Om jag blev erbjuden två miljoner för vår hund

Min dotter gillar hypotetiska frågor och häromdan frågade hon mig ifall jag skulle sälja vår älskade hund ifall jag blev erbjuden två miljoner kronor.

20171030_105050

Jag tänkte inte särskilt länge förrän jag  svarade att: ja. Ja det skulle jag. Vår hund är en fantastisk hund på alla sätt – men två miljoner kronor? 

Dottern suckade, skakade besviket på huvudet och påminde mig om att vår hund är en gudagåva. Hon tyckte att det var för hemskt att jag skulle kunna tänka mig att sälja en så värdefull och ädel gudagåva som vår hund – för ynka två miljoner kronor.

Jag: ”men du får väl ta och be för att ingen erbjuder mig två miljoner kronor för henne då”

Hon: ”Nej. Då ber jag mycket hellre för att du ska få förstånd.”

Best-25-touche-meme-1

Det tackar jag inte nej till.

Vad säger ni andra som har husdjur? Skulle ni kunna sälja det för två miljoner kronor?

hundbwoff

hundforstand1

Serie: The CPR angel

Här har ni lite kladd från mitt anteckningsblock. Det ska föreställa en serie. Jag är osäker på om det är särskilt tydligt vad den handlar om (för mig är det förstås solklart, den handlar om The CPR Angel), men här är den:

20171017_125607973228696-1024x1024

20171017_125612282901478.jpg

20171017_1256181773190986.jpg

20171017_125633312120051.jpg

20171017_125639499137854.jpg

 

Möt högtiden som hade kunnat bli populär i stället för halloween

Som sagt så tycker jag att halloween är obegripligt. Släpper vi in vad som helst bara för att få ha ”lite ljus i höstmörkret”? (som en del konstigt nog beskriver halloween som)

Men det leder till en spännande följdtanke: vad annat hade svensken kunna ta till sig som högtid för att ”ha nåt att göra mellan sommar och jul”?

Jag tänker… Buskis!!

Hur skulle det här kunna gå till då? Hur skulle samhället och gemene invånare på fullaste allvar kunna släppa in buskis så till den grad att det blir en högtid för vuxna men framförallt för barn? Ja på samma vis som Halloween tänker jag mig.

buskis

Det börjar med att buskisrevy sänds på tv ibland och man därigenom får inblick till denna främmande kultur. 

Det är lite konstigt tycker man men det är som en bilolycka för även fast det är förfärligt så vänder man inte bort blicken. Det är något som lockar och fascinerar. Man undrar hur det är att bo i Falkenberg där buskis varit sed sedan världens grund anlades. Hela bygden där är väl som en enda stor buskisrevy? Man vet inte så mycket och det känns annorlunda, kanske spännande, nästan som en annan värld.

Men mest tycker man att buskis är sanslöst tråkigt och osmakligt och man tänker i princip aldrig på ämnet. Man saknar det inte och man har inget behov av det. Det nämns ibland i förbifarten och ibland ser man någon buskisrevy-skådis gästa bingolottosoffan men mer än så är det inte.

Plötsligt en dag i oktober lägger du märke till hur det säljs brevbärardräkter, prästskrudar och konstapelkostymer i affären.

Bredvid står plastpluntor, guider hur man får till sin halländska, träskor (i plast) och nåt som heter ”snålvatten” som gör att man spottar när man pratar. Du fattar ingenting. Är det här buskisattiraljer? Men buskis är ju inte ens roligt det är ju nästan alla överens om? Eller?

Året går. Det blir oktober igen. Folk börjar hålla fester med buskistema. Varför?

Jo, för att butikerna har så många buskisgrejer ute på hyllorna nu och visst, det är plastigt skräp alltihop, men det är så billigt att till och med barn kan ha råd till det med sin veckopeng. På buskisfesterna sitter man vid raggliga altanmöbler, smygsuper och beter sig fumligt med fruntimmer som alla är bitska, fräcka och gifta. Och så gömmer man sig i garderoben eller ett utedass (ett fejk, som man köpt i kartong på Rusta) när ”karln i huset kommer hem från jobbet”. Ibland är det en väldigt arg svärmor som kommer på besök. Då gömmer sig även karln i huset inne i pappdasset.  Men inte utan att alla snubblar ut någon gång under kvällen naturligtvis. Festens höjdpunkt every time är när nån snubblar ut ur nånting eller snubblar över huvud taget.

Året går. Det blir oktober. Nu börjar förskolor att göra små häften tillsammans med barnen där man samlar sina bästa fräckisar.

