Abort lagligt fram till födseln

Visste ni att man i Canada får abortera sina barn ända fram till förlossningen?

Ni som tycker att abort handlar om “kvinnans rätt till sin kropp”, vad tänker ni om det? För där har vi ju ett land som verkligen lever ut den frasen fullt ut. I Sverige har ju kvinnor bara “rätt till sin kropp” fram till v18, senast till v22.

Anser ni att Canada är ett föredöme när det kommer till kvinnors rätt till sina kroppar?

Jag personligen blir helt förfärad när jag tänker på det. När jag nyss fött Stig tänkte jag på alla barn som är i precis samma fas i livet som honom men som helt lagligt får dödas i Canada. Hur kan ett samhälle ens få kallas för civiliserat där sånt tillåts?

Men jag tänkte mycket på abort under graviditeten också. Ända fram till v18 tänkte jag på att jag skulle kunna döda Stig när jag ville, no questions asked. När jag kom in i v18 kändes det som en seger, fast inte lika mycket för mig som för mitt barn, för äntligen fick han ett egenvärde även i samhällets och vårdens ögon. Om jag sökte abort efter v18 så skulle det finnas människor som försvarade honom, som skulle tala kärleksfullt om honom och kanske erbjuda mig som mamma alternativ, uppmuntran och hopp. Det känns bra när även andra ser ens barns värde och att det finns folk som skulle kunna hjälpa både mig och barnet om vi skulle hamna i nån slags kris.

För hamnar en gravid kvinna i kris på något sätt, ja då är barnet automatiskt också i kris. Så är det bara.

IMG_1221

Min pojke i vecka 12 och redan så söt. Svårt att se på bilden men han låg där inne och kickade och viftade med sina små paddlar till händer.

Jag har tänkt på allt som kan pressa en kvinna till abort. Omständigheter, rädsla, ovisshet, ekonomi, psykisk ohälsa, missbruk, familjemedlemmar, tabun, egoistiska våldsamma manipulativa kärlekslösa män, . Bristen på alternativ. Jag har tänkt på kvinnors utsatthet, på de krav som kvinnor lever under, på normer, ideal och längtan. Jag har tänkt på alla aborter som sker på grund av ren okunskap.

Jag har tänkt på det kalla och elaka språket som många tyvärr använder på ofödda. På skällsorden, skällsord som “tumörer”, “parasiter”, “inte levande”, “inte mänskliga” och “cellklumpar”.

Kan inte ni som använder er av såna ord när ni pratar om ofödda bara sluta med det? Ni måste kunna bättre än så.

Vi tog några såna där ljuvliga gravidbilder! #sladdis2018

Häromdan vaknade jag upp efter en tupplur och kände att yeah nu kör vi, nu går vi ut i skogen mitt barn (jag sa det till 12-åringen) och så får du fotografera min mage vid nån skogsväg eller nåt. Medan jag så klart har på mig nåt annat än en gammal slapp t-shirt och gravidtights. Här får ni ett par exempel på resultatet.

37806912_Unknown

37807664_Unknown

37807360_Unknown

Det var kul och nu har vi något annat än bilder där jag står hemma i badrummet bland tvättkorgar (jag förstår inte varför jag tycker att det är så ansträngande att fixa så att jag blir fotad nån gång omsänder?).

Jag har gått över det beräknade datumet med två dar nu. Visst känner jag att kroppen håller på att förbereda sig på detta obegripliga som förlossning innebär, men känslan är ändå att det här kan ta tid. Men nån ocean av tid är det ändå inte frågan om, det inser jag ju. Ändå känns det såååå långsamt. Men 20e april. Det var det datum som jag själv beräknade det till innan ultraljudet. Så runt 20e kanske?

JAG ÄR FRIIII

Idag jobbade jag min sista dag.

Så här känns det:

Nej jag skämta ba.

Så här känns det:

(jag är alltså valen)

Och då ska ni veta att jag gillar mitt jobb men det ska bli så skönt att kunna ligga i sängen som en flodhäst ända fram till förlossningen nu (med avstick för en och annan lättare form av aktivitet).

IMG_0409

Bild från jobbtoaletten idag. BF i morgon. 

