn. Jag kunde bli helt stel av fasa vid tanken på att någon av dem skulle ryckas ifrån mig och skada sig eller dö. Det är en rädsla jag kan få nu med, men nu har jag en annan grundtrygghet. Jag vet att jordens Skapare se ner över dem och tar hand om dem. Dels för att han älskar dem som default, men också för att jag ber honom tänker jag. Jag har heller inte samma skuldtyngd över mig. Att allting hänger på mig och hur bra jag presterar. Och så är döden inte slutet. Ja och så har vi det här att jag inte funderar på att ta livet av mig längre… Ja, jag har hjälp i föräldraskapet kort och gott.

IMG_2694

Och så har jag fattat det här med relationer bättre. Jag och barnens pappa är gifta som ni kanske vet och vi har en helt annan utgångspunkt nu. Vi vet mer om kriser och hur det inte är allt. Lär mig mer och mer hela tiden också (menar då även vänskapsrelationer, vilket jag inte riktigt förstår hur man hanterar, men än är jag inte död). Jag vet också att småbarnsåren inte varar för evigt, tvärt om så pågår de en oerhört begränsad tidsperiod och vips har det lilla barnet större fötter än en själv, så nu gör jag som varenda kärring sa åt en att göra när jag hade de två första barnen: jag njuter.

Inte hela tiden, det är omöjligt att njuta hela tiden med småbarn, det vågar jag hävda å det bestämdaste. Men ofta. Och nu njuter vi som hel familj. När de två första föddes stod jag liksom ganska ensam. Det fanns inte så många i min närhet som såg och älskade mina barn. Men nu är vi fyra stycken bara i den här enskilda familjen.

Vi har haft våra prövningar genom åren. Vi har prövningar som väntar. Man får ta det som det kommer, jag orkar inte tänka på problem som inte ens kommit än. Det är i alla fall betydligt mer avslappnat och mindre kämpigt nu i jämförelse med då.

IMG_2631

NAAAANTSINGONYAMAMAAA BAGITHIABABANA 

 

 

Kristen subkultur och hemligt kristet beteende #andlighet #bönmöte #manlighet

Idag tänkte jag att jag skulle skriva lite kring följande bloggförslag

Jag hade tyckt det varit intressant med ett inlägg om kristen subkultur – finns det särskilda sätt att bete sig bland kristna? Vad tänker du om det, är de i så fall positiva eller negativa? Hur var det att komma in i den nya subkulturen som nykristen (om det finns någon särskild kultur)?

Och jag tänkte att jag ska fokusera på en enda sak här: bönemötena.

Det var en sak som gjorde mig inte bara lite, men väldigt förvånad, när jag kom till tro.

Som utomstånde och som andligt lagd person så kan det vara lätt att tro att de enda som samlas för att tala andlighet och göra andlighet och bekräfta att andevärlden finns är människor som håller på med meditation, yoga, seanser och stenar och energier. Ja jag tänkte då aldrig i livet att kristna skulle hålla på med andligt sökande. Jag tänkte att vettiga kristna samlades, lyssnade på nåt tråkigt om att vi alla måste hålla varann i hand och säga välkommen, och så tänkte jag att de åt sina kakor, kände lite gemenskap, och sen gick hem till sitt. Och det var jag noll intresserad av. Gemenskap har aldrig varit min längtan, inte medvetet i alla fall. Jag har längtat efter andliga svar. Inte prat om att alla måste vara snälla!

Men se jag hade fel. Det är jättevanligt att kristna samlas för att tala om livet, både andligt och oandligt vardagligt, och att be tillsammans. Bön kan man nog nästan säga är den himmelska och rena och äkta motsvarigheten till den onda och missriktade seansen. Den stora skillnaden är att vi kristna aldrig aldrig någonsin söker efter eller talar till de döda eller nån annan suspekt andemakt (tex änglar), utan vi söker bara Gud (Gud har änglar men de söker man inte).

Och detta andliga sökandet efter Gud och den andliga längtan bland vanliga svenssons-människor som går till kyrkan förvånade mig enormt.  För det var inte bara det att de gjorde det, det var så normalt och allmänt bland dem.

I den bönegrupp jag blev inbjuden till så var det folk från alla möjliga olika församlingar. Församlingar i Kungälv, Ytterby, Göteborg och fler ställen utefter kusten här. Olika samfund också. Svenska kyrkan, Pingst och säkert nåt mer (EFS? RSU? LMU? Har inte lärt mig det där). Men alla med en gemensam nämnare – Jesus.

