Historien bakom bilden

historybehindpicNär äldsta barnet var liten hängde jag en himla massa på Kastalakyrkan/Församlingshemmet och deras öppna förskola. Ni skulle ha sett min skräck första gången som jag stegade in på ett möte där. Alla föräldrarna satt i en ring och sjöng “det lilla ljus jag har” och jag trodde att jag hamnat i en grupp av religiösa galningar som skulle diskriminera mig när de såg att jag 1. hade barn (det var därför jag var där) och 2. saknade vigselring. Därför satte jag hastigt en annan ring på vänster ringfinger i ett försök att dölja min syndiga status och för att skydda mig själv och mitt älskade oskyldiga barn från dessa vilda kristna blodtörstiga bestar som nu satt där som hungriga varulvar och sjöng om att inte sätta sitt ljus under skäppan. Vad hade jag försatt oss i för elände. Jag ångrade djupt att jag gått dit.

Mycket snart upptäckte jag att man bara sjöng, lekte med lera och åt torra riskakor där. Skönt.

En gång om året brukade de hyra in en fotograf till öppna förskolan för fotografering av de näpna småbarnen. Men detta år hade det varit fint väder och fotografen, som passat på att grilla, hade råkat hälla lite för mycket bränsle på elden. Brännskador täckte som konsekvens hans händer och sjukskrivningen var ett faktum. Därför hade de hyrt in en ersättare – en kvinna som inte var så van med barn skulle det visa sig.

Minns när jag kom in till kvinnan med min då ca 11-månaders dotter. Inne i rummet (som jag nu vet är kyrkans bönerum) hade hon inrett med en kista med en fårfäll på som det var tänkt att mitt barn skulle sitta på medan hon blev fotograferad. En rätt hög kista (obs ej en likkista, en annan slags kista).

Jag: Hm, jag tror inte att min dotter kan sitta på den där kistan.
Fotografen: Va? Varför då?
Jag: Hon trillar nog ner då, hon är inte så stabil..
Fotografen: [ledsen blick, mungiporna neråt, medkännande blick]: Mnåh, är hon förlamad?

Jag minns att jag skrattade okontrollerat och fick fram att nä, hon är knappt ett år gammal. Och så tog vi fotot.

IMG_0158

Som ni ser är tröjan lite sned på henne på kortet. Det är för att jag sitter bakom och håller henne på plats i tröjan medan fotografen tar fotot.

Jag tänker på just detta fotot som förlamad-fotot.

Så, nu vet ni historien bakom!

IMG_0160

(och det skulle dröja 9 år innan jag beträdde samma kyrkas lokaler som oväntat och förvånad nyförlöst kristen)

Nu känns det mer verkligt #sladdis2018 #vecka36

IMG_0087-ANIMATIONHej hej.

I helgen var jag och 12-åringen och handlade lite bebiskläder på second hand på Equmeniakyrkan. Det blev en garderob upp till stl 68 för 314 kr. Här är ett urval:

kläder

Nu fattas bara resten. Skötbord, byrå, barnvagn, babysitter.. but we are getting there. Egentligen behöver man inte så himla mycket till en nyfödd. De är inte världens mest materiellt krävande människor. Dessutom om de får infektioner eller sår så kan man ju alltid duscha dem med bröstmjölk. Fler som fått det rådet? Att om barnet har nästäppa, röda ögon, röd rumpa eller borrelia så ska man bara spritsa barnet bröstmjölk och invänta det strålande resultatet. Funkade det för er? Jag minns inte om det gjorde det.

Har vi inte hittat vagn till födseln så införskaffade jag i alla fall en ergonomisk sele redan i vecka 10.

Det börjar kännas mer verkligt och nära nu. Jag har börjat få små små förvärkar av och till och det bidrar till verklighetskänslan. Jag börjar kunna känna blodsmaken av förlossningen i munnen.
Samtidigt som jag längtar efter förlossningen (eller snarare det som kommer efter) så försöker jag suga åt mig av graviditeten också eftersom den förmodligen är min sista.

