Bebis<3, Bilder, Gravid, på Sonja

Angående klådan på magen, kolla här… #preggo2005 #ancienttimes

Jag skrev häromdan och berättade (HÄR) om att magen har börjat klia och berättade lite kort om klådan jag känt under första graviditeten. Klådan af hell.

Jag tänkte att jag ska visa en bild på min mage från första graviditeten. Bilden är från förlossningssalen strax innan jag födde ut en baby girl. Är ni beredda?

 

 

IMG_0047

Varsegod och kyss mina fötter i ren och skär imponering. Och det blev alltså värre efter förlossningen.

Det här är ingenting som jag ser fram emot att eventuellt få uppleva igen. Så ni får gärna be för mig! Fast be inte bara för min kropp, be för hela paketet. Och med hela paketet så räknar jag in även min familj. Känner mig svag och trött.

Bebis<3, Bilder, Familjeliv, Gravid, på Sonja

Magen har börjat sporta på eget bevåg #vasaloppet?

gravid v35

God dag!

Tänk att jag är i vecka 35, och ändå känns det som att det är 300 år kvar till förlossningen. Kroppen lever dock med en annan åsikt. Den beter sig som att förlossningen närmar sig så den har hurtigt och klämkäckt börjat gymma sig själv på eget bevåg. Senaste dagarna har jag känt molande värk av och till och då och då drar magen ihop sig och blir en hård boll (med akut kissnödighet som följd).

Den känner sig säkert skitduktig och sportig och ja, det får den väl göra. Så länge den inte ger sig iväg för att åka Vasaloppet så är det okej.

Missförstå mig inte. Jag älskar skidåkning. Det är bajamajor som jag hatar! Och jag har svårt att tänka mig något annat än att Vasaloppet och bajamajor går hand i hand. Jag har åkt en del skidtävlingar i mitt liv och ofta så fanns det bajamajor på plats. Det var fruktansvärt, för är det nåt folk tydligen ofta har innan tävlingar, så är det nervositetsdiarré + dräkter som gör det jobbigt och svårt att sätta sig ordentligt som man ska. De tävlingarna brukade ha några hundra deltagare. Tänk då Vasaloppet som brukar ha över 50 000 deltagare + närstående och funktionärer + dalkullor som står och slår med kobjällror och skriker vid sidan av spåret.

Nog om det.

Min mage har börjat klia. Det gjorde den första graviditeten med. Vid tiden för förlossningen var magen full med breda, kliande och svullna nässelutslag. Efter själva förlossningen var jag så plågad av klåda att jag drabbades av utomkroppsliga upplevelser där det kändes som att jag lämnade kroppen och svävade ovanför sängen. På nätterna brukade min man få springa och hämta fryspåsar till mig som lindrade lite.

Det försvann efter 1-2 veckor och sen var det lugnt men det är ingenting som jag har lust att återuppleva. Det är lite som det där Jack Dawson från Titanic brukar säga: “har man frusit ihjäl vid en skåpsdörr i vattnet en gång så vill man inte göra det igen. Men måste man så måste man, för man älskar ju sin baby som man såg för första gången för bara några dar sen”

Nej nu ska jag ta och utföra några kraftgärningar om Gud är mig nådig. I Bibeln är kraftgärningar grejer man får kraft från Gud genom Jesus att göra, till exempel att hela de sjuka, skilja mellan andar och få visdomsord som kan hjälpa och uppmuntra andra människor i deras liv. Men den enda typ av kraftgärning som jag ber om att kunna utföra just nu är att skura badrummet, renbädda sängen och plocka undan i vardagsrummet. De här sakerna behöver också kraft. De kräver också ett mirakel.

Vi hörs!

gravid v 35

 

Allmänt, Bilder, Gravid, på Sonja

Tvättid och boande i lägenheten

Howdy alla cowboys där ute!

Idag är det tvättdag för mig och som väl är så är det bara strumpor och kalsonger som tvättas idag (och annat 60-graders-tjaffs) och det tycker jag är mycket mer okomplicerat än annan tvätt. In med hela skiten i tumlarn efter tvätten ba och kör på!! Det är så himla lättsamt. Inga tusentals t-shirts (min man *host host*) som ska vikas och sorteras.

