Man kan söka herrens ansikte på flera sätt

Min man tror att jag gillar allt som har med Jesus att göra, så därför är det inte så konstigt att han second hand-shoppade just detta jättepussel till oss att lägga över jul.

img_2254

2500 bitar och en Jesus som hänger korsfäst i alperna. Ja man kan ju riktigt se framför sig den schweizare som slog igen Bibeln med en smäll och ba  ”ja visst är den bra men fatta vad mycket bättre den varit om han blivit korsfärst vid förvaringsbodarna här utanför!”

Jag försökte uppbåda lite entusiasm för att lägga pusslet, men till slut var jag tvungen att lämna projektet. Pussel med så mycket gräsyta blev väl förbjudet 1982 men jag misstänker att pusslet är äldre än så.

Strax efter att jag lämnat bordet och satt mig för att läsa i stället (typiskt mellandagsbestyr) så hörde jag min man börja tala om Jesus med sådan intensitet som jag aldrig hört honom tala om Jesus tidigare.”Var är Jesus ansikte?”, ”jag måste hitta Jesus ansikte!” sa han om och om igen.

Då blev jag förstås entusiastisk och gled tillbaka till bordet för att berätta för honom att den som söker Jesus ansikte ska finna och så vidare. Jag tänkte att här får man passa på med informationen.

img_2073

Jag hjälpte honom till och med lite med att leta men allt jag fann var laggårdsväggar och ogräs, så jag gick därifrån.

Efter 30-60 minuter nånting så hittade min man Jesus ansikte och då blev han jätteglad.

Lite om hur Gud varit med i förhållandet med min man

Jag och min man har nu äntligen gift oss och som jag skrev i det inlägget så har Gud varit och är en viktig del av vår relation (även fast min man inte tror på Gud) (för som ni vet så finns ju Gud även om det finns de som inte tror) (hehehe).

Och jag tänkte att jag skulle berätta lite mer hur jag menar.

Jo. Jag och Joakim träffades på gymnasiet. På den tiden var vi mer eller mindre snorungar men vi bestämde oss i alla fall ganska omedelbart för att leva ihop för resten av våra liv så vi flyttade så småningom ihop och skaffade barn och allt det där. Men när vår relation började svaja efter si sådär fem år så fanns det liksom inte mycket från min sida som höll ihop oss. Han var stabilare än vad jag var och värdesatte relationen mer än vad jag uppenbarligen gjorde, men han kunde ju inte hålla ihop oss ensam.

Jag kan berätta ganska mycket om det här egentligen. Det finns många anledningar till varför jag tänkte och agerade som jag gjorde, till exempel hade jag ingen tro på äktenskap och livslång kärlek och hade jättesvårt att se mening i något som kändes jobbigt, men jag orkar inte ta mer om det just nu.

Så vi gick alltså isär och vi levde helt isär i fem år. Om denna tid kan väl också en del sägas (mycket hinner hända på den tiden) men det tänker jag inte heller göra, så jag hoppar direkt till när vändningen kom.

Jo jag upptäckte att jag jämt tyckte att män var störande och konstiga för att de inte var som J. Det tog alltså fem år för mig att komma till den insikten efter att i fem år undrat vad det var för fel på dem. Och jag minns att en tanke flashade förbi: ”det är som att Gud programmerat mig till att bara kunna älska en man på det sättet”.

Ungefär exakt då började jag förstå att jag alltså lämnat J bara för att gå iväg och söka efter J i andra. Utan att lyckas naturligtvis. Det finns bara en av honom.

Men inte nog med det. Jag fick en inre bild också. Ja, jag vet att det låter lite weird, men vad ska jag säga, jag fick ju det. I den här inre bilden såg jag mig själv och J, och över oss såg jag typ ett fingeravtryck.

fingeravtryck

Inte riktigt så här men på ett ungefär, så att ni fattar galoppen

Och jag förstod att det jag såg var ett avtryck efter Guds finger. Ja det var alltså så jag tolkade det och jag förstod, när jag såg detta, att nån gång i mitt och Js liv så måste Gud ha satt finger över oss, något som inte går att göra ogjort. Guds fingeravtryck går inte att tvätta bort ens med kemisk bensin. Det är inristat i åtminstone mitt hjärta.

Som jag personligen såg det så var det som att J och jag redan var gifta på ett sätt, fast inte genom ceremoni utan själsligt/andligt. Ja jag vet inte, kalla det vad ni vill.