Barnen tycker att det är fel. De tycker att barnet måste få ett jämngammalt syskon att leka med precis som de fick. De tycker synd om barnet när jag säger att jag inte har någon som helst lust till att skaffa ytterligare ett barn bara så att de ska kunna leva rövare. De bara suckar åt mig. Men bra. Då gjorde vi rätt val då som skaffade dem tätt  eftersom de verkar så fruktansvärt nöjda med det. Guldstjärna i kanten till oss!

vecka 36

Om ni undrar över högen bakpulver på mattan så var det för att torka upp en hundspya. Om ni undrar över det orangea kuvertet så ser det mörkt ut för min pension.

Tänk om jag får ett barn som gillar sån här dynga #video #sport

Jag har en son på 10 bast och idag kom den här tidningen med posten som en missil. För de hoppas förstås att han ska se denna och vilja veta mer om dessa svettiga karlar i syntet så till den grad att jag blir tvungen att lägga pengar på eländet.

IMG_0075

Hahah, jag skrattar djupt och hånfullt, för det har de inte mycket för. Den här åker direkt ned i soptunnan. Tänk att det finns barn som är intresserade av och vill läsa sånt här. I min familj, i min sfär, så känns det i det närmsta overkligt.

Enda fotbollsspelaren som vi har nån kännedom om utöver Messi och Ronaldo är Dante. Men det beror enbart på den här videon som jag och barnen spelade in en gång i tiden. (tryck här om inbäddningen inte funkar)

I den här familjen är ingen intresserad av sport. Och med ingen sport menar jag verkligen ingen sport. Vi ser inte ens när det är VM och EM och såna saker. Vi ser inte ens “stafetten i skidskytte” eller “storslalomåket där Lisa-Stina Nånting har medaljchans”.

Men tänk om jag just nu, i min mage, bär en liten sportfluktare? Sannolikheten är större att barnet har en extra tumme i pannan men ändå – tänk om. Det är en lustig tanke. Ett barn som vill hänga på fotbollsplan. Ett barn som slänger av sig tröjan i extas när den gör mål (gör mål!?), för att härma nån av sina idoler. Ett barn som hänger posters på män från “Real Madrid” ovanför skrivbordet. Tanken är helt absurd. Men tänk om?

Det barnet skulle bli som kaninen i den där barnboken. Ni vet när det är en prickig kanin som föds i en kaninfamilj där alla andra kaniner är kritvita. Och kaninen ba “jag är så annorlunda”. Så skulle det vara för det barnet.

Men barnet skulle knappast behöva “ge sig ut i stora vida världen” för att se att det finns fler som honom (om det är en pojke)…

Läs den här texten som handlar om hur fotboll uppfattas av människor som inte bryr sig om fotboll. 

En av de roligaste texter jag läst.

Vad har hänt med mitt hår?


Senaste veckorna har jag inte tvättat håret med schampo alls. Ändå blir det inte flåttigt. Jag har försökt sluta med schampo mången gång utan att lyckas. Jag har tvättat håret med bikarbonat och såpa och allt möjligt som gjort att håret stinker och kliar. Men nu har jag inte gjort något alls. Och: inget flått.

Ja jag vet. Det är förmodligen hormonellt. Det är antagligen på grund av graviditeten. Så fort ungen är ute så går väl mitt hår tillbaka till att bli flåttigt med regelbundna mellanrum och jag, som är omedveten och inte orkar kolla upp allt jag köper, köper väl säkert nåt schampo fullt med microplaster som åker ut i havet och förgör allt som är heligt (jag skojar bara! det allra heligaste som finns kan inga microplaster i världen nånsin förstöra! värt att tänka på ni som vill ha något att hålla fast i mitt i all denna förgängelse och känslan av att sitta fångad på ett sjunkande skepp) (jag snackar alltså om Jesus som vanligt, det är han som microplaster inte har någon makt över) (ej heller blöjberg)

gravid med hår

Här är jag. Höfterna luckras upp, bäckenet mjuknar, ryggen känns stabil som en banan och när jag ligger ner kommer det ljud ur strupen som påminner om ljuden i Stephen Spielbergs Jurassic Park. Men håret är bra. Bättre än på många år.

Och när jag ändå bloggar om vardagens små viktigheter. Här är en sak till för er att bita i: 

TACOS MED “TACOKYCKLING” BÖR ELIMINERAS. Fick detta erbjudande från *en mataffär* som påminde mig om det.

tacobajs

Och jag blir så besviken på dem att de ens kommer med denna vridna idé. Vad tusan har kyckling med tacos att göra? Tacos äter man med köttfärs.

