När en domedagsorgel förstör en hel låt #orgel

Jag håller långsamt på att arbeta ihop en Spotify-spellista till lilla Stig. En självklar låt att ha med är psalmen “Tryggare kan ingen vara”.

Det tråkiga med den är att Carolas version är bäst på Spotify – förutom det att den avbryts av värsta domdedagssolot på orgel.

Herren min Gud vad tänkte dom när dom la in det där? Var det Carolas idé? Eller kom det en karismatisk man med bockskägg och övertalade henne en dag då hon var ute i öknen?

Tycker låten är så himla mysig att lyssna på men så kommer detta bombastiska vräksolo plötsligt och jag känner spontant att om min son får lyssna på detta okontrollerat så kanske han börjar slita benen av katter.

tryggarekaningenvara.jpg

Så jag har tagit bort Carolas version från listan och lagt till en version där nån kvinna vid namn Marit sjunger. Och den är inte alls lika bra i övrigt, men vad gör inte en mor för att skydda sitt barn?

Och inget ont om orglar generellt.. eller jo. Massa ont om orglar generellt! Jag som är en människa med sekulär utomkyrklig uppfostran behövde aldrig lyss på orgel när jag växte upp – förutom när det kom till the Doors som min syrra hade en period med ett tag. Och vad jag inte tyckte om the Doors! Lite av det berodde på att det lät som att Jim Morrisson dreglade tandläkarbedövat medan han sjöng, men mestadels så var det på grund av deras irriterande orgel faktiskt. Okej nu var det inte en kyrkorgel som de spelade på men nu ska vi inte vara petiga.

Fast, ärligt nu, så här är det: jag plågas generellt inte av orglar i kyrkan. Jag stormhatar inte orglar. Mina trumhinnor täcks inte av blod och tjära när jag hör en orgel. Det går an. Ibland passar det till och med. Jag vet ju dessutom att det är många äldre som skulle lämna sin tro på Jesus som Guds son ifall de inte får höra orgelmusik på söndagar och det är så klart värt lyssna på orglar för deras själars skull. Plus att orgeln är ett avancerat, sjukt steampunkigt instrument (och steampunk är ju lite creddigt?) men ändå på gränsen till sci-fi, och det kan kanske vara värt att bevara.

Men ändå… akustisk gitarr. Akustiskt piano. Enkelheten. Ljudet. Mmm. Mums. Gimme!

orgel.jpg

Pingst och utdelandet av helige Ande till kristna, ett utdelande som fortfarande sker btw

Idag har det varit kristenhetens stora dag!! Eller ja. Jag vet inte. Det finns många stora dagar. Men pingstdagen är i alla fall en av de stora, för det var på pingst som kristna fick helige Ande för första gången. Det står i Bibeln om det och det var rätt bombastiskt med jordbävning, eldtungor och tungotal. Folk runt omkring förundrades och drogs till det och en del ville ta emot samma, men det uppstod samtidigt osäkerhet från människor som, helt förståligt (ja faktiskt), tyckte att det verkade lite galet (ni kan läsa om pingsten själva här).

Att kristna fortfarande får helige Ande det kan jag skriva under med av egen erfarenhet.

Jag minns när jag fick Anden. Det var i slutet av 1800-talet. Nej jag skojar bara, det var i slutet av augusti 2015 och det var precis efter att jag hade bekänt Jesus som min herre och frälsare och bett honom att tvätta mig ren med sitt blod (kändes helskumt att be honom om det men jag gjorde det ändå, för jag visste att jag behövde rening och jag hade läst att man kan få det genom det Jesus har gjort på korset). Det var strax efter det, och strax efter att jag uttalat att jag nu är ett Guds barn under Guds beskydd (det hade jag också läst – att man genom tron på Jesus blir ett barn till Gud – och jag gillade den idén för jag var så trött på att klara mig själv), som jag fick Anden.

Allt detta skedde när jag var ensam hemma i lägenheten och jag hade aldrig riktigt hört talas om Anden. Så jag hade ingen förväntning alls på det.

Vad gjorde helige Ande då? 

