När vattenklosetten var ny och mammuten långt borta

Tänk att det fanns en tid då vattenklosetten ännu inte etablerats i alla hem. En gång i tiden var typ Hans-Olov den första i byn med WC och folk som kom dit förundrades över hur enkel, ren och praktisk den var.

Och samtidigt som många imponerades så fanns det andra som var skeptiskt inställda, folk som grymtade, pekade mot potatislandet och tyckte att dass är grejer det, för människoskit gynnar skörden och möjliggör livet. Fanns säkert de som hade det broderat på en väggbonad. “Människoskit möjliggör livet” och så en brun klump i korsstygn som mycket väl skulle kunnat föreställa en potatis. Men det gjorde det inte.

Tänk att leva på den tiden då man var i den övergången, när vattenklosett fanns men de flesta fortfarande hade utedass.

I generationer hade man gått på utedass varje dag. Man tyckte säkert inte ens att det var sunkigt. Men så plötsligt såg de att det fanns nåt annat och dasset som varit så normalt började se vidrigt ut. Skiten som tidigare varit bördig, välkommen och användbar, a true gift from behind, började förvandlas till en stinkande belastning.

oalett.jpg

Jag tycker att jag lever i en så fantastisk tid på en underbar plats just nu. Det finns många brister och vår kultur är på väg längre och längre bort från Gud och naturen. Vi människor tror vi vet mer och mer saker värda att veta när vi egentligen bara vet mindre och mindre om vår plats och vilka vi är i det hela. Mörkret tätnar både i världen och inom oss, allt eftersom vi vänder oss bort från honom som format oss och gett allt sin mening.

Men ändå – en sån fantastisk tid och plats detta är. Jag skulle absolut inte vilja ändra min placering i tid och rum.

Jag tänker på det varje dag. Tänk att leva på 1400-talet. Eller 60-talet.  Eller ännu värre – vilket årtal som helst före Kristus. Fruktansvärt! Nä, den bästa tiden för mig är nu och här. 

Men så är ju det här också väldigt lätt för mig att säga just nu, för jag lever som en kunglighet i ett land som har fred och som ännu bryr sig om fattiga och svaga. Och så har jag – viktigast av allt – Jesus som kan blåsa mening i allt jag möter, vare sig det är gott eller ont, och han ger mig rikedom som aldrig kan förstöras och ett hopp om framtiden som inte försvinner ens om det ser väldigt mörkt ut. Så för mig är det enkelt att inte klaga därifrån jag nu sitter. Jag har det bra kort och gott.

Likt övergångstiden då folk började skaffa vattenklosetter istället för utedass så tror jag att vi är i en slags övergångstid just nu, fast ännu större, mer skrämmande och på sina sätt även mer spännande. Inte för att toaletter inte kan vara spännande och skrämmande. Men övergången till WC är ändå väldigt liten i jämförelse med vad jag tror håller på att hända nu.

Den tekniska stenåldern börjar nå sitt slut. Snart kommer de riktigt tunga grejerna. Och eftersom Guds regler och gränsdragningar är rätt ointressanta för allt fler så kommer det att bli vilda västern när det kommer till vad man kommer göra. Vi är inte lämpade för den här kunskapen och tekniken som vi nu har i våra händer och särskilt inte utan vägledning från Gud. För det finns viktiga “osynliga” gränser och vi har svårt att se och förstå gränserna utan honom. Vissa gränser tycker jag är svåra att förstå även med honom, men med honom så vet man åtminstone att de finns även om man inte förstår varför.

Ni vet vad jag har sagt: När vi ser mammutar igen så är det början på slutet.

Jag undrar hur återskapandet av mammuten kommer att motiveras. “Vi gör det för att vi kan” och “de e kul” är ännu inte acceptabla skäl för såpass allvarligt mixtrande med organismers grundkod. Men säkert kommer motiveringen ha något med miljön att göra. Och om inte miljön, så är det nåt om att bota svält. Men är det inte heller det, så kommer argumentet nog att vara att mammutar kan bota parkinson och altzeimer.

Men låt inte argumenten lura er. Inget ädelt skäl är ädelt nog för den dumma idén att återskapa mammutar.

Kram / Sonja

PS. Jag tror inte att mammutar var gulliga. Inte var de särskilt stora heller. De har blivit romantiserade. Tro mig, vi klarar oss bra utan dessa överskattade och utdöda djur. DS.

raiders.jpg

PS2. Mammutar i all ära men jag hoppas verkligen de aldrig försöker återskapa det där åbäket i bakgrunden, mot trädet, som drabbats av massiv stroke. DS.

