Äta sova, äta sova, äta sova

Hej hej!

Jag tänkte att jag skulle ge ett litet livsryck i bloggen så att ni ser att jag lever. Jag passar på när lillen sover. Jo det är så här att jag har en alldeles i särklass låg stresstålighet och just nu fokuserar jag väldigt mycket på min vardagliga vardagsvardag, och då faller allt jag inte prioriterar bort.

Jag förstår inte hur andra människor får plats med så mycket i sitt schema. Som de som lagar mat, skjutsar till aktiviteter, är med i styrelser på skolor och allt möjligt. Jag skulle ha dött stressdöden direkt! Ja om inget mirakel hade skett, vilket det förmodligen hade gjort. Men utan mirakel = stressdöden!

Här får ni en vardaglig bild från igår.

0CF79F17-6208-4922-8D6B-A6442E333808

Just ja, de har öppnat biblioteket igen! Hurra! Jag tycker det är bättre än öppen förskola. För där måste man passa tider. Jag vill gå när jag känner för det och det passar. Öppna förskolan passar inte lillens sovtider. De har öppet precis när han ska sova förmiddagslur.

IMG_3716

Det här upptäckte jag igår, att halva min stackars torra hand har blivit brun i solen. Våren är tydligen här och med plågsam intensitet dessutom. Ja jag tänker inte gå in mer detaljerat på hur mycket jag hatar solen men den har plågat oss två dagar i streck nu.

Nu vaknar lillisen! Nu går jag!

 

Skillnaden mellan sig själv och ens egna barn

Ikväll har jag inte varit med barnen utan de har suttit på den enes rum och sett film. Jag har hört då och då hur de har skrattat och de verkar ha haft det gött. Men jag kan ändå känna att jag har slösat hela lördagen då vi knappt umgåtts. Det känns fel att inte umgås med dem på en lördag kväll. Jag får en känsla av misslyckande, slöseri är ett bra ord. Vad är det för poäng att vara ledig om jag inte spenderar tiden med mina barn.

Men så tänker jag på hur det var för mig själv. När jag var i deras ålder så var jag sällan med min mamma på lördagskvällen (än mindre min pappa). Jag umgicks med mina syskon. När jag var i deras ålder så lämnades vi ensamma och hade ett helt hus för oss själva, och vi var uppe halva nätterna och gjorde vad vi ville helt utan någon vuxens närvaro.

Så var har jag fått ifrån att det är livsviktigt att vara med sina barn på helgen och kvällarna? Haha, ojdå, nu när jag skriver det så verkar det som att jag tycker det för att jag inte hade det så, men det är i så fall verkligen ingenting medvetet som jag har tänkt på.

Jag såg dokumentären “Leaving Neverland” med de här två männen som vittnade om övergrepp som Michael Jackson utfört mot dem när de var små. De sa att de började inse vad som hänt dem när de själva fick barn.

Jag har aldrig varit utsatt för sexuella övergrepp men jag kan ibland tänka på hur familjesituationen såg ut när jag var liten, och se på mina egna barn och tänka att det skulle krossa dem om de fick uppleva att vi, som deras föräldrar, agerade på samma sätt som mina föräldrar gjorde. De skulle få panik, de skulle bli traumatiserade, de skulle må obeskrivligt dåligt och få djupa svårläkta sår.

Det finns en distans mellan mig och det jag själv var med om. Lite som att de skulle må mycket sämre än vad jag gjorde. Att det skulle krossa dem medan jag var mer anpassad för att klara av svårigheterna, och därför var mer tålig och osårbar.

Men så kommer jag på hur jag var deprimerad från när jag var 14 till jag var 30. Jag kommer på hur jag inte riktigt kunde känna nån glädje eller vila i tillvaron om än jag sov ofta och länge, och att jag kände en fundamental otrygghet som trängt sig in som röta långt in i märgen på mig. Hur jag hade en känsla av osäkerhet på huruvida jag ens existerade. Och då påminns jag om att inte heller jag hanterade det dysfunktionella särskilt bra. Hanterade det typ inte alls.

