Så har min syn på abort ändrats sen jag blev kristen

Innan jag blev kristen såg jag abort som en absolut självklarhet. Det fanns knappt någonting som skrämde mig mer än människor som ifrågasatte abort.

Jag såg aborträtten som kvinnans rätt till sin egna kropp och jag såg abortmotståndare och kritiker som några slags oresonliga kvinnohatare.

Abortmotstånd skrämde skiten ur mig. För mig var det så självklart med abort att jag knappt ens kunde föreställa mig hur man kunde ifrågasätta det.

Att jag förhöll mig på det här viset till abort hade hela sin grund i min syn på livet och min syn på vad ett människoliv är och när en människa får sitt värde.

Min definition på vad ett människoliv är och när det börjar var rörlig och jag kunde inte riktigt bestämma mig om när exakt ett människoliv blev värt att ta särskild hänsyn till.

Jag har ju alltid varit emot spädbarnsmord till exempel, så frågan var när ett foster blir till ett spädbarn. Det var klurigt, men gränsen måste sättas förstod jag, och jag personligen bestämde mig för att det kändes rimligt att sätta den någonstans vid vecka 12.

Vid 12 veckor bestämde jag mig för att fostret är såpass utvecklat att det inte längre bara är en ”oformlig cellklump”. Ja jag hade väl läst i nån Lennart Nilsson-bok att foster har ett centralt nervsystem då eller nåt, så det här tyckte jag var en finfin gräns. Jag highfivade säkert mig själv i smyg över hur himla bra jag var på att definiera människovärde och livets början.

abort

 

Ett annat argument som jag diggade var att kvinnan har bestämmanderätt över allt i sin kropp. Visst, det är lite klurigt om det handlar om ett människoliv inuti en annan människa, men jag ansåg att är ett liv beroende av någon annans kropp så får det lite ”skylla sig själv” för att det inte är livsdugligt på egen hand. Lite så där ”tough luck you poor baby”.

Jag såg nämligen inte små foster som riktiga människor utan jag såg dem mer som ”potentiella människor”. Ja jag såg dem lite (eller ganska mycket, uppenbarligen, med tanke på hur jag tänkte) som parasiter som utan lov invaderat en kvinnas livmoder med sin märkligt svulstiga tillväxt.

Jag hade svårt att se hur ett embryo på något sätt skulle kunna vara ens i närheten av jämbördig med sin ”värdkropp”, alltså mamman. Att jämställa ett embryo med en vuxen människa var för mig sjukt, förvridet och absurt.

När människor liknade fosters värde med en vuxen persons så tyckte jag att det var lite samma sak som att likna en människa med en sork eller kanske en tonfisk.

För det var väl uppenbart, tyckte jag, att nåt så litet och ofärdigt måste vara ganska rejält mycket sämre än något som har färdigutvecklade lungor och i vissa fall till och med en cykel.

oktokill

Men sen jag blev kristen så måste jag erkänna att jag inte längre kan stödja mig på dessa argument. Nu tycker jag snarare att de här argumenten är alldeles förfärliga.

Och det beror i mångt och mycket på en mycket viktig och avgörande detalj:

Insikten om att Gud är god och det är han som bestämmer.

En av de första grejerna som jag fick uppenbarat för mig när jag blev frälst och som fortfarande berör mig långt in på djupet är att Gud kände mig långt innan jag började lära känna honom. Och med långt menar jag så långt tillbaka att jag inte ens var (pånytt)född.

psaltaren139

Han visste vem jag var redan som ”oformlig klump” och oavsett hur omedveten och vilsen jag var (ett tillstånd som följde med mig ut ur livmodern.. minst sagt) så har han alltid varit fullt medveten om mig. Full koll. Hela vägen. Långt innan någon annan ens hade kunnat börja spekulera kring mitt värde så hade Gud redan fastställt det.

Den kärleken ger mig stadga, kraft och uppmuntran varje dag. Gud har gett löften till mig och det är löften som han har visat att han håller. Det är faktiskt det faktumet och den vetskapen som har förvandlat hela mitt liv och gjort det till vad det är idag.

