Tankar inför förlossningen #sladdis2018

Nu är det bara fyra dagar kvar till Beräknat Födslodatum och jag tänker mer och mer på förlossningen. Den får gärna komma nu. Nu. Nu. Eller varför inte… nu.

Jag känner mig ganska konstig i kroppen och skallen just nu. Svullen och väck. Det är som att alla ljud går direkt in i hjärnan på mig och att jag hör saker baklänges. Igår gick jag hem tidigare från jobbet för jag mådde illa. Jag vet inte hur mycket plats den här ungen kan ha just nu men inte är det mycket.

trangt

 

Jag känner ingen direkt oro inför förlossningen. Jag kan inte styra över det som kommer hända, det enda jag kan göra är att hantera det som händer så gott jag kan, och det tänker jag göra.

Jag har inte varit orolig inför de andra förlossningarna heller. Första var skitjobbig, jag förlorade blod i överkant och fick en nära döden-upplevelse. Andra förlossningen var lätt, så jag har provat på två slags förlossningar. Den här kan bli lik någon utav de två eller ingen utav dem.

Jag hoppas att få uppleva att vattnet går den här gången i alla fall. Jag föreställer mig att det är roligt med vattenavgång.

vattenavgang

Jag har köpt supermega-bomulls-bindor, amningsskydd, smågodis, MER och sånt som jag har packat ned i förlossningsväskan. Målet är att åka hem så tidigt som möjligt och att jag inte ska behöva skrivas in på BB. Jag vet inte vad jag ska på BB att göra om allt går som det ska. Jag åkte hem så fort som möjligt efter att jag fött senaste barnet och det var skönt.

Det är jättetråkigt på BB.

Jag längtar efter att få börja lära känna vem den här personen är. Jag vill veta hur han eller hon ser ut också. För även om en bebis utseende hinner ändras rätt mycket innan den når vuxen ålder så är det ändå intressant att se hur barnet ser ut som nyfött. Just nu känns det så diffust och svårgreppbart att jag har ett barn där inne. Ett barn av samma kaliber som mina andra två barn som jag har betydligt lättare att förstå att jag har.

Nä jag har jättesvårt att formulera vad jag känner just nu. Min hjärna är tjock och jag får tvinga ut orden. Jag vet inte riktigt vad jag vill göra? Jag vill sitta och stirra ut i luften, sova, och gå på lång skogsvandring – alltihop vill jag göra samtidigt. Hjärnan är både trött och rastlös.

Nu ska jag ut och lufta hunden i alla fall.

Jesus är uppstånden och jag har köpt nappar #bilder #sladdis2018

Som jag redan har sagt så gillar jag verkligen påsken. Den här påsken har varit urmysig fastän jag inte har gjort någonting särskilt alls. Jag har varit hemma och jag har dessutom undvikit solen. Man kan lätt inbilla sig att ledighet bara är värt nåt om man är ute i vackert väder tillsammans med människor som man älskar men jag lovar att ledighet kan vara ovärdelig även om man så gömmer sig bakom persienner och väser när solen snuddar huden som vore man en vampyr.

Vet ni om vilket av de många löftena Gud lovar i Bibeln som jag tycker mest om? Okej, kanske inte mest, men det ligger högt upp på listan i alla fall:
“Dessa är de som kommer ur den stora nöden, och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tabernakeltabernakel över dem. De skall aldrig mer hungra eller törsta, inte heller skall solen eller någon annan hetta träffa dem.” Uppenbarelseboken 7:14-16

INTE HELLER SKALL SOLEN ELLER NÅGON ANNAN HETTA TRÄFFA DEM.

Bam!!!! Hade nån visat mig det här Bibelstycket en solig sommardag anyday in my life och jag hade kanske blivit frälst tidigare.

IMG_0267

Här gör jag ett tappert försök till ett liv i solen i alla fall. Jag och maken gick runt ett kärr/en damm eller vad det nu är, och hunden (som är på löpen just nu) betedde sig konstigt och roligt hela tiden.