Jag har prenumererat på Linas Matkasse ett tag och jag kan säga att hon ständigt vill uppmuntra till nya spännande (det är säkert så de formulerar det, “nya och spännande”) tacovarianter så ca varje gång det är nåt med tacos med i matkassen så är det med… kyckling. Jepp, det är så “nytt och spännande” inom tacorecept tydligen definieras. Man byter ut färsen mot kyckling.

Och jag bara skakar på huvudet.

Jag gör gärna tacos med olika sorts färs. Jag kan även göra tacos med vegetarisk soja-färs, det är gott. Men kyckling som inte är en färs? Det är dumheter. Det är olämpligt och det är dumheter, två ovälkomna saker på en och samma gång.

Nej nu börjar det närma sig middagstid. Vet ej vad vi ska äta men vet vad vi inte ska äta i alla fall, och det är bra.

 

Styrd av bebisen?

Ni som har förkovrat er i min blogg ett tag vet att jag inte är särskilt förtjust i att duscha. Jag brukar normalt göra det så sällan man kan utan att vara en slusk i dagens samhälle, vilket har blivit ungefär var tredje-var fjärde dag.

I alla fall.
Igår läste jag ett inlägg av en kvinna som sa att hon besökt en massör. Medan hon var hos massören hade det varit ett himla liv i magen (hon är också gravid), och massören hade till slut sagt att innan de kunde fortsätta så fick de ta och lugna bebisen. Och det gjorde massören genom att linda in kvinnans mage i varma handdukar. Vilket tycktes hjälpa.

Mamman var amazed över att barnet verkade kunna känna värmen genom magen.

Och det får mig att undra en sak… för jag har nämligen börjat duscha varje dag på senaste tiden. Jag tycker att det har blivit SÅ SKÖNT att stå under en varm vattenstråle en stund per dag och bara njuta av duschningen. Jag kan ibland knappt bärga mig till jag får ställa mig och duscha en stund. Hör ni så sjukt? Det har blivit en av mina favoritstunder på dagen.

Det jag undrar är i alla fall – tänk om det är barnet som på nåt sätt påverkar mig i det här? Tänk om det är barnet som älskar när jag duschar? Tänk om det är barnet som ligger där inne i magen ba “ååh va skönt, härligt härligt fina tiders! Bra gjort mamma!!” och så skickar det nån form av belöningssignaler av tillfredsställelse till mig så att jag tror att det är jag som njuter? Tänk om det är så?

Är det så så är ju bebisen både rolig och jävlig på samma gång.

IMG_20180129_200329_846

Vad som skiljer kristendom från andra religioner

Igår trotsade jag tröttheten då vi for till Linneakyrkan i Göteborg som fyllde två år som församling. Där bjöds på våfflor och kaffe (fast jag avstod från båda) och sen blev det lovsång och predikan och vittnesbörd och sånt.

20180128_164127

En kille som heter Muhammed (men som kallas nåt annat eftersom de har så många Muhammed i församlingen tydligen, men vad han kallas har jag glömt bort) fick komma upp och berätta vad han sagt en kväll när de diskuterat frågan vad som gör kristendomen speciell.

Muhammed (som även kallas nåt annat) berättade att han varit i kontakt med många religioner i sitt liv och att det som skilde kristendomen åt från de andra går att likna med ett hav där det ligger människor och drunknar.

I andra religioner är det som att någon står vid sidan av och ropar och gestikulerar och försöker få den som ligger i vattnet att lära sig simma och hålla sig ovanför ytan och därmed överleva. “Gör så här! Gör lite mer så här! Nej inte så!”.  “Men Jesus stiger själv ned i vattnet och han lyfter upp den som håller på att drunkna”.

Ja nu berättar jag inte exakt som han berättade det, men det var så här jag minns det på ett ungefär. Och jag tycker att det var så oerhört bra beskrivet. Det får mig att tänka på en av mina favoritbibelcitat som jag publicerade i det första inlägg där jag skrev om min nyfunna tro:

bibelord

Jesus är på riktigt folk.

 

Hoppas ni har haft en bra helg, även fast julen är skev!

Hej alla glada! Jag hoppas att ni har haft/överlevde en bra/kul/underbar/överkomlig högtidshelg!

