Stod inte ut med vad ringsignalen innebar för Norge

I morse när väckarklockan ringde så trodde jag av nån anledning i min sömndruckenhet att ringsignalen betydde att Norge ringde ut sitt folk till prostitution. Jag tyckte att det var helt sjukt. Jag blev så arg för det förfall och den stora sorg som denna signal innebar för hela Norges land. Jag tycker väldigt mycket om Norge och för varje gång jag hörde signalen (jag snoozade) blev jag argare och argare.  Kunde det inte bara sluta ringa nån gång!?!?

Sen väckte min man mig och alla norrmän som höll på att ringas ut till prostitution (vad detta innebar för dem exakt vet jag inte riktigt?) löstes upp. A new day was dawning.

Så idag tycker jag att vi kan vara lite extra tacksamma för att Norge fortfarande har sin olja.

tacknorge

Längtan efter Guds livmoder

Sen jag blev gravid har jag varit mycket tröttare än vanligt. Jag är så himla glad att jag sällan behöver göra mer än vad jag orkar under en dag för då fungerar det ju ändå bra att vara trött.

Jag känner i alla fall igen känslan av att vara väldigt trött. Jag har varit väldigt trött förut med.

När jag var deprimerad.

När jag var deprimerad var jag trött på ett sätt som ingen sömn kunde råda bot på. När jag inte sov så längtade jag efter att sova och när jag sov så önskade jag att jag kunde få fortsätta sova för alltid.

Det var i tonåren som den här tröttheten kom och med den kom min längtan efter att få krypa ned och ligga i en stor varm livmoder och att få vila där i den där livmodern. Trygg och omsluten. Ingen oro eller sorg, bara vila och tröst. Längtan och behovet var så stort att jag blev sorgsen när jag tänkte på att det kanske aldrig skulle bli så att jag skulle få uppleva det som den här livmodern symboliserade. Kanske skulle jag få uppleva det när jag dog, men bara kanske. Ibland var den osäkerheten det som höll mig till livet trots allt, det här att döden kanske inte ger någon ro.

Jag försökte hitta bot och jag försökte hitta svar. Men som jag skrivit på bloggen tidigare – ju mer jag ansträngde mig och ju desperatare som jag sökte efter svar och en lösning, desto tröttare blev jag. Så trött att döden började verka mer och mer lockande, trots osäkerheten om vad den egentligen innebär.

Gud är livmodern

När jag tog emot Jesus och lät honom förlåta och tvätta mig ren från mina synder så att Gud YHVH kan ta emot mig som sitt barn – så hamnade jag precis som i den där livmodern. Den där omslutenheten, vilan och trösten som jag längtat så mycket efter, den fann jag i Honom och den gav han till mig genom att placera den som en livgivande gåva inom mig.

Jag vet inte om Gud har en livmoder, jag tror faktiskt inte att han har det, men det spelar ingen roll, för det var egentligen inte en livmoder som jag längtade efter. Det var Gud Fader, alltings och min skapare, som jag längtade efter. När jag läser Bibeln så kan jag bara nicka och känna igen beskrivningar av Gud, för nog beskrivs “Guds livmoder” där alltid, men på andra sätt:

“Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand”
Psaltaren 139

gudhand

Herre, mitt bergfäste,
min borg och min räddare,
min Gud, min tillflykts klippa,
min sköld och min frälsnings horn,
mitt värn.
Psaltaren 18

“Med sina fjädrar skall han övertäcka dig,
under hans vingar skall du finna tillflykt.
Hans trofasthet är sköld och skärm.”
Psaltaren 91

 

Nu har jag varit fri från depressionen i över två år. Och det är inte det att jag inte har känt oro, sorg eller ångest under de här åren och att jag har blivit “botad” från svåra känslor, det har jag inte, kära nån det är nog snarare så att jag fått lära mig att över huvud taget ta i och verkligen känna svåra känslor mer än vad jag gjort på många många år. För jag har hållit svåra händelser och känslor (faktiskt även positiva känslor) på avstånd allt för länge. Men där Guds Ande bor, och han bor i mitt hjärta, där känner jag alltid ro, värme och glädje, även om resten av mig går igenom allt möjligt annat jobbigt. I mitt liv här på jorden finns skiftningar, i mitt sinne finns också skiftningar, men i den del inom mig som inte är av denna jord och av mitt sinne, i den delen är det stilla och där finns min vila.

