Falsk krupp-inspiratören

Det verkar som att lille Stig har fått samma åkomma som hans storebror hade – falsk krupp. Senaste dygnen har både dagarna och nätterna varit kämpiga för honom men han är en tapper riddare.

Tänk att man kan ploppa ut ur magen och vara så komplett stark med en gång. Hans luftrör är täta och rosslar och ibland när han hostar så gråter han för att det gör ont. Men ändå så sitter han där med pipig andning och leker med sina böcker och ler så fort man pratar med honom.

Han får kämpa även för att få i sig maten men ändå klagar han inte. Okej nu vet jag inte exakt hur han skulle kunna klaga mer än genom gråt, och det gör han till och med mindre än vanligt för att jag antar att det gör ont. Men jag får inga vibbar av att han klagar.

Tänk han har bara varit utanför magen i fem månader och möter redan livets svårigheter like a bows.

IMG_2688

Bild på en sann inspiration för mig som väldigt lätt faller ner i klagoträsket för minsta lilla.

Mjölkstockning all day long

Det är inte bara en välsignelse att bebisen ligger och sover hela nätterna, det kan resultera i mjölkstockning också. I natt vaknade jag av stora knölar och smärtor, jag kunde knappt röra mig så jag fick be min man hämta barnet och lägga honom hos mig. Efter det fick jag frossa och när jag vaknade hade jag 40 graders feber och kände mig som att nån slagit mig hårt med en påse surnad filmjölk.

Jag tänker på Törnrosa när Stig suger på det sjuka bröstet. För ni vet väl att i originalhistorien så våldtas Törnrosa och hon föder ett barn som suger ut det förlamande giftet ur hennes bröst så att hon vaknar. Jag tänker, när han äter från det infekterade bröstet, att det är det han gör. Att han är min lilla räddare i nöden.

Nu blev inte jag våldtagen och jag har heller inte legat och sovit i 100 år men ni fattar principen.

Undra hur gott det är att äta från ett sjukt bröst? Undra om han får stora klumpar av var och blod i maten? Har ingen aning, skulle inte förvåna mig, med tanke på hur ont det gjort varje gång som han har ätit. Men han har skött sitt jobb väl för jag mår mycket bättre nu i alla fall, är sjukt stolt över hans medicinska egenskaper!

Vilket team vi är!

IMG_2636

Det här är från igår.

Blev ni ihop med drömkillen ni drömde om som yngre?

När jag var femton hade vi ett mindre arbete i engelskan där vi skulle beskriva vår framtida drömpartner.

Jag skrev på hyfsat god engelska att jag skulle ha en man med tjockt, lockigt mörkt hår,
en man vars pappa inte var flintis, och helst inte hans morfar heller. Jag ville ha fina gener, fina gener som inte innehöll flintis-DNA.

Jag ville ha barn med tjockt, lockigt och mörkt hår! Det var drömmen. För i min familj har vi enbart spikrakt hår och det tyckte jag var trist.

Ett år senare, när jag var 16 år, la jag mina ögon på min blivande man för första gången. Han hade långt, svartfärgat, spikrakt och flygigt skandinavhår. Hårfästet var som en blandning mellan Jude Laws och Nick Caves. Ytterligare ett år senare blev vi ihop. Vid det här laget hade jag inte mött hans pappa men det skulle strax visa sig att hans pappa varit helt kal på huvudet sedan 1950-talet.

När jag var 20 år fick jag första barnet med denna man.

Vad kände jag? Vad känner jag idag? Är ångesten stor?

Faktiskt så kom jag över min flintisskräck ganska snabbt för jag hade läst i en illustrerad vetenskap att om man tycker att nån av det motsatta könet doftar gott så är det fullträff genetiskt och prognosen för friska barn ser något förbättrad ut.

Jag tyckte att min man doftade bäst i hela världen från första stund och mina eventuella framtida barns goda hälsa vägde tyngre än deras hårkvalitet.

Har inte ångrat mina prioriteringar. Har mest insett att man kan vara rätt töntig när man är 15 år och “drömmer om killar”.

IMG_2264

Dessutom står det i Bibeln att man inte ska förakta nån som är flintis. I alla fall tycker jag mig kunna läsa det mellan raderna i 2 Kungaboken 2:23-24.

Vad är viktigast?

View Results

Loading ... Loading ...