Ja plötsligt var jag en del av Gud och Gud en del av mig och genom det bandet så började han uppenbara sig själv för mig och det har han inte slutat med. På olika sätt började han visa om världen, om synden och dess uppkomst, om Jesus och om min plats i det hela. Jag fick veta saker om vår historia, om vår nutid och om vår framtid. Jag fick se Jesus, jag fick se himmeln öppna sig, jag såg änglar som sjöng och jag fick känna det levande vattnet flöda fastän jag vid det laget inte ens  visste att det stod i Bibeln om något levande vatten (här kan ni läsa om det levande vattnet – i Johannes 4).

Faktiskt fick jag se massor av saker som jag sedan har läst om i Bibeln. Bibeln berättar också nya saker för mig. Helige Ande öppnar Bibeln och gör att man börjar förstå den på ett nytt sätt. Det är hur häftigt som helst. Jag lovar – Bibeln är h ä f t i g, jag önskar jag kunde få alla att förstå på vilket sätt, att var och en skulle få se det själva. Att alla skulle få se vad jag fått se, och mer än så så klart. Det är som att den kommunicerar, som att den har liv, är mångdimensionell. Fast det är liksom Anden som ger den liv.

Ja och så befriade han mig från en mångårig depression som jag burit på mer eller mindre så länge som jag kunde minnas. En depression som blivit så tung att jag inte längre visste hur jag skulle orka leva.  Det gjorde ett ganska stort intryck på mig att befrias från den tyngden, från det mörkret.

Innan jag fick Anden så trodde jag att kristna trodde på Jesus och Gud fadren utan nån slags bekräftelse eller bevis på att han är på riktigt. Jag trodde att kristna trodde på Gud för att de läst Bibeln och tyckte att det var en rimlig bok och så var det inget mer med den saken. Alternativt att de blivit hjärntvättade eller utsatta för propaganda av karismatiska sektledare i svaga ögonblick.

Och visst, sånt finns också (i Bibeln kallas de bland annat för ulvar i fårakläder). Men vi är många som visst har fått bevis och bekräftelse. Det är bara det att beviset och bekräftelsen är personlig. Så det enda vi kan göra är att berätta om det, visa och peka på det. Sen hur det går och vad folk gör av det är bortom vår makt och det är så det ska vara också. Det ska vara bortom vår makt.

Jag trodde även att kristna väntade på att löftena som står i Bibeln skulle inträffa senare. Typ efter döden. Men så är det inte. Löftena börjar infrias direkt, på en gång, ja egentligen redan före man bekänner sig till Jesus. Vissa löften har redan infriats, andra är för nutid, andra löften har vi fortfarande att se fram emot. Så är det.

Nej nu ska jag avrunda detta inlägg.

Här är ett lästips: 5 spännande saker som jag hade missat med kristendomen
– i det här inlägget skriver jag kort om några saker jag inte visste/hade fått om bakfoten.

Här kan ni läsa om pingsten direkt i Bibeln

pingst1.jpg

Angående krämer som innehåller björksav och blåbär m.m.

Såg att Lumene har en hudkräm som innehåller nordiskt källvatten och björksav. Och jag undrar om dessa hudvårdssammansättare inte är mer poeter än vad de är experter på hudvård.

För det låter ju mer som poesi än bra för huden.

Hade det inte verkat konstigt att ha faluröda stugor och betande kor i hudkräm så skulle det säkerligen ha funnits en och annan hudkräm med dessa ingredienser.

För varför skulle björksav vara särskilt bra för huden? Saven är som björkens svett, saliv eller urin. Varför skulle det vara särskilt bra att smörja ansiktet med kroppsvätskor från ett träd?

Man har ju hört om gravplundrare i Egypten som tar mumier och maler ned dem och säljer. Många gravar har blivit skändade på grund av detta. Folk betalar stora summor för nermalda lik på grund av dess påstådda helande egenskaper.

Och man skrockar lite när man hör om människor som vill äta och smörja sig med mumier, noshörningshorn och elfenben för att uppnå skönhet och hälsa. Man undrar hur de tänker. Mumier är torkade lik och noshörningshorn och elfenben är som naglar. Varför skulle det vara särskilt bra för hälsan?

Samtidigt sitter vi och lägger dyra pengar på att smörja ansiktet med björkurin och vanligt kranvatten.

halsoresa.jpg

 

Varför är Gud så fin mot mig?

Jag har känt mig så himla extraomhuldad av Gud på sistone (nämnde det här). Det är som att han har strukit mig om kinderna och pussat mig i pannan gång på gång på gång, och hela tiden tänker jag: men jag har ju inte gjort nåt för att förtjäna det här. Varför visar han mig sån omsorg när allt jag gör är att sitta här och vara passiv och trött och är rätt irriterande och oduglig allvarligt talat?