Om än min kropp och min själ tynar bort,
så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt”
Psaltaren 73

Deprimerad har jag inte blivit igen. Nedstämd har jag varit, ibland veckor i sträck, men depressionen och dess utmattning har hållit sig ur vägen.

Men nu, sen jag blev gravid, har jag undrat. Nu när jag har sovit i timmar mitt på dan och jag inte har orkat börja med middan fastän klockan är över fem. Nu när jag ofta inte har haft ork att gå till kyrkan, sammankomster eller att umgås med nån och knappt har haft energi att göra det jag måste, så har jag flera gånger stannat upp med ökad puls och en känsla av plötslig skräck inför tanken:
– Är jag deprimerad?

Åh Gud, jag vill aldrig mer tillbaka dit. Jag vet att det definitivt inte är omöjligt, för kristna kan uppenbart bli deprimerade de med. Det är inte ens ovanligt. Även i Bibeln kan man läsa om överlåtna (alltså starkt troende och Gudstrogna) människor som blir deprimerade och mår riktigt dåligt. Flera gånger har jag fått fråga mig själv:  Är depressionen tillbaka? Är det därför jag är så trött?

Och varje gång som jag har känt efter så har jag snart kunnat konstatera att nej, jag är inte deprimerad. Jag är bara trött. Jag är trött för att min kropp håller på att tillgodose en helt ny människa sina första fysiska byggstenar. Jag är trött för att kroppen blivit tyngre och hjärtat och lungorna får arbeta hårdare. Det finns säkert fler skäl till att jag är trött också. Men jag är inte själatrött, inte trött på livet, jag har inget glupande stort svart hål i bröstet, jag har inte en klump i magen och jag funderar inte på hur jag ska orka ett år till, en månad till, eller en dag till, och jag fantiserar inte om bästa sättet att ta livet av sig. Jag ser fortfarande fram emot livet i evigheten. Jag är trött nästan jämt – men jag är inte deprimerad. Jag är omsluten på alla sidor och Han håller mig i sin hand.

Min man gör mig så himla arg #sladdis2018

På senaste tiden har min man börjat göra så dumma saker att jag blir galen. I drömmar alltså.

I natt till exempel drömde jag att han meddelande att han skulle “gå till bussen”, och så tog han sonen i handen och gick ut.

Min man har både körkort och bil och tar aldrig bussen så jag ville så klart ha en klargörelse. Jag öppnade ytterdörren och ropade efter honom “vadå för buss?”. En enkel fråga kan tyckas.

Men han svarade inte utan i stället gjorde han massa obegripliga handrörelser.

“VADÅ FÖR BUSS” frågade jag igen.

Märkbart irriterad tog han en pinne som han krafsade en halvcirkel i gruset med.

“Men SVARA!!!” ropade jag allt mer irriterad, men han bara “vad är det du inte förstår!?”-grimaserade följt av en rad ansiktsuttryck som jag inte kunde tolka.

Det gjorde mig skitarg så jag sprang ut på gården i cirklar med armarna utsträckta som en albatross (även det rätt idiotiskt men strunt samma). Till slut satte jag mig ner med ansiktet i händerna helt knäckt av frustration. Varför inte bara svara så som han alltid gör när jag frågar nåt enkelt? Enkla frågor = enkla svar, är det inte så???

“nu har du gjort teckenspråk, krafsat omkring i gruset med en pinne och betett dig fullständigt obegripligt, vad kommer härnäst?” skrek jag åt honom med gråten i halsen, “EN PANTOMIM?”

Grejen här är att jag i vaket tillstånd aldrig hade kommit på det ordet. Det sitter så långt in i mitt undermedvetna att jag var tvungen att googla det när jag vaknade för att bli säker på vad pantomim är.

Tyvärr så fick jag aldrig svar på varför han skulle ta bussen och när jag vaknade blev jag glad igen för det blir jag alltid när jag upptäcker att såna här idiotgrejer bara är på dröm.

