Hoppas ni har haft en bra helg, även fast julen är skev!

Hej alla glada! Jag hoppas att ni har haft/överlevde en bra/kul/underbar/överkomlig högtidshelg!

Här var vi hos barnens farmor under julkvällen och åt god mat som hon lagat och så öppnade barnen några paket under ordnade och mysiga former. Det mesta handlar om de nya rummen nu och de fick grejer som behövs där.

Jag är inte så himla begeistrad över jul. Det är en skev högtid. Det är som att den är sjuk men år efter år ska vi sminka över den här sjukdomen och låtsas som att den är frisk och står för något sunt, heligt och vackert “I GRUNDEN”, och jag har inte någon lust att spela med i det även fast det alltid är lockande att go with da flow.

Inför varje jul kommer IOGT-NTO med en helt desperat kampanj som vädjar till folk att inte supa med barn. Människor mår dåligt, ekonomiskt svaga har ångest, främst kvinnor stressar ihjäl sig i köken, självmorden ökar, våldet i hemmen eskalerar och personal i butikerna bryter ihop pga att julmusiken är själadödande.

Det är ganska uppenbart att fundamentet i julen inte är Jesu födelse. För det första föddes han inte på jul och för det andra är det inte vad folk i regel firar vilket är helt uppenbart. Varför skulle man fira Jesus födelsedag genom att sitta vid ett pimpat barrträd och få x-box av en läskig bemaskad gubbe som helt uppenbart inte är ett helgon från 200-talet? Jag fattar inte hur man kan med att lura sig själv/andra att tomten skulle vara nåt fint. Keep away from my kids you horrible horrible man (yez, mina barn har fått klara sig utan tomte i alla dessa år, har aldrig lurat dem att “han finns”, jag avskyr detta kräkmedel till fantasifoster).

Och även om tomten nu skulle vara VÄLDIGT LIK denne gudsfruktiga “st nikolaus” som vissa håller fast att han baseras på (vilket han uppenbart inte är… ) – varför hylla den snubben just exakt på Jesu låtsas-födelsedag (som inte är på jul…)? Så det går ändå inte ihop.

Nu kanske inte kristna i regel firar på det här sättet, det vet inte jag nånting om eftersom jag aldrig har firat jul tillsammans med kristna. Men jag som inte är uppvuxen kristen är osäker på om namnet Jesus ens nämndes på julafton. Vad jag minns var att jag hade det obeskrivligt mysigt, var väldigt klädd i rött, att jag tyckte att tomten var obehaglig men ändå värd att ge en kram för att få julklappar som jag högg efter som rovdjuret hugger efter små spädgrisar (jag tror inte att det är särskilt sunt att lära barn att man ska krama såna man känner obehag inför, för att man ska få något i utbyte).

Julen är inte helig. Julens fundament är inte kärlek. Julens fundament är inte ens glädje. Julens fundament är splittrat, mörkt, gravt materialistiskt och laddat med tvångsmässighet, girighet och skuldkänslor. Men jag tänker att så länge man inte försöker utmåla julen till att “vara vacker i grunden” eller en “kärlekshögtid” eller  “en tid till då man stannar upp och är tacksam” (ofta folk gör det just exakt på julen?) så är jag faktiskt mycket mer okej med den.

Man kan träffa släkt, äta god mat, ha trevligt, älska sina vänner och sin familj,  förkunna de glada budskapet om Jesu födelse vitt och brett och ge sina barn en mysig uppväxt utan att tvångsmässigt klamra sig fast vid att nåt av det skulle vara särskilt förankrat i julen. Händer det något heligt och fint på jul och känner man frid och tacksamhet över exakt det man har så är det väl snarare trots att det är jul. 

Det tycker jag i alla fall. Jag har GÄRNA trevligt och fint på jul och längtar efter att träffa min familj och blir det på juldatumet som jag träffar dem så är jag bara glad, det är så sällan man har nån vettig chans att göra det. Men jag slipper gärna låtsas att högtiden vilar på något som den inte vilar på. Det vill säga något gott och fint som handlar om kärlek och Jesus.

Förstår ni vad jag menar, eller tycker ni att jag bara gått total Grinch?

20171224_191259

Jag postar sällan bilder på mina familjemedlemmar men här får ni en autentisk bild hämtad från min vardagliga vardag (eller högtid som det också kallas). Jag kallar bilden för “hund med mittbena tigger skinka”.

Om jag blev erbjuden två miljoner för vår hund

Min dotter gillar hypotetiska frågor och häromdan frågade hon mig ifall jag skulle sälja vår älskade hund ifall jag blev erbjuden två miljoner kronor.

20171030_105050

Jag tänkte inte särskilt länge förrän jag  svarade att: ja. Ja det skulle jag. Vår hund är en fantastisk hund på alla sätt – men två miljoner kronor? 

Dottern suckade, skakade besviket på huvudet och påminde mig om att vår hund är en gudagåva. Hon tyckte att det var för hemskt att jag skulle kunna tänka mig att sälja en så värdefull och ädel gudagåva som vår hund – för ynka två miljoner kronor.

