Den sämsta barnlåten #förstapris

Jag prenumererar på Goboken som är en tjänst där man får hem dåligt översatta böcker från danska (?) en gång i månaden. De första tygböckerna är jättebra pga prassel och snören men efter dem har jag avbeställt det mesta. Denna månaden blev jag dock lite sugen på en gullig bok med barnsånger.

Öppnade boken och ångrade mig:

IMG_2888

Fy. Har alltid avskytt den här.

Minns när vi sjöng den på dagis och alla barnen stod i ring och sjöng runt en fröken som format ena armen som en snabel. Sen hämtade fröknen en “annan elefant” som också formade sin arm som en snabel. Och så fortsatte det så, barnen lunkade omkring i rad med sina armsnablar, till alla barnen blivit “elefanter”.

Det var outhärdligt tråkigt och meningslöst. Ja, många barnlekar och sånger är meningslösa. Det kan man kanske säga? Men det här är faktiskt i en klass för sig.

Det spelade ingen roll om man fick bli elefant tidigt eller sent i “leken”, det var lika tråkigt hur man än gjorde.

Jag tycker att “En elefant balanserade” påminner om hur sysslor i vuxenlivet kan kännas ibland. Som till exempel när man måste ut i regnet för att köpa buljongtärningar och potatis till middan, trots att man inte har nån lust. Och det är två kilometer till affären och man har ingen bil. Ni vet den känslan. Den känslan fick jag nog första gången i livet när vi sjöng den här låten på dagis. Man ställde sig i ring och såg fröken forma sin arm som en snabel och man tänkte, åh nej… inte den här igen. Och så satte man igång autopiloten och bara sjöng och spelade med samtidigt som man i sitt inre hörde en osynlig brun ton.

Ekorrhjul. Det var känslan av att vara fast i ett ekorrhjul som jag fick!

Den påminner mig faktiskt lite om den där låten “Man vänjer sig” av Kjell Höglund.

Vem hade kunnat ana att jag var ett barn som inte många år senare skulle utveckla depression.

Nä jag är glad att vara vuxen. Att vara vuxen och ha barn är mycket bättre än att själv vara ett barn. I alla fall om man är en vuxen som inte är deprimerad och som har funnit meningen med livet.

Regn rusk och mörker

Ikväll gjorde jag något väldigt spontant. Jag sa åt de två större ungarna att vakta det minsta barnet och så gav jag mig ut på en promenad utan barn och barnvagn. Det kändes konstigt. Jag som är van att gå med händerna i barnvagnsposition kunde plötsligt svinga händerna medan jag promenerade vilket fick mig att känna mig som pendelarms-drottningen.

friahander.jpg

 

Jag blev så tagen av den plötsliga bristen på rullande medpassagerare att jag studsade ner till gångvägen intill ån här nere, och där finns inga lyktstolpar. Så i regnrusk och mörker trevade jag omkring och tyckte att det var lite spännande och skönt.

Stötte på en man med stor jacka och två okopplade labradorhundar men det var först när jag såg en skåpbil som jag vek av och tog en annan väg. Män med stora jackor och labradorhundar brukar vara okej. Skåpbilar.. ja det brukar också vara okej men när jag kisade tyckte jag mig se en tungt beväpnad kriminell stå där med stora påsar kokain. Eller ja jag såg ingenting annat än att nån stod där, men vem vet vad han höll i sina händer, om han nu höll nåt i händerna.

Gick i alla fall till affären för att köpa några saker till en soppa jag tänkte göra, men kom sen på att jag inte hade några pengar. De råkade ta slut för nån dag sen. Det är alltid så för mig i december, fastän jag inte ens köpt några julklappar.

Vi klarar oss, så det är ingen fara. Jag känner mig rent utav nästan lite lättad.

Jag är ju inte så förtjust i julen som ni kanske har förstått. Ja jag vet att man brukar tjata om att detta är en högtid med ett kristet budskap i kärnan MEN DET ÄR DET JU INTE. Så jag tycker det känns skönt att kunna säga till barnen att vi inte har några pengar till julklappar och så är det inget mer med den saken, eftersom det är sanningen. De har det bra, de klarar sig bra utan julklappar och ska man tro att julen har ett kristet budskap om Kristi födelse i kärnan (vilket den inte har) så hör ändå inte julklappar hemma i firandet. Nåt litet ska de väl få så de inte skriver böcker som heter “min förlorade barndom” men de får se själva resan som en gåva i sig.