En bebislängd från palliativ vård #vardag

Skulle till sjukan för lite cellprovtagning men glömde napp som jag blev tvungen att hämta och det gjorde att jag fick småspringa till mottagningen för att hinna. Det är en bit.
 
Solen stekte som om den glömt att det är höst så i strida floder rann svetten från ansiktet som på grund av tunn hud färgats scharlakansröd. Personalen på sjukhuset såg på mig som om jag var en sorglig scen i en ganska tråkig film.
Samtidigt som jag svarade på läkarens frågor om min hälsa torkade jag svetten från ansiktet med en liten hjälmmössa som legat i vagnen. Den var värdelös att torka svett med. Värdelös säger jag! Hade det inte varit för att Stig låg i vagnen och höjde närvaron av liv i rummet så hade läkaren förmodligen skrivit in mig på palliativ vårdavdelning.
 
Sen var det promenaden hem. Först var det molnigt och jag tackade Gud Fader för det, jag till och med improviserade fram en sång som löd “tack Gud för molnen framför solen”, men sen kom solen fram igen med sitt ELÄNDIGA VÄRMANDE LJUS. Jag vet att solen är bra på många sätt men jag hatar den. 
Kom hem. Sa till min son att vore varje dag så här så skulle jag inte orka leva. Grävde fram 100 gram choklad. Rullade bak ögonen som en vithaj och åt upp alltihop. Sitter nu här och börjar åter igen känna mig som folk.
 
Uppenbarelseboken 7:16 är en tröst som jag återkommer till igen, igen och igen. 
selective photo of gray shark
Photo by GEORGE DESIPRIS on Pexels.com

Vi har drabbats av eventuell borrelia

Hej hej!

Idag har det varit en lugn dag dels för att det är söndag men också på grund av att gubben min (älskar att säga “gubben min” om min man, det låter som att jag är 80 år gammal) eventuellt har borrelia. Det är långt ifrån säkert, det är jag som tokgissar, men jag känner igen symtomen från när vår 11-åring hade det förra året.

Vi bor trots allt i en så kallad “röd zon”.

collagefästing-e1523438586831.jpg

Det här är i och för sig en TBE-karta men ändå. Jag tror att det finns en sannolikhet att det är borrelia. [Tar på glasögonen och antecknar massor av beräkningar i ett rutat kollegieblock] ca 77% sannolikhet. Kanske lägre. Kanske 43%. Nånting sånt.

Vi var i alla fall i kyrkan idag och där talades det om Jesu återkomst. Han ska komma tillbaka snart sas det och det tror jag på, även fast man har sagt “han kommer snart” i nära 2000 år. Men allvarligt. Jag tycker det känns som att han är nära nu. Det är lite kvar som ska hända men sen kommer han. Jag tror att han är här inom [tar på glasögonen och antecknar massor av beräkningar i ett rutat kollegieblock] 70 år. Kanske kortare tid. Kanske 30 år. Nånting sånt. Jag tokgissar bara nu.

IMG_2341

Den här bilden är från idag efter kyrkan. Kolla vad stor han blivit! Första gången jag satte honom i den där selen så stack inte benen ut på sidorna, utan han satt på en liten kudde inuti selen, och benen var innanför tyget.

Tänk för ganska exakt ett år sen så var han bara en cell stor, en liten zygot i min mage. Och nu detta. 

 

 

Utvecklingssprång x2? Livet med/som barn #jesus

Stig har sovit lite halvdåligt senaste nätterna. Han har vridit sig och stånkat och har inte kunnat slappna av. Jag förklarade för Fia att han kanske är i ett utvecklingssprång. Barn går igenom såna med jämna mellanrum medan de växer och lär sig.

Gick omkring med honom i sovrummet. Höll honom nära intill i famnen. Passade på att tacka Jesus medan jag vaggade honom. Tackade honom för att han är med mig alla dagar till tidens slut (Matt 20:28). Bra dagar, dåliga dagar, saliga dagar, osaliga. Dagar när jag mår dåligt, dagar när jag mår bra, dagar när allt går bra och när det bara blir fel. Att han är med mig och hjälper mig och gör allting nytt. Alla dagar.

Jag behövde påminna mig själv om det för jag mådde inget vidare. Det kändes som att jag var fel och allt jag gjorde var fel och att jag är trög och att det aldrig kommer att bli nån bättring på det. Att jag bara gör bort mig inför andra och att folk bara står ut med mig för att de måste.