Jag kan vila tryggt i att det inte spelar någon roll om andra tycker att jag är tex tråkig och konstig – mitt värde vilar inte på mänskligt godtycke och världsliga omständigheter utan det vilar på vad världens och universums skapare fastslagit (sen kan jag ju ändå tycka att det är jobbigt om folk tycker att jag är konstig men det är inget som omkullkastar min existens direkt).

jeremia 1:5

Så jag kan inte längre kalla ett outvecklat foster för en ”oformlig cellklump”. Även det mest ”oformliga” och ofödda (eller om man nu, som i mitt fall, råkar vara född) människolivet är ett människoliv format, sett och älskat av Gud.

Jag satte livets början någonstans vid vecka 12. Jag ansåg att ett embryo/foster inte är mycket till människa på grund av bristen på medvetenhet och att ”ingen” känner den. Men nu är jag superglad att det inte är jag som bestämmer premisserna för människovärde och jag är också väldigt glad att jag hade väldigt mycket fel.

Jag ger Gud rätt eftersom jag nu vet att han har rätt. Jag tror på Gud. High five Gud. 

high-five-gud
Vad det gäller att ofödda barn skulle vara några slags parasiter på kvinnokroppen som får ”skylla sig själva” på grund av sin ”illa valda stund” (eller liknande) så vet jag inte ens var jag ska börja. Jag hoppas att det argumentet är ovanligt och att det bara var jag som var ovanligt dum i huvudet.

Svaga och beroende individer är inte parasiter och de får inte ”skylla sig själva” om de förtrycks, förskjuts eller mördas. Skulden ligger hos maktutövaren (en skuld som man alltid kan få struken om man uppriktigt ber om förlåtelse och hjälp till förändring genom Jesus – alltid värt att nämna) och inte hos offret.

Har skrivit lite om det här i ett inlägg som handlar om hur Gud ser på vår ynklighet.

Och ja – visst kan kvinnor bestämma över sina egna kroppar. Absolut. Och visst kan det kännas joxigt att ha fått en inneboende som i många fall påverkar oss enormt. Men vi kvinnor måste vara medvetna om att vi, trots detta, inte kan bestämma vad en annan människa är värd.

Våldtäkt då? 
Skitsvårt verkligen ur mänsklig synvinkel, och ur mänsklig synvinkel finns det båda många svar och inga svar alls. Argumenten, känslorna och omständigheterna skiftar. Något som däremot inte skiftar är den Gud är. Han är den han är. Han står fast. En annan sak som står fast är Guds löfte att upprätta, befria och hela oss.

Jättekomplicerade och ovanliga fall då där det blir ett jättestort moraliskt dilemma och så vidare och så vidare? 
Inte vet väl jag. Man får väl hoppas att den som verkligen behöver svar på den frågan kan be för att få ett personligt svar från Gud själv.

Sammanfattat: 
Att Gud älskar oss människor oavsett vad världen tycker om oss och oavsett vilken omständighet vi kommer från är den största och enda verkliga trygghet som jag har. Därför lämnar jag med glädje över till Gud att definiera vad ett människoliv är och när människan får sitt värde. Jag har ju själv fått mitt värde genom honom och jag vore en stor idiot om jag påstod att han har fel (jag undrar om jag någonsin kommer vänja mig vid vetskapen om att jag är enormt värdefull och att det finns en mening med min existens?).

Gud gör det omöjliga möjligt, och han kan upprätta och hela alla slags trasiga bakgrunder och situationer. Många som gör abort är utan hopp, detta eftersom de sätter sitt hopp till det rörliga och föränderliga. Annat är det när man sätter sitt hopp till Jesus, Guds son. Han är nämligen väldigt stadig och han är mästaren på att förvandla förutsättningar, hjärtan, ja, att förvandla liv.

Och jag är med Honom. Han som är Liv.

Sen jag blev kristen har jag alltså gått från att vara helt klart för abort, till helt klart mot abort.

Här kan du läsa uppföljaren till detta inlägg: Abort, lagligt eller olagligt? 

Att vara ett får – bra eller dåligt?

Innan jag blev kristen älskade jag att läsa olika konspirationsteorier (läser ibland fortfarande även om intresset svalnat rejält). Jag antar att intresset för det hade med min hunger efter sanningen att göra. Fast jag fann den inte där, trots att konspirations-idkarna internt gärna kallar sig för ”the truth-movement”, hehe.

