Om jag blev erbjuden två miljoner för vår hund

Min dotter gillar hypotetiska frågor och häromdan frågade hon mig ifall jag skulle sälja vår älskade hund ifall jag blev erbjuden två miljoner kronor.

20171030_105050

Jag tänkte inte särskilt länge förrän jag  svarade att: ja. Ja det skulle jag. Vår hund är en fantastisk hund på alla sätt – men två miljoner kronor? 

Dottern suckade, skakade besviket på huvudet och påminde mig om att vår hund är en gudagåva. Hon tyckte att det var för hemskt att jag skulle kunna tänka mig att sälja en så värdefull och ädel gudagåva som vår hund – för ynka två miljoner kronor.

Jag: ”men du får väl ta och be för att ingen erbjuder mig två miljoner kronor för henne då”

Hon: ”Nej. Då ber jag mycket hellre för att du ska få förstånd.”

Best-25-touche-meme-1

Det tackar jag inte nej till.

Vad säger ni andra som har husdjur? Skulle ni kunna sälja det för två miljoner kronor?

hundbwoff

hundforstand1

Två saker som fått mig till tårar idag

Jag har blivit så blödig det senaste men idag måste det ha nått nån slags kulmen. Ögonen har blivit oväntat överbefuktade  flera gånger idag och dessutom på jobbet. 

Här är anledningarna till mina tårstänkta stunder:

    1. Kvinna födde barn i bakluckan i Östra sjukhusets parkeringshus
      Jag bara tänkte mig känslorna som måste gå genom en ung födande mammas huvud när hon rätt upp och ner måste föda i en baklucka när hon säkert förväntat sig att föda inne på en avdelning. Det var nästan så jag kunde förnimma dramatiken när navelsträngen låg kring halsen och höra barnets första skrik, och så barnmorskornas reaktioner när de till slut kommit ned till parkeringen och fann den nykläckta lilla familjen där i garaget som säkert luktade av motorolja och fostervatten. Det är så dramatiskt och vackert, och så blandningen mellan parkeringshus och ett nyfött barn. Wow. f7f

      Min mamma födde förresten min lillsyrra i en taxi en gång i tiden. I en korsning i Tallträsk. Även syrran hade navelsträngen runt halsen men det löste barnmorskan hjältemodigt och handfast. Alltid när vi for till Lycksele brukade mamma peka mot den där korsningen i Tallträsk och utropa: DÄR FÖDDES VANJA. Och så såg man mot den slätstrukna grå infarten och förstod att även på oansenliga platser har det skett storslagna ting. Här kan ni se på infarten i google maps om ni vill. Här är min lillasysters instagram. Som sagt: storslagna ting.

2. Den här bilden:

Screenshot_20171110-112341

Den fick mig att tänka på mina två födelsedagar, 25 januari då jag föddes av min jordiska mor och 25 augusti då jag blev född på nytt av min himmelska far. Jag minns inte min första förlossning men min andra var väldigt speciell och ja… det är helt enkelt stort när man alltid undrat och plötsligt får inse meningen med livet.

3. Den här plastkorven fylld med köttfärs som vi fick med Linas Matkasse.

 

meatfaers i korv

Med risgrynsgröt är det väl acceptabelt och man kan stå ut när det rör sig om sylt, men köttfärs..? Vad kommer härnäst? Grädde i mjällschampoflaskor? Man packar inte in köttfärs i plastkorvar. Sjukt opraktiskt också för köttfärsen är helt kompaktiserad och hård och står man inte och finfördelar det noga så blir det klumpar när man steker det. Fast nej jag började inte gråta av köttfärskorven. Men jag kunde inte låta bli att posta om det när jag såg bilden liggandes i mitt bildgalleri. Det är därför bara de två första punkterna i denna lista räknas. Den här sista kan ni ignorera. 

En annan sida av mig som vaknat till

Senaste tiden har jag plockat fram min mer handarbetande sida. Den har slumrat inom mig ett bra tag nu och jag känner att det kanske är dags att jag plockar fram den igen (nu när jag kanske ska bli bullmamma och allt) (som sagt krävs det ett mirakel för att jag ska kunna bli en genuin bullmamma så det ligger definitivt inte i mina händer) (just nu lajvar jag bara bullmamma fläckvis).

