Förföljelse av kristna runt om i världen

Idag i kyrkan hade vi besök av Andreas Reinhard från Open Doors, en organisation/nätverk som fokuserar på förföljda kristna världen över.

IMG_2470

Han pratade om Open Doors kamp och stöd både genom bön och direkt handling. Han berättade om hur läget är i till exempel Afghanistan, Indien och Nordkorea.

Vi har det så himla lyxigt här i Sverige. Det värsta som i regel händer här (som infödd svensk som inte har någon religion i ryggen) när man säger att man är kristen är att man blir idiotförklarad och kallad för psykotisk, hjärntvättad eller extremist. Men på många ställen i världen rör det sig om våldtäkter, tortyr, misshandel och mord riktat mot kristna.

Vi fick höra om ställen i världen där man kan göra vad man vill mot en kristen utan att behöva möta rättsliga följder. Ändå fortsätter människor att vara kristna på grund av det vi funnit i Kristus. För det vi har funnit i Kristus är så värdefullt att det är värt att dö för och det lever så starkt i dessa extremt förföljda kristna.  Här i Sverige vet vi väldigt lite hur det är att riskera att dö för sin tro.

Köpte tre stycken böcker/häften.

IMG_2472

  1. Guds vansinniga uppdrag av Nik Ripken.
    Boken handlar om ett par som åkte till Somalia för att sprida budskapet om att Jesus befriat oss, men de fick åka hem utan att se att det “fungerade”. “Hur behåller man hoppet när mörker är allt man ser?” är en fråga som ställs på baksidan av boken. Jag köpte den här boken för att jag vill veta mer om svårigheterna i tron. Många människor lämnar tron och “ger upp” eftersom de inte ser några resultat på deras vandring med Jesus. Jag vill veta mer om det här. Jag vill bättre förstå de som lämnar tron, och en dag så kanske det är jag som befinner mig i detta mörker?
  2. Bön där striden utkämpas
    Jag kan bli rätt störd på böcker där man ska “lära sig be effektivare” “lära sig böner som förändrar livet” osv som om det är nåt man behöver gå kurser för. Bön är enkelt, mycket enkelt. Det svåra är att ta sig tiden. Förstår ni hur jag menar? Det finns mycket att dela och lära och undersöka kring bön och det ska man göra, det är coolt och intressant. Det jag har svårt för är  “lär dig knäcka bönens KOD och möt FRAMGÅNG i tron”-tugget då det inte skiljer sig mycket från vissa ockulta new age-grejer där allt är teknik för att nå “upplysningen”. Som nån slags andlig elitism där de “med rätt kunskap” har bättre kontakt med “överheten” eftersom “de knäckt koden”. Med Gud behöver man inte knäcka nån kod. Det enda man behöver göra är att tala till honom i Jesu namn. Ärligt och rakt.
    Med det sagt, hehe, det här är i alla fall inte en sån bok utan det är en bok som delar tankar och reflektion kring bön! Sånt som jag gillar! Tycker den verkar bra!
  3. 15 lärdomar den förföljda kyrkan gett mig
    Ett anekdotiskt häfte skrivet av Ronald Boyd-MacMillan, utgett av Open Doors. Jag älskar anekdotiska reflektioner!

Nä nu gråter lilla mr. Stig. Måste posta inlägget [knyter på mig en cape av plastad frotté] och göra min plikt!

Lider inte svensk kristenhet ett enormt underskott på uttydare av tungotal?

Ni har kanske hört talas om tungotalets gåva. Det är en gåva som man kan läsa om i Bibeln och som handlar om att man kan tala typ genom Anden med ett särskilt språk. I Bibeln står det ingenting om att Jesus använde den här lite märkliga gåvan utan den framkommer, såvitt jag vet, för första gången vid pingsten. Och då var det inte bara “änglars språk” som talades utan mänskliga språk så att folk från andra länder kunde höra om Jesus på hemspråket och på så sätt komma till tro.

Tungotal är en sån där grej som jag tyckte verkade himla stört innan jag själv blev frälst, för det enda jag hade hört om tungotalet var ett rykte att det fanns “frireligiösa” möten där folk stod och grät och skrek hittepåord och jag tänkte att det lät som en mardröm. Som att kristna var som djur.