Här är en bild från Vilhelmina från ett par år sen:

IMG_2387

Pendelarmsdrottningen.

När jag kom hem igen så möttes jag av en dotter som sprang omkring byxlös med en pösig, rosig och nöjd Stig iklädd helt andra kläder än vad jag lämnade honom med. “Jag antar att du vill veta historien bakom detta” sa hon och syftade på sin brist på byxor, , Stigs nya outfit och den lilla högen med bajs på hennes rumsgolv.

Visade sig att jag kan lita på att barnvakterna klarar att hålla ställningarna även under mindre kriser.

Nej nu ska jag sova. Jag är så trött att jag trodde att en skugga var en lussebulle.

 

Gravid i v24 #förraåret

Det har gått nästan exakt ett år sen jag tog den här bilden (16 dec 2017):

1513457268371.jpg

Och än har jag inte kommit in i det stadiet att jag saknar att vara gravid. Än kan jag inte se gravidbilder och längta tillbaka.

Men en sak har jag tänkt på, och det är att jag kan se bebisar och bli bebissugen. Ja min egna bebis inräknad. Jag kan se honom och ba “mnååh om man inte skulle ta och skaffa en sån!”. Bara för att med stor glädje komma på att han är min.

Jag önskar att ni kunde se honom efter att han har sovit tupplur och kikar upp från sängen med rödrosiga kinder och spanar om det inte ska komma nån snart och krama honom. Så fort ögonen möts så ser han (för det mesta) så himla glad ut. Det är en sån där känsla man till och med önskar sin värsta fiende.

Nä graviditet har jag inget sug efter. Känner noll saknad, jag var så trött och slapp förra året vid den här tiden så det var inte klokt. Jag låg mest och sov. Men en bebis i si sådär sjumånadersåldern, det är jag extremt sugen på. Jag lever med andra ord drömmen.

when-you-ask-someone-how-they-are-doing-and-they-respond-living-the-dream-wZSNB.jpg

Nu ska jag gå och hämta ut några begagnade täckbyxor som jag har köpt inför norrlandsresan. Jag är så glad över att jag har lyckats ha viss framförhållning den här gången. Jag har liksom tänkt ut vissa saker i förväg så att inte allt ska komma som en tsunami dan innan. Är sjukt nöjd.

Nervös inför resa #bilder

Nu börjar det närma sig julledigheten och i år tänker vi resa upp till Vilhelmina/Latikberg. Och jag ska vara ärlig – jag tycker att det är extremt jobbigt. Själva resan alltså. Sen när jag väl är där så vill jag inget hellre. Men resan… biter på naglarna (bildligt talat) till det bara blir blödande stumpar kvar av mina fingrar (bildligt).

IMG_2863

Här är en klänning som jag rev sönder för att jag var så spänd. Nej jag skojar bara, jag köpte den på tradera och var tvungen att skicka en bild på detta hål till säljaren (jag fick pengarna tillbaka).

IMG_2856

Här är nån grej utanför McDonalds som ser ut som en rymdraket (obs jag äter inte McDonalds) (här är en artikel i GP som bekräftar detta).

Jag vet inte exakt varför jag tycker att det är så jobbigt men jag tror att det bland annat har att göra med att jag är väldigt hemmakär. Jag gillar det bekanta, invanda och rutiner.

IMG_2865

Men oj vad jag längtar efter syskon och släkt och snöfyllda gator. Jag längtar efter kyla, skog och den där tystnaden som gör att man kan höra en bil komma på mils avstånd.

Funderar också på vad Stig bör ha på sig. Han har en overall i fleece som är tjock och gör så att han ser ut som Iggepigge i det där psykadeliska barnprogrammet som jag bara har sett flashar utav.

igglepiggle.png

Kanske räcker det? Den borde vara varm för han kan inte röra armarna när han har på sig den.

Nej nu måste jag sova. Har en ovana att vara vaken på tok för länge. Men har ni några tips på hur man kan lugna resnerver och några handfasta tips på hur man reser/packar bäst med barn (vi har bil) så be my guest.

Att missa första advent utan att missa den

Idag (1 dec) trodde jag att det var första advent. Jag sa det till min dotter i bilen och hon såg ut så här:

e7f8afef37.gif

Sen sa hon: nä
Jag sa: Jo
Hon sa: nä
Jag sa: Jo det är första december idag

Och så visade det sig att första advent och första december inte är samma sak, och att första advent alltid är på en söndag.

Där ser man!