Och medan jag gick där med Stig i famnen och tröstade honom samtidigt som jag pratade med Gud så kom jag att tänka på att precis som Stig ligger i min famn, så ligger jag i Guds famn. Och jag såg mig själv i Stig. Och jag tänkte AHA, jag är kanske också i en tillväxtperiod. Det kanske är därför jag är så spänd och gnällig. Det var i den stunden en härlig, uppmuntrande tanke.

Jag vet inte om jag är i nån tillväxtperiod, säkert har jag bara PMS. Men när jag stod där och tänkte tanken så kändes det som att Gud log mot mig. Och när han log mot mig så där så försvann spänningarna och jag blev lugn och varm och liksom stilla i sinnet, och glad.

Inte så intressant för er att höra kanske. Men det här är ett exempel på hur det kan vara att leva med Jesus. Innan honom hade jag ingen tröst i de här lägena. Eller jo, tv, dator och godis kunde trösta mig lite. Men inte så mycket. Inte på det här sättet.

IMG_2261

Han är tre månader nu (om ni undrar). 

En stor fördel att få barn lite senare

Jag minns när jag fick mitt första barn [sätter mig till rätta framför lägerelden]. Jag var 20 år och jag hade svårt för att amma sittandes. Det gick liksom inte. Mina armar var inte formade för att kunna hålla upp barnet till bysten så det blev bara ansträngt, spänt och jobbigt. Både jag och barnet blev frustrerade och arga. Så jag ammade i huvudsak liggandes. I nödfall kunde ungen få i sig några droppar sittandes upp. I nödfall.

Med andra barnet var jag 22 och amningen var ansträngd vare sig jag satt eller låg (vi har en teori att pojkstackarn inte gillade mjölk). Så det var ingen avslappnad historia alls.

Nu är jag 33 år, har fått mitt tredje barn och kan amma sittandes hur lätt som helst. Med enkelhet kan jag slänga upp bröstet rätt i fejset på barnet som vore det ett framgångsrikt parti dart och han kan äta sig mätt utan att jag behöver spänna armarna. Jag behöver knappt ens lyfta barnet. För mina bröst är längre nu.

Och det ser jag som en stor fördel. Detta är en tidens lön.

Och jo jag vet att andra mammor har lyckats bra med sitt-amning trots små bröst som sitter högt upp osv. Det såg jag när jag själv kämpade. Men själv så lyckades jag inte med detta ädla konstistycke!

IMG_2068

Jag efter att min son fått sig en rejäl mjölkkallsup från ett av mina av tiden amningsförfinade bröst.

Sen har vi hela den där frågan om “offentlig amning är okej” men jag kan säga att jag aldrig har fått några arga blickar eller tillsägelser. När folk inte ignorerar oss så brukar de le och se allmänt glada och snälla ut. Så jag har varit väl bevarad från surbajsar tack och lov.

Mera från resan (massa bilder!)

Hej hej!

Nu har jag inte bloggat sen jag var i min kära by Latikberg. Bästa byn! Jag stannade i alla fall ytterligare några välsignade dagar och sen drog vi vidare till Skorped utanför Övik och där fick Joakim samma sjukdom som jag haft så där låg han med febersvettningar och frossa i några dagar. Stackarn. Tur att han hade sin mamma där att ta hand om honom.

Efter det for vi till fiendeterritoriumet Stockholm. Det sitter väldigt djupt i mig att Stockholm är dåligt och fyllt till bredden med knarkare som saknar förståelse för djur och natur. Att jag tänker så förstod jag när jag såg nån slags fågel som byggt bo i vattenbrynet och jag tänkte “synd bara att nån knarkare kommer komma och sparka sönder boet och mörda fågeln”.

Men jag blev förälskad i Sköndal. Det är där min syrra och hennes fästman bor och de tog in oss i sitt hem och fick oss att känna oss som om det var vårt hem också. Vi hade gångavstånd till en sjö där vi åt sallad, drack vatten på flaska och imponerades av hur fräscha bajamajorna var varje dag. Jag tänkte faktiskt rätt mycket på de som utvecklar den där vätskan i botten på bajamajorna som avföringen guppar omkring i. Tänk vad de kan, tänk vilken insats den där vätskan är ändå.