Sen när jag blev frälst så fattade jag att tungotal i sig inte är något konstigt utan helt normalt (eftersom det står att läsa om det i Bibeln som nåt man kan förvänta sig) men jag var ändå rädd inför att behöva höra det första gången, för jag var rädd för att det där ryktet jag hörde nån gång i högstadiet skulle inträffa och jag ville inte behöva stå i ett rum där folk ligger på golvet och rullar och ropar ut ljud på måfå i full extas. Det vill jag förresten fortfarande inte.

Jag har i alla fall hört många tala i tungor sen dess och det har inte varit några konstigheter alls utan snarare så har det känts naturligt.  Ska man likna det med nåt så är det väl i så fall med en personlig dikt eller sång mellan en person och vår Gud. För det är så tungotal beskrivs i Bibeln också – som en gåva man fått mest för sin egen uppbyggnad och inte för församlingens uppbyggnad. (lästips 1 Kor 14)

Det står att om man prompt ska tala tungotal inför församlingen så att alla hör så får man minsann även se till att det finns nån med uttydningens gåva närvarande så den kan tolka så folk förstår och utomstående inte tror att de kristna är helt dumma i huvudet.

Och det är här en fundering kommer in. Det här med uttydningens gåva. Var är dessa uttydare av tungotalet? Jag har inte mött en enda en ännu. Beror det på att ni är så få, beror det på att jag mött uttydare men ämnet inte har kommit upp, eller beror det på att jag har väldigt begränsad erfarenhet av människor som talar tungotal högt i församlingen? Hur det än ligger till, komsi komsi tungotalstydare! Where ever you are! Kom ut kom ut och börja tyd!

Och så kanske ni undrar om jag har tungotalets gåva…
Jag kan inte påstå att jag har vanliga talets gåva ens. Och tungotalets gåva känner jag inget direkt behov av? Jag tycker det räcker fint att andas med Gud. Ibland när jag vill tala till honom men inte finner ord så brukar jag låta orden gå bara under väldigt tysta former men jag har aldrig “brustit ut” i tungotal. Känner ingen direkt längtan efter det heller, även fast ett par personer har sagt att tungotalet är viktigt att ha och nåt man verkligen ska be om. Men jag har svårt att tro att det är jätteviktigt? Faktiskt. Men jaja, jag har sagt till Gud att är det så viktigt att jag ska tala i tungor så gör då att jag brister ut i det. Än så länge har det inte hänt men vem vet, maybe some day.

Nåt jag däremot längtar efter är uttydningens gåva, så den har jag bett om. Jag hoppas att jag får den. Jag måste få den. Blir besviken om jag inte får den. Allvarligt. Jag blir jättebesviken. Hör du det Gud? Klart att du gör.

Och jag vet vad ni tänker och nej, jag tror inte att man kommer att förstå Scatmans refränger bara för att man har uttydningens gåva. Eller? Nä. Eller?

Därför ser kristna töntiga ut

Jag var ickekristen (även kallad hedning – älskar detta dramatiska ord) i 30 år, och ni vet vad det betyder va? Det betyder att jag såg på kristna med en ickekristens ögon i 30 år. Och vet ni vad jag såg?

Mången tönt.

Stora, mellanstora, och små. Töntar i alla möjliga former och varianter. Hjärntvättade. Omedvetna. Bakåtsträvare. Glädjedödare (kanske framförallt glädjedödare?). Och så hade de nåt småstörigt i sina ansikten som det var svårt att sätta fingret på exakt vad det var.

De pratade om Jesus och tackade honom för allt, till och med saker som bönder, vetenskap, ambulanspersonal och läkare uträttat. Vilken nonchalans. De tog Bibeln och det som står i den på allvar som en angelägen och aktuell text fastän den är tusentals år gammal. De kunde även säga saker som att sex utanför äktenskapet och MTV är dåligt och så hade de en töntig stil. Okej en del hade inte ett dugg töntig stil men det var ändå nåt konstigt över dem. Nåt var konstigt över dem även om de var rätt trevliga där de satt i sitt tält och bjöd på soppa när man var ute och söp på samhället.