När jag var liten brukade jag och mamma handarbeta rätt mycket tillsammans. Nu i efterhand förstår jag att det var bland det mysigaste i hela världen att sitta vid henne och bara göra en lampskärm eller duk eller vad man nu gjorde. Hon var väldigt kreativ och konstnärlig och gjorde väldigt mycket fint till vårt hem, det mesta i tysthet, och nu på senaste tiden känner jag att jag också vill göra fina grejer till vårt hem. Saker som inte går att köpa för pengar, saker som det är lagt tid och kärlek på och som familjemedlemmarna kanske inte riktigt tänker på men känner.

Tyvärr är jag inte ens hälften så kreativ och konstnärlig (eller bullmammig) som henne, men nåt ska jag väl kunna göra.

En av alla grejer som Jesus har gjort för mig är förresten att han har öppnat mina ögon mer och mer för allt fint från min uppväxt. I rätt många år har jag varit ledsen, arg och besviken över hur saker och ting varit och blivit. Men mer och mer har jag kunnat förlåta och släppa det dåliga och då har jag börjat kunna se det fina och bra bättre. Jag har alltså inte glömt det dåliga men det har fått mindre känslomässigt utrymme. Det är skönt.

Men än har han mycket kvar att göra med mig och mina relationer, den gamle frälsarn. Vissa saker går smidigare än annat och jag är tyvärr trögarbetad på vissa sätt. Som väl är så verkar han aldrig bli trött.

Något annat som är trögarbetat är det här projektet med mormorsrutor som jag tänkte skulle bli en filt. Men nu när jag hållit på ett tag så känner jag att en kudde blir bättre. Och så köper jag ett tjockare och mysigare garn till filten. Så får det bli!

Här är en duk som jag har gjort. Men jag vill inte visa hela då jag ska ge bort den. Jag vill bara visa er lite att här är en handarbetare på G.

Några tankar om halloween

Som ni säkert kan förutse/redan vet så gillar jag naturligtvis inte halloween. Jag menar, hur skulle jag kunna göra det? Halloween är extremt o-älskvärd. Och det är inte bara för att den är djävulsk och ful och kommersiell och smaklös och trist, utan det är även för att jag inte har några som helst band till den. Halloween fanns inte när jag växte upp och nu när det har poppat upp som en jobbig gubben i lådan så är jag mest förvånad över att folk 1. har gått på det 2. över huvud taget tagit emot skräpet.

En kompis delade den här bilden på sin instagram:

Screenshot_20171030-101110

Och jag håller med. Men jag undrar ändå varför just självskadebeteende och självmord men inte mord och tortyr.

Och jo jag tycker att man ska kunna skämta om allt. Men det är skillnad på enstaka råa skämt och högtider där råhet upphöjs och pågår i vad som känns som hur länge som helst.

Sen är det klart att det finns folk som lyckas vända halloween till något mysigt och harmlöst för sina familjer. Problemet med halloween är inte mysmänniskor som lägger manken till för att göra nåt kul och trevligt för sina nära och kära när tillfälle ges, människor som låter kreativiteten flöda. Problemet med halloween är halloween, och vad halloween är, står för och utsöndrar i sin grundbas och helhet.

Jag tycker att idaelisas har uttryckt enkelt och bra i det här inlägget angående hur hon ser på halloween utifrån ett kristet perspektiv, och jag känner att jag inte behöver tillägga så mycket där. För även om jag avskydde halloween redan innan jag blev kristen så avskyr jag det självklart ännu mer sen jag kom till tro på Jesus. Halloween är andligt sett rutten och Gudsfrånvänd (i sin helhet som sagt).

Hur gör jag med barnen då? 

Ja jag har ju två mellanstadiebarn och med barn i familjen med egna viljor kan ju saker bli komplicerade. Men i vårt fall har det hittills löst sig väldigt smidigt genom deras och deras vänners svala intresse. Jag har ingen direkt utstakad plan för ”möjliga situationer” utan tänker att man löser det väl allt eftersom eventuella situationer uppstår. Jag har inte utfärdat några förbud men bus eller godis kommer jag att säga nej till på grund av att jag tycker att den är så himla oförskämd och otrevlig.