Jag: “men du får väl ta och be för att ingen erbjuder mig två miljoner kronor för henne då”

Hon: “Nej. Då ber jag mycket hellre för att du ska få förstånd.”

Best-25-touche-meme-1

Det tackar jag inte nej till.

Vad säger ni andra som har husdjur? Skulle ni kunna sälja det för två miljoner kronor?

hundbwoff

hundforstand1

Äventyr i Malmö 

I helgen har vi äventyrat lite i Malmö. Och med äventyr menar jag inte att åka gummiflotte nedför en fors eller utforska kloaker utan då menar jag mer äventyr som i att “vi åkte till ett annat län för att det bryter mot vardan”.

Tänk att det bor människor i Malmö.  Riktiga, levande skåningar. Att det bor skåningar i Skåne är en fakta som jag aldrig någonsin ifrågasatt eller tycker är konstig men när man får se det med egna ögon så får teoretisk kunskap som man tar för givet nytt liv och det slår en att här är det normala att vara skåning och här föds nya skåningar varje dag. Varje varje dag nya skåningar. Det är absolut inga konstigheter men ändå väldigt annorlunda mot där jag kommer från där det i princip bara levereras norrlänningar oavsett vilken riktning man kör i tiotals mil. Här räcker det att man åker 10 mil norrut och vips så är det Halläningar som alstras. Eller 10 mil söderut och vips så är man i södra Frankrike. Trots detta är skåningar inte ovanliga, särskilt inte på Sveriges Radio.

Ja vad ska man säga. Man får perspektiv.

En annan sak: Malmö kändes väldigt stort, större än Göteborg. Familjen sa samma sak. Vi alla häpnar när vi tänker på att Malmö är mindre än Göteborg.

Vi besökte i alla fall till exempel reptilhuset och teknikens hus. Jag tog lite bilder men jag är för lat för att lägga upp. Jag kommer nog tyvärr aldrig bli nån storbloggare som lockar läsarna med foton.

Ett av barnen ville ABSOLUT åka till “the turning torso” och se den på nära håll. Själv har jag aldrig hört talas om “turning torso”, jag visste inte att det existerade, än mindre att det skulle kunna vara intressant för ett mellanstadiebarn att åka dit och stå och trampa på parkeringen utanför (det är ett vanligt bostadshus så det är inte lämpligt att gå in).

Frågar man mig så tycker jag att “torso” är ett bland de vidrigaste ord som finns i den svenska vokabulären. Torso nämns aldrig i bra sammanhang utan det nämns bara hos läkaren i samband med obduktion eller i styckmordsfall. Hur kan man vilja döpa någonting som man tycker är vackert till något som innehåller ordet torso? Och hur kan man vilja ha något som heter “turning torso” mitt i sin stora vackra stad? Det kommer jag aldrig kunna förstå. Aldrig att jag spontant skulle vilja bo där eller ha konferenser där och så vidare. Mitt förslag till staden Malmö är att de döper om denna byggnad snarast. Nuvarande namn ger ju tyvärr vibbar om att det är nåt helt sjukt som pågår där. Nånting som skulle få det att vrida sig i bröstkorgen på en om man visste. Typ som bostadshuset i Rosemarys baby.

Nä nästa stad som får för sig att bygga en byggnad och döpa den till nåt i människokroppen: bygg en pelvis!! Pelvis är ett av mina favoritord i hela engelskan. Varför inte twisting pelvis. Gör det och jag kommer att vara jätteglad för att ni läste min blogg och lyssnade på mig.

Jag är i alla fall nöjd över dagsvistelsen i Malmö.

Om jag har någon läsare som är kunnig när det kommer till Malmö så får du gärna träda fram och ge tips på vad en barnfamilj kan hitta på vid nästa besök.

PS. Jesus lever och det som står om honom i Bibeln är sant. Alltså ifall nån glömt. DS.

Tänk att jag har en 12-åring

Jag ser mig själv som relativt vuxen nu (innan jag når högre vuxenpoäng så måste jag lära mig att planera och typ ha tebjudningar) och något som passar bra med den känslan är att ha ett barn på 12 bast. Ja hon fyllde det i söndags. Grattis till henne tycker jag! Ja och till mig med. Är väldigt glad att Gud valde att forma just henne i just mitt moderliv. Världens bästa och jag gläds för det varje dag!

IMG_20171022_191746_238

Här var hon fyra månader gammal

Jag var 20 år när jag fick henne och mycket har hänt sedan dess. Just nu är hon ute på prao på en restaurang och hennes första intryck av arbete är att hon älskar det. Jag hoppas att hon inte hoppar av skolan för att börja arbeta nu bara.

Restless legs, vad hjälper?

Är det nån som läser den här bloggen som lider av restless legs eller som av nåt annat skäl har relevant kunskap om det? (jag skriver längre ned vad det är för er som inte vet)

Vet ni nåt som hjälper i så fall? Alltså som verkligen har hjälpt/lindrat er personligen (eller hur ni nu vet att det verkligen fungerat). Jag tar redan kosttillskott och jag har bra järnvärden. 