Man bygger också sina egna revykulisser av mjölkkartonger och plötsligt vill alla ungar klä ut sig till präster, lantbrevmän och militärer på permis som går från hus till hus för att ”få säj en sup” (alltså få godis). Ibland kommer någon ut från husen och möter barnen genom att jaga dem och skrika saker i stil med ”nu har du sänkt kroken i fel pimpelhål!”. Folk börjar köpa scenlampor för att få fram känslan av solig sommardag oavsett väder eller tid på dygnet.

Året går. Nu är butikerna ännu mer fyllda med scenlampor och buskisrekvisita lagom till oktober. Folk som är lite festsugna och allmänt uttråkade ser en självklar ursäkt att hitta på nåt ”sköj” i buskisanda. Mammor som suktar efter ”lite ljus i höstmörkret” och något nytt pysseltema att arbeta med slår ihop händerna av glädje och skriker så spotten flyger –  efter älgjakten blev det ju några kadaverbitar över och de kan användas som material till spexiga tandproteser för hela familjen!!

elktooth

När ytterligare några år har gått så finns det fortfarande människor som inte har kunnat köpa det här konceptet och som undrar när och hur detta blev en högtid och om det nånsin kommer att få ett välförtjänt slut. För det smög sig liksom bara på. Hur kommer det sig att annars helt sansade vuxna människor väljer att fyllesmyga runt husknutarna utklädda till adjunkter, ömsom skrikpratandes, ömsom slickandes om läpparna? Hur kommer det sig att vanliga Svenssons fotograferar sina små barn bredvid snuskiga gubbar som gör klumpiga närmanden på damer iklädda förkläden, och lägger upp bilderna på instagram? Hur blev något som tidigare var förpassat till repriser på SVTs sämsta tv-sommar-tider plötsligt acceptabelt på öppen gata i oktober?

Buskisrevy på Liseberg springer till exempel stånkande anställda omkring och låtsas dölja obekväma erektioner från gästerna varav de flesta är under 10 år. ”Jätteroligt, mina barn älskade det, tack så mycket!! ” skriver helt vanliga äppelkäcka mammor på Lisebergs facebooksida, och Liseberg tar ära i ett hitta på det ”bästa humoristiska buskissunket för barn”.

Diskussioner uppstår. Kan man vara en bra förälder även om man nekar sina barn att  ”tigga supar” med sina vänner? Blir de inte utanför och mobbade och får men för livet om man nekar dem? Hur förklarar man på ett bra sätt för vännen som vill ta ungarna till ”Buskisrevy på Liseberg” att man inte tycker att det är vare sig verkar lämpligt eller kul, utan att vännen blir besviken ända in i sitt innersta och man får rykte om sig att vara en glädjedödare?

Och hur gör man när skolan arrangerar ett disco med temat ”brännvin och gubbslem”. Du har hört att någon ska komma utklädd till sexuellt frustrerad rapsbonde till exempel och det oroar dig. Går det att hålla barnet hemma utan att barnet ifråga blir socialt utfryst i skolan? Eller går det att kompromissa? Hur skyddar man sina barn från det värsta av buskissnusket utan att folk tror att man tycker att all sexualitet är något skamligt och att man vill tvinga sina barn från allt som tillhör humor, kreativitet och en normal uppväxt?

Ytterligare nåt år går. De som någon gång orkar ge någon slags öppen kritik mot högtiden ”kan inte ta saker och ting med en gnutta salt”. Man får höra att vadå, det är väl inte så farligt. När man nämner de obsceniteter som sker överallt och precis framför småbarn så får man höra att vadå, vissa använder ju faktiskt bara högtiden till att koka ”starksaft” och baka små söta ”rönkeböllar” under glädje och skratt och det är faktiskt det finaste människor kan göra tillsammans. Vill man att folk ska ha tråkigt i stället? Vill man verkligen folk så illa?
Människor som hör kritiken tycker att det känns som ett hån och ett krokben riktat mot småbarnsfamiljer.