Jag är verkligen dålig på det här med traditioner folk. Dessa kollektiva tvångshandlingar vars innehåll kan skapa en känsla av samhörighet över nationen och som alltid återkommer och man vet inte alltid varför eller när. De bara kommer. Lika säkert som de står almanackan om man kollar där.

 

Bilder från verkligheten

Idag var jag inne i stan och bläddrade lite i böcker som handlade om verkligheten.

IMG_2823

Men något som gjorde mig väldigt upprörd var så klart att barnvagnen i boken är framåtvänd. Man ska inte vända barn framlänges förrän de är 14 år. Så jag köpte inte boken. Visst, förr eller senare måste Stig konfronteras med verklighetens misär men så länge jag kan skjuta på det desto bättre.

Såg den här produkten också när jag sökte på “vest” på wish.

IMG_2826

Känns det här jättesäkert? Med massa eld och flammor och röd hetta av brinnande kol inuti sin väst? Hade väl bara fattats om mannen ifråga rullat in sitt spädbarn i västen och släpat den efter sig i ett snöre. Därför köpte jag inte västen. Visst, förr eller senare måste Stig konfronteras med verklighetens självantändande västar men så länge jag kan hindra det så gör jag det.

Och ska vi tro på att varan ifråga har sänkts från priset 2701 kr till 374 kr eller är det dags att ringa Leif GW Persson om en expertkommentar?

 

Skillnaden mellan att få barn ung och “normalung”.

Idag tar jag följande bloggförslag:

“… kanske en jämförelse mellan hur det var att bli mamma vid 20-22 respektive 33?”

Jag var 20 när vi fick vårt första barn och 22 när vi fick vårt andra. Och så sa det bara poff – så var jag 33 och fick ett barn till.

18_010_1171836937_9334893.jpgHär väntar jag andra barnet, 21 år gammal

När jag fick barn första gångerna så var jag en barnrumpa. Jag visste ingenting om hur man sköter relationer och jag trodde att separation inte påverkade barn så mycket utan resonerade “uäh de anpassar sig!”, för jag hade inga sunda referensramar utan gick efter min erfarenhet av egna föräldrar i skilsmässa, det vill säga att jag hade önskat det i flera år. Omvärlden sa inget annat heller. Det var bara “hellre att man lever lyckligt separata än är olyckliga tillsammans hej och hå”.

Jag hade ingenting emot Joakim när vi gick isär. Jag älskade honom, “som vän”. För jag hade ingen aning om hur relationer utvecklas över tid, och hur saker och ting går i perioder. Jag trodde att är man inte förälskad/kär så måste något vara fel och “så kan man inte leva resten av livet”. Så fasansfullt att man kan tro nåt sånt och ha en sån trång och förenklad syn på livslånga relationer och hur de “ska” se ut. Helst med tanke på hur mycket jag hatar att vara förälskad (hjärnblödningar är väl hälsosammare?).
Jag rörde lite vid hjärntvätt i det här inlägget, och jag måste säga att det här är en av nutida kulturs stora hjärntvättsproblem: man värdesätter förälskelse och passion totalt och omotiverat högt.

sonja.jpg
Jag hade också svårt att se bortanför småbarnsåren. Jag levde helt uppslukad utav nuet (vad är “carpe diem” aka “fånga dagen” för dynga?) och tänkte att livet blir aldrig mindre stressigt och kämpigt än så här. Och jag funderade en hel del på mitt val att bli förälder. Att få barn som 20-åring är inte jättetidigt men jag fick helt klart barn innan jag var vuxen, samtidigt som det kändes som att jag aldrig varit ung. Barnen var de finaste jag hade och de var de som många gånger höll mig på benen och höll mig på banan – men kära nån, vad hade jag gjort? Hur skulle det gå? Jag var så trött. Deprimerad, ja, det har jag ju skrivit om så många gånger. Ja, hur skulle det gå?

Två ord: Det gick.

sonja2.jpg

Nu flyttar vi framåt i tiden, till nu när jag är 33 år. Och jag kan säga wow vad jag är tillfreds och glad över ynnesten att få vara mamma. Jag skulle vilja skrika ut över hela världen att detta är mina barn. Förutom att det vill jag inte. Jag har integritet och vill skydda dem. Men ja ni fattar.