Hur som helst så var det väldigt mycket snack om får bland konspirationsteoretikerna. Att människor i allmänhet är som dumma får som går dit ledarna för dem och som godtroget går på allting som sägs och visas i media.

får konspirationsteorier
Här ser vi en person med en sk Anonymous-mask. Anonymous och deras svans har alltid creeped me out. 

Att vara ett får är sämst enligt konspirationsteoretiker. Fåren lever i lögn och det finns inget menlösare och hjärndödare än att vara ett får. De som läser/skriver konspirationsteorierna däremot är ”upplysta” om vad de kallar för ”sanningen” (”upplysningen” går ut på att de anar att nåt inte stämmer, typ nästan som att det finns nån gömd makt som älskar att stjäla, mörda och förstöra eller nåt), så enligt dem själva är de minsann inga får.

Vad de är istället för får framkommer dock aldrig ordentligt. Är de bönder? Är de getter? Är de får som har flyttat från farmen för att börja på komvux i stan? Ingen vet.

Men jag har i alla fall lagt märke till nu sen jag började läsa Bibeln (weee!) att Gud också väldigt ofta talar om människor som får. Men skillnaden mellan honom och konspirationsteoretiker är att han inte talar om fåren på ett nedlåtande och föraktfullt sätt. Nej Gud talar kärleksfullt om oss och han beskriver oss som sina förlorade får. Han talar om oss som skingrade och vilsna och som oförmögna att hitta rätt själva.

Och det är just på grund av detta som han har sänt oss den goda herden. Och den goda herden – det är alltså Jesus (om nu någon inte förstod det).

förlorade får

(Mer lästips: Joh 10)

Maktinnehavare av denna värld har Gud inte mycket till övers för när det kommer till att leda fåren. Han kallar dem för till exempel slumrande och stumma hundar och han är inte nöjd. Rent ut sagt gör de honom skitarg med sin slappa vårdslöshet och egoism. (Lästips 1. Jer 23:1-4) (Lästips 2. Jes 56:11).

Så istället för att förakta fåren som luras, skingras och skadas – så HATAR Gud krafterna som ligger bakom det. Han har en plan för att förgöra dessa krafter för alltid (han berättar rätt mycket om detta genom hela Bibeln) men fram tills de är borta helt så är vi skyddade bara så länge vi håller oss till den goda herden och går där han går och följer hans röst. Ni vet, så länge vi gör typiska får-med-sin-goda-herde-grejer.

Och jag måste säga att jag älskar denna analogi. Jag älskar hur får, som står för något svagt och lågt stående i världen, är något fint, efterlängtat och högt älskat hos Gud.

jesus herde

Förr ville jag helst inte vara ett får. Nu älskar jag att vara ett. Men det är enbart Jesus förtjänst. Utan honom så är det utan tvivel helt värdelöst att vara ett får. Man är ju så fruktansvärt utsatt. Så jag förstår verkligen att man utan honom kan känna ett trängande behov av att vilja distansera sig och vara ”större och bättre än ett får”. 

Jag menar: hur kul är det att vara ett får som inte vet vart det hör hemma? Hur kul är det att vara ett får och slungas hit och dit mellan diverse värdelösa ”herdar” som är lika förvirrade som en själv (Matt 15:14)? Hur värdelöst är det inte att försöka bli nåt ”mer” än ett får, när man helt uppenbart är ett får? Nä precis, det är inget skoj. Det är en röra. Men att vara ett får hos den goda herden däremot… det är stabilt.

svenskapsalm23

Bön att be under tacksägelse:

Tack Gud för att du inte är en konspirationsteoretiker.

Annan bön som man kan be: 

Tack Jesus för att du är min herde.

(och är han inte din herde men du vill att han ska vara det så kan du ju alltid be om det)

LÄSTIPS FRÅN LÄSARE: Den här enkla serien av en serietecknare som kallar sig själv Adam4D.

Varför får inte alla en omedelbar känsla av att vara frälsta?