Jag är alltså inte ensam om att tro på den Jesus jag beskriver här på bloggen. Det är rätt vanligt att man tror på honom. Bland alla möjliga professioner. Byggbranschen, sjukvård, skola, kollektivtrafiken, och så vidare.

Ungefär så här har mestadels av de bönemöten jag varit med på gått till:  Människor i alla möjliga åldrar samlas i någons hem, äter/fikar, pratar om vardan, pratar om Gud, sjunger andliga kristna sånger tillsammans (alltid är det nån som kan spela gitarr och ofta är det nån som sätter sig och dunkar på nån låda som står på golvet?) och så ber man tillsammans.

Och här är en sak som jag var så… ja, förvånad över: Folk delade med sig av vad de bar på sina hjärtan. Alltså på riktigt. Det kunde handla om sjukdom i familjen, om ångest, om oro, om konflikter på jobbet, dålig självkänsla, ont i foten – you name it. Folk delade med sig och man lyfte sen tillsammans upp det i bön. Och så kan man, när man ber, så klart också få svar. Det kan vara svar i bilder, det kan vara profetiska ord. Det är lite av poängen med bönmöten. Att man räknar med att Jesus är där. Det har han ju lovat att han ska vara.

“Ty var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem” Matt 18:20

Och det är han. Allra oftast är han det. Och han talar och berör med olika uttryckssätt. Kom ihåg detta ni som tvivlar: han är på riktigt.

En annan sak förvånade mig också: hur männen betedde sig med varann. De berättade sin ängslan för varann, fick klappar, kramar, ibland var där även tårar. Det finns också enskilda möten för enbart män, och vad de gör där vet jag inte, men jag vet att de delar livets kamper även på såna möten.

Och jag vet hur det finns män som sekulärt arbetar aktivt för att fixa ihop middagar där män ska kunna känna sig fria att snacka känslor och vara mjuka med varann. Mäns hårdhet är inte sällan ett stort problem som påverkar hela samhället.

Och så samlas kristna män och är mjuka helt naturligt på nåt sätt. Utan att nån utanför riktigt vet om att det är så. Ja jag visste det i alla fall inte. För det är inget de direkt skryter med eller för upp på tal helt apropå ingenting. Tror de flesta av dem inte ens reflekterar över att det här är väldigt speciellt och unikt i kontrast med övrig samhällskultur.

Det är kanske överflödigt för mig att säga det här för det märks nog på hur jag berättar om det, men jag tycker så klart att det här är positivt. Jag tycker väldigt mycket om bönemöten. De jag har varit på har varit trygga, lugna (utöver småbarnen), varma platser där man får vila en stund både andligt och oandligt.

Jag hade gärna pratat mer om det här, men det är lika bra att jag inte gör det, för det är redan långt och jag orkar inte lägga in nån bild, så ni får ta detta inlägg som det är.

Nu måste jag sova (igen). Ha det bäst. Och kom ihåg – Jesus söker er och vill ha en relation till er! Hur lökigt det än må låta (obs det är inte lökigt).

Urgulligt och vardagligt men ändå superövernaturligt i Bibeln

Fick det här bloggförslaget

Olika kapitel i Bibeln ex ordspråksboken och berätta vad du tycker om/uppfattar det som ?

Och jag tänker att jag ska dela med mig av ett stycke från Domarboken (Domarboken 13) när Simsons föräldrar Manoa och hans fru, som är infertil, får reda på att hon ska föda en son.

(Skriver kort om vad Domarboken är längst ned i inlägget)

Jag vill dela det stycket för mitt hjärta blir alldeles mjukt och gosigt när jag läser om deras reaktion och hur de hanterar meddelandet från ÄNGELN (de fattar inte ens att det är en ängel förrn i slutet!). Det är så vardagligt ängsligt och trevande, att jag bara vill krama dem allt jag kan. Inget klipp med kattungar och söta djur på internet, INGET, har fått mig att känna såna gullkänslor, som när Manoa och hans hustru får reda på att de ska få en son och de snubblar omkring för att försöka ta emot budbäraren och budskapet så gott de kan. Jag menar frun hade ju fått höra allt som behövde höras, men Manoa blev osäker och var väl rädd att missa nåt, så han bad Gud att sända budbäraren igen. Och när han kommer så vill Manoa tillreda en get.

Och som jag älskar när de väl inser att de sett en Herrens ängel, och Manoa börjar ängslas över att de kommer att döden dö för vad de sett, och frugan, som är mer logiskt lagd bara “äh om Herren ville att vi skulle dö skulle han väl inte göra sig besvär att berätta allt det här och dessutom umgås med oss medans vi sprang omkring med den där killingen” typ.