Egentligen “borde” jag väl inte behöva sortera hans t-shirts men jag brukar ändå sortera dem enligt följande system (tips!):

  1. Snygga t-shirts (tex såna som jag har köpt till honom)
  2.  Mellansnygga t-shirts (såna han köpt själv men som är helt okej)
  3. Riktigt fula t-shirts (såna som jag inte ens kan låna som nattskjorta under pågående arktisk vinter pga välutvecklad självbevarelsedrift)

De snygga t-shirtarna lägger jag längst ut i garderoben. Snyggt belysta och frestande. De fula lägger jag längst in i mörkret där de hör hemma.

I helgen har vi satt upp massa hyllor och tavlor på väggarna här hemma, och det är ett enormt steg i vårt inboande ska ni veta (vi flyttade in i december). Nu är jag ingen bra bloggare för jag orkar inte fota men tänk er ett par olika väggar med en jättefin lack-hylla från IKEA, och så några tavlor här och där, så vet ni ungefär hur det ser ut här nu.

IMG_0019

Nämen se vad jag råkar ha här! En bild på mig med tvätten! Ja ser ni till höger om mig, på väggen, så ser ni en av tavlorna som vi har satt upp.

Det som fattas mig just nu är att babyns hörna i sovrummet ska bli fint. Det är det inte just nu. Det är bara totalt sjukt omysigt i babyns hörna med ett skrivbord och massa pysseltillbehör (som inte ens är babyns!) och det plågar mig faktiskt lite. Lyckas vi inte uppnå en mysighet i det hörnet inom nästa 1,5 månad så kommer jag att ligga i sängen med barnet och gråta tills min man tar tag i det och gör det svinfint.

Häromnatten drömde jag förresten, för första gången denna graviditet, att barnet fötts. Så här gick drömmen till ungefär:

[Person kommer in genom dörr. Jag ligger i en säng]
Personen: Nämen hej Sonja! Så du har fött nu!
Jag: Nej inte än på några månader.
Personen: Men var är magen då?
[Jag tittar ner på magen. Den är borta]
Jag: Jag trodde inte att jag fött, men kanske har jag det? Jag minns inte riktigt?
Personen: Äsch den är nog här nånstans!

– slut på dröm –

Jag bedömer drömmen som en 2a på en skala där ett rikt innehåll hade fått 10 poäng.

 

Bilder, Gravid, Jesus, på Sonja, Psykisk ohälsa

Trötthet, självhat och nåt helt

Hej och hallå! Här växer jag och gror fortfarande. Jag kämpar mig fram genom vardan, tyngre och tyngre och tröttare och tröttare. Det finns så mycket som jag vill berätta och blogga om men precis som jag skrev i förra inlägget så orkar jag inte, inte just nu. Det är så frustrerande, men vad göra.

Just nu lägger jag all min kraft på att leverera byggmaterian till bebis, jobba, ha nån tid för barnen och hålla hemmet på en någorlunda nivå. Ibland har jag lite, lite lite energi över till övrigt också.  Jag har jämt såna mindrevärdeskomplex och faller lätt in i tankar om att jag är sämst för att jag inte klarar eller orkar mer än vad jag gör. Jag har en ovana att jämföra mig med andra människor och överallt ser jag människor som klarar allt jag klarar, fast mycket bättre och ännu mer. Mycket mer. Och är det inte ett leende och solsken i blick jag ser hos dem också, medan de gör det?

Jag är så tacksam för Jesus för trots att jag kan hamna i värsta självhatsmoodet för alla mina brister och tillkortakommanden så bor där inne nu ett ljus och en värme som bara vilar där inne liksom, och som påminner mig om mitt verkliga värde och som bär. Genom, bakom, under, ovanför det där trista. Förstår ni hur jag menar? Mitt i all trasighet finns där nåt som är helt och det där hela bär en massa löften som gör att det mörka inte är lika genomträngande som det en gång var. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Jag har mina dagar då saker känns bra också fastän jag är trött och svullen och kopparfärgad runt ögonen. Det är bra dagar och sämre dagar, ja ni fattar kanske.

Jag längtar jättemycket efter att få träffa det här barnet. Jag känner det i skrivandes stund. Hur det vrider sig där inne och långsamt bryter av revbenen på höger sidan med sina små söta hälar. Jag hoppas att jag slipper spricka allt för mycket när den ska ut om två månader. Jag har klarat mig rätt bra tidigare förlossningar men nu är jag ju över 30 så man vet aldrig, mycket förändras på 10 år och de andra barnen vägde över 4 kg båda två vilket räknas som halvstort. Jag kissar i alla fall på mig ibland när jag nyser och denna förslappning i bäckenbottnen ser jag som ett positivt tecken.