Hur som helst kanske det inte är så farligt att de spenderar en lördag kväll tillsammans utan att jag är med. Det kan nog rent utav vara lite kul att se en film utan att jag kommer där med mina moralkakor. Även fast moralkakan är den godaste kakan som finns, eller hur? *sveper handen mot en hylla fylld med sköna moralkakor*

Tio organiserade barnfingrar

Det som är skrämmande med filmen Fåglarna av Hitchcock är hur farliga fåglarna blir när de går ihop i stor mängd. En fiskmås och några sädesärlor är inte skrämmande egentligen men skulle de organisera sig och go bat crazy så är man i fara.

På samma sätt är ett barnfinger inte alls hotfullt, men när det blir tio barnfingrar som organiserar sig och går till attack så brukar jag alltid tänka på den här rubriken.

schimpans.jpg

 

Men hjälp så vemodigt!

Igår kväll när jag vek tvätt och fick syn på en nytvättad amnings-bh så kom jag på att jag inte har ammat lillstickan på två dar och nätter. Det har bara inte blivit av och jag har inte tänkt på det. Han äter så bra på dagen, han vaknar inte på nätterna, och amma som tröst behöver jag liksom inte. Är amningen över nu? Redan? Står inte ut med vemodet. Så mycket vemod!

Det påminner om när barnen har slutat med blöjor, eller börjat skola, eller gå på toa själva. Det är slutet på en era. Det är slutet på något som har varit en ganska stor del av livet, och sen är det bara över. För alltid. FÖR ALLTID *får hjärtsnörp*.

(Eller ja de kan ju börja med blöja igen tex men ni fattar vad jag menar)

Blir nedstämd bara jag tänker på de billiga och sladdriga amnings-bharna som jag köpte billigt från Kina via wish månader innan jag skulle föda. Ska de bara slängas nu? För säljas vidare kan de inte göra. För sladdriga. För använda. För fula.
Jag vet inte om jag kommer ha hjärta att göra mig av med dem.

Flera gånger har tanken att skaffa ett till barn studsat som en pingpong-boll i mitt huvud.  Lite så här: “Hey! Jag har en idé! Skaffa ett till barn! Då får du amma! JÄTTEBRA IDÉ!”. Hjärnan föder tankar som är allt bra dumma i huvudet ibland, och snabbt går det. Så varje gång tanken kommer så plockar jag ned den och stampar på den likadant som Olivia Newton John stampar på cigaretten i slutet av Grease (vilket hon gör vagt och osäkert, men ändå målmedvetet)(Grease är ingen favorit förresten, avskyr musikaler, så sjuka).

Nej det är bra som det är. Men vemodigt.

Barnens hemliga liv

Minstingen har ett hemligt liv som har börjat yttra sig. Och då menar jag inte att han sticker ut och är borta flera timmar och kommer tillbaka med kvistar och mossa i håret och de knubbiga små nävarna fyllda med konstiga artefakter från medeltiden, utan jag menar att han har gått från ett knappt rörligt bylte till att självständigt börja undersöka allt. Igår la jag honom i spjälsängen men han vägrade ligga ned, så jag tänkte jaja, då får han sitta där och endera somnar han av sig själv, eller så ropar han och vill upp. 

medeltiden.jpg

Han satt där i 20-30 minuter själv medan jag satt i rummet bredvid och väntade. Så gick jag in och la omkull honom till slut, han somnade direkt, och då såg jag att han suttit och läst flera av sina böcker för sig själv. Han hade sträckt sig till hyllan bredvid spjälsängen och själv plockat ned dem.

Och det är så himla fint och stort och fantastiskt att där sitter han och har ett hemligt liv. Han har egna intressen, egen vilja och egna tankar som roar och uppehåller honom, och även fast jag ibland kan ana vad han känner och tänker, så följer jag det ju bara utifrån. Han är en alldeles egen liten person med ett eget inre liv, och även fast han kom genom mig och jag är med honom nästan hela tiden så kan jag inte se bråkdelen av allt som finns och som pågår där inne i det lilla lilla hjärtat. Det kan bara Gud se.