Jag drömmer ofta sånt här nu för tiden – att han, jag, eller rent utav båda gör helt ologiska grejer som bara är irriterande och förstör äktenskapsfriden helt i onödan.

bussobegrip

Sonen drömde förresten också i natt. Han drömde att hans pappa tog honom i handen för att ta bussen… nej jag skojar bara, han drömde att vårt hem hade blivit så perfekt och ordnat att han mådde illa. True story.
Det är så skönt att kunna ta barnet om kinderna vid såna här tillfällen och säga att det är ingen fara lilla vän, det du drömde var inte verkligt.

Vi var nära på att sterilisera oss

sterliseirsadmentackNär jag och Joakim (min man) fått vårt andra barn 2007 så var vi kort och gott stennöjda med det. Hos mig fanns ingen som helst lust att nånsin föda fler barn och jag brukade skämta om att om jag skulle bli gravid igen så skulle jag “krafsa ut det med en galge” (jag vet jag vet, man kräks).

Mellan 2009 och 2014 (tror jag det var) så var jag och min man isär, och när vi blev tillsammans igen så bestämde vi oss ganska snabbt och samstämmigt att vi skulle sterilisera oss. På så sätt skulle risken för fler barn än de underbara barn vi redan hade elimineras med näst intill 100%.

När jag kollade upp möjligheterna till sterilisering så såg jag att det verkade mycket lättare för mannen att göra det. Och jag, som var bäst i klassen i matematik när jag gick i mellanstadiet och som alltid har haft en fallenhet att kunna lösa tankenötterna i Illustrerad Vetenskap, räknade snabbt och enkelt ut att det bästa vore om enbart Joakim genomgick steriliseringsproceduren.

Han var helt på. Vilken fantastisk snillerik kvinna han hade. Han var så lycklig!!! Och så surfade han in på nåt forum,
jag tror det kan ha varit flashback, och läste. Efter en liten stund så såg han ut ungefär så här:

pumphpung

Och efter det så rann det här med steriliseringen rakt ut i sanden så den blev aldrig av.

Undra vad det var han läste på forumet? Och vem var det som skrivit det? Tänk om man kunde uppsöka den personen idag, ge den en bukett blommor och en bild från ultraljudet med texten “du må vara steriliserad, men tack”.

 

Bland det tråkigaste jag nånsin köpt för 526 kr

Ibland måste man köpa tråkiga och dyra saker som man egentligen inte vill ha men som ändå behövs, som till exempel cykellyktor och bh:ar. Men idag köpte jag en sak för 526 kronor som till och med var ännu tråkigare.

Jag har inte så mycket emot silverfisk när det rör sig om en enstaka här och där.  Men när det kryllar av dem som Egyptens gräshoppor så får man ungefär samma känslor som Rambo måste ha haft när han var omringad i skogen av poliser och blev tvungen att hugga var och en av dem i låret med en stor jaktkniv, för att sen bli jagad av massa militärer i stället som han sprängde i luften från en gruva (det är i alla fall så jag minns filmen ifråga, men det var länge sen jag såg den nu).

Fast hade det inte varit poliser och militärer som han hade haft att göra med, utan silverfisk, så hade det räckt med betydligt lindrigare metoder tydligen och det är alltså i den sitsen jag befinner mig idag.

rambo-silverfishsh

Bibeln – en orgie i kvinnoförtryck? (läsarfråga)

Jag fick den här kommentaren och jag tänkte att jag ska svara på den.

Hej!

Jag läste denna text och tänkte genast: ”undrar vad Sonja skulle tycka om denna text”.

http://www.dalademokraten.se/kultur/bocker/bibeln-en-orgie-i-kvinnofortryck

Skulle vara intressant att höra din åsikt!

Hej!

Vad roligt att du tänkte på mig! 🙂 Jaa vad ska jag säga? Här har vi en som har missförstått en hel del, även om hon förstått en sak rätt: att kvinnor har blivit förtryckta och illa behandlade genom historien, vilket i allra högsta grad syns i Bibeln och överallt.

Jag vill bara börja med att säga att jag ÄLSKAR Gamla Testamentet. Jag blir helt förälskad i Gud när jag läser den. Varför? Ja inte är det för vad olika människor gör i de olika böckerna, utan min kärlek för GT beror på vad Gud (YHVH) gör och vem HAN är. Folket är ofta en sorglig historia… även Guds särskilt utvalda nasirer, kungar och profeter beter sig inte alls sällan som riktiga praktrövhål, ofta eller bara vid nåt enstaka tillfälle. En ganska stor grej i Bibeln är just att hans utvalda folk blir värre än hedningarna som inte ens fått Guds lag och hjälp. Vi är alla förlorade och vilsna utan Jesus, jude och o-jude lika samma.