Sen mötte jag själv Jesus, och vet ni vad jag tänkte när jag insåg att jag faktiskt är kristen nu och att de där kristna som varit så töntiga i alla år faktiskt hade haft rätt hela tiden? “Men jag är ju inte den kristna typen” tänkte jag.

Vilket betydde ungefär “men jag är väl inte en tönt?”

dintont

Och vet ni vad jag insåg, när mitt behov av att vara så där krampaktigt “avslappnad och rolig” hela tiden som jag var förut avtog och jag bara ville prata om Jesus hela hela hela tiden även fast jag förstod hur jag skulle kunna uppfattas?

Sköldarna. När Jesus kliver in i ens liv så blir Gud ens skyddsmur mot hoten i omvärlden, och de sköldar som man själv forcerat fram genom år av erfarenhet, sårade känslor, arbete, övning, imitationer, överlevnadsstrategier, svett och tårar – de monterar Jesus ner och ersätter med sitt blods beskydd. För det tar massor av kraft och energi från oss att försöka upprätthålla de här sköldarna. De väger mycket och tynger ner våra själar.

Kom till mig alla ni som är trötta och bär tunga bördor, så ska jag ge er vila
– Jesus

Jag insåg att det var det som hade gjort att jag uppfattat kristna som så mesiga. De är ju obeväpnade och svaga. I sig själva alltså. Kristus är den som skyddar och klär dem, och det är liksom… en annan slags styrka som lätt tas för svaghet. Men det fattade inte jag innan jag blev kristen. Så när jag såg dem gå omkring sårbara och annorlunda så blev jag provocerad. Och den bästa beskrivning jag kunde komma på för att beskriva det jag blev provocerad av var “töntar” (eller liknande).

Men Herren har svarat mig: ”Min nåd är allt du behöver. I svagheten fullkomnas nämligen kraften.” Därför vill jag hellre skryta över min svaghet, för att Kristus kraft ska bo i mig. Jag är därför glad över svagheten, över förolämpningar, lidanden, förföljelser och svårigheter för Kristus skull. För när jag är svag, då är jag stark”
– Paulus (2 Kor 12:9-10)

Och nu är jag också under det här skyddet. Svårt, men ändå lätt i jämförelse med hur det var innan. Skulle inte vilja byta tillbaka för allt i världen.

En hel del av mina skydd och gamla reflexer sitter fortfarande uppe. Jag är ännu ingen öppenhjärtad mjukiz som litar fullt på Gud. Men bit för bit monteras de gamla skydden och reaktionsmönstren ner. Bit för bit visar Jesus mig att han är att lita på. Och min själ sjunger.

“Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött.

“Amen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” 

 

När en domedagsorgel förstör en hel låt #orgel

Jag håller långsamt på att arbeta ihop en Spotify-spellista till lilla Stig. En självklar låt att ha med är psalmen “Tryggare kan ingen vara”.

Det tråkiga med den är att Carolas version är bäst på Spotify – förutom det att den avbryts av värsta domdedagssolot på orgel.

Herren min Gud vad tänkte dom när dom la in det där? Var det Carolas idé? Eller kom det en karismatisk man med bockskägg och övertalade henne en dag då hon var ute i öknen?

Tycker låten är så himla mysig att lyssna på men så kommer detta bombastiska vräksolo plötsligt och jag känner spontant att om min son får lyssna på detta okontrollerat så kanske han börjar slita benen av katter.

tryggarekaningenvara.jpg

Så jag har tagit bort Carolas version från listan och lagt till en version där nån kvinna vid namn Marit sjunger. Och den är inte alls lika bra i övrigt, men vad gör inte en mor för att skydda sitt barn?

Och inget ont om orglar generellt.. eller jo. Massa ont om orglar generellt! Jag som är en människa med sekulär utomkyrklig uppfostran behövde aldrig lyss på orgel när jag växte upp – förutom när det kom till the Doors som min syrra hade en period med ett tag. Och vad jag inte tyckte om the Doors! Lite av det berodde på att det lät som att Jim Morrisson dreglade tandläkarbedövat medan han sjöng, men mestadels så var det på grund av deras irriterande orgel faktiskt. Okej nu var det inte en kyrkorgel som de spelade på men nu ska vi inte vara petiga.