Man får höra att vi BEHÖVER faktiskt en helg där man kan gå all in på alkoholism, kärleksaffärer, sexuellt problematiskt beteende och dåligt omdöme! Ta bara Sir Eddie Meduza* (han har blivit adlad postumt) och hur otroligt folkkär han är i stugorna. Vi svenskar bär uppenbarligen snusk och under bältet-humor inom oss och får vi inte leva ut det lite under Buskisrevyhelgen så kanske vi börjar idka kannibalism i ren och skär frustration och det leder ju till att människor DÖR. En läkare i morgonens tv-soffa bekräftar att Buskisrevyhelgen räddar liv. Malou von Sivers och statsministern gör gemensam sak och går tillsammans ut och berättar i direktsänd media att det är obegripligt hur svenska folket förr över huvud taget kunde hålla ihop sina atomer mellan sommar och jul då det är så jättetrist och jättemörkt – och för en gångs skull är Sveriges feminister och Joakim Lamotte överens. Många ser detta som ett tecken på att vi som samhälle är på väg åt rätt håll. Buskisrevyveckan förlängs därför med sju röda dagar i almanackan och nationalencyklopedin beskriver veckan som det optimala tecknet på att sann frihet äntligen trätt in världen. Socialt inkompetenta konstaplar sätter de som protesterar i fängelser (köpta på Rusta). Kungafamiljen tar avstånd från firandet och monarkin avskaffas. Nu är det inte långt kvar**.

* Sir Eddie Meduza är egentligen långt ifrån buskis men högtiden har efter många år släppt på sådana definitionsfrågor och gränsen för vad som är buskis och vad som bara innehåller alkohol och snusk har helt suddats ut.
** Till domedagen.

——-

Okej jag blev kanske lite carried away där i slutet men annars så tycker jag att det här scenariot beskriver rätt bra hur jag tycker att halloween känns. Några som läser det här kanske tänker att ”vadå, det här låter jättebra!!” och det beror i så fall på att det här är en bättre idé än vad halloween är.

Utomhusvästen – ett meningslöst plagg?

Jag vill bara säga att jag har börjat gå i tankebanor om att västen är ett meningslöst klädesplagg. Och då pratar jag alltså om den vadderade utevästen. Den som är gjord för utomhusbruk. Särskilt syftar jag på västar vadderade med rejäla material, till exempel dun.

När tusan är kylan av sådant slag att man måste isolera torson med rejäla material medan armarna kan lämnas åt sitt egna öde?

vast

För mig är det som att isolera väggarna i ett hus NOGA men så slänger man på en pressening eller filt som tak och hoppas att det ska fungera för det inneboende.

En gång i tiden, när jag var 19 år, köpte jag en gul väldigt lysande fräck väst på JC i Göteborg. Den kostade 600 spänn men det tyckte jag var värt ”för jag har ju aldrig några fräcka kläder annars”. År ut och år in hängde denna väst i garderoben och jag blev aldrig riktigt klok på när det var tänkt att jag skulle ha den. När det var svinkallt ute, men ändå tillräckligt varmt för att armarna skulle klara sig utan köldskador? NÅGOT SÅDANT VÄDER INTRÄFFADE INTE.  Så efter elva år skänkte jag den fräckt gula näst intill oanvända västen till pingstkyrkans second hand.

Annat är det med inomhusvästar. 

Min mormor till exempel hade alltid en väldigt lös stickad grå väst och den förstod jag mig kanske inte på när jag var barn, men nu förstår jag den.
Västar för inomhusbruk är som att gå omkring med en liten filt som är formsydd och anpassad för människokroppen. Det är alltså som en mysig filt – men praktisk och effektiviserad – man kan till och med ha den på jobbet utan att någon höjer på ögonbrynen!

Men utomhusvästarna? De förblir ett mysterium för mig.

vasthus

 

Tillägg senare under publiceringsdatumet: 

En läsare kommenterade och jämförde utomhusvästen med korta täckbyxor. JA! Exakt så!!

goretexshorts

 

Facebook – ett obehagligt och känsloutsugande monster

Jag skrev i förra inlägget om hur jag funderar kring att lämna facebook helt och jag vet jag vet, det här med att ”lämna facebook” har nästan blivit ett slagord som var och varannan facebookanvändare slänger sig med lite då och då utan att göra allvar av det. Många pausar facebook, även jag har gjort det flera gånger, för att sen återkomma när pausen är över.

radera facebook

Jag har alltid kommit tillbaka eftersom jag mitt bland alla nackdelar har sett så många fördelar. Där har jag kunnat dela länkar som jag tycker är viktiga (till exempel till min blogg ho ho ho) och där har jag tänkt att jag också kan ta tempen på min omvärld och bekantskapskrets för att se vad människor gör och vad de diskuterar. Jag har också inbillat mig att med facebook så håller jag kontakt med släkt och vänner.

Men jag tror att facebook har motsatt effekt. Visst jag kan dela länkar och tankar. Men jag tror att facebook mer och mer är en exeptionellt dålig plats för att ta tempen på omvärlden och när det kommer till att underhålla sitt sociala liv så är facebook förmodligen sämst.