Jag tänker att jag lägger in stycket direkt från Bibeln nedan så får ni läsa själva – den gör sig bäst i original.

Här har ni Domarboken 13, direkt från fantastiska älskade Bibeln: 

“Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon, och Herren gav dem i filisteernas hand i fyrtio år. I Sorga levde en man som hette Manoa, han var av daniternas släkt. Hans hustru var ofruktsam och hade inte fött några barn.

Men Herrens ängel uppenbarade sig för hustrun och sade till henne: “Se, du är ofruktsam och har inte fött några barn, men du skall bli havande och föda en son. Se nu till att du inte dricker vin eller starka drycker och inte äter något orent. Ty se, du skall bli havande och föda en son, och på hans huvud skall ingen rakkniv komma, ty pojken skall vara en Guds nasir redan från moderlivet. Han skall påbörja räddningen av Israel ur filisteernas hand.”

Då gick hustrun in och berättade detta för sin man och sade: “En gudsman kom till mig. Han såg ut som en Guds ängel, mycket fruktansvärd. Jag frågade honom inte varifrån han var, och han lät mig inte veta sitt namn. Han sade till mig: Se, du skall bli havande och föda en son. Drick nu inte vin eller starka drycker och ät inte något orent, ty pojken skall vara en Guds nasir från moderlivet ända till sin död.”

pojkensimson.jpg

Då bad Manoa till Herren : “O Herre, låt gudsmannen som du sände hit komma tillbaka till oss för att lära oss hur vi skall göra med pojken som skall födas.” Gud lyssnade till Manoas röst. Guds ängel kom tillbaka till hans hustru, när hon satt ute på marken och hennes man Manoa inte var hos henne. Då skyndade hustrun genast i väg och berättade det för sin man och sade till honom: “Se, mannen som kom till mig häromdagen har uppenbarat sig för mig.”

Manoa steg upp och följde med sin hustru. När han kom till mannen, frågade han honom: “Är du den man som talade med min hustru?” Han svarade: “Ja”. Då sade Manoa: “När det nu går som du har sagt, hur skall vi då bära oss åt med pojken? Vad skall vi göra med honom?” Herrens ängel svarade Manoa: “Din hustru skall ge akt på allt det jag har sagt henne. Hon skall inte äta något som har vuxit på en vinstock, och vin eller starka drycker får hon inte dricka, inte heller får hon äta något orent. Allt vad jag har befallt henne skall hon hålla.”

Manoa sade till Herrens ängel: “Låt oss få hålla dig kvar, så skall vi tillreda en killing åt dig.” Men Herrens ängel svarade Manoa: “Om du än håller mig kvar, skall jag inte äta av din mat. Men om du vill tillreda ett brännoffer, så offra det åt Herren .” Manoa förstod nämligen inte att det var Herrens ängel. Manoa sade till Herrens ängel: “Vad är ditt namn? Vi vill ära dig, när det som du har sagt går i uppfyllelse.” Herrens ängel sade till honom: “Varför frågar du efter mitt namn? Mitt namn är Underbar.”

Manoa tog killingen med tillhörande matoffer och offrade det på klippan åt Herren . Då lät han något underbart ske inför Manoas och hans hustrus ögon. När lågan slog upp från altaret mot himlen, for Herrens ängel upp i lågan från altaret. Manoa och hans hustru såg detta, och de föll ner till jorden på sitt ansikte. Sedan visade sig Herrens ängel inte mer för Manoa och hans hustru. Och Manoa förstod att det var Herrens ängel. Manoa sade till sin hustru: “Nu måste vi dö, eftersom vi har sett Gud.” Men hans hustru svarade honom: “Om Herren hade velat döda oss, hade han inte tagit emot något brännoffer och matoffer av vår hand och inte låtit oss se allt detta, inte heller hade han sagt oss detta.” Därefter födde hans hustru en son och gav honom namnet Simson. Pojken växte upp, och Herren välsignade honom. Herrens Ande började verka på honom, medan han var i Dans läger mellan Sorga och Estaol. “

Visst är de underbara! Och det är så vardagligt. Jag kan nästan höra träskorna klappra när de sprang hit och dit för att fixa offereld (de hade säkert inte träskor men ändå). Och jag tycker att Bibeln rätt ofta är så här. Mitt i allt det högheliga skymtar man vardan.

Sen är Simson också en väldigt excentrisk filur må jag säga.