(och så länge vi var kvar så var det faktiskt ingen som mördade fågeln, så kanske är Stockholm inte riktigt det Gomorra som man är uppfostrad till att tro)

1a183749-4238-48df-a32c-8a47f7bdc981bf44089c-b658-4e15-b34d-c4c32ab17648

Vi hann även med att åka tunnelbana in till Gamla Stan. På vägen dit körde vi förbi GLOBEN. Det är en fantastisk byggnad och den större sonen filmade ut genom fönstret med mobilen. Vi fick till och med åka en tunnelbanehiss som stank urin. Det är en sån där grej som man alltid hört om men det blir verkligt först när man får uppleva det själv. Jag har i och för sig upplevt det förr då jag är en rätt så belevad kvinna men för mina barn var det första gången.

6444a4e7-c574-4506-a153-f8490950dc39

Här är jag när vi passerade slottet. Och visst ser det lite ut som att mitt ben är böjt lite åt fel håll men jag lovar att det inte är nåt fel med mitt ben. Det är kul att syrran fotat så att det finns bilder där jag till och med är omedveten om att jag blir fotad. Såna bilder brukar inte hända annars. Så det är kul!

IMG_1912

Det var så himla mysigt och även fast vi bokstavligt talat snubblade över varann konstant dagarna som vi var där så tröttnade vi inte på varann. Ja vi tröttnade i alla fall inte på dem. Ser ni t-shirten Joakim har? Hela familjen fick var sin likadan, syrran köpte dem på Walmart när de var i USA nyligen. “Shih tzu not” står det på den. Urläcker.

Här har ni en liten video från stranden också.

Kort efter att jag filmat kom en automatisk robotgräsklippare och nästan snittade oss till döds med sina knivblad. Då kände man smaken av apokalypsen när robotarna tagit över världen.

Inte för att det är så apokalypsen kommer att gå till, för det står ingenting om robotgräsklippare i Bibelns Uppenbarelsebok. Ja inte såvitt jag förstått i alla fall men då är Uppenbarelseboken ganska svår att förstå.

Ja gott folk nu tänker jag avsluta det här blogginlägget. Kul att du ville läsa om min semester som jag tänker inte kan vara så himla intressant.

Semestern fortsätter hemifrån Kungälv. Ha det bra!

Jag är i Latikberg

Ni som följer min blogg lär väl inte ha missat att jag är från Latikberg. Det är en liten by 2,5 mil utanför Vilhelmina som jag är väldigt glad att jag är ifrån.

Jag och barnen är strandsatta här medan Joakim är i Tärnaby hos sina polare. Vi köpte lite mat innan vi drog och behöver vi nåt utöver det så kommer vi inte få tag på det för här finns inga affärer och jag har varesig körkort eller bil. Ja det skulle vara om man bad nån annan bybo då. Närmsta affär är i Vilhelmina

Här uppe klarar man sig rätt dåligt utan bil (eller grannar). Men eftersom jag flyttade till västkusten när jag var 19 så har jag inte varit i behov av körkort. På västkusten finns nåt som kallas för kollektivtrafik.

De stora ungarna har hittat åt en tremening och sen har jag inte sett så mycket av dem.

De blev bästisar direkt och så drog dem. Hon visar dem Latikbergs dolda skatter och det vill jag också göra så småningom, se om skatterna finns kvar. Några lär göra det i alla fall, som grottorna uppe på berget. Grottor är kända för att hålla tidens test *tänker på stora grottor i Frankrike och underjordiska vattenfallssystem i Sydamerika, såna grottor som har tusenåriga människolämningar och som har extremt lite gemensamt med Latikbergs grottor där den mest spännande grottlämningen är rostiga konservburkar i en skreva*.

Jag tror att jag hellre åker hit än till Thailand. Faktiskt. Jag tycker att Thailandsresor verkar jobbiga. Så när det kommer till miljöförstöring på grund av att folk semestrar på andra sidan jordklotet så kan jag säga att just det miljöproblemet är inte jag nån del i i alla fall. Däremot är de här korna skyldiga till en hel del metangasfjärt.

Där står de och smälter is på Arktis.

Bon apetit baby

Det verkar som att jag har fött en social person som ser skillnad mellan ansikten och fötter. Så nu ser våra måltider ut så här.