Nyligen läste jag det här reportaget i Aftonbladet som på ett enkelt sätt (och med illustrationer!) beskriver hur Donald Trumps valkommitté använde sig av Facebook i presidentvalet. Det hela ger en liten smak om hur makthavare genom dessa tjänster kan manipulera de de vill, dit de vill, på ett sätt som dessutom kan upplevas som både behagligt, praktiskt och ”användarvänligt”.

Och jag finner det hela mycket frånstötande.

Man behöver inte vara konspirationsteoretiker (och för all del så är jag det med) för att känna att oboy, det här är inte bra.

Jag känner också att facebookfeeden gör mig känslomässigt störd och avtrubbad på ett sätt som jag verkligen hatar. 

Ni vet hur det kan vara när man scrollar i feeden.

  1. Det dyker det upp ett klipp på en gubbe som dansar salsa med sin hund. Hunden gör rytmiska höftrörelser till ”mexikansk musik” och det är jättegulligt. Man gillar. Man scrollar vidare.
  2. Nästa grej är ett inslag om trafficking och kvinnor och barn som säljs som sexslavar någonstans. En ung kvinna berättar med glasartad blick hur hon blev såld av sina egna föräldrar och sedan våldtagen upp emot 40 gånger varje natt. Man ser klippet klart. Empatisk som man är så har man gråtklumpen i halsen för de här stackars människorna. Man gillar inlägget. Scrollar vidare.
  3. Nästa grej är ett klipp där någon har klippt ihop de bästa scenerna från tv-serien The Office. Man tittar. Det är kul. Man gillar.
  4. Nästa klipp: ett dött barn ligger på en strand i Turkiet.

Och så fortsätter det så här. Skoj och allvar, skratt och gråt, blandat gränslöst på ett helt smaklöst sätt.

emotionalpervertedfacebook

Och jag känner personligen att det här gör något med mitt känsloliv som jag verkligen inte vill. Ska jag beskriva det med ett ord så väljer jag nog ordet perverst. Och jag vill inte ha perverst.

Jag är en kännande empatisk människa som de flesta är. Jag tycker om att jag kan känna och att jag har nerver inombords som gör att jag bryr mig. Jag vill värna om det här. Jag vill ta hand om det. Och det tror inte jag att jag gör genom att stoppa in och investera mitt känsloliv i denna cyniska och manipulativa onlineapparat som knådar och sticker och drar i det för att sen sälja det till vemhelst som vill ha det och som har råd.

Jag vill bry mig. Men jag vill inte bry mig på det sätt som facebook stimulerar mig till – några minuter i taget på nya saker hela tiden.

Ändå tvekar jag. Jag tvekar för att jag vet att jag är bra på sociala medier. Jag vet att jag inte skryter när jag säger att jag är bättre på sociala medier än de flesta. Och jag tror att om Gud vill så kan han nå en hel del människor genom mig och de sociala medier jag är medlem på. Men är det det han vill? Vad vill han att jag ska göra?

Jag vill inte göra något förhastat och radera något som är tänkt att användas innan jag fått svar. Så jag har inte raderat något än fastän jag egentligen vill. Tills vidare har jag pausat facebook och twitter. Jag postar inte längre på instagram (men har skapat ett privat konto som bara är för det direkta fåtalet) och jag är inaktiv på Snapchat.

Hur tänker ni andra kring det här? Hur tycker ni att facebook och liknande sociala medier känns? Hur mår ni när ni är online? Hur påverkar det er och livet runtomkring? Och sist men absolut inte minst: hur tänker ni kring hur informationen som Facebook samlar upp om er används/kan användas? 

Gud eller nervsjukdom?

När jag bjöd in och tog emot Jesus i mitt liv så fick jag också en ny ande, Helige Ande (jag har skrivit lite kort om honom här).

Enda sen dess har det känts helt annorlunda för mig att andas. Innan var det svårt att andas och varje andetag går att likna med en kamp för överlevnad. Tänk er att vara under vatten och ständigt kämpa för att komma upp till ytan för att få lite luft. Så var det.

När jag blev frälst drog Jesus upp mig ur det vattnet och satte mig på land, och det var som att det var där och då som jag drog mitt första ordentliga andetag. Det är därför som jag räknar 25 augusti som min riktiga födelsedag, fastän jag är född av mamma den 25 januari.

Sen Jesus räddade mig har det inte bara varit lätt att andas, det har känts varmt att andas också. Så fort jag tänker på Jesus så känner jag Guds värme i mitt hjärta och i mina lungor. Det är väldigt skönt och ger mig tröst och ro i vardagens alla lägen.