20180214_152812

Andra bloggare ser jämt så mysiga ut när de sitter där med sin tekopp men jag ser ut att dricka te som om det vore ett ironiskt skämt. Men det bedyrar jag att jag inte gör. Jag dricker te på allvar precis som alla andra bloggare.

Allmänt, Betraktelser, Bilder, Gravid, Illustrationer

Tre grejer jag varit rädd ska drabba mig och barnet

Jag är generellt inte särskilt orolig den här graviditeten. Visst det är tungt men jag är typ *etablerad* på graviditetsmarknaden nu (även fast det var över 10 år sen senast).

Men tre tankar har slagit mig några gånger och tillfälligt gjort mig stel av fasa. Ni vet så som det kan bli när man hinner spinna loss och katastrofen verkligen tycks närma sig vid horisonten, innan man hunnit tänka efter lite, och inser att rädslan kanske inte är helt rationell.

1. Att barnet krånglar in sig i navelsträngen

Barnet tycks snurra omkring som en propeller och det får en ju att fundera.. ligger navelsträngen tre varv runt barnets midja? Tänk om barnet råkar rycka loss moderkakan från livmoderväggen?

babyboom

2. Att barnet dödar mig med en karatespark

Den här gången ligger barnet tryckt inåt och uppåt på ett sätt jag aldrig upplevt förr, och ibland känns det som att barnet ifråga står mig upp i halsen och att jag, om jag gapar tillräckligt stort, ska kunna skymta små tår där inne. Och då är det ju oundvikligt att tänka: tänk om barnet får in en riktig karatespark rakt på hjärtat så att jag dör?

karatekick

3. Att barnet fastnar med foten mellan revbenen och föds med sned/bruten fot

Jag är för det mesta öm mellan de nedersta revbenen på höger sida numer. Jag ser framför mig hur barnet kilar in sin fot där så fort den inte har nåt annat för sig, vilket den ofta inte har. Oron är att barnet fastnar med foten mellan revbenen och när det väl kommer ut så kommer ena foten vara helt sned eller bruten på flera ställen.

trasfoten

Nån fler som haft nån rädsla som kanske inte varit helt sannolik vid närmare eftertanke?

 

Allmänt, Betraktelser, Bilder, Gravid, på Sonja, Vardag

Styrd av bebisen?

Ni som har förkovrat er i min blogg ett tag vet att jag inte är särskilt förtjust i att duscha. Jag brukar normalt göra det så sällan man kan utan att vara en slusk i dagens samhälle, vilket har blivit ungefär var tredje-var fjärde dag.

I alla fall.
Igår läste jag ett inlägg av en kvinna som sa att hon besökt en massör. Medan hon var hos massören hade det varit ett himla liv i magen (hon är också gravid), och massören hade till slut sagt att innan de kunde fortsätta så fick de ta och lugna bebisen. Och det gjorde massören genom att linda in kvinnans mage i varma handdukar. Vilket tycktes hjälpa.

Mamman var amazed över att barnet verkade kunna känna värmen genom magen.

Och det får mig att undra en sak… för jag har nämligen börjat duscha varje dag på senaste tiden. Jag tycker att det har blivit SÅ SKÖNT att stå under en varm vattenstråle en stund per dag och bara njuta av duschningen. Jag kan ibland knappt bärga mig till jag får ställa mig och duscha en stund. Hör ni så sjukt? Det har blivit en av mina favoritstunder på dagen.

Det jag undrar är i alla fall – tänk om det är barnet som på nåt sätt påverkar mig i det här? Tänk om det är barnet som älskar när jag duschar? Tänk om det är barnet som ligger där inne i magen ba “ååh va skönt, härligt härligt fina tiders! Bra gjort mamma!!” och så skickar det nån form av belöningssignaler av tillfredsställelse till mig så att jag tror att det är jag som njuter? Tänk om det är så?

Är det så så är ju bebisen både rolig och jävlig på samma gång.

IMG_20180129_200329_846

Bebis<3, Bilder, Gravid, på Sonja

Trött och sliten #sladdis2018

IMG_20180119_113426_568

Hej hej. Jag är så trött och sliten nu så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag är blott i v28 och det känns som att jag har blivit överkörd av en volvotraktor. Nä fy, jag är verkligen ingen ljuv och magisk gravid som strålar och kvittrar och är charmig och gullig. Jag har en vän och när hon var gravid så märkte jag aldrig någon sänka i hennes aura. Hon såg helt fantastisk ut, hade en stor kulmage men var liksom helt ljuv och klok hela vägen fram till förlossningen. Aldrig en enda gång att man sa nåt till henne och möttes av tystnad, för att sedan när man tittade på henne mötas av en ihopsjunken madame sophög med fuktig och slö blick utan någon kontakt med omvärlden.