Tänk att jag har en 12-åring

Jag ser mig själv som relativt vuxen nu (innan jag når högre vuxenpoäng så måste jag lära mig att planera och typ ha tebjudningar) och något som passar bra med den känslan är att ha ett barn på 12 bast. Ja hon fyllde det i söndags. Grattis till henne tycker jag! Ja och till mig med. Är väldigt glad att Gud valde att forma just henne i just mitt moderliv. Världens bästa och jag gläds för det varje dag!

IMG_20171022_191746_238

Här var hon fyra månader gammal

Jag var 20 år när jag fick henne och mycket har hänt sedan dess. Just nu är hon ute på prao på en restaurang och hennes första intryck av arbete är att hon älskar det. Jag hoppas att hon inte hoppar av skolan för att börja arbeta nu bara.

Jag ska bli en bullmamma (tror jag)

Häromdan dök ordet bullmamma upp på TV. Mitt ena barn lös upp och sa direkt ”det är väl en sån som du!”.

Jag blev väldigt förvånad men efter en snabbcheck så visade det sig att barnet ifråga trodde att bullmamma betyder ”en mamma som sitter i soffan och äter bullar”.

Det fick mig att tänka. Kanske ska jag ta och bli bullmamma. Alltså en riktig bullmamma. Jag menar – det är aldrig för sent!
Den bästa tidpunkten för att plantera ett äppelträd var 50 år sen. Den näst bästa tidpunkten är idag. Jag är 32 år. Än är jag ung och vi äger en kavel. Den ligger i ett skåp. Vi köpte den i tisdags. Hur svårt kan det vara att välkomna barnen hem från skolan iklädd förkläde?

Sagt och gjort. Jag tog på mig ett förkläde och började baka bullar. Det hade jag inte (såvitt jag minns) gjort sen jag var 17 år och bakade åt deras pappa – som otacksamt la in bullarna i ett skåp och lät dem mögla. Jag förlåter honom aldrig för det!! Eller, ja.. det måste jag ju nu när jag är kristen. Nevermind.

Jag blandade ingredienserna och medan jag stod där och knådade degen vände jag mig upp mot taket (eller egentligen så var det faktiskt skyn som jag vände mig mot) och så sa jag till min himmelska Far så här: Det här är sååååå tråkigt. Jag sa det flera gånger. Det blev inte roligare för att jag sa det men det kändes bättre.

Trots blandade känslor så blev bullarna i alla fall till slut klara. De var inte i närheten av min mammas goda bullar. De blev liksom små och förtorkade på något sätt. Men de var slutförda och inte helt oätliga. Och det här är det bästa av allt: Min son älskade dem. Och han älskade dem lite för mycket för att det skulle vara för att vara snäll och vänlig. Jag förstår inte varför eller hur. Men han tyckte om dem.

Så jag tänker inte ge upp! Klart min son ska få mammas bullar även i fortsättningen. Förhoppningsvis kommer de bli godare med tiden. Jag kan redan nu tänka mig saker som jag kan göra annorlunda nästa gång för att de ska bli godare.

I egen kraft är det omöjligt. Men med Guds kraft är allt möjligt. Stay tuned.

Hemma från semestern igen #semester


Vi har åkt hem från Öland och vi kom hem till Kungälv i måndags. Semesterkassan sinade snabbare än vad vi hade räknat med och när pengarna tagit slut så såg vi på varann, blev lite röda om kinderna och ba ”oops”.

Det är ingen fara, det var semesterpengarna som rök, så vi har så vi klarar oss by Gods grace, men vi fick packa ihop och åka hem. Vi har haft en underbar semester, den bästa jag har haft sen barnsben, och jag kommer inte glömma den i första taget. Del i det som gör den så lätt att komma ihåg är att vi gjorde ungefär samma saker varje dag.

Öland är en ö som vi vill återvända till. Men jag måste erkänna att jag är lite nyfiken på Gotland med. Jag är usel på att hänga med i världshändelser, men en sak vet jag: Ryssland vill ha Gotland. Och om Ryssland vill ha Gotland, ja, då vill jag så klart se varför. Så kanske blir det Gotland nästa år om livet fortsätter som det gör idag.