Mera från resan (massa bilder!)

Hej hej!

Nu har jag inte bloggat sen jag var i min kära by Latikberg. Bästa byn! Jag stannade i alla fall ytterligare några välsignade dagar och sen drog vi vidare till Skorped utanför Övik och där fick Joakim samma sjukdom som jag haft så där låg han med febersvettningar och frossa i några dagar. Stackarn. Tur att han hade sin mamma där att ta hand om honom.

Efter det for vi till fiendeterritoriumet Stockholm. Det sitter väldigt djupt i mig att Stockholm är dåligt och fyllt till bredden med knarkare som saknar förståelse för djur och natur. Att jag tänker så förstod jag när jag såg nån slags fågel som byggt bo i vattenbrynet och jag tänkte “synd bara att nån knarkare kommer komma och sparka sönder boet och mörda fågeln”.

Men jag blev förälskad i Sköndal. Det är där min syrra och hennes fästman bor och de tog in oss i sitt hem och fick oss att känna oss som om det var vårt hem också. Vi hade gångavstånd till en sjö där vi åt sallad, drack vatten på flaska och imponerades av hur fräscha bajamajorna var varje dag. Jag tänkte faktiskt rätt mycket på de som utvecklar den där vätskan i botten på bajamajorna som avföringen guppar omkring i. Tänk vad de kan, tänk vilken insats den där vätskan är ändå.

(och så länge vi var kvar så var det faktiskt ingen som mördade fågeln, så kanske är Stockholm inte riktigt det Gomorra som man är uppfostrad till att tro)

1a183749-4238-48df-a32c-8a47f7bdc981bf44089c-b658-4e15-b34d-c4c32ab17648

Vi hann även med att åka tunnelbana in till Gamla Stan. På vägen dit körde vi förbi GLOBEN. Det är en fantastisk byggnad och den större sonen filmade ut genom fönstret med mobilen. Vi fick till och med åka en tunnelbanehiss som stank urin. Det är en sån där grej som man alltid hört om men det blir verkligt först när man får uppleva det själv. Jag har i och för sig upplevt det förr då jag är en rätt så belevad kvinna men för mina barn var det första gången.

6444a4e7-c574-4506-a153-f8490950dc39

Här är jag när vi passerade slottet. Och visst ser det lite ut som att mitt ben är böjt lite åt fel håll men jag lovar att det inte är nåt fel med mitt ben. Det är kul att syrran fotat så att det finns bilder där jag till och med är omedveten om att jag blir fotad. Såna bilder brukar inte hända annars. Så det är kul!

IMG_1912

Det var så himla mysigt och även fast vi bokstavligt talat snubblade över varann konstant dagarna som vi var där så tröttnade vi inte på varann. Ja vi tröttnade i alla fall inte på dem. Ser ni t-shirten Joakim har? Hela familjen fick var sin likadan, syrran köpte dem på Walmart när de var i USA nyligen. “Shih tzu not” står det på den. Urläcker.

Här har ni en liten video från stranden också.

Kort efter att jag filmat kom en automatisk robotgräsklippare och nästan snittade oss till döds med sina knivblad. Då kände man smaken av apokalypsen när robotarna tagit över världen.

Inte för att det är så apokalypsen kommer att gå till, för det står ingenting om robotgräsklippare i Bibelns Uppenbarelsebok. Ja inte såvitt jag förstått i alla fall men då är Uppenbarelseboken ganska svår att förstå.

Ja gott folk nu tänker jag avsluta det här blogginlägget. Kul att du ville läsa om min semester som jag tänker inte kan vara så himla intressant.

Semestern fortsätter hemifrån Kungälv. Ha det bra!

Vilhelmina Vild och Vacker

Vilhelminas sån där kommunslogan är Vild och Vacker. Passande!

Nu är vi här. Det är så skönt. Luften, ljuden, naturen, husen. Allt är så bekant. Lite har ändrats sen jag var här sist men det mesta ser ut som vanligt.

Jag undrar om människor som blivit kvar här inser hur speciellt Vilhelmina är, att de fattar hur fint och intressant det är här och att det är därför de har stannat. Jag hoppas det! Ofta i kulturen (filmer, böcker) så utmålas “de som blev kvar” som några hopplösa fall som saknade drömmar och ambitioner och aldrig sökte efter “mer”. Alternativt att de har förlorat nåt, att deras gåvor gått förlorade i slöseri. Det är idioti.