Uppdatering om den extrema magklådan

Jag kan med glädje berätta att min magklåda har försvunnit helt. Nässelutslagen och den torra huden är borta och huden är helt bebismjuk och soft som en barnskinka. Skrovlet och torftligheten och hettan (huden var röd och kändes het som att den brann) är helt och hållet väck.

Har nämnt magklådan här (bild) och här till exempel.

Jag kan inte beskriva hur jobbig jag tycker att klåda är och denna på magen är nog den värsta som jag har upplevt. Jag har vissa dagar gått omkring gråtfärdig med en känsla att vilja fly min egna kropp. Men nu är det lugnt och det känns jättebra. Kroppen är bara min och bebisens nu.

Jag tar inte för givet att den är borta helt utan tar det dag för dag men nu har jag varit utan eksem och kli i drygt en vecka och huden på magen är som sagt som helt utbytt och det gör jättemycket för mitt humör.

IMG_0397

Vänster sida är före och höger sida är nu. Som ni ser är det fortfarande rött, men nässelutslagen och irritationen är väck.

Jag är så klart övertygad om att det är Jesus som varit i farten så jag vill utöver honom tacka er som bett. Det märks att han har en himla omsorg om mig nu och det märks mycket på små saker, hur han underlättar för mig i vardan (tex leder mig rätt när jag ska nånstans där jag inte varit förut, eller att han håller bussen så jag slipper vänta till nästa). Hur han gör det lilla enklare, hur han gör vägen rakare. Det är liksom inte sjungande änglakörer som står längs vägkanterna och kastar konfetti på mig utan det är mer hand på axeln och strykningar på kinden och puss i pannan.

Och det här gör han även fast jag inte söker mig till honom nåt särskilt mycket nu. Jag har blivit så uppslukad av min egna fysik så jag läser inte Bibeln som jag brukar och pratar knappt med honom om dagarna och kyrkan får jag kämpa mig till och väl där så typ sover jag. Jag är så himla uppslukad av mig själv och graviditeten nu så det är inte klokt.

Jag undrar ganska ofta varför han är så fin mot mig hela tiden. Det är som att han älskar mig helt obegripligt mycket av skäl som inte går att förstå.

Nu ska jag hitta reda på något att äta och fylla den här magen med ännu mer, så den blir ännu trängre (på allvar: i morse trodde jag på riktigt att jag måste ha brutit foten på barnet mot mina revben när jag böjde mig ned för att plocka upp en nässpray från golvet. Det LÄT! Jag hoppas verkligen att det bara var på mig som det gjorde ont!).

Tankar inför förlossningen #sladdis2018

Nu är det bara fyra dagar kvar till Beräknat Födslodatum och jag tänker mer och mer på förlossningen. Den får gärna komma nu. Nu. Nu. Eller varför inte… nu.

Jag känner mig ganska konstig i kroppen och skallen just nu. Svullen och väck. Det är som att alla ljud går direkt in i hjärnan på mig och att jag hör saker baklänges. Igår gick jag hem tidigare från jobbet för jag mådde illa. Jag vet inte hur mycket plats den här ungen kan ha just nu men inte är det mycket.

trangt

 

Jag känner ingen direkt oro inför förlossningen. Jag kan inte styra över det som kommer hända, det enda jag kan göra är att hantera det som händer så gott jag kan, och det tänker jag göra.

Jag har inte varit orolig inför de andra förlossningarna heller. Första var skitjobbig, jag förlorade blod i överkant och fick en nära döden-upplevelse. Andra förlossningen var lätt, så jag har provat på två slags förlossningar. Den här kan bli lik någon utav de två eller ingen utav dem.

Jag hoppas att få uppleva att vattnet går den här gången i alla fall. Jag föreställer mig att det är roligt med vattenavgång.

vattenavgang

Jag har köpt supermega-bomulls-bindor, amningsskydd, smågodis, MER och sånt som jag har packat ned i förlossningsväskan. Målet är att åka hem så tidigt som möjligt och att jag inte ska behöva skrivas in på BB. Jag vet inte vad jag ska på BB att göra om allt går som det ska. Jag åkte hem så fort som möjligt efter att jag fött senaste barnet och det var skönt.

Det är jättetråkigt på BB.