Har en annan vän och där gällde samma sak.

De var båda alerta och hade kontakt med sin omvärld ända fram till förlossningen. Och även om de inte var det hela tiden så kunde de åtminstone upprätthålla en nivå i samkväm med andra människor.

Så ser jag inte mig själv. Min hjärna är som stoppad med fuktigt hö och ullstrumpa och jag kan inte dölja det. Kolla här.

IMG_20180117_122439_410

Så här gick jag till jobbet häromdan. Jag gick alltså till jobbet med omaka skor och jag upptäckte först när jag kom fram.

Det finns så mycket som jag vill blogga om också men just nu så orkar jag inte. Till exempel vill jag posta ett inlägg om varför kristna ser så töntiga ut så att de som alltid undrat det äntligen kan få svar. Och så vill jag posta något om The March for Life, en pro-life-demo som pågått i Washington DC. Jag vill skriva om pro-life feminism (som jag berörde lite i det här inlägget) som jag upptäcker mer och mer och blir så glad, inspirerad och peppad av.

Det finns så mycket vishet och lärdom att sprida när det kommer till pro-life och kvinnors och barns värde och rättigheter som går mer eller mindre helt förlorat i svenska debatten. Det är som att det är aborträtt/abortförbud som gäller när man ska prata om abort och vad man än säger så MÅSTE det läggas ner i nån av de här två facken. Det är jättetråkigt och sorgligt att samtalet sällan kan få handla om mer. Om jag ska vara ärlig är jag inte särskilt intresserad av att diskutera den svenska lagen när jag pratar om abort. Den svenska lagen har gett mig exakt noll (0) aha-upplevelser när det kommer till mekanismer, problem och attityder kring abort.

Åh jag vill verkligen skriva mer om det här. Men det blir inte idag. Ni ska i alla fall veta att det är något som brinner inom mig och som jag tänker väldigt mycket på och som jag vill skriva och dela med mig av. När jag orkar och när jag vågar (när det gäller att prata pro-life, då gäller det verkligen att våga också, och jag är en fegis).

Nä nu ska jag gå och lägga mig.

Allmänt, Bebis<3, Bilder, Familjeliv, Gravid

Hon köpte första klädesplaggen till bebisen! #sladdis2018

Häromdan åkte 12-åringen “in till byn” och när hon kom hem så hade hon med sig kläder till sitt nya lillasyskon som hon har köpt för sina egna pengar. Titta vad fina!

IMG_20180111_160153_494

Hon sa att det var svårt att välja eftersom allting var så himla sött. Mitt hjärta exploderar. Mitt kära kära barn. Det är så himla roligt att kunna dela den här graviditeten med henne. Hon frågar och lyssnar intresserat och tycker att det är roligt att prata om allt som gäller graviditet, barnets utveckling och förlossning, på ett helt annat sätt än killarna i den här familjen.

Jag vet inte hur många gånger hon har uttryckt oro för det här mässlingsutbrottet som varit i Göteborg senaste tiden. Hon vill veta vad vi gör om det är mässling på sjukhuset där jag ska föda. Hon vill nog helst att jag ska tänka ut nån plan B men det har inte jag riktigt tänkt, för jag tänker att det är lugnt och ordnar sig och att de på Östra har koll, de har ju till och med blivit överösta med beröm av självaste Agnes Wold (som jag inte vet vem det är men jag gissar att hon är nån typ av legend för hennes namn nämns alltid med tyngd).

Plagget längst fram är i storlek 56 så det packar vi med och tar till förlossningen när det blir dags. Det får bli barnets första plagg. De andra två plaggen är lite större så de får barnet växa i.

Ja nu vet vi ju inte hur stort barnet blir men blir det likt sina syskon så blir det en ganska stor och tjock bebis. De har båda vägt över fyra kilo. Jag undrar hur det kommer bli att föda den här gången?

Första gången var en stor traumatisk plåga, andra barnet gled ut och la sig själv i en varm handduk i jämförelse. Men den här gången? Jag tänker att mina nedre inre kvinnodelar kanske är som gammal resår nu. Ni vet så där så att det knakar när man drar i det. Lets pray to God it’s not.