En sak har gäckat och faktiskt besvärat mig senaste tiden, och det är att det finns de som ber till Jesus precis som jag gjorde men som ändå inte får någon tydlig upplevelse av att ha blivit frälsta. Det blir alltså inte en sån där dramatisk övergång från död till liv som det blev för mig, även fast de har överlåtit sig själva och också menat det när de gjorde det.

Jag har vridit och vänt på det här och jag har frågat Gud om vad det här beror på, för jag vet att han kommer till alla som kallar på honom och jag vet att jag inte gjorde nåt ”särskilt” (mina böner var högst mediokra). Så varför blev skillnaden så markant för mig?  Och nu tänker jag dela med mig av några tankar.

Att välja Jesus är i första hand inte en upplevelse, utan det är i första hand ett livsval. Att välja Jesus, att leva nära honom och ge honom makten är ett beslut. Och det är inte heller ett engångsbeslut som man bara tar en gång och sen återgår livet till hur det var innan, utan det är ett beslut som man får ta genom varje steg i livet och som formar och gör allting nytt.

Det är det som menas med att vandra i Jesus.

För han tar inte makten över våra liv – vi ger honom den. Han tar alltså inte för sig av oss som nån vild grobian på rymmen, utan han inväntar oss och ser till att förtjäna vårt förtroende i den takt vi är villiga att ge honom det.

Har vi inget förtroende för honom – ja då har vi inget förtroende för honom helt enkelt. Det betyder kort sagt att vi har mer förtroende för något annat. Och då håller han, av respekt för vårt frivilliga val, avståndet. Men han fortsätter som tur är tålmodigt att vänta på att vi ska kalla på honom (fast jag har en känsla av att han knappt kan bärga sig helt ärligt).

Han tar inte heller mer av oss än vad vi ger. Ger vi honom en liten del så kan han visserligen förvandla den lilla delen fullständigt, men han går inte iväg och tar en större del från vårt förråd såvida vi nu inte har bett honom och gett honom vår tillåtelse.

Gott mått

Och jag tror att det kan vara på grund av det här som mötet med honom blev så tydligt för mig (och andra i liknande sits som den jag var i).

För när jag kallade på honom så var mitt förråd i princip uttömt. Jag hade ingen tro alls på min egna förmåga och jag hade verkligen inte hopp om att nånting i den här skitvärlden skulle kunna ge mig vad som fattades i mig.

Den lilla spillran av hopp och kraft som jag hade, den bestämde jag mig för att ge till Jesus den där dan. Även fast jag inte kände honom eller fattade hur han skulle kunna hjälpa mig så gav jag honom allt som jag kunde skrapa ihop. Jag visste inte vad annat jag skulle göra. Allt annat kändes ju så gjort.

Och resten är historia. Jag blev alltså frälst.

Och som ni kanske förstår så tänkte jag inte i det här läget att det var ett misstag av mig att ge honom allt jag hade. Utan jag tänkte naturligtvis tvärt om.

bibelcitat gud är god

Jag tänkte: Det här beslutet är det bästa beslut som jag någonsin fattat. Tänk att jag kan ge honom en massa skit och så omvandlar han det till något fantastiskt. Jag måste fortsätta ge honom ännu mer! Jag fattar inte varför jag inte fattat det här tidigare! Så fett grymt! Wow! ALLA MÅSTE FÅ VETA ATT DOM OCKSÅ KAN TA DET HÄR BESLUTET!!!1

Ungefär så gick tankarna.

I den välkända bergspredikan säger Jesus ”Saliga är de som är fattiga i anden, ty dem tillhör himmelriket”, och jag tror att han kanske talar om just precis såna som mig där.

Jag var urfattig i anden men också därför slängde jag mig med hull och hår. Hade jag haft mer hade jag förmodligen slängt mig mer ”försiktigt” och alltså inte gett upp helt. Men nu hade jag ingenting att avvara. Och på grund av att jag inte hade något att avvara så kunde han också göra så himla mycket av det lilla jag hade och visa mig himlen.

Den fattiga änkan

Så ja – jag blev frälst i ett svep och ja, det var verkligen en upplevelse. Men det upplevelsen gjorde var egentligen ”bara” att visa mig vad Jesus kan göra om jag bara låter honom.