Jag längtar efter att få börja lära känna vem den här personen är. Jag vill veta hur han eller hon ser ut också. För även om en bebis utseende hinner ändras rätt mycket innan den når vuxen ålder så är det ändå intressant att se hur barnet ser ut som nyfött. Just nu känns det så diffust och svårgreppbart att jag har ett barn där inne. Ett barn av samma kaliber som mina andra två barn som jag har betydligt lättare att förstå att jag har.

Nä jag har jättesvårt att formulera vad jag känner just nu. Min hjärna är tjock och jag får tvinga ut orden. Jag vet inte riktigt vad jag vill göra? Jag vill sitta och stirra ut i luften, sova, och gå på lång skogsvandring – alltihop vill jag göra samtidigt. Hjärnan är både trött och rastlös.

Nu ska jag ut och lufta hunden i alla fall.

Ljuva gravidbilder – värt eller ovärt?

Kanske borde jag passa på att ta några ljuvliga gravidbilder på mig nu. Nu innan jag föder och sannolikt inte blir havande igen. Ni vet den typ av bilder där man springer omkring med en cruella deville-isdrottnings-isbjörns-cape mellan olika träd på skogsstigar med nåt drömskt och moderligt i blicken. Borde jag ta en sån bild?

Är det värt ansträngningen?

Egentligen är jag inte sugen men kanske ångrar jag mig om jag inte gör det?

Just nu har jag mest såna här bilder:

IMG_0250

 

Jesus är uppstånden och jag har köpt nappar #bilder #sladdis2018

Som jag redan har sagt så gillar jag verkligen påsken. Den här påsken har varit urmysig fastän jag inte har gjort någonting särskilt alls. Jag har varit hemma och jag har dessutom undvikit solen. Man kan lätt inbilla sig att ledighet bara är värt nåt om man är ute i vackert väder tillsammans med människor som man älskar men jag lovar att ledighet kan vara ovärdelig även om man så gömmer sig bakom persienner och väser när solen snuddar huden som vore man en vampyr.

Vet ni om vilket av de många löftena Gud lovar i Bibeln som jag tycker mest om? Okej, kanske inte mest, men det ligger högt upp på listan i alla fall:
“Dessa är de som kommer ur den stora nöden, och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tabernakeltabernakel över dem. De skall aldrig mer hungra eller törsta, inte heller skall solen eller någon annan hetta träffa dem.” Uppenbarelseboken 7:14-16

INTE HELLER SKALL SOLEN ELLER NÅGON ANNAN HETTA TRÄFFA DEM.

Bam!!!! Hade nån visat mig det här Bibelstycket en solig sommardag anyday in my life och jag hade kanske blivit frälst tidigare.

IMG_0267

Här gör jag ett tappert försök till ett liv i solen i alla fall. Jag och maken gick runt ett kärr/en damm eller vad det nu är, och hunden (som är på löpen just nu) betedde sig konstigt och roligt hela tiden.

På skärtorsdan var vi på kyrkan och jag tror att skärtorsdan är min favorit-kyrkodag på året.
Det finns mycket jag undrar över när det kommer till svenska kyrkans seder. Men när det kommer till avklädandet av bordet där framme och nedsläckandet av ljus och lampor medan de läser psalm 22 (alltså från psaltaren, boken i Bibeln).. det är mäktigt. Det är som att det slår mig så tydligt då. Att han verkligen led och dog. Det är så hemskt men så enormt.

På söndan gick vi till kyrkan för att höra om uppståndelsen, men det gjorde vi i Linneakyrkan i Göteborg. Jag mådde så illa och var så sömnig så jag nickade till flera gånger under mötets gång. Mot slutet kändes det som att jag kanske skulle få diarré (det var absolut falskt alarm), men det är så det är när man är i detta välsignade tillstånd. Är glad att vi for dit, det är gött att vara där även om man inte hänger med till 100%.

En sak slog mig medan jag satt där, och det var att Jesus uppstod på veckans första dag (alltså söndan). Vad var det Gud sa första dagen av skapelseveckan? “Varde ljus”. Och vad säger Jesus om sig själv? “Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh 8:12). Så jag hade ett litet varde ljus-moment kan man kanske säga.

Tänk att jag har fått möta Jesus. Jag är helt fascinerad av att jag har fått det. Att när jag läser Bibeln om Maria från Magdala när hon möter Jesus uppstånden utanför graven så är det inte en jättekonstig historia jag läser utan jag känner snarare att jag och Maria har rätt mycket gemensamt.