Jag hade inga drömmar eller ambitioner ändå flyttade jag. Jag flydde. Från mig själv har jag förstått sen, och det fungerade inte. Är glad att jag gjorde det på det sätt att jag är glad för de erfarenheter och liv jag har. Men kan ibland bli lite irriterad på Kungälv för att det inte ligger i Lappland och för att de byggt E6an mitt igenom stan som en stor massiv bajsrand i stadsbilden. Hur tänkte de där? Om de nu tänkte alls. Kanske blev de mutade eller hotade. Jag gillar Kungälv, men det är riktigt fult. Och det kan jag som sagt störa mig på ibland, jag som är van att bo mitt i det vackraste av skönhet genom hela uppväxten.

Den här bilden tog jag särskilt för bloggen. Har jag en bild på bloggen där jag står framför nåt eller där jag ens syns i bild över huvud taget så är det för att jag sagt till nån “kan du ta en bild på mig?” och med våld har klamrat fast kameran vid dennes händer. Foton på mig händer annars inte.

Bilden är tagen på Stenmans Konditori, lite av ett landmärke. Det är ofta där man ser kändisar om man ser nån kändis i Vilhelmina. Själv såg jag Staffan Ling på Stenmans en gång, eller om det var två gånger. #staffanling

Bon apetit baby

Det verkar som att jag har fött en social person som ser skillnad mellan ansikten och fötter. Så nu ser våra måltider ut så här.

Barnmorskan sa några sanningens ord

Igår kände jag att tidvattnet och vinden vände. Nu börjar min kropp komma tillbaka. I can feel it. Har fortfarande ont och så men jag har kommit över nån slags läkningsgräns nu. Den värsta uppförsbacken är avklarad. Ja det är vad jag tror. Såg för första gången snittet idag också. Det såg inte så snyggt ut med sina blodiga tejpbitar men jag blev inte kräksjuk och jag fick inte förlamande ångest av det heller så jag skulle säga att det gick över förväntan.

I morse var vi på hörselscreening med lillkillen. Jag pumpade ungen full med mjölk innan vi drog så att han skulle vara lugn och beskedlig på plats och det var han! Och den där screeningapparaten (som såg ut att vara från Jurassic Park) pep och sa “APPROVED”.

IMG_0919

Barnmorskan skröt väldigt på honom. Hon sa ord som “åh så mycket hår!”, “stadig kille!” och “så fin!”. Jag höll på att explodera av genuin stolthet. Jag bryr mig inte att barnmorskorna säger skrytsaker om alla barn som kommer dit. De säger ju ändå inget annat än sanningen!

 

 

 

Första badet hemma

Rapport från bebisbubblan!

Barnet har fått ett bad. Jag repeterar: Barnet har fått ett bad. 

Och det behövdes eftersom håret blivit alldeles flottigt av vår ivriga handsvett när vi stryker honom på huvudet ständigt.

Far och dotter skötte själva badandet. Det var otroligt klumpigt eftersom vårt badkar har hög kant. Jag tänkte att hjälp nu får väl min man förslitningsskador och ryggproblem på grund av den icke-existerande ergonomin i hans arbetsställning, men än är han ung!

Och som tur är så behöver man inte bada bebisar så ofta, såvida man nu inte tappar dem ofta i smuts vilket vi sällan gör.

IMG_0867IMG_0866IMG_0873

 

 

 

Har tagit mig ut x2

Ut tog jag mig egentligen redan i förrgår. Så här såg det ut då:

IMG_0844

Ni ser. Triumfen!

Idag tog jag mig ut igen och då såg det ut så här:

IMG_0841

Och ni som är uppmärksamma (vi snackar Sherlock Holmes) ser skillnaden. Ser ni vad som hänt?

Vi har bytt vagn. Den övre tyckte jag inte om alls tyvärr. Den var vinglig, drog åt höger och var liksom… modern på ett opraktiskt sätt. Jag tror att den kanske är jättebra om man vill jogga på elljusspår (en elljusslinga som drar lätt åt höger), men det vill inte jag, aldrig i livet, det skulle aldrig falla mig in! Så som tur var så fick vi testa den innan vi eventuellt skulle slå till.

Men den undre.. Vi provkörde den idag och mmmm. Ljuvlig var den. En dröm på fyra hjul. Som en poesi i mosaik. 1100 spänn bara. Ja jag känner mig nöjd, det måste jag säga.