Och även fast jag veeeet att Gud inte fungerar som en godisautomat, att man ger honom fem kronors “förträfflighet” och ut kommer en liten godis, och även fast jag vet att allt är av vad som kallas för nåd (alltså en oförtjänt gåva) så liksom… det går inte riktigt hela vägen in. Varför är han så fin mot mig? Varför möter han mig gång på gång med sån kärlek och värme? Varför bryr han sig så mycket om mig? Varför? Varför varför?

Häromdan satt jag med lillpojken och bara försökte insupa hans skönhet. Han är en så himla vacker människa, så självklar och så underbar. Vad vore vår familj utan honom? Jag vill inte ens tänka på det. Jag är så lycklig att han kommit till oss och vill aldrig mer vara utan.

Och jag insåg när jag satt där och strök på hans kinder och pussade honom i pannan – att här sitter jag och visar honom liknande ömhet som jag själv så starkt upplever från Gud.
Vad har min pojke gjort för att förtjäna att jag sitter här och och stryker på honom och bryr mig om och älskar på honom så att det gör ont i hjärtat?

Först tänkte jag att självklart så förtjänar han det. Självklart! Varför skulle han inte?  Men ju mer jag tänkte på det ju mer insåg jag att han har ju faktiskt inte gjort nånting alls för att förtjäna nåt från mig. Det handlar inte om att förtjäna, det handlar om relationen. Det handlar om vem jag är, och vem han är i relation till mig och jag till honom.

Och just då var det som att Gud själv stod i rummet med oss och sa: Förstår du varför nu, Sonja?

“Som en mor tröstar sin son, skall jag trösta er” Jes 66:13

gudsfamn1

Och den här relationen är möjlig tack vare Jesus.

Tankar inför förlossningen #sladdis2018

Nu är det bara fyra dagar kvar till Beräknat Födslodatum och jag tänker mer och mer på förlossningen. Den får gärna komma nu. Nu. Nu. Eller varför inte… nu.

Jag känner mig ganska konstig i kroppen och skallen just nu. Svullen och väck. Det är som att alla ljud går direkt in i hjärnan på mig och att jag hör saker baklänges. Igår gick jag hem tidigare från jobbet för jag mådde illa. Jag vet inte hur mycket plats den här ungen kan ha just nu men inte är det mycket.

trangt

 

Jag känner ingen direkt oro inför förlossningen. Jag kan inte styra över det som kommer hända, det enda jag kan göra är att hantera det som händer så gott jag kan, och det tänker jag göra.

Jag har inte varit orolig inför de andra förlossningarna heller. Första var skitjobbig, jag förlorade blod i överkant och fick en nära döden-upplevelse. Andra förlossningen var lätt, så jag har provat på två slags förlossningar. Den här kan bli lik någon utav de två eller ingen utav dem.

Jag hoppas att få uppleva att vattnet går den här gången i alla fall. Jag föreställer mig att det är roligt med vattenavgång.

vattenavgang

Jag har köpt supermega-bomulls-bindor, amningsskydd, smågodis, MER och sånt som jag har packat ned i förlossningsväskan. Målet är att åka hem så tidigt som möjligt och att jag inte ska behöva skrivas in på BB. Jag vet inte vad jag ska på BB att göra om allt går som det ska. Jag åkte hem så fort som möjligt efter att jag fött senaste barnet och det var skönt.

Det är jättetråkigt på BB.

Jag längtar efter att få börja lära känna vem den här personen är. Jag vill veta hur han eller hon ser ut också. För även om en bebis utseende hinner ändras rätt mycket innan den når vuxen ålder så är det ändå intressant att se hur barnet ser ut som nyfött. Just nu känns det så diffust och svårgreppbart att jag har ett barn där inne. Ett barn av samma kaliber som mina andra två barn som jag har betydligt lättare att förstå att jag har.

Nä jag har jättesvårt att formulera vad jag känner just nu. Min hjärna är tjock och jag får tvinga ut orden. Jag vet inte riktigt vad jag vill göra? Jag vill sitta och stirra ut i luften, sova, och gå på lång skogsvandring – alltihop vill jag göra samtidigt. Hjärnan är både trött och rastlös.