Och låta honom – det kan man faktiskt börja göra långt innan man är i samma usla skick som jag var i. Det är det faktiskt väldigt många som gör.

Så ni som har kallat på Jesus enligt till exempel det här inlägget, eller som bett till Jesus men inte känner igen er i det som jag har beskrivit – tro inte att Jesus inte är med er för den sakens skull. För det är han. 

Det ni har gjort är att ta ett första steg tillsammans med honom. Nu gäller det bara att fortsätta gå. Fortsätt ge honom makten, fortsätt bjud in honom i era tankar, fortsätt att dela era känslor och orosmoment med honom. Ge honom utrymme i era liv så ska ni se att han kommer fylla upp det. Förkasta honom inte bara för att ni inte upplever honom omedelbart på ett dramatiskt sätt. För den där upplevelsen är i sig själv helt värdelös om man efteråt lever på som om han inte finns.

Och sen hoppas jag att det inte låter som att jag har gett Jesus mitt liv i alla aspekter nu för det har jag helt uppenbart inte gjort, haha. Jag har såå många områden i mitt liv där jag inte har släppt in honom än. Jag har fortfarande destruktiva tankesätt och beteendemönster tyvärr och jag drabbas fortfarande av ångest och rädslor och all möjlig skit – varje dag.

Men det där är en naturlig del av vandringen tillsammans med honom och allt är ändå ojämförligt mycket enklare och bättre nu.

Vetskapen om att Gud finns, att han är god och att han har räddat oss gör den enorma skillnaden. Denna insikt är trygghet och en bättre grund att stå på finns faktiskt inte (obs objektiv fakta).

Mitt liv har inte förändrats på grund av en upplevelse. Mitt liv har förändrats på grund av ett beslut. Ett  beslut som jag lever i fortfarande så gott som jag kan (och jag ber och hoppas att jag aldrig ska sluta med det).

Så snälla, se inte Jesus som en ”fantastisk upplevelse” eller som ett rus som man kan få i stället för att ta en morfinspruta. Jesus är inte en drog, han är en person som man kan lära känna om man ger honom chansen. Och det relationsbygget gör var och en efter sin egna förutsättning och utgångspunkt och vandringen med honom ser olika ut för alla.

För en del kanske det inte är ”dags” ännu för att de har andra saker de är nyfikna på och vill testa. För andra är kanske idag dagen för första steget. För en del blir beslutet drastiskt. För andra börjar det så stilla att det knappt märks.

Det relevanta är inte hur man börjar utan det relevanta är att man fortsätter.

joh 15:9
Jag rekommenderar er att läsa hela Joh 15. Klicka här för att läsa på nätet.

Läs även:
Jag är kristen nu
5 spännande saker som jag hade missat med kristendomen
Så gick det till när blev jag frälst 

Rörelser kan inte vara ”onda”, men tankesätt kan

Jag vill bara förtydliga (apropå förra inlägget) att rörelser i sig självklart inte kan vara ”andligt skadliga”.

Det går ihop med det här Jesus säger i bl. a. Matteus 15:11 att ingenting som vi stoppar i munnen kan göra oss orena. På samma sätt som mat inte kan skada vad vi har i hjärtat så kan inte rörelser göra det heller (och det förutsätter att rörelserna inte blir till skumma andliga utövningar, men det är ju helt självklart).

Så när några säger ”min yoga är minsann bara svett och muskelvärk” och ”jag har aldrig påverkats av nån yogaandlighet under min tid på gymmet” osv så jaa, vad bra. Skönt! Men nu var det faktiskt inte de som inte har några problem med att hålla isär rörelser och andlighet som jag riktade inlägget till utan inlägget var riktat till de som bara kör på utan att ha koll på eller vara försiktiga med vad som är vad.

Många yogainstruktörer på gym gör några rörelser och så får det stanna så. Självklart är det så och jag tänker inte säga nåt annat.

Men så smyger andra yogainstruktörer på gym in andlighet. Eller så får den halvdana yogan på gymmet folk att söka sig vidare till mer hardcore instruktörer. Och det är då det kan bli dåligt om man är okunnig eller nonchalant eller både och.