 

 

Betraktelser, Bilder, depression, Gravid, Illustrationer, Jesus, Psykisk ohälsa

Längtan efter Guds livmoder

Sen jag blev gravid har jag varit mycket tröttare än vanligt. Jag är så himla glad att jag sällan behöver göra mer än vad jag orkar under en dag för då fungerar det ju ändå bra att vara trött.

Jag känner i alla fall igen känslan av att vara väldigt trött. Jag har varit väldigt trött förut med.

När jag var deprimerad.

När jag var deprimerad var jag trött på ett sätt som ingen sömn kunde råda bot på. När jag inte sov så längtade jag efter att sova och när jag sov så önskade jag att jag kunde få fortsätta sova för alltid.

Det var i tonåren som den här tröttheten kom och med den kom min längtan efter att få krypa ned och ligga i en stor varm livmoder och att få vila där i den där livmodern. Trygg och omsluten. Ingen oro eller sorg, bara vila och tröst. Längtan och behovet var så stort att jag blev sorgsen när jag tänkte på att det kanske aldrig skulle bli så att jag skulle få uppleva det som den här livmodern symboliserade. Kanske skulle jag få uppleva det när jag dog, men bara kanske. Ibland var den osäkerheten det som höll mig till livet trots allt, det här att döden kanske inte ger någon ro.

Jag försökte hitta bot och jag försökte hitta svar. Men som jag skrivit på bloggen tidigare – ju mer jag ansträngde mig och ju desperatare som jag sökte efter svar och en lösning, desto tröttare blev jag. Så trött att döden började verka mer och mer lockande, trots osäkerheten om vad den egentligen innebär.

Gud är livmodern

När jag tog emot Jesus och lät honom förlåta och tvätta mig ren från mina synder så att Gud YHVH kan ta emot mig som sitt barn – så hamnade jag precis som i den där livmodern. Den där omslutenheten, vilan och trösten som jag längtat så mycket efter, den fann jag i Honom och den gav han till mig genom att placera den som en livgivande gåva inom mig.

Jag vet inte om Gud har en livmoder, jag tror faktiskt inte att han har det, men det spelar ingen roll, för det var egentligen inte en livmoder som jag längtade efter. Det var Gud Fader, alltings och min skapare, som jag längtade efter. När jag läser Bibeln så kan jag bara nicka och känna igen beskrivningar av Gud, för nog beskrivs “Guds livmoder” där alltid, men på andra sätt:

“Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand”
Psaltaren 139

gudhand

Herre, mitt bergfäste,
min borg och min räddare,
min Gud, min tillflykts klippa,
min sköld och min frälsnings horn,
mitt värn.
Psaltaren 18

“Med sina fjädrar skall han övertäcka dig,
under hans vingar skall du finna tillflykt.
Hans trofasthet är sköld och skärm.”
Psaltaren 91

 

Nu har jag varit fri från depressionen i över två år. Och det är inte det att jag inte har känt oro, sorg eller ångest under de här åren och att jag har blivit “botad” från svåra känslor, det har jag inte, kära nån det är nog snarare så att jag fått lära mig att över huvud taget ta i och verkligen känna svåra känslor mer än vad jag gjort på många många år. För jag har hållit svåra händelser och känslor (faktiskt även positiva känslor) på avstånd allt för länge. Men där Guds Ande bor, och han bor i mitt hjärta, där känner jag alltid ro, värme och glädje, även om resten av mig går igenom allt möjligt annat jobbigt. I mitt liv här på jorden finns skiftningar, i mitt sinne finns också skiftningar, men i den del inom mig som inte är av denna jord och av mitt sinne, i den delen är det stilla och där finns min vila.

Om än min kropp och min själ tynar bort,
så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt”
Psaltaren 73

Deprimerad har jag inte blivit igen. Nedstämd har jag varit, ibland veckor i sträck, men depressionen och dess utmattning har hållit sig ur vägen.

Men nu, sen jag blev gravid, har jag undrat. Nu när jag har sovit i timmar mitt på dan och jag inte har orkat börja med middan fastän klockan är över fem. Nu när jag ofta inte har haft ork att gå till kyrkan, sammankomster eller att umgås med nån och knappt har haft energi att göra det jag måste, så har jag flera gånger stannat upp med ökad puls och en känsla av plötslig skräck inför tanken:
– Är jag deprimerad?

Åh Gud, jag vill aldrig mer tillbaka dit. Jag vet att det definitivt inte är omöjligt, för kristna kan uppenbart bli deprimerade de med. Det är inte ens ovanligt. Även i Bibeln kan man läsa om överlåtna (alltså starkt troende och Gudstrogna) människor som blir deprimerade och mår riktigt dåligt. Flera gånger har jag fått fråga mig själv:  Är depressionen tillbaka? Är det därför jag är så trött?