Visst, jag var ung när jag fick barnen, och visst, jag hade mycket mognad att se fram emot (vilket jag fortfarande har, hoppas jag), men det är nåt särskilt med att växa upp tillsammans med sina barn. Jag och de två äldre barnen är ett rätt tight team om jag får säga det själv. Jag växte upp medan de växte upp, fick ansvara över dem när jag just såpass kunde ansvara för mig själv, och det har lärt mig jättemycket och vi har så många fina minnen tillsammans och har starka band till varandra. Jag är otvivelaktigt deras förälder, men vi är också nästan lite som syskon. Kanske kan andra som fått barn tidigt känna igen sig?

Många saker blev fel, och många saker har blivit rätt. Och så kommer det fortsätta vara. Våra band är starka, och jag hoppas vid Gud att det får fortsätta vara så.

IMG_2760

Och så den senaste lilla plutten i vår lilla ansamling barn. Familjens lilla ögonsten och gulleplutt. Vilken liten skitunge det kommer bli, om vi inte skärper oss. Han kommer in i rummet och alla ba “MNÅÅÅH” i kör. Han kommer tro han är en kung eller nåt?

Skillnaden är så enorm så jag vet inte ens vart jag ska börja. Jag står på en helt annan grund nu. Och ja, tron på Jesus har hjälpt mig mycket. Förr kunde jag bli sjuk av oro när det kom till mina barn. Jag kunde bli helt stel av fasa vid tanken på att någon av dem skulle ryckas ifrån mig och skada sig eller dö. Det är en rädsla jag kan få nu med, men nu har jag en annan grundtrygghet. Jag vet att jordens Skapare se ner över dem och tar hand om dem. Dels för att han älskar dem som default, men också för att jag ber honom tänker jag. Jag har heller inte samma skuldtyngd över mig. Att allting hänger på mig och hur bra jag presterar. Och så är döden inte slutet. Ja och så har vi det här att jag inte funderar på att ta livet av mig längre… Ja, jag har hjälp i föräldraskapet kort och gott.

IMG_2694

Och så har jag fattat det här med relationer bättre. Jag och barnens pappa är gifta som ni kanske vet och vi har en helt annan utgångspunkt nu. Vi vet mer om kriser och hur det inte är allt. Lär mig mer och mer hela tiden också (menar då även vänskapsrelationer, vilket jag inte riktigt förstår hur man hanterar, men än är jag inte död). Jag vet också att småbarnsåren inte varar för evigt, tvärt om så pågår de en oerhört begränsad tidsperiod och vips har det lilla barnet större fötter än en själv, så nu gör jag som varenda kärring sa åt en att göra när jag hade de två första barnen: jag njuter.

IMG_2620

Inte hela tiden, det är omöjligt att njuta hela tiden med småbarn, det vågar jag hävda å det bestämdaste. Men ofta. Och nu njuter vi som hel familj. När de två första föddes stod jag liksom ganska ensam. Det fanns inte så många i min närhet som såg och älskade mina barn. Men nu är vi fyra stycken bara i den här enskilda familjen.

Vi har haft våra prövningar genom åren. Vi har prövningar som väntar. Man får ta det som det kommer, jag orkar inte tänka på problem som inte ens kommit än. Det är i alla fall betydligt mer avslappnat och mindre kämpigt nu i jämförelse med då.

IMG_2631

NAAAANTSINGONYAMAMAAA BAGITHIABABANA 

 

 

Bloggvecka!

Hej hej gott folk!
Nu var det ett tag sen höstlovet tog slut och jag tänker att nu ska jag begå den där bloggveckan som jag har utlovat. Jag har fått många fina förslag och jag tänker att jag hugger in på några av dem.

Bild 2018-11-20 kl. 11.04 #3.jpg

Min kära yngsting har gått och blivit väldigt aktiv i jämfört med innan. Till exempel nu så tänkte jag att jag skulle fixa massa grejer medan han sov sin 1-2-timmarslur. Inget blir ju gjort när han är vaken. Hur länge sov han? 20 minuter. Vaknade leendes. Lille glade herrn. För det mesta vill han bli omkringburen nu, och sitta i knäet och vara med i varenda levnadsmoment samtidigt som dreggel lämnar hans glada mun i kopiösa mängder. Han är som en porlande fjällbäck min son.

cascade creek environment falls
Photo by Jonathan Meyer on Pexels.com

Allt det där nödvändiga vardagsbestyret och förberedelserna som man helst vill göra, det skjuts och läggs på en hög.