Nu ska jag ut och lufta hunden i alla fall.

Var det inte lite fräckt av Jesus att dö för oss utan att vi ens bett om det? #stillaveckan #påsk

Just nu pågår stilla veckan. Det är kristet och ett uttryck som jag inte har så jättebra koll på… Nej jag har inte fått kläm på det här med högtidsdagarna än. Jag är ingen traditions-högtids-människa ens nu med Helige Ande på insidan. Julen är jag högst skeptisk till (den är verkligen ingen favorit) och så finns det hur många kristna röda dagar som helst som jag inte ens vet innebörden på, men påsken har jag lite koll på i alla fall! Påsken har alltid varit min favorithögtid, även om det förr enbart handlade om att jag gillar färgen gul, kycklingar och söta barn med överdrivet rödsminkade kinder.

Skärtorsdan är i alla fall dagen då Jesus åt sin sista måltid med lärjungarna. Efter det ändras allt.

Känner mig sorgsen inför långfredan. Är det nåt jag verkligen har svårt för så är det att bli allmänt åtlöje och att bli hånad och retad av andra människor. Att bli ansedd som lite sämre på att tänka och lite allmänt dum i huvudet. Jag har nog svårt att tänka mig nåt värre än att nån vars åsikt jag bryr mig om tittar på mig, himlar med ögonen och skakar besviket på huvudet. På långfredan får Jesus utstå allt det där som jag skyr mest i enorma mått. Utan att klaga, försvara sig och utan att höja rösten så låter han det hända honom. Och han gör det av kärlek till mig (och alla andra).

Man tänker att för Gud är det väl enkelt att göra en sån sak, men man får inte glömma att Jesus fick utstå allt det där som människa.

Innan jag blev frälst så tyckte jag alltid att det var så onödigt att Jesus dog för mig. Jag tyckte att han hade väl kunnat få gå fri och leva sitt egna liv, för mig gjorde det ju faktiskt ingen skillnad, trodde jag. För jag hade så svårt att se att nåt sånt skulle kunna ha nån inverkan på mig. Eller hur? Du som läser det här och som inte är frälst, visst verkar det konstigt att nån dör för en, utan att man ens bett om eller begärt det?

aldrig bett honom gora

Faktiskt tyckte jag att det var fräckt att Jesus bestämde sig för att dö för människor som inte ens bett om det och göra värsta grejen av det. Snacka om att göra sig själv till offer och få människor att känna sig skyldiga. Jag har alltid känt viss värme för Jesus för visst är det nåt med honom som är väldigt svårt att ogilla även om man inte tror på honom, men ändå så var han en sån stor obegriplig kuf. Ödmjuk och snäll på ett sätt som går att begripa i ena stunden, för att i andra låta en kvinna tvätta hans fötter med hår och tårar (jag tyckte inte att det verkade ödmjukt, för då förstod jag inte över huvud taget vad hennes tårar och kärlek till honom grundade sig i) eller säga saker som “jag kommer inte med fred, jag kommer med svärd” (va?? jag fattade inte det här heller).

Och det är sant att jag bad inte om hans död. Men den dagen jag faktiskt bad om det, den dagen jag sa till honom att jag behöver det han gjorde på korset, den dagen fick jag förstå att han faktiskt gjorde det för mig. För 2000 år sen. När jag inte ens var där. För mig, för att jag ska få vara fri.

Ja jag kan inte förklara vad som hände på korset den där dagen i Jerusalem för tusentals år sen. Men jag vet att det var på riktigt och att jag har Jesus att tacka för mitt liv.

Så även fast jag känner mig sorgsen inför långfredan så måste jag säga att långfredan har blivit lite av en favoritdag på året.

Jag hoppas ni har en fin påsk hur ni än väljer att fira den. Och jag vill uppmuntra er att ni som inte tror ändå ägnar en tanke åt Jesus och vad det här svårförklarliga som hände på Golgata (platsen för korset) kan betyda. Hur kan en Gud som påstås vara helt igenom god, genomsmart, genialisk och kärleksfull vilja göra en så konstig sak? Hur hur kan nån som anses vettig genomföra det utan att klaga? Var han hjärntvättad? Galen? Och hur kan man tro på det som hände? Hur kan man påstå att det har betydelse år 2018?

Ha det bäst!