Det här med Maria från Magdala och hur hon har porträtterats av kyrkfäder vet jag ingenting om. Jag vet i princip ingenting om kyrkohistoria om jag ska vara ärlig.

Jag vet bara att när jag själv läste Bibeln efter att ha fått Guds Ande så talade Jesus inte till kvinnan vid Sykars brunn (Joh 4:4-34) – han talade direkt till mig. Och när jag efter ett par månader äntligen blev redo att bli offentlig med min tro och började berätta öppet att jag mött Jesus och att han verkligen lever – så kände jag mig  nära kvinnorna som mött Jesus återuppstånden – men utan att bli trodda.

Så samtidigt som författaren av boken “Guds olydiga revben” tycks beklaga sig över att Maria från Magdala inte har tagits på allvar av kyrkofäder och what not så kan jag undra hur allvarligt hon själv lyssnar på det angelägna budskap som kvinnan ifråga har. Ser hon själv henne som ett trovärdigt vittne? Tror hon på vad hon säger om att Jesus är Guds son, uppstånden från de döda? Tror hon själv att Jesus har makt att befria människor som plågas av onda andar, vilket Maria blev (sju stycken närmare bestämt). Tycker hon att Maria från Magdalas undervisning är något att ha? Vet ej, för det framgår inte ur recensionen.

viktigaord

Misstron som visas mot Maria från Magdala i Bibeln gav mig i alla fall tröst i början när jag förstod att det inte alltid är lätt att vittna om att man mött Jesus levandes. Det står inte mycket om henne men jag vet ändå att jag och Maria från Magdala är systrar genom och över tid och rum. 

För det är inte hur kvinnor behandlas av olika män som är vad Bibeln lär oss, det är hur Gud älskar oss och vad han ger oss.  Kvinna och man, förövare och offer och båda delar – Jesus dog för oss för att vi genom honom ska kunna få omskurna och förvandlade hjärtan och nya liv i relation till Gud och varandra. 

Bibeln, särskilt GT, behandlar snusk, äckel, perversioner, orättvisor och blod – men det Bibeln handlar om är Guds skapelse, dess fall och Guds plan för att rädda den från hans rättvisa dom som kommer i tidens slut. En räddningsplan som fullbordas genom Jesus. Så det är klart att det ljusnar så fort Jesus kliver in på scenen, eller hur? För helt plötsligt kan vem som helst ta emot förlåtelsen, få sina sår läkta, sina plågoandar bortjagade, få tillgång till det eviga livets källa och slippa undan domen.

Gällande våldtäkten i Giva så är den grotesk. På GT-tiden undrar man rätt ofta hur de kunde ha så svårt att se människor som människor emellanåt. De verkade så lätt kunna döda bröder och nära släktingar, skicka arga björnhonor efter retsamma pojkar eller bära mördade snubbars förhudar kring halsen som om det vore något att skryta med.

Israeliterna behövde (tydligen) gång på gång få höra att man inte ska offra sina barn till Molok eller vem det nu kunde vara, för TYDLIGEN (!!) så var det här ett beteende som både ledare och folk periodvis lätt föll ned i om inte nån fick kraft och mod från Gud att strängt säga åt dem att låta bli (inte sällan så blev de mördade som följd då folket inte ville höra). Det var som att så fort de fick möjlighet så kunde de inte motstå frestelsen att bränna upp sina egna barn på eld (på grund av sederna från folket runt omkring). Läser man Bibeln så är det inte konstigt om man ryggar tillbaka då och då och bara frågar Gud WHYyYyY för det var nasty times indeed. 