Min aversion inför yoga handlar alltså inte om ”rörelser” som aldrig blir nåt mer än bara rörelser utan den handlar om hur himla tätt sammanknuten yogan är med sin världsbild. De följer så nära och så tätt ihop att det är näst intill omöjligt att skilja dem åt om man vill fördjupa sig det minsta lilla i ämnet. Och fördjupar man sig samtidigt som man känner en otillfredsställd törst och hunger efter andliga svar och förklaringsmodeller så kan man lätt förvilla sig rätt rejält om man inte vet bättre, av den enda anledningen av att världsbilden yoga presenterar är falsk. Och det är människor i den riskzonen som jag försöker varna.

Jag kan seriöst inte förstå hur man kan säga att yoga på gymmet är helt frikopplad från ett andligt tankesätt och att det inte finns några paralleller eller spår alls av det andliga där. Det är så otroligt okunnigt att påstå nåt sånt. Fattar inte varför man ens försöker, det blir ju bara så himla fånigt.

Alltså:  ”yoga” kan vara bara rörelser, men man kan aldrig säga att yoga är ”bara rörelser”. Yoga utan tankesättet är inte ens yoga!

Reaktionerna på senaste inlägget har varit av sådan art att man ju nästan kan tro att jag och Rydaholmsföräldrarna försöker hindra vuxna människor från att vårda sin hälsa överlag.

Men det här handlar ju över huvud taget inte om att förbjuda vare sig vuxna eller barn från att utöva träning de själva väljer utan det handlar om varför många människor har en vaksam inställning till just yoga och om varför man bör hålla den utanför skolan.

Och så tänker jag så här:
Om man ska göra nåt som bara är ”renodlade rörelser” och som är heeeeeeelt frikopplat från yogans andliga idévärld – varför måste man då ens kalla det för yoga?

Det är ungefär som att jag skulle skaffa en tortyrstol men använda den till annat än tortyr, och sen bli förvånad och oförstående om det kommer nån människa som inte vill sätta sig själv eller sina barn i tortyrstolen.

yogaotrygg

 

 

 

Jesus har uppstått! Hurra! #kristusäruppstånden

När jag gick i lågstadiet hade jag en lärarinna som ofta och gärna sjöng en låt med texten:

 ”Jesus har uppstått!
HURRA! HURRA!
Han lever! Han lever!
Han lever än!”

En torr tant som sjunger en torr tant-låt tänkte jag, och jag uppfattade henne nog inte ens som kristen utan bara som allmänt gammeldags och omodern.

Men låten var en sån där låt som fastnade i hjärnan och många många många gånger har jag gått omkring och trallat på den genom livet, men aldrig på allvar förstås, utan bara på skämt.

MEN NU!  Nu fattar jag!
Vilken härlig låt!
Så himla bra text!
Så katchig!
Så sann!

Jesus HAR uppstått!

Han lever!

Och han lever än!

HURRA! HURRA!

jesus_lever

 

Okej han återuppstod och åkte senare upp till himlen på ett moln. Men dog han inte efter att ha varit i himlen ett tag?  Typ att han levde gott där i 200 år (som ändå är rätt länge) och sen dog? 
Nej!

Vadå så han lever?
Ja! Och du kan få kontakt med honom bara genom att söka honom genom hans namn (som är Jesus *övertydlig*).

Är det sant? 
Jaa. Jag har själv kontinuerlig och pågående kontakt med honom och jag har träffat jättemånga som också har det. Han bor liksom inom oss och när vi samlas och pratar om honom och till honom så är det rätt tydligt att det är samma person som vi har att göra med.

Vad ska man göra när man söker honom då? 
För att han ska kunna hjälpa och bära dig och allt som är ditt så måste du ge honom makten över dig och ditt liv. Lite läskigt att ge honom makten över ens liv tycker vissa, men det tyckte inte jag när jag gjorde det eftersom min egna så kallade ”makt” över mitt liv var helt värdelös. Och jag hade dessutom sett vad han gjort för en av mina bästa vänner så jag anade att han måste vara väldigt god, klok och kompetent.

Vill du veta lite mer kring hur du kan gå tillväga så kan du läsa det här inlägget om att bli frälst. 

PS. Heja alla tanter som går omkring och trallar på såna här sånger! DS.