På skärtorsdan var vi på kyrkan och jag tror att skärtorsdan är min favorit-kyrkodag på året.
Det finns mycket jag undrar över när det kommer till svenska kyrkans seder. Men när det kommer till avklädandet av bordet där framme och nedsläckandet av ljus och lampor medan de läser psalm 22 (alltså från psaltaren, boken i Bibeln).. det är mäktigt. Det är som att det slår mig så tydligt då. Att han verkligen led och dog. Det är så hemskt men så enormt.

På söndan gick vi till kyrkan för att höra om uppståndelsen, men det gjorde vi i Linneakyrkan i Göteborg. Jag mådde så illa och var så sömnig så jag nickade till flera gånger under mötets gång. Mot slutet kändes det som att jag kanske skulle få diarré (det var absolut falskt alarm), men det är så det är när man är i detta välsignade tillstånd. Är glad att vi for dit, det är gött att vara där även om man inte hänger med till 100%.

En sak slog mig medan jag satt där, och det var att Jesus uppstod på veckans första dag (alltså söndan). Vad var det Gud sa första dagen av skapelseveckan? “Varde ljus”. Och vad säger Jesus om sig själv? “Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh 8:12). Så jag hade ett litet varde ljus-moment kan man kanske säga.

Tänk att jag har fått möta Jesus. Jag är helt fascinerad av att jag har fått det. Att när jag läser Bibeln om Maria från Magdala när hon möter Jesus uppstånden utanför graven så är det inte en jättekonstig historia jag läser utan jag känner snarare att jag och Maria har rätt mycket gemensamt.

IMG_0273 (1)

Så här ser jag ut just nu. Jag är i v39. Så när som helst nu. Tidvis kliar magen väldigt mycket men senaste tre dagarna har det varit lugnt. Tack gode Gud för det för när det har varit som värst har det känns som att jag ska förgås av plåga. Det har kliat kliat kliat men gjort ont ont ont om jag gjort något åt saken.

Jag och 12-åringen har packat bebisens grejer i BB-väskan nu, så nu är det bara mina kläder kvar. Hemma har vi spjälsäng, bebiskläder (tvättade!), skötbord, lite krämer för röd hud, handdukar, blöjor… och jag har beställt ett par nappar, amningsinlägg, och lite sånt. Så vi börjar närma oss redo-mode här hemma.

Jag gillar dock att vara lite ofärdig för då känns det som att bebisen kan vänta lite till “så att vi hinner”, och då känns inte tiden lika ansträngande långsam.

För just nu är den verkligen långsam. Jag spanar efter slemproppen vareviga dag. Vilket trots allt är ett ganska roligt nöje som jag kommer att sakna när barnet fötts. Påminner om bilbingo. Nä jag skojar bara, vem saknar egentligen bilbingo när resan väl är över? Vem sitter vid resans destination och ba “tänk om jag fick spana lite mer efter röda bilar längs efter en väg, det är ju så roligt!!”. Det är lite samma med slemproppar.

Nä nu ska jag avrunda och hacka lite grönsaker. Det är tacotisdag och lite bönkväll tillsammans med några andra familjer. Min uppgift har lite blivit att hacka grönsaker. En hedersuppgift tycker jag själv.

Ha det bra allihopa!

Historien bakom bilden

historybehindpicNär äldsta barnet var liten hängde jag en himla massa på Kastalakyrkan/Församlingshemmet och deras öppna förskola. Ni skulle ha sett min skräck första gången som jag stegade in på ett möte där. Alla föräldrarna satt i en ring och sjöng “det lilla ljus jag har” och jag trodde att jag hamnat i en grupp av religiösa galningar som skulle diskriminera mig när de såg att jag 1. hade barn (det var därför jag var där) och 2. saknade vigselring. Därför satte jag hastigt en annan ring på vänster ringfinger i ett försök att dölja min syndiga status och för att skydda mig själv och mitt älskade oskyldiga barn från dessa vilda kristna blodtörstiga bestar som nu satt där som hungriga varulvar och sjöng om att inte sätta sitt ljus under skäppan. Vad hade jag försatt oss i för elände. Jag ångrade djupt att jag gått dit.