 

Könsförvirring, uppfostran och hur jag hittade hem i min egna kropp

Jag läste det här inlägget hos Natashja Blomberg där hon skriver om kön och uppfostran, och jag började skriva en kommentar men känner att jag postar ett inlägg i stället. Det har kanske inte så himla mycket med hennes inlägg att göra men det är ett ämne som jag burit på ett tag.

Jag har varit könsförvirrad i nästan hela mitt liv. Det var inte kul alls. Jag är inte det längre utan när jag tog emot Jesus hände nåt som gjorde att det där la sig till rätta inom mig. Det här var egentligen bara ett symtom på Det Stora Problemet, men i 30 år skulle jag säga att jag var könsförvirrad. Över huvud taget förvirrade det här med kroppen mig. Det var som att kopplingen mellan kropp och medvetande (eller vad man nu kallar det, själ?) på något sätt inte satt ihop. Jag kunde sitta och titta på min hand och vifta med den och tänka “är det här verkligen min hand?”.

Men jag vet inte vad uppfostran spelade för roll i detta. Jag var ju förvirrad även fast jag växte upp könsstereotypt och hade alla ramar man kan tänka sig för att jag “borde” ha hittat in i rätt könsidentitet. Jag VILLE snagga håret men fick inte eftersom jag var tjej. Jag VILLE skruva i garaget så som min bror fick men fick inte för jag var tjej. Jag VILLE vara stjärngosse i luciatåget men fick inte, för tjejer är tärnor. Jag uppmuntrades inte att bryta könsnormer men jag gjorde det ändå, och inte sällan med motstånd från omgivande struktur.

Det där var för mig nåt inre som ville ut – inget utifrån som nån försökte lägga på mig eller leda in mig på genom uppfostran. 

Jag önskade länge att jag var kille och inombords har jag inte ”känt mig” som tjej. Det här var djupa, genuina känslor.

konsforvirrad

Därför blir jag irriterad när jag hör människor kritisera hela könsförvirringsrörelsen med att det har blivit ”trendigt” och att ökad förvirring skulle bero på nåt mode eller för att föräldrar tar på sina pojkar rosa kläder. Det här är inte ett simpelt mode. Det här handlar inte om vilka leksaker som erbjuds till ett barn. Det här var något som jag kämpade med i hela mitt liv och att förminska det till något ytligt trams är en skymf. När jag började höra om att könet inte ligger i vilket fysiskt kropp man har utan att kön är oberoende och ”flytande” blev jag jätteglad för det var ju precis så jag känt så länge utan att ha haft ord för det.

Det jag fick höra var alltså ord som beskrev saker som jag redan kände på insidan. Det var inte ord från utsidan som ändrade mitt inre.

Nu vet jag att jag är kvinna. Jag har aldrig varit mer rotad och tillfreds med det faktumet än vad jag är nu. Jag vet hur hatad frasen ”Gud skapade oss som kvinna och man” är i vissa kretsar men det är sant. Han gjorde det. Han skapade oss som kvinnor och män och det är ingenting som vi kan göra åt den saken. Men jag förstod inte den sanningen – kunde inte förstå den sanningen? – förrän jag fick en personlig relation till Honom och han fick min tillåtelse att hjälpa mig och reda ut mig och visa mig hans sätt.

Och för mig att få landa i det har betytt jättemycket. Själen har fått ett nytt lugn, inte bara genom att den har fått landa i Guds famn utan för att själen och kroppen har förts ihop. Förut var de nämligen inte det, de var åtskilda och delvis i konflikt med varandra. Jag tyckte att kroppen, om jag ska uttrycka mig krasst, var som ett fängelse och det inre som strävade och längtade efter frihet kändes begränsat av kroppens tyngd och tillkortakommanden.

ungefarsaharr

Nu sitter de ihop och jag vet att de hör ihop och inte står i konflikt. Jag är en trasig person som har blivit lite mera hel. Lite mera lagad och lite mindre splittrad. Varför det hände just mig och varför det var så enkelt för mig att sluta känna förvirring över mitt kön vet inte jag. Men jag är väldigt glad för det.

Jag har dragit mig för att skriva om det här. Jag är rädd för att göra någon upprörd. Jag vet vilken glädje det är att få sina känslor bekräftade såsom HBTQ-rörelsen bekräftar såna här känslor. Hur fantastiskt det kan kännas att efter att kanske ett helt liv ensam med sina tankar – få höra att man inte är ensam. För inte pratade jag med någon om det här. Jag menar… jag försökte ibland. Jag gav hintar. Men… nej. Det var inte många som visste att jag kände så här.