Och varje gång som jag har känt efter så har jag snart kunnat konstatera att nej, jag är inte deprimerad. Jag är bara trött. Jag är trött för att min kropp håller på att tillgodose en helt ny människa sina första fysiska byggstenar. Jag är trött för att kroppen blivit tyngre och hjärtat och lungorna får arbeta hårdare. Det finns säkert fler skäl till att jag är trött också. Men jag är inte själatrött, inte trött på livet, jag har inget glupande stort svart hål i bröstet, jag har inte en klump i magen och jag funderar inte på hur jag ska orka ett år till, en månad till, eller en dag till, och jag fantiserar inte om bästa sättet att ta livet av sig. Jag ser fortfarande fram emot livet i evigheten. Jag är trött nästan jämt – men jag är inte deprimerad. Jag är omsluten på alla sidor och Han håller mig i sin hand.

Bilder, Gravid, på Sonja

Smådramatik på MVC (vena cava-symdrom)

Idag var jag på besök hos MVC. Vi började kontrollen med att jag låg på rygg och fick höra hjärtat på barnet. 140-150 slag i minuten nånting, det hördes att det var några av de bästa hjärtslagen nånsin, även om högtalarna på apparaten lät ungefär lika sprängda som förstärkarna måste ha låtit efter en… Jon Bon Jovi-konsert på 80-talet?

Jag berättade för barnmorskan att jag brukar få rätt svår yrsel och en känsla av syrebrist några gånger om dagen. Då brukar jag behöva lägga mig ner en stund.

Det visade sig att jag troligen verkar lida av cirka världens vanligaste graviditetsbesvär “vena cava-syndromet”. Hade aldrig hört talas om. Det uppstår när den växande livmodern lägger sig mot en stor ven som ligger vid ryggraden och som ska leda in syrefattigt blod i hjärtat. När det syrefattiga blodet inte kommer in i hjärtat ordentligt så får jag inte ut nytt syresatt blod (antar jag) hur mycket jag än andas och då blir det som det blir.

medicinskforklaring

Se för Guds skull inte bilden som en förklaring på syndromet för det här är bara jag som tokgissar och leker att jag är illustratör i en medicinsk tidskrift.

Bara ett par minuter efter detta, när vi gått iväg för att göra några prover, så drabbade det här vena cava-syndromet mig värre än vad det gjort hittills. Jag blev yr, det flimrade i ögonen och pep i öronen, hela jag blev svettig och så kändes det som att jag skulle spy. Då sänkte barnmorskan världsvant min provtagarstol så att jag kunde lägga mig på sidan och vila.

Medan jag låg där så kom ännu en barnmorska som från ingenstans och började badda min panna med kallt vått papper. Osäkert om jag känt ett skönare kallt och vått papper i ansiktet tidigare. För det var verkligen jätteskönt. Efter det fick jag ett glas saft. Jag kände mig som royalty.

Förmodligen så blev det så här för att jag legat på rygg ganska länge medan BM skulle hitta och lyssna in Jon Bon Jovi hjärtljuden. Jag ligger normalt aldrig på rygg nu för tiden på grund av obehaget så nu när jag gjorde det så blev det väl extra illa.

Man kan ju tänka att om det klämmer på så här ofta på vena cava redan nu i v26, hur blir det då när barnet är ännu större? Men barnmorskan sa att livmodern kommer att sjunka ner med tiden. Och det får man väl hoppas, annars kommer jag ju få svimningskänslor jämt eller rent utav börja svimma. Jag har redan börjat tänka ut hur jag kan svimma på minst pinsamma vis om jag behöver svimma exempelvis på väg till jobbet (jag tycker inte om att ställa till med en scen, men kanske ska jag bara släppa det och fundera ut ett sätt att gå all in också?).

Jag är i alla fall väldigt glad över att få bo i ett land där man bryr sig såhär mycket om sina havande. Vi brukar rätt ofta tacka Gud för Sverige i kvällsbönen och även om vi brukar be för Sverige med så vill jag bara säga att idag känner jag mig extra glad för hur vi har det. Inte för att det som hände var särskilt dramatiskt egentligen, haha verkligen inte, utan bara för att jag insåg lite extra hur lyxigt vi vanliga svennar har det.

20180103_142811

Jag och hunden