sjalensboning

moraliserandeiknow

Hur som helst så utplånades nästan hela Benjamins stam bort från Israel efter våldtäkten i Giva (våldtäktsmännen var därifrån) och bara en spillra blev kvar. Men inte utan att asmånga från Israels övriga stammar också blev dödade i samma strider. Jag tycker att det hela, från min synvinkel, behandlades väldigt märkligt från början till slut. Inget snack om den saken. Men våldtäkten gled inte obemärkt förbi utan båda sidor fick betala ett högt pris och den satte spår i hela världens historia. Sen att den inte kommenteras med nån tydlig moralisk röst i Bibeln som pekar på våldtäkten och dess efterdyningar och säger “aja baja”, det är sant, men Bibeln är inte skriven på det sättet. Bibeln beskriver ofta händelser och skeenden okommenterat samtidigt som den hela tiden, uppenbart eller underförstått, pekar på Gud YHVH och på Jesus som vi uppmuntras att tro på – för att vi genom honom personligen ska få reda på vad Gud menar och vill (vilket ibland kan vara en kamp ändå så klart). Och det är jag övertygad om är mycket bättre och mycket mer respektfullt mot oss som läsare än att vi blir opersonligt skrivna på näsan. 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen (jag kanske tjatar?): nyckeln till att förstå Bibeln ligger i att tro på Jesus, så att han, genom att man frivilligt vill ta emot vad han vill ge oss, kan låsa upp den åt en. Naturligtvis kan man läsa den ändå, det tycker jag att man ska göra. Jag hade Bibelord när jag fortfarande föraktade kristendomen som var väldigt viktiga för mig.  Men djupare förståelse får man genom Hjälparen.

Det känns hur som helst som att jag måste läsa boken Guds olydiga revben för att kunna uttala mig särskilt om själva boken. Den länkade recensionen på Dalademokraten är ju bara en recensents röst och den kanske inte lyfter fram vad författaren vill säga med sin bok på ett rättvist sätt – det vet inte jag. Men är kanske inte jättesugen på att läsa boken…

Jag vill i alla fall säga att kristendomen och Bibeln i allra högsta grad är för kvinnor, alldeles oavsett de värsta kvinnoödena i GT (det finns ljusare berättelser också, om än kvinnorna i regel arbetade från ett tydligt maktunderläge) eller vad gamla kyrkfäder och predikanter kan tänkas ha gjort för klavertramp genom tiderna. Jag har aldrig varit så fullständigt tillfreds med att vara kvinna som sen jag tog emot Jesus och började läsa Bibeln. Den ger fantastisk uppmuntran och styrka som jag inte i närheten hade tidigare. Jag är Guds älskade dotter som han hjälper och stöttar genom allt och bara så att ni vet (ni som inte vet) så är min arvedel precis samma som hans söners.

 Visste ni förresten att den som är minst bland människor är störst i Guds rike? Vilka tror ni det är som generellt sett är minst, utöver barnen? Nån på allvar som tror att det är män eller? *fniss fniss*

“Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav” -Jesus (Matt 20:25-27)

(dock att jag själv ligger rätt dåligt till med att vara stor i Guds rike… men men)

Sen det här som står i recensionen att Bibeln lär att Eva inte är människa, det är kort och gott inte sant.

Finns många fler saker man kan säga men nu har jag sagt mitt för denna gång.

gtchefen

PS. Såg att idaelisas bloggat lite häromdan om hur GT ska läsas, jag har själv inte lyssnat på predikan som hon hänvisar till men de som vill kan ju spana in. DS.

Om jag blev erbjuden två miljoner för vår hund

Min dotter gillar hypotetiska frågor och häromdan frågade hon mig ifall jag skulle sälja vår älskade hund ifall jag blev erbjuden två miljoner kronor.

20171030_105050

Jag tänkte inte särskilt länge förrän jag  svarade att: ja. Ja det skulle jag. Vår hund är en fantastisk hund på alla sätt – men två miljoner kronor? 

Dottern suckade, skakade besviket på huvudet och påminde mig om att vår hund är en gudagåva. Hon tyckte att det var för hemskt att jag skulle kunna tänka mig att sälja en så värdefull och ädel gudagåva som vår hund – för ynka två miljoner kronor.

Jag: “men du får väl ta och be för att ingen erbjuder mig två miljoner kronor för henne då”

Hon: “Nej. Då ber jag mycket hellre för att du ska få förstånd.”

Best-25-touche-meme-1

Det tackar jag inte nej till.

Vad säger ni andra som har husdjur? Skulle ni kunna sälja det för två miljoner kronor?

hundbwoff

hundforstand1