Förutom några som läste det här inlägget kanske (som jag rasslade fram när jag var 29…).  Eller som läst Fi:s (partiets) antologi “Det händer nu”, där jag var med och har skrivit kort om samma sak.

Och jag vet hur arg man kan bli när nån kommer och ifrågasätter ens känslor eller förminskar ens känslor till något trams. Det här är inget “trams”. Ingen “hittar på” sånt här för att trassla till något som “egentligen är okomplicerat”. Man känner inte att det inre står i konflikt med det yttre för att man vill ha krångel. Det man vill och längtar efter är att bli förstådd och kanske även få anses och känna sig normal. Och eftersom man inte kan ändra sitt inre så försöker man ändra omvärlden. För man vill att omvärlden och ens inre ska höra ihop. Klyftan skaver ju och gör ont! Man vill passa in och vara förstådd och accepterad, man vill slippa hån och förlöjliganden, man vill bli fri från smärtan, eller hur?

Jag kan säga att jag bad aldrig Jesus att ta bort min könsförvirring. Visst mådde jag dåligt när jag bjöd in honom, men inte visste jag att min könsförvirring var ett symtom på det som fick mig att må så dåligt. Jag trodde vid tiden för min bön om hjälp att jag var inne på något sant när det kommer till det här med könsidentitet och hur den kan flyta och vara lite hipp som happ. Jag trodde att jag var på rätt väg. Jag trodde att hela världen var på rätt väg när det kom till det här. Med facit i hand så förstår jag att det inte var så.

Men precis som jag skrev tidigare om att min könsförvirring strömmade inifrån och ut – så var det här något som bara kunde ändras genom att gå till kärnan av problemet. Och det var det Jesus gjorde – efter min tillåtelse. Jag gav ju honom makten över mitt liv och han helade och förvandlade mitt inre när han tog sin boning där, på sätt jag aldrig hade kunnat förutspå i förväg.

Så som sagt – jag tror inte att uppfostran har så himla mycket inflytande på en persons könsidentitet. Jag tror att könsförvirringen som vi ser i samhället idag är något djupt andligt som ligger i tiden och att de som inte lever nära Gud lätt plockas upp och blir en del av den här gränslösheten. Ta bort Gud – och såna här saker kommer som naturlig konsekvens.

Det är egentligen oundvikligt för tiden vi lever i. Vi lever i en laglös tid. Och med laglös menar jag inte att man springer omkring på gatan och skjuter hejvilt omkring sig med revolvrar utan Bibliskt sett är laglöshet att ersätta Guds ordning och vilja med en “egen ordning och vilja” som man av olika orsaker tycker känns/verkar rimligare.

exempel4

Jag har tyckt att alla dessa tre påståenden har varit rimliga.

Men för det tror jag inte att uppfostran är irrelevant. Det hjälper definitivt inte barn att lära dem att fysiska kön inte spelar nån roll eller är oviktiga och att man “är sin känsla” och kan bestämma sitt kön eller vad det nu kan vara. Att försöka anpassa hela samhället efter den här förvirringen tror jag är ännu värre.

Och snälla, blanda inte ihop det här med att jag skulle vara emot rannsakande och ifrågasättande av rådande könsroller/normer. Där har vi en hel del saker som kan och bör ändras och det är viktigt.

Laglösheten går i alla fall inte att minska genom att förlöjliga eller förminska människors känslor och upplevelser till något som de kan ändra på bara genom att skärpa sig. Det här är känslor och upplevelser som inte går att ändra genom att man “skärper sig”, på samma sätt som det inte går att “välja glädje” när man mår dåligt eller “bestämma sig för att bli rik” om man är fattig. Det här är något som sitter djupt djupt inom människor och bara någon som når riktigt djupt kan hjälpa dem. Men det kräver att de själva vill ha och söker den hjälpen.