Fast, ärligt nu, så här är det: jag plågas generellt inte av orglar i kyrkan. Jag stormhatar inte orglar. Mina trumhinnor täcks inte av blod och tjära när jag hör en orgel. Det går an. Ibland passar det till och med. Jag vet ju dessutom att det är många äldre som skulle lämna sin tro på Jesus som Guds son ifall de inte får höra orgelmusik på söndagar och det är så klart värt lyssna på orglar för deras själars skull. Plus att orgeln är ett avancerat, sjukt steampunkigt instrument (och steampunk är ju lite creddigt?) men ändå på gränsen till sci-fi, och det kan kanske vara värt att bevara.

Men ändå… akustisk gitarr. Akustiskt piano. Enkelheten. Ljudet. Mmm. Mums. Gimme!

orgel.jpg

En liten psalm som avslut på bloggåret

Idag hade jag glömt bort att det skulle vara kyrka, men eftersom jag bor så nära så hörde jag kyrkklockorna ringa medan jag låg i sängen drog mig. Hör ni det, alla ni som ringer i kyrkklockor runt om i landet men funderar på om det ni gör verkligen är vettigt eller om ni kanske bör riva kyrktornet och bygga en bordpingislokal i stället: kyrkklockornas tid och funktion är inte förbi! (vilket bordpingislokaler iofs inte heller är)

Jag hoppade upp ur sängen och stegade de typ 50 metrarna dit och där så sjöng vi en av mina favoritpsalmer. Den fick mig att tänka på när det bara gått några månader sen jag tog emot Jesus och jag gick på alpha-kurs i Ytterby. Då sjöng vi just den här psalmen vid varje möte. Så jag tänker att jag delar den psalmen som avslut på det här bloggåret. Jag vet att det är många som kämpar där ute och som behöver och längtar efter ett tryggt hem att komma hem till.

20171231_110907

Här finns en version på youtube, även om jag är van med att den är lite… ja lite lite (en gnutta) mer energisk kanske.

Till er som bor nära Kungälv

Bor du nära Kungälv?

I hope you do för det händer lite roliga grejer här närmsta tiden.

Till att börja med har vi Personlighetens upprättelse på Kastalakyrkan. Den presenteras så här:

personlighetens upprättelse

Ni kan läsa mer här på hemsidan och här finns eventet på facebook.

Jag kan säga att jag ser fram emot det ganska rejält, jag menar, personlighetens upprättelse, det är ett ganska spännande namn på nånting och dessutom har jag hört att det ska vara väldigt bra.

Man behöver inte vara kristen för att gå så vill man höra/kan stå ut med en massa snack om Jesus så är det bara att anmäla sig och komma.

Sen har vi det här: 

14224715_10154491499363373_8238918740373681321_n

Bön är gött och kvällsmötet tror jag kan bli väldigt intressant. Jag vet inte vem K-G Jonsson är men han är säkert jättetrevlig, och vittnesbörd* är ganska svårt att motstå.

Så skriv in det i kalendern.

*Vittnesbörd är när man delar nåt från sina egna erfarenheter. “Det här och det här har jag sett och upplevt”.

Ena barnet döptes och det var SÅ fint

I helgen lät ett av mina barn döpa sig och det var faktiskt bland det vackraste jag sett. Det hela skedde i havet i blåsten medan vågorna skummade mot land.

Vi samlades intill stranden, sjöng, bad, och så gick vår präst ut i vattnet med de två som skulle döpas och medan de gick där sprack himlen upp så att solen sken på dem.  “Det var som att himlen öppnade sig” som nån (som inte ens är kristen) sa.

dop i havet

Så ja, när till och med en ickekristen använder sådana ord då vet man att det är vackert.

Jag kan säga att jag är glad att jag inte lät döpa ungarna när de var spädbarn. Men mer än så säger jag inte för denna gång för jag vill absolut inte göra det här inlägget till nån dopsyns-diskussion  (jag orkar inte – dopsynsdiskussioner kan vara så fett jobbiga när de kommer oombett. På riktigt! Fett jobbiga! Slår vad om att flera kristna som läser detta förstår exakt vad jag menar…).

Hur som helst så var dopet bland det vackraste jag någonsin sett. Det var övernaturligt vackert.

IMG_3063

(Och om ni är nyfikna på vår församling så heter den Kastalakyrkan)