Det tycker jag är rörande. Och stort, ja, mirakulöst.

Avslutar med en liten bön eller dikt eller vad man ska kalla det. Och det gör jag på rim, för jag tycker att rim är festligt.

Tack min Gud för det du gömt
i det ynka, hjälplösa, stilla
det är en grej du ofta gör
storhet och värde i det lilla

 

Bebissug

I förrgår i kyrkan hände en sak. Ett par där har precis fått en bebis som de tog med för första gången, och när jag höll den lilla pojken fick jag bebissug.

Är inte det sjukt?

Bebissug! När man redan har en bebis!

Och jag känner igen det så väl. Vill ni veta ett amazing fact?

När vår stora var lika gammal som Stickan är nu – så var jag gravid. Detta är ingenting som jag tänker göra om. Har redan gjort det och det var så obeskrivligt krävande att det inte är något jag drömmer om att få uppleva igen. Det var ett himla slit (men skulle göra om det hundra gånger om, om jag var tvungen!).

Fast är det inte roligt ändå. Bebissug. När man har en bebis. Så fånigt.

Fast jag vet inte hur länge till man kan kalla honom för bebis. Vill ni veta en rolig sak, ja jag tycker det är roligt i alla fall: han har lärt sig imitera djur. Om man säger “vad säger kossan” så formar han munnen till ett hål och säger “uuu”. Så gulligt!

IMG_3575

På bibblan idag, se jag har fått glasögon!

Jag ska berätta ännu fler roliga saker, håll i hatten:  Han tycker om mat! Han äter majs, broccoli, potatis, köttfärslimpa, soppa, fisk, yoghurt, frukter, tomater, morötter, nästan allt som man lägger på hans tallrik. Det har inget annat av mina barn gjort. Har haft sån fet oro på grund av deras nästan totala oförmåga att äta normalt. De har mirakulöst alltid följt sin tillväxtkurva, men hur är ett mysterium. För de har vägrat äta. År ut och år in. Nu är de så stora och jag minns inte exakt när jag slutade oroa mig, men jag har haft gråa hår på grund av hur de systematiskt dissat allt som jag har lagt på deras tallrik.

Men den här pojken verkar tycka om mat, prisa Gud!

Jag har till och med gjort små matlådor till honom. De andra barnen har naturligtvis valt bort de äckliga barnmatsburkarna så barnmatsburkar har aldrig varit en fråga för oss tidigare, men jag kan inte tänka mig att ge honom barnmatsburk såvida det inte är nödfall. Den maten är så vidrig, för allt smakar gulasch på burk och gulasch på burk är en av de maträtter jag föraktar mest på denna jord.

Jag hoppas att ni har det bra!!

Idag både ritar och diktar jag, god natt!

Hej!

Nu har jag och Stig varit hemma i en vecka och det har gått bra. Det är tröttsamt att ha massa byggarbetare som är här och springer helt oregelbundet men det tycks vara ett vuxenbekymmer. Stig låg och sov när de kom in och började hålla brasiliansk karneval i intensitet och ljud, men han bara fortsatte sova igenom allt och vaknade glad. Och så har det varit hela veckan. Det är som att Gud har lagt ett rum av lugn omkring honom. Ja jag vet. En del människor kan sova genom vad som helst och så är det. Men jag håller ändå envist fast vid att jag tror att det är bönsvar. Trots allt så vaknade han hela tiden när de höll på att borra hos grannarna när renoveringen inte kommit till oss ännu.

Tycker det är en så gullig tanke: en ängel särskilt utsänd av Gud Fader som står och håller för ett barns öron så att det ska kunna sova.

Får lust att rita en bild men det blir bara så fult.

angel.jpg

Frågan är när jag började bry mig om att rita snyggt. Men kan skriva en dikt!