Till exempel så har det nu gått säkert närmare två timmar sen jag tog fotot på honom i barnstolen här ovanför där han sitter och tycks vara förvånad över sin egna handled. Jag skulle egentligen bara skriva några rader till och posta men det har ammats, burits, matats osv och nu så sover han igen, så jag skyndar att posta!

Vi hörs!

Sociala medier och det splittrade sinnet

Ett av de stora problemen jag har med att ha sociala appar i mobilen är hur det splittrar mitt sinne. Det är diskussioner och kommentarer utan ände och även fast jag sedan länge har stängt av notifieringar i mobilen och inte har facebook på telefonen så blir jag ständigt avledd och tudelad (och tredelad och fyradelad).

En vän på facebook meddelade häromdan att hon pausar facebook därför att hon vill kunna se en vacker himmel utan att börja tänka på instagram. “Jag vill leva på jorden och inte på internet” skrev hon, och loggade ur.

Och så är det. Telefonen blir som ett filter mellan upplevelsen och det upplevda. Det man upplever blir på något sätt inte lika nära när telefonen åker upp.

Ni har kanske förstått vid det här laget att Gud är viktig för mig (och jag vill prioritera honom ännu mer i mitt liv) och i Bibeln står flertalet gånger, rätt ut eller mellan raderna, att man ska söka Gud i stillheten.

“Bli stilla och besinna att jag är Gud, upphöjd bland hednafolken, upphöjd på jorden.” – Ps 46:11

Med sociala medie-appar så krymper tiden då jag är stilla avsevärt.

Jag tänker på det här att till exempel se en vacker himmel eller barnen som gör nåt som man blir helt varm av och genast börjar man tänka på att man ska posta en bild på det. Jag tänker att såna gyllene ögonblick vill jag dela med vår skapare mer än vad jag gör idag. Jag vill även dela det med människorna som är i rummet med mig, och bara dem, inga andra.

Blanda förresten inte ihop stillhet inför Bibelns levande Gud med att man måste meditera vid en sjö i Anderna för att “uppnå frid”, det är inte sån stillhet som det handlar om. Gud är kanske särskilt Gud för människor med röra och kaos i livet, och nyckeln till honom är Jesus och inte meditation och lugna fjällbäcksmiljöer (även om det är skönt att gå avsides ibland om det går).
Men jag tror att det gör något med mig att ständigt vara beredd på att göra informationsutbyte i foto och bild. Att alltid vara upptagen med något, att alltid ha något att se, att kommentera, att “engagera” mig i.

Så en av anledningarna till att jag funderar på att lämna sociala medier (och det finns många skäl) är för att jag vill att mitt sinne ska vara ett. Jag vill fokusera på det jag gör, och jag vill vara där jag är, och de fina stunderna de vill jag hellre dela med den levande Guden och närvarande människor än med människor genom olika appar.

Förr i tiden dokumenterade man nästan ingenting som hände. Och inte hände det som hände mindre för det, och inte heller var det mindre värt.

Jag vill inte lämna internet. Även fast jag tror att för mycket teknik kan skada oss så är jag ingen direkt teknikofob. Jag älskar ljudet av tangentsmatter och jag älskar datorer. Men jag vill skala bort det som inte är nyttigt för mig och det som berövar mig på intimitet med både människor och med min skapare som jag tycker så mycket om. Men som jag tyvärr ofta sållar bort för “jag ska bara….. först”.

Men det kommer ta lite tid det här. Jag måste vara helt säker, och det ska inte vara oklart för mig varför jag lämnade. För då börjar jag bara igen. Det ska vara genomtänkt och metodiskt.

 

Falsk krupp-inspiratören

Det verkar som att lille Stig har fått samma åkomma som hans storebror hade – falsk krupp. Senaste dygnen har både dagarna och nätterna varit kämpiga för honom men han är en tapper riddare.

Tänk att man kan ploppa ut ur magen och vara så komplett stark med en gång. Hans luftrör är täta och rosslar och ibland när han hostar så gråter han för att det gör ont. Men ändå så sitter han där med pipig andning och leker med sina böcker och ler så fort man pratar med honom.

Han får kämpa även för att få i sig maten men ändå klagar han inte. Okej nu vet jag inte exakt hur han skulle kunna klaga mer än genom gråt, och det gör han till och med mindre än vanligt för att jag antar att det gör ont. Men jag får inga vibbar av att han klagar.

Tänk han har bara varit utanför magen i fem månader och möter redan livets svårigheter like a bows.

IMG_2688

Bild på en sann inspiration för mig som väldigt lätt faller ner i klagoträsket för minsta lilla.