Här var vi hos barnens farmor under julkvällen och åt god mat som hon lagat och så öppnade barnen några paket under ordnade och mysiga former. Det mesta handlar om de nya rummen nu och de fick grejer som behövs där.

Jag är inte så himla begeistrad över jul. Det är en skev högtid. Det är som att den är sjuk men år efter år ska vi sminka över den här sjukdomen och låtsas som att den är frisk och står för något sunt, heligt och vackert “I GRUNDEN”, och jag har inte någon lust att spela med i det även fast det alltid är lockande att go with da flow.

Inför varje jul kommer IOGT-NTO med en helt desperat kampanj som vädjar till folk att inte supa med barn. Människor mår dåligt, ekonomiskt svaga har ångest, främst kvinnor stressar ihjäl sig i köken, självmorden ökar, våldet i hemmen eskalerar och personal i butikerna bryter ihop pga att julmusiken är själadödande.

Det är ganska uppenbart att fundamentet i julen inte är Jesu födelse. För det första föddes han inte på jul och för det andra är det inte vad folk i regel firar vilket är helt uppenbart. Varför skulle man fira Jesus födelsedag genom att sitta vid ett pimpat barrträd och få x-box av en läskig bemaskad gubbe som helt uppenbart inte är ett helgon från 200-talet? Jag fattar inte hur man kan med att lura sig själv/andra att tomten skulle vara nåt fint. Keep away from my kids you horrible horrible man (yez, mina barn har fått klara sig utan tomte i alla dessa år, har aldrig lurat dem att “han finns”, jag avskyr detta kräkmedel till fantasifoster).

Och även om tomten nu skulle vara VÄLDIGT LIK denne gudsfruktiga “st nikolaus” som vissa håller fast att han baseras på (vilket han uppenbart inte är… ) – varför hylla den snubben just exakt på Jesu låtsas-födelsedag (som inte är på jul…)? Så det går ändå inte ihop.

Nu kanske inte kristna i regel firar på det här sättet, det vet inte jag nånting om eftersom jag aldrig har firat jul tillsammans med kristna. Men jag som inte är uppvuxen kristen är osäker på om namnet Jesus ens nämndes på julafton. Vad jag minns var att jag hade det obeskrivligt mysigt, var väldigt klädd i rött, att jag tyckte att tomten var obehaglig men ändå värd att ge en kram för att få julklappar som jag högg efter som rovdjuret hugger efter små spädgrisar (jag tror inte att det är särskilt sunt att lära barn att man ska krama såna man känner obehag inför, för att man ska få något i utbyte).

Julen är inte helig. Julens fundament är inte kärlek. Julens fundament är inte ens glädje. Julens fundament är splittrat, mörkt, gravt materialistiskt och laddat med tvångsmässighet, girighet och skuldkänslor. Men jag tänker att så länge man inte försöker utmåla julen till att “vara vacker i grunden” eller en “kärlekshögtid” eller  “en tid till då man stannar upp och är tacksam” (ofta folk gör det just exakt på julen?) så är jag faktiskt mycket mer okej med den.

Man kan träffa släkt, äta god mat, ha trevligt, älska sina vänner och sin familj,  förkunna de glada budskapet om Jesu födelse vitt och brett och ge sina barn en mysig uppväxt utan att tvångsmässigt klamra sig fast vid att nåt av det skulle vara särskilt förankrat i julen. Händer det något heligt och fint på jul och känner man frid och tacksamhet över exakt det man har så är det väl snarare trots att det är jul. 

Det tycker jag i alla fall. Jag har GÄRNA trevligt och fint på jul och längtar efter att träffa min familj och blir det på juldatumet som jag träffar dem så är jag bara glad, det är så sällan man har nån vettig chans att göra det. Men jag slipper gärna låtsas att högtiden vilar på något som den inte vilar på. Det vill säga något gott och fint som handlar om kärlek och Jesus.

Förstår ni vad jag menar, eller tycker ni att jag bara gått total Grinch?

20171224_191259

Jag postar sällan bilder på mina familjemedlemmar men här får ni en autentisk bild hämtad från min vardagliga vardag (eller högtid som det också kallas). Jag kallar bilden för “hund med mittbena tigger skinka”.