Mycket snart upptäckte jag att man bara sjöng, lekte med lera och åt torra riskakor där. Skönt.

En gång om året brukade de hyra in en fotograf till öppna förskolan för fotografering av de näpna småbarnen. Men detta år hade det varit fint väder och fotografen, som passat på att grilla, hade råkat hälla lite för mycket bränsle på elden. Brännskador täckte som konsekvens hans händer och sjukskrivningen var ett faktum. Därför hade de hyrt in en ersättare – en kvinna som inte var så van med barn skulle det visa sig.

Minns när jag kom in till kvinnan med min då ca 11-månaders dotter. Inne i rummet (som jag nu vet är kyrkans bönerum) hade hon inrett med en kista med en fårfäll på som det var tänkt att mitt barn skulle sitta på medan hon blev fotograferad. En rätt hög kista (obs ej en likkista, en annan slags kista).

Jag: Hm, jag tror inte att min dotter kan sitta på den där kistan.
Fotografen: Va? Varför då?
Jag: Hon trillar nog ner då, hon är inte så stabil..
Fotografen: [ledsen blick, mungiporna neråt, medkännande blick]: Mnåh, är hon förlamad?

Jag minns att jag skrattade okontrollerat och fick fram att nä, hon är knappt ett år gammal. Och så tog vi fotot.

IMG_0158

Som ni ser är tröjan lite sned på henne på kortet. Det är för att jag sitter bakom och håller henne på plats i tröjan medan fotografen tar fotot.

Jag tänker på just detta fotot som förlamad-fotot.

Så, nu vet ni historien bakom!

IMG_0160

(och det skulle dröja 9 år innan jag beträdde samma kyrkas lokaler som oväntat och förvånad nyförlöst kristen)

Nu känns det mer verkligt #sladdis2018 #vecka36

IMG_0087-ANIMATIONHej hej.

I helgen var jag och 12-åringen och handlade lite bebiskläder på second hand på Equmeniakyrkan. Det blev en garderob upp till stl 68 för 314 kr. Här är ett urval:

kläder

Nu fattas bara resten. Skötbord, byrå, barnvagn, babysitter.. but we are getting there. Egentligen behöver man inte så himla mycket till en nyfödd. De är inte världens mest materiellt krävande människor. Dessutom om de får infektioner eller sår så kan man ju alltid duscha dem med bröstmjölk. Fler som fått det rådet? Att om barnet har nästäppa, röda ögon, röd rumpa eller borrelia så ska man bara spritsa barnet bröstmjölk och invänta det strålande resultatet. Funkade det för er? Jag minns inte om det gjorde det.

Har vi inte hittat vagn till födseln så införskaffade jag i alla fall en ergonomisk sele redan i vecka 10.

Det börjar kännas mer verkligt och nära nu. Jag har börjat få små små förvärkar av och till och det bidrar till verklighetskänslan. Jag börjar kunna känna blodsmaken av förlossningen i munnen.
Samtidigt som jag längtar efter förlossningen (eller snarare det som kommer efter) så försöker jag suga åt mig av graviditeten också eftersom den förmodligen är min sista.

Barnen tycker att det är fel. De tycker att barnet måste få ett jämngammalt syskon att leka med precis som de fick. De tycker synd om barnet när jag säger att jag inte har någon som helst lust till att skaffa ytterligare ett barn bara så att de ska kunna leva rövare. De bara suckar åt mig. Men bra. Då gjorde vi rätt val då som skaffade dem tätt  eftersom de verkar så fruktansvärt nöjda med det. Guldstjärna i kanten till oss!

vecka 36

Om ni undrar över högen bakpulver på mattan så var det för att torka upp en hundspya. Om ni undrar över det orangea kuvertet så ser det mörkt ut för min pension.

