Man kan söka herrens ansikte på flera sätt

Min man tror att jag gillar allt som har med Jesus att göra, så därför är det inte så konstigt att han second hand-shoppade just detta jättepussel till oss att lägga över jul.

img_2254

2500 bitar och en Jesus som hänger korsfäst i alperna. Ja man kan ju riktigt se framför sig den schweizare som slog igen Bibeln med en smäll och ba  ”ja visst är den bra men fatta vad mycket bättre den varit om han blivit korsfärst vid förvaringsbodarna här utanför!”

Jag försökte uppbåda lite entusiasm för att lägga pusslet, men till slut var jag tvungen att lämna projektet. Pussel med så mycket gräsyta blev väl förbjudet 1982 men jag misstänker att pusslet är äldre än så.

Strax efter att jag lämnat bordet och satt mig för att läsa i stället (typiskt mellandagsbestyr) så hörde jag min man börja tala om Jesus med sådan intensitet som jag aldrig hört honom tala om Jesus tidigare.”Var är Jesus ansikte?”, ”jag måste hitta Jesus ansikte!” sa han om och om igen.

Då blev jag förstås entusiastisk och gled tillbaka till bordet för att berätta för honom att den som söker Jesus ansikte ska finna och så vidare. Jag tänkte att här får man passa på med informationen.

img_2073

Jag hjälpte honom till och med lite med att leta men allt jag fann var laggårdsväggar och ogräs, så jag gick därifrån.

Efter 30-60 minuter nånting så hittade min man Jesus ansikte och då blev han jätteglad.

Ful och oönskad inredningsdetalj

ful inredning anonymJag är i överlag inte kinkig när det kommer till inredning och det är i det närmsta ett mirakel när jag över huvud taget köper nåt för att ”göra det lite fint”.

Men det här, måste jag ändå säga, är lite under min nivå för vad som är acceptabelt:

Jag har ingen tanke på vad mitt hem ska förmedla för känsla, men det ska åtminstone inte förmedla känslan av att vardagsrummet är en rastplats åt en doberman.

Jag förstår inte vad ungarna tänkte när de ställde den där, men hoppas att de en dag ska ta sitt förnuft till fånga så att de kommer hem med vackra vaser fyllda med snittblomster i stället.

Som inredningsdetalj får hundbajspåse en överkryssad geting

överkryssad geting

Kallades till vuxenpsyk för uppföljning

Idag hade jag en kallelse till vuxenpsyk i Kungälv och det tyckte jag var spännande eftersom det var över ett år sen som jag var där. Jag funderade lite på varför de kallat mig, har de läst min blogg? Men tänkte att det mest logiska är om det handlar om någon slags uppföljning.

medeltidsborg

Jag har hittills inte riktigt kunnat bestämma mig om jag tycker att det är bra eller dåligt att de har placerat en vuxenpsykavdelning bredvid en stor och mörk medeltidsborg. Men jag tänker ändå att det är fint, förutom när det regnar och åskar och man nästan kan förnimma människoskrik från vuxenpsyk.

En gång när jag skulle dit hade det blivit elproblem i byggnaden och enda lyset som fanns till förfogande var en röd saftblandare som blinkade i korridoren. Och det hade väl varit okej, om det inte hade varit för larmet som pep i jämna höga intervaller och kuratorn som inte ville bli störd medan hon skalade sin clementin.

Men det var förr när jag fortfarande var deprimerad. Idag är nya tider, idag placerades jag i den här fina källaren:

källaren

Ungefär så här gick mötet idag till: 

Läkare: Det var ett tag sen du var här nu! Hur mår du?
Jag: Jag mår bra nu.
Läkare: Sover du bra om nätterna?
Jag: Ja, om jag går och lägger mig.
Läkare: Tar du medicin?
Jag: Nej, jag slutade med det, för jag började må bra.
Läkare: Okej.
Jag: Ja.
Läkare: Du mår alltså bra?
Jag: Ja.
*pinsam tystnad*
Läkare: Tar du droger?
Jag: Nej.
Läkare: Så bra. Då är nu fri att gå.
Jag: Tack.

Kostnad: 300 kronor. 

Så nu är jag officiellt utskriven från vuxenpsyk i Kungälv så de kan nu ersätta mig med någon ny, ung talang med psykiska besvär. Jag hoppas att den personen också får bli frälst och kan få skrivas ut. Jag vill inte vara otacksam eller så eftersom jag vet att jag hade tur som över huvud taget togs emot men… jag vet inte exakt hur himla mycket vuxenpsyk i Kungälv egentligen hjälpte mig med mitt psyke. Tror nästan det blev värre under tiden jag var där?

Nåja! Så kan det gå! Det är förbi nu!

Dagens predikan: lovsång

pingst kungälv

Idag valde jag att gå till Pingstkyrkan i Kungälv. Det var ett tag sen jag var där nu och jag kände att idag passade bra.

Den som predikade var Simon Skogsström, ämnet var lovsång och han valde att fokusera på varför vi lovsjunger.

Och det tycker jag att han gjorde bra.  Ni kan höra predikan här om ni vill (micken tycktes krångla lite men förhoppningsvis påverkar det inte lyssningen allt för mycket).

Min take på hela lovsångsgrejen är att så länge lovsången inte svävar ut att tillbe något annat eller försätter tillbejdarna i nån form av trans (med till exempel överdrivet blinkande lampor, stark bas med rytmisk dans som gör att man tappar omvärldsuppfattningen, ja ni fattar kanske), så är det bra.