Kort om domarboken:  Jo det är så att Guds utvalda folk hade en hemsk ovana att glömma Gud och börja följa omkringboende hedningars seder och bruk och tillbe deras gudar. Då satte Gud in domare (typ ledare) som ledde folket tillbaka till Gud och styrde och hjälpte och höll ordning. Så fort de här domarna dog så avföll Israel och började följa andra gudar igen. Och så där var det, gång på gång på gång på gång. Hela gamla testamentet är som en enda stor “GUD VI LÄMNAR DIG ALDRIG” “hejdå Gud” “GUD TA TILLBAKA OSS” “Bye bye Gud” ) (jag antar att just nu befinner vi oss i Sverige i en slags bye bye-Gud-period, efter att ha varit kristna ett tag).

 

Upprycket

Hej!

Idag har jag haft full rulle och så jag har inte haft tid att sätta mig ned ett sammanhängande stycke tid, utan det har varit tvätt, bebis, disk och hushållsgrejer non stop. Ja förutom när vi såg film. Vi såg filmen “Left behind” som handlar om upprycket, det var en vän som tipsade om den.

Det står om upprycket i Bibeln nånstans och det finns olika teorier kring hur och var i ordningen som det kommer att ske (det finns en rad saker som ska ske i yttersta tiden). Upprycket är alltså att Jesus ska komma och ta med sig alla som tror på honom.

Den stora vattenbrytaren brukar vara huruvida det kommer att ske “före eller efter vedermödorna”.

Jag har inte läst mycket om det, Uppenbarelseboken är för mig en gåta, och jag tar nog inte den här filmen som nån pitch perfect tolkning heller, men vad vet jag. Kanske blir det så att det överallt kommer ligga klädhögar där de kristna satt, med bilolyckor och kraschade flygplan som naturlig följd. Och kanske kommer världens högsta ledare bete sig som godtrogna skolrådsrepresentanter. Jag menar en flygvärdinna gick direkt från flygplanet till sitt “nya jobb” som anställd i maktens innersta rum i FN.  Jaja man ska väl inte vara petig hur exakt utsållningen i jobbansökningarna gick till.

Jag ser nu att de har gjort en remake av filmen med stornamn som Nicolas Cage och den där killen som var med i den där ungdomsserien där de populära killarna spelade basket.

Här är i alla fall en trailer på originalfilmen som vi såg:

Förstår ej hur vår 13-åring kunde somna i soffan medan den pågick. Jag hoppas att hon är taggad på att se de två uppföljarna. Nä, nu ska jag gå och lägga mig. Men jag måste nog säga att jag inte känner att luckorna i min kunskap kring det här med upprycket känns jätteuppfyllda. Inte för att jag förväntar mig det från en film.

Ni som har varit kristna lite längre får gärna dela om ni har några tankar kring upprycket. Ni som inte är kristna måste väl hålla med om att det här är riktigt spännande grejer.

När lydnad är frihet

Jag fortsätter era förslag på ämnen.

“Kommer inte på något speciellt ämne men gärna ett till inlägg i kategorin “Så tänkte jag då och så här tänker jag nu”

Okej!

En sak som har gjort mig ganska betagen sen jag blev Jesustroende är skiftet i min inställning till lydnad.

Innan trodde jag nämligen att lydnad var samma sak som fångenskap och jag tänkte att människor som värdesätter lydnad är hjärntvättade, saknar förmåga att reflektera och analysera och därför är benägna att göra lite vad som helst. Typ mörda.

Nä lydig vill man inte vara. Man måste tänka själv.

Jag hade hört, om och om igen, att man måste “tro på sig själv” och “följa sitt hjärta” och så vidare. Jag hade lärt mig att den som känner mig bäst är jag själv, och jag hade också lärt mig att min magkänsla faktiskt försökte berätta för mig hur jag bäst skulle leva mitt liv.

När jag hörde om människor som ville “lyda Gud” och “följa Jesus” så tänkte jag nog lite att de var dumma i huvudet. När jag hörde “lyda Gud” så tänkte jag på terrorister med bomber runt midjan.

För mig var frihet att  “gå sin egna väg”, “följa sitt hjärta” och “veta vad som är bäst för mig själv”, för det var ju vad jag hört enda sen jag var liten och såg på fnissande My Little Pony på tv. Och varför inte lyda dem. De är ju så lyckliga.

mylittlepony.jpg

Så hur blev det för mig när jag skulle följa mitt egna hjärtas röst? Hjärtat var mörkt och hårt och utsöndrade kopiösa mängder skit. Och hur gick det med den där tanken att man skulle känna sig själv bäst? Jag hade ingen aning om vem jag var!