IMG_0273 (1)

Så här ser jag ut just nu. Jag är i v39. Så när som helst nu. Tidvis kliar magen väldigt mycket men senaste tre dagarna har det varit lugnt. Tack gode Gud för det för när det har varit som värst har det känns som att jag ska förgås av plåga. Det har kliat kliat kliat men gjort ont ont ont om jag gjort något åt saken.

Jag och 12-åringen har packat bebisens grejer i BB-väskan nu, så nu är det bara mina kläder kvar. Hemma har vi spjälsäng, bebiskläder (tvättade!), skötbord, lite krämer för röd hud, handdukar, blöjor… och jag har beställt ett par nappar, amningsinlägg, och lite sånt. Så vi börjar närma oss redo-mode här hemma.

Jag gillar dock att vara lite ofärdig för då känns det som att bebisen kan vänta lite till “så att vi hinner”, och då känns inte tiden lika ansträngande långsam.

För just nu är den verkligen långsam. Jag spanar efter slemproppen vareviga dag. Vilket trots allt är ett ganska roligt nöje som jag kommer att sakna när barnet fötts. Påminner om bilbingo. Nä jag skojar bara, vem saknar egentligen bilbingo när resan väl är över? Vem sitter vid resans destination och ba “tänk om jag fick spana lite mer efter röda bilar längs efter en väg, det är ju så roligt!!”. Det är lite samma med slemproppar.

Nä nu ska jag avrunda och hacka lite grönsaker. Det är tacotisdag och lite bönkväll tillsammans med några andra familjer. Min uppgift har lite blivit att hacka grönsaker. En hedersuppgift tycker jag själv.

Ha det bra allihopa!

Nu känns det mer verkligt #sladdis2018 #vecka36

IMG_0087-ANIMATIONHej hej.

I helgen var jag och 12-åringen och handlade lite bebiskläder på second hand på Equmeniakyrkan. Det blev en garderob upp till stl 68 för 314 kr. Här är ett urval:

kläder

Nu fattas bara resten. Skötbord, byrå, barnvagn, babysitter.. but we are getting there. Egentligen behöver man inte så himla mycket till en nyfödd. De är inte världens mest materiellt krävande människor. Dessutom om de får infektioner eller sår så kan man ju alltid duscha dem med bröstmjölk. Fler som fått det rådet? Att om barnet har nästäppa, röda ögon, röd rumpa eller borrelia så ska man bara spritsa barnet bröstmjölk och invänta det strålande resultatet. Funkade det för er? Jag minns inte om det gjorde det.

Har vi inte hittat vagn till födseln så införskaffade jag i alla fall en ergonomisk sele redan i vecka 10.

Det börjar kännas mer verkligt och nära nu. Jag har börjat få små små förvärkar av och till och det bidrar till verklighetskänslan. Jag börjar kunna känna blodsmaken av förlossningen i munnen.
Samtidigt som jag längtar efter förlossningen (eller snarare det som kommer efter) så försöker jag suga åt mig av graviditeten också eftersom den förmodligen är min sista.

Barnen tycker att det är fel. De tycker att barnet måste få ett jämngammalt syskon att leka med precis som de fick. De tycker synd om barnet när jag säger att jag inte har någon som helst lust till att skaffa ytterligare ett barn bara så att de ska kunna leva rövare. De bara suckar åt mig. Men bra. Då gjorde vi rätt val då som skaffade dem tätt  eftersom de verkar så fruktansvärt nöjda med det. Guldstjärna i kanten till oss!

vecka 36

Om ni undrar över högen bakpulver på mattan så var det för att torka upp en hundspya. Om ni undrar över det orangea kuvertet så ser det mörkt ut för min pension.

Tänk om jag får ett barn som gillar sån här dynga #video #sport

Jag har en son på 10 bast och idag kom den här tidningen med posten som en missil. För de hoppas förstås att han ska se denna och vilja veta mer om dessa svettiga karlar i syntet så till den grad att jag blir tvungen att lägga pengar på eländet.

IMG_0075

Hahah, jag skrattar djupt och hånfullt, för det har de inte mycket för. Den här åker direkt ned i soptunnan. Tänk att det finns barn som är intresserade av och vill läsa sånt här. I min familj, i min sfär, så känns det i det närmsta overkligt.