Det var en dag av sol och vår
pojken var liten, ej ens ett år
Hans stämma var ljuvlig
men svår att förstå
han somnade varm och jag smög på tå

En jobbargubbe med steg som en val
Startade en brasiliansk karneval
så badrummet vårat sprack mitt itu
och borren den ljöd som basun nummer sju

Men barnet sov som om tystnaden fanns
en Guds ängel hade hållit för öronen hans

Jag hade tänkt skriva nåt ord om hur dagen varit, men det orkar jag inte för klockan är över tolv, så jag ska ta sats nu, springa över golvet, slira in i badrummet (som ej är återuppbyggt ännu) och borsta tänderna.

Kom ihåg att det ännu inte är för sent att ta emot Jesus om ni inte redan har gjort det. Bästa som hänt mig alla kategorier. Kom ihåg att ni uppenbarligen inte måste vara perfekta för detta. Det är för att man inte är perfekt som man behöver honom från första början.

Att ta emot Jesus är att få svar på meningen med livet. Det kan vara bra att veta för alla som undrar!

Sov gott!

Nånting har gått snett

Igår kom maken och de stora barnen hem till lägenheten igen och först kom det glädjande beskedet att det nästan är klart. Allt är kaklat och det är bara smådetaljer som ser ut att fattas. Kändes så skönt att se bilderna. Snart är målet nått och vi kan komma hem.

Sen ser min man att en vägg är sned och att vi kanske inte kommer kunna möblera bra då hörnet inte är 90 graders vinkel och rakt. Grannen har rakt. Vi har inte rakt (så det är alltså hos oss som det har blivit fel).

IMG_3511

Jag hade tänkt mig väggskåp över tvättmaskinen och lite sånt. Joakim säger att det kommer inte gå och föreslår andra möbleringar där man undviker att hänga nåt på väggen men jag känner bara nej nej nej.

Eventuellt kommer kaklet och fuktspärren måsta rivas och byggas om. Men vi vet inte än, vi måste höra från vilka det nu är vi ska höra från. Men jag kan inte acceptera ett renoverat badrum där vi inte kan möblera med väggskåp för att väggen är sned.

Och jag känner bara att luften gick ur mig. Jag känner mig utmattad. Jag vill hem. Jag vill ta hand om mina barn. Jag vill tvätta deras kläder, laga deras mat och bråka med dem om att inte spela för mycket tv-spel. Jag vill städa och dammsuga mitt egna hem, ha min egna ordning på mitt sätt. Jag vill inte ha alla mina grejer utspridda och i en väska. Känner mig mer och mer stressad men tänkte att en vecka till får väl gå.

Ni får gärna be för oss. Jag ser bara det jobbiga och är stressad och ledsen. Har inte bott hemma på snart två månader och barnen som går skola måste bo i det där kaoset. De sover alla tre i vår 160-säng, med prylar och golvpapp och plast överallt. Jag hoppas att det med väggen kommer att gå och lösa på ett bra och snabbt sätt.

Nu är vi separerade igen

Jag och Stig har inte sovit en natt hemma sen 22 december, och efter en vecka med barnen och en helg med maken så har de vänt tillbaka hem till Kungälv och jag och minsta är kvar i Falkenberg hos svärmor minst en vecka till.

Stambytet fortsätter.

Och det är så tomt utan resten av min familj.

IMG_3466

Det är inte naturligt för en mamma att vara ifrån sina barn så här, att ha familjen uppdelad och splittrad. Jag förstår inte hur jag gjorde förr när jag var ifrån dem varannan vecka. Så fruktansvärt. Tack gode Gud att han förde ihop mig och Joakim igen och helade familjen så att vi kan vara tillsammans.

Om fem dagar ska vi ses igen och jag räknar timmarna.

Bockstensmannens frisyr

Igår var jag och familjen och såg på lik på Varbergs museum i Varbergs fästning, och det var inte mindre än Bockstensmannens lik.

IMG_3448

Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att det är makabert, men samtidigt – hade det varit lika intressant att stå och titta på Bockstensmannens otroligt välbevarade klädsel (såg ut att vara från igår!) om inte hans kropp låg i en glasmonter precis intill?