Tänk om jag får ett barn som gillar sån här dynga #video #sport

Jag har en son på 10 bast och idag kom den här tidningen med posten som en missil. För de hoppas förstås att han ska se denna och vilja veta mer om dessa svettiga karlar i syntet så till den grad att jag blir tvungen att lägga pengar på eländet.

IMG_0075

Hahah, jag skrattar djupt och hånfullt, för det har de inte mycket för. Den här åker direkt ned i soptunnan. Tänk att det finns barn som är intresserade av och vill läsa sånt här. I min familj, i min sfär, så känns det i det närmsta overkligt.

Enda fotbollsspelaren som vi har nån kännedom om utöver Messi och Ronaldo är Dante. Men det beror enbart på den här videon som jag och barnen spelade in en gång i tiden. (tryck här om inbäddningen inte funkar)

I den här familjen är ingen intresserad av sport. Och med ingen sport menar jag verkligen ingen sport. Vi ser inte ens när det är VM och EM och såna saker. Vi ser inte ens “stafetten i skidskytte” eller “storslalomåket där Lisa-Stina Nånting har medaljchans”.

Men tänk om jag just nu, i min mage, bär en liten sportfluktare? Sannolikheten är större att barnet har en extra tumme i pannan men ändå – tänk om. Det är en lustig tanke. Ett barn som vill hänga på fotbollsplan. Ett barn som slänger av sig tröjan i extas när den gör mål (gör mål!?), för att härma nån av sina idoler. Ett barn som hänger posters på män från “Real Madrid” ovanför skrivbordet. Tanken är helt absurd. Men tänk om?

Det barnet skulle bli som kaninen i den där barnboken. Ni vet när det är en prickig kanin som föds i en kaninfamilj där alla andra kaniner är kritvita. Och kaninen ba “jag är så annorlunda”. Så skulle det vara för det barnet.

Men barnet skulle knappast behöva “ge sig ut i stora vida världen” för att se att det finns fler som honom (om det är en pojke)…

Läs den här texten som handlar om hur fotboll uppfattas av människor som inte bryr sig om fotboll. 

En av de roligaste texter jag läst.

Vad har hänt med mitt hår?


Senaste veckorna har jag inte tvättat håret med schampo alls. Ändå blir det inte flåttigt. Jag har försökt sluta med schampo mången gång utan att lyckas. Jag har tvättat håret med bikarbonat och såpa och allt möjligt som gjort att håret stinker och kliar. Men nu har jag inte gjort något alls. Och: inget flått.

Ja jag vet. Det är förmodligen hormonellt. Det är antagligen på grund av graviditeten. Så fort ungen är ute så går väl mitt hår tillbaka till att bli flåttigt med regelbundna mellanrum och jag, som är omedveten och inte orkar kolla upp allt jag köper, köper väl säkert nåt schampo fullt med microplaster som åker ut i havet och förgör allt som är heligt (jag skojar bara! det allra heligaste som finns kan inga microplaster i världen nånsin förstöra! värt att tänka på ni som vill ha något att hålla fast i mitt i all denna förgängelse och känslan av att sitta fångad på ett sjunkande skepp) (jag snackar alltså om Jesus som vanligt, det är han som microplaster inte har någon makt över) (ej heller blöjberg)

gravid med hår

Här är jag. Höfterna luckras upp, bäckenet mjuknar, ryggen känns stabil som en banan och när jag ligger ner kommer det ljud ur strupen som påminner om ljuden i Stephen Spielbergs Jurassic Park. Men håret är bra. Bättre än på många år.