Enda fotbollsspelaren som vi har nån kännedom om utöver Messi och Ronaldo är Dante. Men det beror enbart på den här videon som jag och barnen spelade in en gång i tiden. (tryck här om inbäddningen inte funkar)

I den här familjen är ingen intresserad av sport. Och med ingen sport menar jag verkligen ingen sport. Vi ser inte ens när det är VM och EM och såna saker. Vi ser inte ens “stafetten i skidskytte” eller “storslalomåket där Lisa-Stina Nånting har medaljchans”.

Men tänk om jag just nu, i min mage, bär en liten sportfluktare? Sannolikheten är större att barnet har en extra tumme i pannan men ändå – tänk om. Det är en lustig tanke. Ett barn som vill hänga på fotbollsplan. Ett barn som slänger av sig tröjan i extas när den gör mål (gör mål!?), för att härma nån av sina idoler. Ett barn som hänger posters på män från “Real Madrid” ovanför skrivbordet. Tanken är helt absurd. Men tänk om?

Det barnet skulle bli som kaninen i den där barnboken. Ni vet när det är en prickig kanin som föds i en kaninfamilj där alla andra kaniner är kritvita. Och kaninen ba “jag är så annorlunda”. Så skulle det vara för det barnet.

Men barnet skulle knappast behöva “ge sig ut i stora vida världen” för att se att det finns fler som honom (om det är en pojke)…

Läs den här texten som handlar om hur fotboll uppfattas av människor som inte bryr sig om fotboll. 

En av de roligaste texter jag läst.

Vad har hänt med mitt hår?


Senaste veckorna har jag inte tvättat håret med schampo alls. Ändå blir det inte flåttigt. Jag har försökt sluta med schampo mången gång utan att lyckas. Jag har tvättat håret med bikarbonat och såpa och allt möjligt som gjort att håret stinker och kliar. Men nu har jag inte gjort något alls. Och: inget flått.

Ja jag vet. Det är förmodligen hormonellt. Det är antagligen på grund av graviditeten. Så fort ungen är ute så går väl mitt hår tillbaka till att bli flåttigt med regelbundna mellanrum och jag, som är omedveten och inte orkar kolla upp allt jag köper, köper väl säkert nåt schampo fullt med microplaster som åker ut i havet och förgör allt som är heligt (jag skojar bara! det allra heligaste som finns kan inga microplaster i världen nånsin förstöra! värt att tänka på ni som vill ha något att hålla fast i mitt i all denna förgängelse och känslan av att sitta fångad på ett sjunkande skepp) (jag snackar alltså om Jesus som vanligt, det är han som microplaster inte har någon makt över) (ej heller blöjberg)

gravid med hår

Här är jag. Höfterna luckras upp, bäckenet mjuknar, ryggen känns stabil som en banan och när jag ligger ner kommer det ljud ur strupen som påminner om ljuden i Stephen Spielbergs Jurassic Park. Men håret är bra. Bättre än på många år.

Och när jag ändå bloggar om vardagens små viktigheter. Här är en sak till för er att bita i: 

TACOS MED “TACOKYCKLING” BÖR ELIMINERAS. Fick detta erbjudande från *en mataffär* som påminde mig om det.

tacobajs

Och jag blir så besviken på dem att de ens kommer med denna vridna idé. Vad tusan har kyckling med tacos att göra? Tacos äter man med köttfärs.

Jag har prenumererat på Linas Matkasse ett tag och jag kan säga att hon ständigt vill uppmuntra till nya spännande (det är säkert så de formulerar det, “nya och spännande”) tacovarianter så ca varje gång det är nåt med tacos med i matkassen så är det med… kyckling. Jepp, det är så “nytt och spännande” inom tacorecept tydligen definieras. Man byter ut färsen mot kyckling.

Och jag bara skakar på huvudet.

Jag gör gärna tacos med olika sorts färs. Jag kan även göra tacos med vegetarisk soja-färs, det är gott. Men kyckling som inte är en färs? Det är dumheter. Det är olämpligt och det är dumheter, två ovälkomna saker på en och samma gång.

Nej nu börjar det närma sig middagstid. Vet ej vad vi ska äta men vet vad vi inte ska äta i alla fall, och det är bra.