Det är himla spännande att försöka föreställa sig vardan var på 1300-talet. Hur man steg upp och tog på sig sina filtkläder innan man gick till jobbet (en video gick på repeat där en Bockstensmannen-imitatör gjorde just detta) (och hälften av videon stod denna karl och drog i nån höftTRASA som fungerade som kalsong, jag blev generad!), och så gjorde man så varje dag till en dag då nån pålade ner en i en mosse hux flux utan nån förklaring till eftervärlden, så att allt arkeologerna kan göra är att förlita sig på gissningar.

stenbocksten.jpg

Det äckligaste* var kanske att de lagt bockstensmannens naglar i en hög bredvid själva kroppen. Och att de lagt hans hjärna i en plastbytta där det tidigare legat kanske potatissallad.

Jag undrar hur länge man måste ha varit död för att det ska vara politiskt korrekt att göra så med ett lik. Bockstensmannen har varit död i typ 700 år. Var går gränsen? Skulle man kunna göra så med ett 300 år gammalt lik? Ett 150 år gammalt lik? Ett 70 år gammalt lik?

Hur gammal tycker du att ett lik måste vara innan man kan ställa ut det?

View Results

Loading ... Loading ...

Eller kan det vara så att det aldrig är riktigt okej att göra på det viset med en människokropp?

Jag har inte jättesvårt för Bockstensmannen, men vet att jag hade svårt för människofostren som fanns på Naturhistoriska och det hade jag svårt för långt innan jag insåg vad abort är. Jag tyckte att det var så makabert att ställa ut små döda människor på det sättet. Jag tyckte att de borde få nån form av begravning, inte ligga i formalin till allas beskådan. Ändå kände jag ingen avsmak inför abort? Ibland är man allt bra slö.

Riktigt lika starkt känner jag inte för Bockstensmannen, men ändå är det något som känns fel med att hans kropp med tillhörande mjukdelar ligger där som dragplåsterobjekt. För ja, de är verkligen stolta över hans välbevarade “mjukdelar” som helt krasst ser ut som en hög med dynga för det otränade ögat. Förutom håret som ser ut som att vara från vilken schamporeklam som helst.

*Nej det äckligaste var helt klart den uppstoppade grisen som fanns i ett annat rum på museet. Den såg väl okej ut vid första anblick men ställde man sig närmre kunde man se igensydda hål på kroppen och läget kring grisens mun var allt annat än acceptabel, vi snackar Frankensteins gris, jag fick kväljningar. Får mig att tänka på min stora sons reaktion en gång när vi var på naturhistoriska. Han sprang mellan montrarna med gråten i halsen och skrek “MEN DE ÄR JU DÖDA”.

IMG_3450

BETYG VARBERGS MUSEUM: 

Det var en bra dag, för man fick en hel del att tänka på. Inte bara det här med när det är okej att ställa ut döda människokroppar, utan också att man hittat isbjörnskranier och valskelett i Varberg och att folk höll på med massa grejer, jag orkar inte skriva ut allt här.

VILKET LIK VAR BÄST? BOCKSTEN VS. RUNGIUS

Jag har sett två stycken gamla kvarlämningar av människor. Rungius som ligger i en kyrka på gränsen mellan Sverige och Finland (ett 300 år gammalt lik), och så Bockstensmannen. Av de två så vinner helt klart Rungius. Han har mer kött på benen och förlorade en arm efter att tyska nazister dansat med kroppen.

Men jag måste säga – stort minus åt forna dar då man begravde folk under kyrkgolvet. Förstår verkligen att folk samlades i hemmen i stället vilket i och för sig kanske var upptrappningen till genuin väckelse i landet, vem vet, skulle inte förvåna mig. Gud har en förmåga att vända misstag till välsignelser.

Och på tal om väckelse: Känner du som läser detta inte Jesus på ett personligt plan utan har bara hört om honom från andra? Skulle du vilja lära känna honom? Känner du en tomhet och ett mörker inombords som du gärna skulle vilja att Gud fyllde ut med liv och ljus? Bjud in Jesus i ditt liv, be honom att tvätta dig ren från all synd, och bli en ny skapelse, ett nyfött barn till Gud. Vet det låter konstigt men, ja, det här tror jag på pga egen erfarenhet.

Ha det bra!