Så vad kan vi som kristna göra? Lyssna på folk, tycka om dem så som Gud tycker om dem, ta deras känslor på allvar, berätta för dem om Jesus och vem han är och vad han gjort och gör för oss, och be för dem. Ja och så inte gå med på lögnen att “kön är flytande” och andra gränslösa villfarelser, för man kan ta någon på allvar utan att bekräfta felaktiga världsbilder. Att stå upp för att det Gud faktiskt har en ordning är viktigt även om det ibland gör ont i öronen på den som hör. Gud sätter inte in fel medvetande/själar i fel kroppar som om han vore nån som somnat till vid rullbandet på fabriken. He doesn’t work that way. Det är världen som splittrar oss och plockar isär och dödar oss inifrån och ut, inte han.

Tre grejer jag varit rädd ska drabba mig och barnet

Jag är generellt inte särskilt orolig den här graviditeten. Visst det är tungt men jag är typ *etablerad* på graviditetsmarknaden nu (även fast det var över 10 år sen senast).

Men tre tankar har slagit mig några gånger och tillfälligt gjort mig stel av fasa. Ni vet så som det kan bli när man hinner spinna loss och katastrofen verkligen tycks närma sig vid horisonten, innan man hunnit tänka efter lite, och inser att rädslan kanske inte är helt rationell.

1. Att barnet krånglar in sig i navelsträngen

Barnet tycks snurra omkring som en propeller och det får en ju att fundera.. ligger navelsträngen tre varv runt barnets midja? Tänk om barnet råkar rycka loss moderkakan från livmoderväggen?

babyboom

2. Att barnet dödar mig med en karatespark

Den här gången ligger barnet tryckt inåt och uppåt på ett sätt jag aldrig upplevt förr, och ibland känns det som att barnet ifråga står mig upp i halsen och att jag, om jag gapar tillräckligt stort, ska kunna skymta små tår där inne. Och då är det ju oundvikligt att tänka: tänk om barnet får in en riktig karatespark rakt på hjärtat så att jag dör?

karatekick

3. Att barnet fastnar med foten mellan revbenen och föds med sned/bruten fot

Jag är för det mesta öm mellan de nedersta revbenen på höger sida numer. Jag ser framför mig hur barnet kilar in sin fot där så fort den inte har nåt annat för sig, vilket den ofta inte har. Oron är att barnet fastnar med foten mellan revbenen och när det väl kommer ut så kommer ena foten vara helt sned eller bruten på flera ställen.

trasfoten

Nån fler som haft nån rädsla som kanske inte varit helt sannolik vid närmare eftertanke?

 

Stod inte ut med vad ringsignalen innebar för Norge

I morse när väckarklockan ringde så trodde jag av nån anledning i min sömndruckenhet att ringsignalen betydde att Norge ringde ut sitt folk till prostitution. Jag tyckte att det var helt sjukt. Jag blev så arg för det förfall och den stora sorg som denna signal innebar för hela Norges land. Jag tycker väldigt mycket om Norge och för varje gång jag hörde signalen (jag snoozade) blev jag argare och argare.  Kunde det inte bara sluta ringa nån gång!?!?

Sen väckte min man mig och alla norrmän som höll på att ringas ut till prostitution (vad detta innebar för dem exakt vet jag inte riktigt?) löstes upp. A new day was dawning.

Så idag tycker jag att vi kan vara lite extra tacksamma för att Norge fortfarande har sin olja.

tacknorge

Längtan efter Guds livmoder

Sen jag blev gravid har jag varit mycket tröttare än vanligt. Jag är så himla glad att jag sällan behöver göra mer än vad jag orkar under en dag för då fungerar det ju ändå bra att vara trött.

Jag känner i alla fall igen känslan av att vara väldigt trött. Jag har varit väldigt trött förut med.

När jag var deprimerad.

När jag var deprimerad var jag trött på ett sätt som ingen sömn kunde råda bot på. När jag inte sov så längtade jag efter att sova och när jag sov så önskade jag att jag kunde få fortsätta sova för alltid.

Det var i tonåren som den här tröttheten kom och med den kom min längtan efter att få krypa ned och ligga i en stor varm livmoder och att få vila där i den där livmodern. Trygg och omsluten. Ingen oro eller sorg, bara vila och tröst. Längtan och behovet var så stort att jag blev sorgsen när jag tänkte på att det kanske aldrig skulle bli så att jag skulle få uppleva det som den här livmodern symboliserade. Kanske skulle jag få uppleva det när jag dog, men bara kanske. Ibland var den osäkerheten det som höll mig till livet trots allt, det här att döden kanske inte ger någon ro.