Jag har haft det länge men senaste veckorna har det blivit värre.

Jag funderar på om TENS kanske skulle kunna vara nåt? Nån som testat?

För er som inte vet vad restless legs är så är det att det kryper i benen och man kan känna en oemotståndlig lust att sprattla och röra på benen och fötterna. Jag kan känna att om jag inte rör benen eller nyper/masserar  dem så får jag en obehaglig känsla som påminner om smärta, bara det att det inte gör ont. 

En del har så illa att sömnen störs eller att de inte kan gå och se på bio och andra saker som kräver stillasittande men så illa har inte jag det. Jag kan ha lite svårare att somna när det är som värst men det rör sig i mitt fall om typ fem minuter extra väntan, för att somna är lite utav en gåva jag besitter, det är mitt bästa partytrick. 

Hur brukar ni göra för att lindra och göra restless legs mer uthärdligt?

Jag brukar, utöver att röra på benen då, sätta mina fötter på bordskanten (press mot hålfoten är effektivt för mig) men inte på ett avslappnat sätt, utan på ett sätt som gör att jag måste hålla upp benen i ett ganska ansträngt läge. På så sätt anstränger jag benen fastän jag är stilla. Jag brukar även be min man att klämma i hålfoten eller på vaderna, men tyvärr brukar han inte orka i timtal i streck, så tyvärr blir det ingen “årets bästa make”-medalj till honom. Å andra sidan brukar det hjälpa att kila in fötterna under hans kroppstyngd när vi ska sova så okej en liten medalj kan han få. 

Förr brukade jag ta en flaska och rulla den med foten fram och tillbaka fram och tillbaka på golvet men det tycker jag inte om att göra längre. Det gjorde jag iofs inte då heller. 

Jag ska bli en bullmamma (tror jag)

Häromdan dök ordet bullmamma upp på TV. Mitt ena barn lös upp och sa direkt “det är väl en sån som du!”.

Jag blev väldigt förvånad men efter en snabbcheck så visade det sig att barnet ifråga trodde att bullmamma betyder “en mamma som sitter i soffan och äter bullar”.

Det fick mig att tänka. Kanske ska jag ta och bli bullmamma. Alltså en riktig bullmamma. Jag menar – det är aldrig för sent!
Den bästa tidpunkten för att plantera ett äppelträd var 50 år sen. Den näst bästa tidpunkten är idag. Jag är 32 år. Än är jag ung och vi äger en kavel. Den ligger i ett skåp. Vi köpte den i tisdags. Hur svårt kan det vara att välkomna barnen hem från skolan iklädd förkläde?

Sagt och gjort. Jag tog på mig ett förkläde och började baka bullar. Det hade jag inte (såvitt jag minns) gjort sen jag var 17 år och bakade åt deras pappa – som otacksamt la in bullarna i ett skåp och lät dem mögla. Jag förlåter honom aldrig för det!! Eller, ja.. det måste jag ju nu när jag är kristen. Nevermind.

Jag blandade ingredienserna och medan jag stod där och knådade degen vände jag mig upp mot taket (eller egentligen så var det faktiskt skyn som jag vände mig mot) och så sa jag till min himmelska Far så här: Det här är sååååå tråkigt. Jag sa det flera gånger. Det blev inte roligare för att jag sa det men det kändes bättre.

Trots blandade känslor så blev bullarna i alla fall till slut klara. De var inte i närheten av min mammas goda bullar. De blev liksom små och förtorkade på något sätt. Men de var slutförda och inte helt oätliga. Och det här är det bästa av allt: Min son älskade dem. Och han älskade dem lite för mycket för att det skulle vara för att vara snäll och vänlig. Jag förstår inte varför eller hur. Men han tyckte om dem.

Så jag tänker inte ge upp! Klart min son ska få mammas bullar även i fortsättningen. Förhoppningsvis kommer de bli godare med tiden. Jag kan redan nu tänka mig saker som jag kan göra annorlunda nästa gång för att de ska bli godare.

I egen kraft är det omöjligt. Men med Guds kraft är allt möjligt. Stay tuned.

Hemma från semestern igen #semester


Vi har åkt hem från Öland och vi kom hem till Kungälv i måndags. Semesterkassan sinade snabbare än vad vi hade räknat med och när pengarna tagit slut så såg vi på varann, blev lite röda om kinderna och ba “oops”.

Det är ingen fara, det var semesterpengarna som rök, så vi har så vi klarar oss by Gods grace, men vi fick packa ihop och åka hem. Vi har haft en underbar semester, den bästa jag har haft sen barnsben, och jag kommer inte glömma den i första taget. Del i det som gör den så lätt att komma ihåg är att vi gjorde ungefär samma saker varje dag.

Öland är en ö som vi vill återvända till. Men jag måste erkänna att jag är lite nyfiken på Gotland med. Jag är usel på att hänga med i världshändelser, men en sak vet jag: Ryssland vill ha Gotland. Och om Ryssland vill ha Gotland, ja, då vill jag så klart se varför. Så kanske blir det Gotland nästa år om livet fortsätter som det gör idag.