IMG_0835

Om ni undrar varför han har mössa på sig när det är 400 grader solkaos ute så är det på grund av det där mördande vinddraget ni vet. Ni vet det där vinddraget som blåser på nyfödda spädbarn och skadar dem för livet. Det ville jag inte skulle hända, jag var tvungen att skydda honom, så därav mössan. Kan meddela att det fungerade.

 

 

Jobbig dag på sjukhuset #sladdis2018

Eftersom jag har gått två veckor över tiden i morgon så behövde jag åka in för en kontroll på Östra i Göteborg idag. Det var en rutinmässig överburenhetskoll och jag och Joakim åkte in så att vi var där klockan åtta när de öppnade efter vad jag fått höra att jag skulle göra.

Och där satt vi i väntrummet i sex och en halv timme innan jag fick komma in.

Nån gång efter klockan 14, strax innan jag togs emot, brast det för mig och jag började faktiskt att gråta så tårarna forsade. Och då hade jag försökt hålla emot ett bra tag. Jag kände mig så frustrerad, trött och ynklig så det var inte klokt. Jag ville ju inte vara där utan tyckte nog redan från början att det kändes lite onödigt, men tänkte att eftersom de har koll så ska jag lyssna på dem och göra som de säger.

Jag önskar att jag varit förberedd på hur lång tid det skulle ta i alla fall. Jag önskar att jag hade kunnat få ha en ungefärlig tid (hade fått tiden 8.30 från början men detta visade sig inte gälla) och inte hade behövt höra det här “det är två framför dig” gång på gång och se alla nya i väntrummet prioriteras högre.

Jag är jätteglad att de bryr sig om att kolla att bebisen och jag mår bra, men finns det inte bättre sätt att sköta kvinnor som är överdådigt gravida, tunga och känslomässigt ansträngda än att låta dem sitta i ett väntrum en hel dag för en 15 minuters rutinkontroll?

Allt såg i alla fall bra ut.

Snälla Gud låt mig föda innan söndag. I Jesu namn.

IMG_0590

Allting såg bra ut 

Just nu känner jag mig ganska arg! #rasande #sladdis2018

Hej!

Idag är jag på rätt dåligt humör känner jag. När i hela friden ska jag föda detta barn!?? Jag är på BF+12 och även fast jag tror att min verkliga BF låg närmare 20 april så är det fasligt vad långsamt det här känns.

Ifall jag hade velat hade jag kunnat få igångsättning i morgon fredag men jag valde att säga nej och nöjer mig med en “överburenhetskontroll”. Det ångrar jag inte ett dugg för jag vill helst inte bli igångsatt. Jag är envis på den punkten.

MEN ÄNDÅ!!!!

Det är nästan som att jag önskar att jag var en hund så att jag kunde gläfsa och morra och bita efter händer som försöker klappa mig. Tänk vad skönt att bara få bita efter nån hand just nu!
Dom ba “den här hunden har nog rabies” — “nä hon är bara dräktig, så därför bör vi inte avliva henne”.
Jag: GRRMRMRMMRRMMRRMRAGGAGGAGG

Åh det hade varit så skönt!

IMG_0574

Här är en bild från i söndags från nån skreva på Ragnhildsholmen. Det är så man gör i Kungälv när man inte har nåt bättre för sig – man uppsöker nån gammal ruin och sätter sig där och sen tänker man tillbaka på det som väl spenderad tid.

IMG_0573

Det här är ifrån i lördags när det var folkfest i fästningsparken i Kungälv (Bohus fästning är vår mest kända ruin). Det trampade omkring massa 1700-talssoldater i takt överallt och helt plötsligt började de skjuta på varann med kanoner. Förmodligen fanns det nån dramaturgi i det hela men det enda jag såg var rök och eld och en massa hästar och det dög bra för mig. Det fick tiden att gå.

IMG_0533

Jag har till och med virkat klart den där sablarns babyfilten.

IMG_0571

Två av mina familjemedlemmar droppade nämligen teorin “tänk om du inte föder förrän filten är klar??”. Jag tror inte ett dugg på sånt, sådana påståenden angränsar till värdelös skrock! Men efter att de sagt så några gånger, oberoende av varann, så virkade jag klart filten trots att det var svintråkigt. Jag menar –  klar måste den ju bli hur som. Och mycket riktigt – värkarna satte inte igång bara för att sista tråden blivit fäst. Det verkar som att vare sig detta barn, min kropp eller Gud Fader i himlen bryr sig om huruvida den här filten är klar eller inte när det kommer till att sätta igång förlossningsvärkar. Can’t blame them. Dock är jag övertygad om att de alla gillar/kommer att gilla filten.