Och när jag ändå bloggar om vardagens små viktigheter. Här är en sak till för er att bita i: 

TACOS MED “TACOKYCKLING” BÖR ELIMINERAS. Fick detta erbjudande från *en mataffär* som påminde mig om det.

tacobajs

Och jag blir så besviken på dem att de ens kommer med denna vridna idé. Vad tusan har kyckling med tacos att göra? Tacos äter man med köttfärs.

Jag har prenumererat på Linas Matkasse ett tag och jag kan säga att hon ständigt vill uppmuntra till nya spännande (det är säkert så de formulerar det, “nya och spännande”) tacovarianter så ca varje gång det är nåt med tacos med i matkassen så är det med… kyckling. Jepp, det är så “nytt och spännande” inom tacorecept tydligen definieras. Man byter ut färsen mot kyckling.

Och jag bara skakar på huvudet.

Jag gör gärna tacos med olika sorts färs. Jag kan även göra tacos med vegetarisk soja-färs, det är gott. Men kyckling som inte är en färs? Det är dumheter. Det är olämpligt och det är dumheter, två ovälkomna saker på en och samma gång.

Nej nu börjar det närma sig middagstid. Vet ej vad vi ska äta men vet vad vi inte ska äta i alla fall, och det är bra.

 

Magen har börjat sporta på eget bevåg #vasaloppet?

gravid v35

God dag!

Tänk att jag är i vecka 35, och ändå känns det som att det är 300 år kvar till förlossningen. Kroppen lever dock med en annan åsikt. Den beter sig som att förlossningen närmar sig så den har hurtigt och klämkäckt börjat gymma sig själv på eget bevåg. Senaste dagarna har jag känt molande värk av och till och då och då drar magen ihop sig och blir en hård boll (med akut kissnödighet som följd).

Den känner sig säkert skitduktig och sportig och ja, det får den väl göra. Så länge den inte ger sig iväg för att åka Vasaloppet så är det okej.

Missförstå mig inte. Jag älskar skidåkning. Det är bajamajor som jag hatar! Och jag har svårt att tänka mig något annat än att Vasaloppet och bajamajor går hand i hand. Jag har åkt en del skidtävlingar i mitt liv och ofta så fanns det bajamajor på plats. Det var fruktansvärt, för är det nåt folk tydligen ofta har innan tävlingar, så är det nervositetsdiarré + dräkter som gör det jobbigt och svårt att sätta sig ordentligt som man ska. De tävlingarna brukade ha några hundra deltagare. Tänk då Vasaloppet som brukar ha över 50 000 deltagare + närstående och funktionärer + dalkullor som står och slår med kobjällror och skriker vid sidan av spåret.

Nog om det.

Min mage har börjat klia. Det gjorde den första graviditeten med. Vid tiden för förlossningen var magen full med breda, kliande och svullna nässelutslag. Efter själva förlossningen var jag så plågad av klåda att jag drabbades av utomkroppsliga upplevelser där det kändes som att jag lämnade kroppen och svävade ovanför sängen. På nätterna brukade min man få springa och hämta fryspåsar till mig som lindrade lite.

Det försvann efter 1-2 veckor och sen var det lugnt men det är ingenting som jag har lust att återuppleva. Det är lite som det där Jack Dawson från Titanic brukar säga: “har man frusit ihjäl vid en skåpsdörr i vattnet en gång så vill man inte göra det igen. Men måste man så måste man, för man älskar ju sin baby som man såg för första gången för bara några dar sen”

Nej nu ska jag ta och utföra några kraftgärningar om Gud är mig nådig. I Bibeln är kraftgärningar grejer man får kraft från Gud genom Jesus att göra, till exempel att hela de sjuka, skilja mellan andar och få visdomsord som kan hjälpa och uppmuntra andra människor i deras liv. Men den enda typ av kraftgärning som jag ber om att kunna utföra just nu är att skura badrummet, renbädda sängen och plocka undan i vardagsrummet. De här sakerna behöver också kraft. De kräver också ett mirakel.

Vi hörs!

gravid v 35