Lästips: 5 spännande saker som jag hade missat med kristendomen

 

Så blev jag frälst (läsarfråga)

Jag fick den här kommentaren som jag tänker att jag ska svara på:

hur-jag-blev-fracc88lst

För det första tack för kommentaren!

Det var många saker som ledde fram till att jag blev kristen just när jag blev kristen. Det var som att det var jättemånga trådar i mitt liv som korsades just när jag blev det, och när jag ser tillbaka på det hade det nästan varit konstigt om jag inte blivit frälst just då.

Jag har försökt göra en illustration här som beskriver på ett ungefär hur jag menar.

frälst

När jag bestämde mig för att testa det här med Jesus så var det som att en process som pågått hela mitt liv äntligen fick chans att slå rot och jag vet att det här kan låta lite överdrivet mäktigt men det var som att Jesus själv och hela himlen jublade för mig när jag äntligen tog steget.knack knack

Det sägs att Jesus ständigt står och knackar på hjärtats dörr och att det enda man behöver göra är att glänta på dörren. Jag är helt övertygad om att det stämmer.

Gud hoppas på oss och han längtar efter oss hela tiden. Men det är först när vi själva genom uppriktig önskan släpper in Jesus som relationen med honom kan börja på riktigt (fast undantag finns, tex aposteln Paulus).

Men det kan behöva hända en hel del innan man kommer till punkten då man börjar hoppas och tro att bibelns Gud kanske är verklig och god och vill en väl trots allt.

Och det kan krävas ganska många misslyckade försök att finna mening och frid i själen på andra sätt innan man vänder sig till Jesus.

Men oavsett hur och hur snabbt man kommer till punkten  så är det egentligen väldigt enkelt att bli frälst.

allskit1

Jag gjorde det genom att be högt för mig själv hemma.

I bönerna gav jag Jesus makten över mig och mitt liv.  Jag sa även åt alla mina demoner att försvinna eftersom jag är med Jesus nu.

Sen var det klart. Efter det blev jag född på nytt och kristen.

Jag har läst och hört om massor av människor som kommit till tro i kyrkor och församlingar där kristna har bett för dem, och det passar en del men det hade nog inte passat mig. Jag har svårt att se hur jag skulle ha kunnat våga mig till en kyrka i det skick jag befann mig i (social fobi) för att sen sitta och be till Jesus tillsammans med okända, och jag hade tjutit av skräck om nån till exempel frågat om jag skulle vilja ha förbön eller handpåläggning.

hand nej

Och det här visste förstås Gud så för mig fick det ske på ett sätt som var tillgängligt för mig. Kyrkan fick jag gå till efter att jag kommit till tro och bön i grupp, handpåläggning och såna saker får jag lära känna i en takt som jag är helt bekväm med (gör aldrig nåt som ni är obekväma med!).

Jesus är oerhört mån om vår integritet och är det något som bryter din integritet så kan du vara säker på att det inte kommer från Jesus.

Tycker du att det jag pratar om låter lockande på nåt sätt? Vill du också ta emot Jesus?

Gör det.

Något jag inte visste innan jag blev kristen var hur viktigt det är att man talar med Jesus. Så be inte bara ”kära Gud” utan var noga med att adressera Jesus också för det är han som är vägen, det är genom hans namn som du måste gå.

Så här kan du göra:

Be högt eller lågt för dig själv (om du nu är själv). Du behöver inte knäppa händerna eller stå på knä när du ber utan du kan göra det ståendes och gåendes och du behöver definitivt inte prata nåt ”kyrkligt språk”. Är du en person som svär och raglar omkring med rumpan bar så är jag säker på att det inte är något hinder. Jesus kommer till dig precis där du är just nu, i all trasighet. Hur skulle det se ut om man skulle behöva ”bli hel” innan Jesus kom? Vad skulle man då ha honom till?

Personligen tyckte jag att det kändes konstigt att be, hade nån (utöver Gud) sett mig hade jag kanske skämts ihjäl, jag framstår ju helst som ganska cool. Men jag gjorde det ändå för jag hade ingenting att förlora på det.