Jag försökte hitta mig själv på olika sätt och följa magkänslan hit och dit, men inte blev jag tillfredsställd med de “svar” jag fick.

Det var när jag slutade leta efter mig själv och vem jag är, och i stället vände mig efter Jesus och den han är, som jag förstod vem jag är.

Och då förstod jag också att det finns någon som vet mycket bättre än mig, och att om jag följer hans rådgivning så blir jag fri att vara den han skapt mig att vara redan från början.

Frihet är alltså inte att vara den man vill eller “känner för”, det är att vara den man är. Och vet man inte vem man är så finns det en som vet. Det är vad jag har upptäckt.

Nu vänder jag mig till dig som läser som inte är troende och som tycker att det här med att lyda Bibelns Gud låter väldigt ofritt. Föreställ dig att följande skulle vara sant:
– Att du är skapad
– Att den som har skapat dig vet exakt allt om dig
– Att den som har skapat dig har även skapat världen som du lever i
– Att den som skapat dig och världen du lever i och som satt upp reglerna och alla mekanismer, synliga som osynliga, också är oändligt god och vill dig det allra bästa i all evighet.

Om du i hjärtat förstod att allt det här stämde, skulle du känna dig fångad eller befriad av hans vägledning genom livet? Och skulle din lydnad under honom betyda att du har mindre förmåga än de som inte har honom, att “tänka själv”?

Alla lyder vi under någonting. Alltid är det nåt som formar våra tankar.

Vem eller vad lyder du helst?

 

Varför brinner jag så för abortfrågan?

Jag fick följande förslag på bloggämne:

“Varför brinner du så för abortfrågan? Jag är av åsikten att det mest är en fråga för den enskilda individen, och inget som vi utanför behöver lägga oss i så mkt”

Och min följdfråga på det är: skulle du fortfarande anse att det är en fråga för den enskilda individen ifall abort var lagligt ända fram till förlossningen?

Jag tror att vi alla är överens om att det skulle vara olämpligt att döda barn i graviditetsvecka 40.  De allra flesta i Sverige vill inte ha “fri abort” och tack och lov för det. Abortgränsen brukar baseras på när man anser att en människa får sitt människovärde och i dagens Sverige är den satt till när människan antas vara livsduglig utan mammans kropp. Senaste gränsen med socialstyrelsens godkännande är 22 veckor (och det måste sänkas).

Anledningen till att jag brinner så för abortfrågan är för att jag har fått se att jag är ovärderlig och att jag varit det redan från då jag började formas. Och jag förstår också att trots att jag är väldigt speciell på många sätt så är det här värdet inte ett dugg speciellt för mig, utan det är något som jag delar med varenda människa som någonsin har börjat existera. I människovärdet ingår en slags tidlöshet. Man kan inte bedöma ett människolivs värde genom vad man ser just nu. Det är själva existensen som värdesätts och människovärdet är konstant genom livets alla skeden och faser. Ett barn och en vuxen har samma människovärde och en helt hjälplös har samma människovärde som en person som både kan skotta snö och skjuta kanin. På samma sätt har en person som mår bra och förstår sitt värde samma människovärde som en person som mår kasst och inte har någon blekaste aning.

Att förstå att man har varit värdefull sen man började att existera och att man är det trots att man inte klarar nånting och mest känner sig som en stor belastning på sin omgivning är en underbar upptäckt och den fyllde mig först och främst med lättnad och vila och värme och glädje. För ni kan tro att jag har tvivlat. Men för mig blev det inte en upptäckt helt utan fasa för så småningom så gick det även upp för mig vad abort är för något och det gnager i mig ständigt. Jag har försökt att inte tänka på det jag har försökt att resonera bort mitt engagemang i det eftersom det är så svårt, men efter 1,5 år som vad man kan kalla för pro-life, så har jag inte lyckats skjuta undan det. Jag har sett något som jag inte kan bortse från.

Har man svårt att förstå varför jag tycker att abortfrågan inte är något att lämna till enskilda individer så se på ett barn i den fas som du personligen anser vara ett utvecklingsstadium då det är fel att ta livet av det, och så föreställer du dig att du skulle ha upptäckt något som gjorde att barnet hade just den kvaliteten som du anser avgörande, redan från befruktningen.

Det finns mycket mycket mer som jag skulle kunna skriva om vad som får mig att brinna för abortfrågan och det kommer jag förhoppningsvis även att göra. Men det här får räcka för denna gång!