Jag försökte hitta bot och jag försökte hitta svar. Men som jag skrivit på bloggen tidigare – ju mer jag ansträngde mig och ju desperatare som jag sökte efter svar och en lösning, desto tröttare blev jag. Så trött att döden började verka mer och mer lockande, trots osäkerheten om vad den egentligen innebär.

Gud är livmodern

När jag tog emot Jesus och lät honom förlåta och tvätta mig ren från mina synder så att Gud YHVH kan ta emot mig som sitt barn – så hamnade jag precis som i den där livmodern. Den där omslutenheten, vilan och trösten som jag längtat så mycket efter, den fann jag i Honom och den gav han till mig genom att placera den som en livgivande gåva inom mig.

Jag vet inte om Gud har en livmoder, jag tror faktiskt inte att han har det, men det spelar ingen roll, för det var egentligen inte en livmoder som jag längtade efter. Det var Gud Fader, alltings och min skapare, som jag längtade efter. När jag läser Bibeln så kan jag bara nicka och känna igen beskrivningar av Gud, för nog beskrivs “Guds livmoder” där alltid, men på andra sätt:

“Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand”
Psaltaren 139

gudhand

Herre, mitt bergfäste,
min borg och min räddare,
min Gud, min tillflykts klippa,
min sköld och min frälsnings horn,
mitt värn.
Psaltaren 18

“Med sina fjädrar skall han övertäcka dig,
under hans vingar skall du finna tillflykt.
Hans trofasthet är sköld och skärm.”
Psaltaren 91

 

Nu har jag varit fri från depressionen i över två år. Och det är inte det att jag inte har känt oro, sorg eller ångest under de här åren och att jag har blivit “botad” från svåra känslor, det har jag inte, kära nån det är nog snarare så att jag fått lära mig att över huvud taget ta i och verkligen känna svåra känslor mer än vad jag gjort på många många år. För jag har hållit svåra händelser och känslor (faktiskt även positiva känslor) på avstånd allt för länge. Men där Guds Ande bor, och han bor i mitt hjärta, där känner jag alltid ro, värme och glädje, även om resten av mig går igenom allt möjligt annat jobbigt. I mitt liv här på jorden finns skiftningar, i mitt sinne finns också skiftningar, men i den del inom mig som inte är av denna jord och av mitt sinne, i den delen är det stilla och där finns min vila.

Om än min kropp och min själ tynar bort,
så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt”
Psaltaren 73

Deprimerad har jag inte blivit igen. Nedstämd har jag varit, ibland veckor i sträck, men depressionen och dess utmattning har hållit sig ur vägen.

Men nu, sen jag blev gravid, har jag undrat. Nu när jag har sovit i timmar mitt på dan och jag inte har orkat börja med middan fastän klockan är över fem. Nu när jag ofta inte har haft ork att gå till kyrkan, sammankomster eller att umgås med nån och knappt har haft energi att göra det jag måste, så har jag flera gånger stannat upp med ökad puls och en känsla av plötslig skräck inför tanken:
– Är jag deprimerad?

Åh Gud, jag vill aldrig mer tillbaka dit. Jag vet att det definitivt inte är omöjligt, för kristna kan uppenbart bli deprimerade de med. Det är inte ens ovanligt. Även i Bibeln kan man läsa om överlåtna (alltså starkt troende och Gudstrogna) människor som blir deprimerade och mår riktigt dåligt. Flera gånger har jag fått fråga mig själv:  Är depressionen tillbaka? Är det därför jag är så trött?

Och varje gång som jag har känt efter så har jag snart kunnat konstatera att nej, jag är inte deprimerad. Jag är bara trött. Jag är trött för att min kropp håller på att tillgodose en helt ny människa sina första fysiska byggstenar. Jag är trött för att kroppen blivit tyngre och hjärtat och lungorna får arbeta hårdare. Det finns säkert fler skäl till att jag är trött också. Men jag är inte själatrött, inte trött på livet, jag har inget glupande stort svart hål i bröstet, jag har inte en klump i magen och jag funderar inte på hur jag ska orka ett år till, en månad till, eller en dag till, och jag fantiserar inte om bästa sättet att ta livet av sig. Jag ser fortfarande fram emot livet i evigheten. Jag är trött nästan jämt – men jag är inte deprimerad. Jag är omsluten på alla sidor och Han håller mig i sin hand.