Förslag till bön som du kan be (kopierade den här):
”Jesus, jag inser att det finns mycket i mitt liv som inte har varit bra och jag vill be dig om förlåtelse för det. Tack för att du gav upp ditt liv för min skull, för att jag skulle kunna bli fri från min skuld. Nu vill jag leva tillsammans med dig och mer och mer lära känna dig och leva efter din vilja. Tack för att du har lovat att ta emot mig när jag kommer till dig. Amen”

Du kan räkna med att han hört dig och att han är nära.

Och hur det känns verkar vara olika. Men oavsett hur det känns: sluta inte be. Och var ärlig. Tvivlar du till exempel så kan du berätta det och be honom visa dig sanningen. Har du känslor du skäms över och som du tror du måste göra dig av med för att vara ”fin nog” för Jesus, formulera dem och ge dem till honom, han är inte där för att du ska gömma grejer och skämmas. Tvärt om. Du är redan fin nog, och han finns där för att hela, rena och ställa saker till rätta. Inte för att du är ohelig utan för att du är helig och för att han vill ditt bästa.

Vill också vara noga att påpeka att det är viktigt att det är Bibelns Jesus som du vänder dig till när du ber. Jag vet att det finns MÅNGA skumma New Age-medium-idéer av Jesus  (tex i ”en kurs i mirakler”) men de är helt värdelösa och slöseri med tid. Kasta bort dem! Gör av med dem! Låt Bibelns Jesus ta plats. Han som på riktigt är Guds son, och inte nån ”idé” eller ”princip” om kärlek/annat.

falsk jesus

Känner du att du haft mycket kontakt med någon New Age-Jesus och vill vara säker på att det är den sanna och riktiga Jesus du ropar på, så adressera honom gärna specifikt med allt du vet om honom från Bibeln.

Exempel: ”Jesus i Bibeln, du som föddes av jungfru Maria i Betlehem, du som dog på korset för mina synder och sen återuppstod på tredje dagen, du som har förmågan att öppna ögonen på blinda, du som har makt att stilla stormen och som är vägen, livet och sanningen, nu lägger jag mig själv, och allt som hör till mig, i dina händer att göra vad du vill med. Amen”.

Ett kortare exempel: ”Jesus i Bibeln. Förlåt mig för allt ont. Jag vill lära känna dig nu. Can´t wait. Jag är din. Kom. Amen.” 

DET FINNS SÅ MÅNGA FORMULERINGSMÖJLIGHETER.

Dop då? 
Det får du ju också göra när du känner dig redo. Själv är jag barndöpt och det verkar vara väldigt olika hur folk gör. En del döper om sig som vuxna. Man kan i alla fall göra det var som helst där det är vatten. Det är viktigt att det sker för att man vill, och att det sker i Jesus namn.


Är det nån som läst allt det här och känner att du vill bli kristen så får du gärna skriva kommentar eller ett meddelande från det här formuläret om du vill att jag/fler ska be för dig. Du behöver inte skriva namn, Gud vet ju vem du är. Den här gruppen på fb tar också emot böneämnen (det är en öppen grupp så vem som helst kan se inläggen – kan va bra att komma ihåg för den som är blyg).

Jag vet att det fanns de som bett för mig innan jag blev kristen. Blir typ varm bara av tanken.

Avslutar inlägget med att säga att bli kristen är det absolut bästa som har hänt mig i hela mitt liv. Det är min största skatt.
/Sonja

Läs också: ”Varför får inte alla en omedelbar känsla av att bli frälsta?”

Övriga lästips:  ”jag är kristen nu” och ”5 spännande saker som jag missat med kristendomen”.

Jesus direkt, kan jag hjälpa till med något?

Kommer ni ihåg den där reklamen som gick på tv för 20 år sen som gick så här:

[Kvinna sitter framför dator med ögon lika pigga som ett marsvins. Hon har ett headset och telefonen ringer]

Kvinnan (hurtigt och med blicken riktad mot okänd punkt): Via direkt! Kan jag hjälpa till med något?

via direkt

Väldigt slagkraftig reklam. Påverkade en hel generation.

Jag fann i alla fall en bild med Jesus som jag tyckte påminde ganska mycket om den reklamen.

jesus direkt

jesusdirekt