Det här gjorde i alla fall ett enormt intryck på mig.  Så många falska föreställningar föll för mig under den här perioden, saker jag lärt mig av min omvärld, och jag bestämde mig för att inte kämpa emot det Gud bestämt mer utan nu ville jag vara trogen J till döden skiljer oss åt, och det oavsett om han ville ha mig eller inte (vi var som sagt inte ihop).

Jag bestämde mig för att jag hellre är singel resten av livet än att bli ihop med nån annan. Och skulle J inte vilja ha mig, vilket vore förståligt – ja då skulle jag acceptera och få leva med det helt enkelt. Det skulle det vara värt, för eventuella försök till att vara med någon annan skulle vara typ… onaturligt för mig.

Ja jag vet att det här låter ganska dramatiskt och extremt men det var en rätt så dramatisk händelse för mig. Det var även väldigt skönt. Bara det här att jag inte skulle behöva spana efter eller bli ihop med någon annan man mer var en enorm lättnad.

59155266

Jag berättade i alla fall för J hur jag kände och även fast han inte riktigt förstår/bryr sig om såna här andliga grejer (jag nämnde inte så mycket kring den biten för honom) och även fast han inte ser det på samma sätt så blev det vi igen. Det gick inte lika friktionsfritt som en smord ål på ett äventyrsbad, men i varje steg på vägen har Gud varit med oss, det är jag säker på. Skulle kunna berätta ett par saker om det med, men det tänker jag inte heller göra just nu.

Men vill ni veta något lustigt? Jag blev inte ett dugg kristet troende där och då. Visst, jag gav Gud rätt i ett ganska stort livsval, men jag fattade ännu inte vem Gud är och kategoriserade honom fortfarande som ”nånting” eller ”en ospecificerad osynlig kraft” (flummigt!). Jag förstod verkligen inte att den Gud jag kunnat ana mitt i allt det här var den personlige Gud som det står om i Bibeln (hade inte läst Bibeln).

Jag var också helt aningslös inför vem hans son är och hur mycket jag behöver honom. Det skulle dröja ungefär ett och ett halvt år till jag skulle komma till tro på Jesus. Och innan dess skulle jag behöva sjunka ännu djupare i depression, för som ni vet så kan ingen äkta hälft, hur mycket man än må höra ihop, göra en lycklig på djupet.

Som jag ser det så var det som att Gud använde min relation till J för att föra mig närmare Honom. Jag vet inte, men för mig går det lite hand i hand, det här att bestämma sig att vara trogen en enda  man och vara trogen en enda Gud. Det är inte samma sak men jag skulle vilja påstå att det är nånting i besluten som liknar varann. Förstår ni hur jag menar?

Att bestämma sig för att något är värt att hålla fast vid fastän det kanske inte alltid ser ut som man vill är ganska likt hur det är att leva med Gud.

Jag och J blev i alla fall ihop igen och vi tog vid där det tog slut fem år tidigare. Ganska exakt faktiskt. Vi till och med flyttade tillbaka till samma adress som vi bott på tidigare (det bara blev så), och jag är så tacksam att Gud valt ut just honom till mig för ska jag vara ärlig så tycker jag att han är mer än vad jag förtjänar.

Och här är vi nu. Ordentligt gifta. I nöd och lust. Till döden skiljer oss åt. Amen.

1-5

Det var pretty much detta som fingeravtrycket betydde för mig.

Nu har vi äntligen gift oss!

Vill bara berätta att i tisdags blev jag äkta maka och fru till min ungdoms och livs stora kärlek.

Och om ni undrar vem han är så kan jag berätta att även fast vi är alldeles nygifta så är han inte direkt nån som man kan titulera som en ”ny flamma”.

Vi blev ihop första gången på Åsele marknad 2002 och sen dess har vi bland annat

  • flyttat från Lappland till Västkusten
  • fått två barn ihop
  • separerat i fem år
  • och hittat tillbaks till varann igen.

Mycket ryms mellan raderna i den korta sammanfattningen och vi har klarat oss igenom alltihop och kommit ur det starkare tillsammans än vad vi var innan detta, som vi kan kalla ”allt möjligt”, hände.

Ja det finns mycket jag skulle kunna berätta om det… och om Gud – för Gud har en väldigt stor del i vårt band till varann. Ja för jag är helt säker på att Gud har välsignat och hjälpt (och hjälper) oss enormt mycket.