IMG_0496

Det är i alla fall fler än vanligt som har sagt att jag ser så pigg ut på sistone. Och konstigt nog så stämmer det och är helt sant – jag är mer pigg nu än på länge. Jag tror att det har att göra med att jag är ledig från jobbet och kan sitta i soffan och äta orimligt mycket kinapuffar.

Jag har nämligen två megacravings just nu.

  1. Bubbelvatten/vanligt vatten. Jag dricker litervis. Och nej jag har inte fått graviditetsdiabetes eller nåt annat – jag är egentligen inte ens törstig. Jag bara älskar smaken av kallt vatten (jag dricker det med is, massvis med is). Det är så gott så det är inte klokt. Vatten är en av Guds bästa skapelser.
  2. Kinapuffar. Jag har ätit två påsar bara idag.

Bonuscraving: Kött. Jag vill äta rejält kött! I vanliga fall är jag en “denniskorvstjej” som inte bryr mig om “köttet” jag äter innehåller 98% slaggprodukter och vetemjöl. Ja jag bryr mig egentligen inte om det jag äter ens innehåller kött över huvud taget. Men nu vill jag ha 100% kött och rejäla välgjorda sallader med avokado.

Ja jag känner mig just nu rasande i kroppen. En rasande köttätare. Jag önskar att jag kunde starta förlossningen på ren viljekraft. Men den startar när den startar, “Guds timing” som det heter. Nu ska jag dra med mig 12-åringen och hunden och gå ut på promenad. Hunden är otroligt söt (även om hon börjar se ut som nån som som tycker att “gräs borde legaliseras”) och 12-åringen har alltid intressanta saker att säga så det kommer nog att muntra upp mig.

Hörs!

Historien bakom bilden

historybehindpicNär äldsta barnet var liten hängde jag en himla massa på Kastalakyrkan/Församlingshemmet och deras öppna förskola. Ni skulle ha sett min skräck första gången som jag stegade in på ett möte där. Alla föräldrarna satt i en ring och sjöng “det lilla ljus jag har” och jag trodde att jag hamnat i en grupp av religiösa galningar som skulle diskriminera mig när de såg att jag 1. hade barn (det var därför jag var där) och 2. saknade vigselring. Därför satte jag hastigt en annan ring på vänster ringfinger i ett försök att dölja min syndiga status och för att skydda mig själv och mitt älskade oskyldiga barn från dessa vilda kristna blodtörstiga bestar som nu satt där som hungriga varulvar och sjöng om att inte sätta sitt ljus under skäppan. Vad hade jag försatt oss i för elände. Jag ångrade djupt att jag gått dit.

Mycket snart upptäckte jag att man bara sjöng, lekte med lera och åt torra riskakor där. Skönt.

En gång om året brukade de hyra in en fotograf till öppna förskolan för fotografering av de näpna småbarnen. Men detta år hade det varit fint väder och fotografen, som passat på att grilla, hade råkat hälla lite för mycket bränsle på elden. Brännskador täckte som konsekvens hans händer och sjukskrivningen var ett faktum. Därför hade de hyrt in en ersättare – en kvinna som inte var så van med barn skulle det visa sig.

Minns när jag kom in till kvinnan med min då ca 11-månaders dotter. Inne i rummet (som jag nu vet är kyrkans bönerum) hade hon inrett med en kista med en fårfäll på som det var tänkt att mitt barn skulle sitta på medan hon blev fotograferad. En rätt hög kista (obs ej en likkista, en annan slags kista).

Jag: Hm, jag tror inte att min dotter kan sitta på den där kistan.
Fotografen: Va? Varför då?
Jag: Hon trillar nog ner då, hon är inte så stabil..
Fotografen: [ledsen blick, mungiporna neråt, medkännande blick]: Mnåh, är hon förlamad?

Jag minns att jag skrattade okontrollerat och fick fram att nä, hon är knappt ett år gammal. Och så tog vi fotot.

IMG_0158

Som ni ser är tröjan lite sned på henne på kortet. Det är för att jag sitter bakom och håller henne på plats i tröjan medan fotografen tar fotot.

Jag tänker på just detta fotot som förlamad-fotot.

Så, nu vet ni historien bakom!

IMG_0160

(och det skulle dröja 9 år innan jag beträdde samma kyrkas lokaler som oväntat och förvånad nyförlöst kristen)