En morgon för ungefär lite drygt ett år sen satt jag vid frukostbordet tillsammans med barnen och bara andades och tänkte på Gud och hur himla glad jag är över att veta att han finns och att han är god och älskar mig så himla mycket.

Men så grep också en fasa tag i mig – tänk om värmen i lungorna inte är Gud? Tänk om jag har missförstått, tänk om det är förstadiet till någon allvarlig nerv- eller muskelsjukdom? Tänk om värme i lungorna är ett symtom på att lungfunktionen håller på att försvagas?

svarsjukdom

 

Då hörde jag en röst som sa ”läs en dikt”.

Precis bakom mig låg för tillfället en diktbok som jag nyligen köpt men inte riktigt tagit mig tid att läsa ännu, så jag sa till barnen att nu ska mamma läsa en dikt, och så tog jag genast diktboken och bläddrade upp första sidan.

Och så läste jag:

"Du som vill att jag ska finnas du som vet att jag är jag - du förstår mitt hjärtas längtan och är hos mig natt och dag. Din är jag och all din kärlek får jag i varje andetag"

I varje andetag. Jag försökte gömma för barnen att jag satt där helt gråtfärdig. Sen dess har det här varit min favoritdikt och jag har inte varit orolig att värmen när jag andas beror på någon sjukdom.

Jag hoppas att alla en dag ska få känna hur det känns att ha Guds Ande i sitt hjärta och hur det känns att andas tillsammans med honom (man brukar dock känna närvaron av honom lite olika). Ni vet att ni kan få Anden genom att tro på Jesus? Jag hoppas att ni vet det.

Jesus har sagt så här:

”Jag säger er: Be och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det bland er någon far som skulle ge sin son en orm när han ber om en fisk, eller en skorpion när han ber om ett ägg? Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?” – Luk 11:9-13

”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” – Joh 3:16

Förslag till bön (läst från ett bokmärke): 

Jesus,
jag känner dig inte än, men visa mig att du verkligen lever. Du ser det som är fel i mitt liv. Du känner till mina problem och vet att jag inte kan lösa dem själv. Låt mig få uppleva: ”Om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit. Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus.”
Jesus, ta mitt liv i dina händer och forma mig så att detta ord blir verkligt för mig. Amen.

Jag kände mig otroligt stark #behemot #antiklimax

Senaste veckan har barnen varit hos sin farmor och det har inneburit att jag har haft väldigt mycket egentid.

Portioner av den egentiden har jag använt till långa promenader.

Det har varit väldigt härligt och jag måste säga att jag har känt mig väldigt stark när jag har varit på dessa strövarstråt (obs: strövarstråt inte rövarstråt).

Det låter kanske lite ”skrytigt” men jag har känt mig väldigt stark den gångna veckan. Jag har känt stabilitet och uthållighet i lår, mage, kanske inte armar, kanske inte bröst och nacke och axlar, men kanske rygg.. Kort och gott har jag varit imponerad av min förmåga att ta mig framåt på vägen utan att rasa ihop som ett plockepinn. Promenaderna har varit som att åka en riktigt långsam moped med två avlånga köttstycken i stället för hjul.

Jag har inte kunnat låta bli att STARKT kunna relatera till beskrivningen av Behemot. Behemot är en stor och mycket massiv varelse som beskrivs i boken om Job i Bibeln.  Så här står det bland annat:

”Se Behemot, som jag har skapat liksom dig. Han lever av gräs som en oxe. Se kraften i hans länder och styrkan i hans buks muskler. Han bär sin svans så styv som en ceder, senorna i hans lår är väl sammanvävda. Hans benpipor är som rör av koppar, benen liknar järnstänger.

Hade det inte varit för det där med att han äter gräs och har en svans som en ceder så hade jag relaterat till punkt och pricka.

 

Igår var ännu en dag med egentid och jag rustade mig upp för att gå ut igen. Jag tänkte att jag kanske inte går så långt just idag men att jag kan ju gå till ica och köpa typ korv och en läsk eller nåt i alla fall.

Men vad hände? Jo,  det tog inte så länge förrän ”Behemot” förstod att hon hade fått väldigt ont i högra höften. Antagligen på grund av överansträngning. Det gjorde såpass ont att jag var tvungen att vända efter 200 meter och gå tillbaka hem igen utan korv.

 

Och det, mina damer och herrar, var den dagens antiklimax.

Idag är en ny dag och det är mycket mycket bättre i höften nu men jag har fortfarande lite ont.

behemethoft

Det tvistas lite om vad Behemot var för nåt. Några tror att han var en flodhäst medan andra är ganska övertygade om att han var nåt som utgått från sortimentet.