För kristendomen tänker jag är nykter och är man inte nykter, alltså vid sitt sinnes fulla bruk, så har man svävat ut till nåt som är dåligt. 

Så tänker jag.

Ha en fin söndag!

För 3 år sen: Gud förstör inte en stol

Jag har en app som uppdaterar mig med vad jag skrev på sociala medier för åratal sen.

Så här såg det ut för mig för tre år sen:

trasig stol

 

För tre år sen bodde jag själv med barnen, vi hade ingen tillgång till bil och ekonomin var inte sådär jättemycket på topp. Så när en av våra stolar föll sönder som ett plockepinn så kändes det förstås lite jobbigt.

Men…

hel stol

… det ordnade sig rätt snabbt.

För tre år sen skrev jag det där mest på skämt.

Men när jag ser ser tillbaka på mina uppdateringar genom åren så syns det att Gud och Jesus fanns rätt närvarande i mina tankar redan då, om än inte riktigt på samma sätt som de finns närvarande där idag.

jesus linne

Jag kände mig mer död än levande

peak cykelFörra året brukade jag cykla upp till en viss kyrkogård i princip varje dag. Jag cyklade dit, satte mig på en bänk och såg ut över gravarna, jag njöt av tystnaden och tänkte: ”jag har mer gemensamt med de döda än vad jag har med de levande”. Sen så cyklade jag hem igen (fast det var inte bara därför som jag cyklade dit, det hade varit lite emo over the top,  jag cyklade dit pga träning också).

cykel

Jag kände mig som en grå massa som slafsade sig fram i segt slem. Eller som att jag försökte simma genom ett stort hav med tyngder runt benen.

Livet kändes mer som en belastning än som en välsignelse och jag såg med viss avund på människorna som låg i sina gravar helt döda. Tänk att inte bara känna sig så gott som död, utan även få njuta av fördelarna med att vara död på riktigt?

Jag kan säga att jag längtade egentligen inte alls efter att dö. Egentligen längtade jag bara efter att få lite vila och ro men jag hade börjat få det svårare och svårare att se hur det skulle kunna ske i livet, för jag hade försökt så många taktiker som misslyckats.

Sen hände ju det här också (det har ingenting att göra med det jag skriver om nu men visst var det mysko):

peak cykel

Nu har det i alla fall blivit vår i Kungälv och jag har börjat cykla upp till den där kyrkogården igen. Och det var när jag såg ut över gravarna som jag påmindes om hur jag brukade tänka förra året när jag var där.

Så sorgligt ändå. Att sitta och känna mer gemenskap med döda och begravda än med levande. Jag var livrädd för levande människor. Men döda var ju harmlösa.  Jag var verkligen trött när jag hade börjat undra om det finns något mer än att med nöd och näppe kämpa sig genom dagarna.

Men så där känner jag inte nu. Jag älskar fortfarande kyrkogårdar känner jag, de är fina på sitt sätt, men jag är knappast avundsjuk på de som ligger begravda där. Jag längtar inte ett dugg efter döden utan ser fram emot evigheten.

Och det var så enkelt!

Allt jag behövde göra var att be till Jesus att ta hand om mig och all min skit.

psaltaren 107:28-30

Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna poängtera tillräckligt tydligt hur bra Jesus är?

Tvärt emot vad jag hade börjat tro så behöver man ju faktiskt inte dö för att få vila. Det man behöver är livet, vägen och sanningen. Det man behöver är some piece of dat Jesus Christ.

Och det är ju inte som att allt har känts konstant bra och lugnt sen jag valde att ropa på honom för första gången den där dagen i augusti förra året. Utan han räddar mig gång på gång. Gång på gång på gång. Och han gör det på det ljuvaste vis.

Tack Jesus för att du finns hos mig i varje andetag. Tack för att du tar emot mig när jag faller, att du bär mig genom stormen, stärker mig och bygger upp, formar och helar mig. Tack för att du är min klippa och min styrka. Amen. 


Återkom gärna i morgon! Ska försöka svara på en som ville veta mer i detalj hur det gick till när jag blev frälst.

/Sonja

Uppdaterat: Här kan du om hur jag blev frälst (och hur du kan bli det om du inte redan är det).

 

Skar nästan av mig fingret

img_0850.jpgIdag när jag skulle göra potatis- och purjolökssoppa så skedde en liten olycka. Och nej jag talar inte om inkontinensbekymmer den här gången.


Jag skar mig rätt över vad man på latin kallar för digitus medius men som på mellanstadiespråk är mer känt som fuck you-fingret.

Jag skar genom nageln och det började så klart genast blöda på ett sätt som var obehagligt. Innan jag vågat undersöka skadan hann jag teorisera lite löst kring sannolikheten att jag skulle dö (för att sen återuppväckas vid Jesu återkomst förstås), men jag kom ganska snabbt fram till att om jag täcker fingret med lite ihopknövlat hushållspapper så överlever jag nog.

Vilket visade sig stämma.

Så nu har jag plåster tills vidare och jag ser hoppfullt fram emot en problemfri läkning. 

Tack Gud för att vår dyra nya kniv inte var lika vass som jag trodde, för hade den varit det så hade jag även skurit igenom köksbänken, vänster kroppshalva och hunden (en shih tzu papillon). Och det hade inte sett bra ut på CV:t.