Om någon skulle vara intresserad så skulle jag kunna försöka berätta lite mer om detta vid något senare tillfälle.

Men just nu vill jag mest bara ha sagt att nu har jag gift mig med den enda man jag vill ha och jag är otroligt glad och tacksam att Gud fört oss samman inte bara en gång, utan två gånger.

Bröllopet skedde väldigt enkelt och avskalat på trappen till Kungälvs kommunhus och det var precis det bröllop som jag alltid drömt om (jag skojar bara, jag har aldrig drömt om bröllop, men vill man gifta sig så är det ju lite av ett måste). Jag är jättenöjd med hela dagen från början till slut, det var mer än vad jag kunnat hoppats på med SPA och hotellövernattning och allt möjligt (några på hans jobb hade planerat allt för oss)!

jag och maken
Den här bilden är från 2003

 29550122635_70caefd2a5_k

Den här är från två barn och en himla massa händelser senare, 2016

Påskfirandet är i full rulle!

Nu är det påsk och den firar jag i Kungälv medan resten av södra Sverige åker upp till sina släktingar i Norrlands inland. Där är det jättevackert nu. Solen skiner och snön gnistrar som tusen miljoner diamanter!

De som inte har släktingar där uppe borde verkligen skaffa några, eventuellt ge sina egna släktingar släktingar där genom att flytta dit själva.

vilhelmina kommun

Nu vet jag inte hur detta lyckades spåra ut till kommunreklam men så blir det ibland.

Påsken är som ni kanske vet en stor kristen högtid och jag förstår nu att många kristna har att göra under påsken. Det är mässor och bön och lovsång och allt möjligt som liksom kulminerar runt om i olika kyrkor.

Jag upptäcker kyrkligt påskfirande steg för steg. Jag har haft skitdålig koll på hur påsken firas (utöver påskris med fjädrar i) så jag är som ett ”barn på julafton” i brist på bättre uttryck.

Nu ska jag ta och cykla en sväng till  den där kyrkogårn och sen ta en sväng i skogen med familjen. Efter det ska vi måla ägg med deras farmor och äta slibbig burksill. Jag är så kass på traditioner men såvitt jag vet är det sånt man gör.

Helst skulle jag förstås vilja gå omkring i skogen med en korg fylld med ägg och se påskigt äppelkäck ut med huckle och en ko. Men då jag inte är bondmora år 1877 så går vi en promenad längs elljusspåret med hunden i stället. Eventuellt arm i arm iklädda hucklen.

För min del blir det mässa senare under kvällen. Det ska tydligen vara något alldeles speciellt enligt rykten.

Glad påsk!

Så många poäng får remiss till Folktandvården i Stenungsund

I morse satte sig jag och min son på bussen till Stenungsund eftersom det finns en avancerad tandläkarteknologi där som Kungälv inte ens vågar drömma om.

När vi kom dit såg byggnaden ut som en helt vanlig folktandvård utanpå, men när vi kom in såg det lite mer nybyggt ut än vad man kanske förväntar sig av en folktandvård.

tandläkaren

Röntgen gick väldigt snabbt, det tog kanske tre minuter och sen var det över. Så jag och pojken passade på att spatsera lite på Stenungsunds gator och torg. Det är jättefint där, med bara några steg till hamnen där rultiga små båtar låg och guppade i stillhet. Ja jag kunde ju ha tagit kort på det…

Jag och ett dörrhandtag

… men det enda kortet jag har är på det här handtaget på folktandvårdens toalett. Ja jag är inte helt förtjust i såna där dörrhandtag. Man kan inte känna på det om det är låst, utan man måste *lita på* handtaget.

Äta macka

När vi kom till Kungälv så var sonen hungrig så vi köpte dyra räkmackor på Svarta Katten som vi åt i solens strålar i en park. Vi hade inga pappersservetter så vi kände oss nödgade att slicka bort söliga räkor från händerna som två ouppfostrade babianer.

Jag ser på den här förmiddan som en lyxig mikrosemester för två. Vi har haft det fett soft och själva röntgenmaskinen påminde lite till sitt yttre om en virtual reality-simulator, vilket så klart är ganska häftigt.

Jag ger remiss till Folktandvården i Stenungsund skyhöga poäng. 5 av 5.